Sällan, efter snart ett halvt sekel i media, (jag fick mitt presskort som medlem i Journalistförbundet 1975) har journalistiken diskuterats så hett och ur så många aspekter som idag.
Det gäller bland annat:
- Aktivismen
Den har alltmer kommit att ersätta den konsekvensneutralitet jag fostrades i. Bra exempel är DN, som under Peter Wolodarski tar ställning genom hela tidningen i klimatfrågan eller Expressens Magda Gad som partiskt agiterar mot Israel på sociala medier. Men också CNN och New York Times som ständigt öser sitt förakt över Donald Trump. Vem kan man lita på, när de som rapporterar och ska ge oss allsidig information har egna agendor
- Det vikande förtroendet
Public Service, anses av många agera allt mindre oberoende och neutralt och har länge ansetts ”vänstervridet”. Varför ska vi skattefinansiera verksamheten om en stor del av väljarna inte har förtroende? Misstroendet gäller i stort sett alla etablerade svenska medier. I DN Debatt skrev SVT:s Uppdrag Gransknings nestor och främsta ”skalpjägare” Janne Josefsson 2020 att journalisterna riskerar att gräva sin egen grav.
- Bristen på självkritik
Det finns i stort sett ingen bransch som har svårare att medge fel och misstag och idka självkritik. Det ironiska är att traditionella media samtidigt är de som ropar högst att makthavare ska be om ursäkt för att sedan avgå i vanära .
Jag älskar journalistiken och ser den som omistlig del i demokratin. Just därför måste den tåla kritik, våga ompröva och förbättra sig.
Intressant är maktförskjutningen, som blivit en paradox. Samtidigt som media anklagas för aktivism, självrättfärdighet och för stort inflytande, har de blivit allt svagare. Sociala medier i kombination med en stor omflyttning av skickliga skribenter från media till företag och offentlig sektor har gjort det enklare att kommunicera direkt med sina målgrupper.
Journalister blir rundningsmärken. Och makthavare som ändå medverkar i media ställer villkor. Till exempel att mejlsvar ska accepteras istället för regelrätta intervjuer. Ibland ställer man inte upp alls, uppsidan uppväger inte nedsidan. Det gäller idag till och med ministrar och tunga oppositionspolitiker.
För att ytterligare komplicera bilden verkar en del journalister välkomna utvecklingen av mejlintervjuer. För att uttrycka det hårt: Man slipper en del jobb eftersom andra skriver. Vänligare uttryckt: Redaktioner hårdbantas och journalister är idag enormt arbetsbelastade. Ibland kan det vara effektivt att få svaren på sina frågor serverade. Nedsidan är självklar. Det finns ingen naturlig möjlighet att ställa följdfrågor, vilket försämrar kvaliteten.
Mot den här snåriga bakgrunden blir det lättare att förstå programmet Uppdrag Granskning ”Intervju nej tack”
Tidigare finns en rad exempel på hur makthavare och även rena ”skurkar” ställt upp och hamnat i den mediala skampålen. Under Uppdrag Gransknings storhetstid fick vi en parad av ångestladdade blickar, laddade tystnader, darrande underläppar och blossande kinder serverade en gång i veckan.
Den mediala skampålen som underhållning på människors bekostnad.
Nu är det kanske snart slut med ”det roliga”. Makthavare flyr eller svarar via mejl. Och Uppdrag Granskning ställer sig nästan patetiskt frågan ”Varför vill ingen ställa upp för oss längre”?
Det sanna svaret är att man inte längre behöver. Uppdrag Granskning talar om att deras ”ansvarsutkrävande intervjuer” gagnar demokratin. Men det är ingen rätt redaktionen har, given av svensk grundlag eller av någon annan instans. Makthavare ställer numera upp på sådana intervjuer när uppsidan att förklara sig är större än det negativa i att utsätta sig för den journalistiska ”heta stolen”.
När möjligheten finns att agera via sin hemsida, via sociala medier, via traditionella medier som har en annan framtoning och kanske andra målgrupper kan Uppdrag Granskning framstå som det minst attraktiva valet.
En person som generellt är väl värd att följa kring mediers utveckling är professor Bengt Johansson, medieforskare på Göteborgs Universitet. Han för här ett intressant resonemang om ”costs- benefits” jämfört med ”plikt”, som förr var mer förhärskande.
Frågan är inte ny för Uppdrag Granskning. Den 9 februari 2012 var jag inbjuden av redaktionen på ett internt seminarium för att ge synpunkter på hur den skulle få fler makthavare att ställa upp.
Jag har nog samma uppfattning idag som då: I Uppdrag Gransknings format ligger att ha de vassaste avslöjandena och man förväntar sig att de ska levereras dramatiskt, med offer, kanske med någon hjälte i storyn och absolut en skurk. Är man enligt programmets definition i ”skurkrollen” finns sällan någon anledning att vara med om inte – och det är ett viktigt aber – avslöjandet är så tungt att det helt enkelt är nödvändigt att bemöta. Med andra ord: Om avslöjandet är för lättviktigt, för dåligt underbyggt eller rakt igenom tendentiöst och felaktigt så kommer det att blåsa över.
Om Uppdrag Granskning skulle bli ”snällare”, mer ”hovsamt” så skulle hela idén med programmet gå förlorat. Det skulle bli ungefär som när det tuffa debattprogrammet SVT Debatt så småningom förvandlades till mesiga ”Sverige möter” och försvann ut i dimman.
Och kanske är det dit Uppdrag Granskning är på väg? Allt har sin tid.
Paul Ronge