Jag tar Lottie Knutson på orden

 

Jag har just gått igenom en ”monsterkurs” i Board Companys regi och blivit certifierad styrelseledamot.

Det är fascinerande att sätta sig på skolbänken efter så många år, att bombarderas med kunskap på områden som ligger långt utanför ens komfortzon.  Och detta i sällskap med ett 70-tal personer med en mängd olika kvalifikationer, vd:ar för olika typer av företag, entreprenörer eller redan styrelseproffs.

Samtidigt med denna tredagarskurs på Grand Hôtel hade jag tre krishanteringar som tog de flesta av mina raster med Teams- och mobilmöten. En väldig kontrast: Där styrelsearbete kräver att du är strategisk och ”sitter på händerna” när du skulle vilja agera operativt så är ju krishantering raka motsatsen, snabba beslut och ”hands on”.

Kursen var värd varenda krona. Här hittar du den och kan bilda dig en egen uppfattning. Det allra bästa, förutom den kunskap man fick om vad styrelsearbetet innebär, tyckte jag, var alla varningar. Att man faktiskt blev avskräckt från att hoppa in och tacka ja till allt. Jag insåg att jag hade haft en ganska naiv bild innan. De viktigaste humördämparna:

  • Det är tråkigt

Är du som VD, eller för den delen krishanterare som jag, van vid att vara mitt i händelseförloppet och påverka beslut, så kan det kännas oerhört frustrerande att inte få ”lägga sig i” . Men det är bara att ”hacka i sig”. Förstår man inte att uppgiften är strategisk har man inte i en professionell styrelse att göra.

  • Det är jämförelsevis olönsamt

För många handlar det om ersättningar kring ett basbelopp. Kanske 50 000 kronor på ett år.  Men det viktigaste är att det numera inte längre går att fakturera, styrelseersättningar måste tas ut som lön.

För de allra flesta som är i blomman av sin yrkesverksamma ålder och redan har en hög lön blir det därför mycket mer ointressant att ta uppdrag som bara läggs på toppen på ens inkomst. Jag återkommer till detta.

  • Det kan vara farligt

Om man inte ser upp kan man bli personligt betalningsansvarig om man inte i tid uppmärksammar att bolaget är på obestånd.

Bland alla inspirerande talare var Lottie Knutson kanske den som formulerade problemen tydligast. Jag skrev en post om det på LinkedIn:

Så nu tar jag Lottie på orden och skriver precis hur jag skulle vilja ha det och vad jag tror jag kan tillföra en styrelse:

  • Jag vill ha uppdrag i noterade bolag, eller bolag som är på väg till börsen i någorlunda närtid. Alternativt i etablerade familjeföretag eller företag som ägs av respekterade riskkapitalbolag.

Jag är för gammal och har varit med för länge för att vilja hänga med på den berg- och dalbana det ofta innebär med aldrig så geniala entreprenörer och visionärer som vill erövra världen och startar från scratch. Jag kommer också att tacka nej till startups och företag som vill exploatera att man får en styrelseledamot som ibland har synts i TV.

Jag vill vara med och ta ett helhetsansvar, men det jag kan tillföra är att jag under 23 år som konsult varit i stort sett i alla branscher med min rådgivning och sett när kriser börjar bli existentiella för företag.

Men jag har också varit med i framgångsrika varumärkesresor för företag som verkligen vunnit ett förtjänat gott rykte. Jag tror jag är rätt bra på att se goda affärer ur perspektivet att de ska vara etiska och bidra till ett gott rykte.

Jag kommer sällan att vara den som är bäst på att läsa mellan raderna i de ekonomiska rapporterna och jag kommer inte att bli den som har tjockast sittfläsk och störst tålamod med människor som är långrandiga.

Ersättningar kommer för mig, som hårt arbetande pensionär,  inte att vara det viktigaste, däremot tar jag till mig det Lottie och andra underströk: Man måste gilla bolaget man sätter sig i. Dela värderingarna.

Just detta med rätten att fakturera drivs väldigt bra av Styrelseakademien, där jag har blivit medlem. Det är ju ”hål i huvudet” att den rätten togs bort, eftersom det i ett slag blev väldigt olönsamt för heltidsarbetande att ta uppdrag. Kvar blir vi 65+ med pensioner som oftast inte drabbas på samma sätt. Jag trodde i min enfald att det var ett politiskt beslut, som skulle kunna ändras av en ny regering och riksdagsmajoritet. Men så enkelt är det tydligen inte.

Jag har redan fått mitt första uppdrag, i ett Advisory Board för Swedo. Årsberättelsen ser du här: SWEDO-Annual-2021-Final-version-20June2022 Swedo gör extremt mycket nytta i samarbete med UNHCR och EU-organ i utsatta områden med flyktingar i Mellersta Östern. Det för mig till ett styrelsemöte i Jordanien nästa månad.

Man blir aldrig för gammal för att lära nytt och göra nya saker. Fortsättning följer!

My pitch in English: Looking for a Board member?

Paul Ronge

 

Ska företag vara rättslösa mot allsmäktiga medier?

Jag har inte bloggat sedan i maj.

Vi har sålt huset och tillbringat en sista fin sommar på Chemin de la Suquette i Antibes, Frankrike.

Vi har umgåtts inom familjen och med våra kära grannar, samt fått nya vänner i paret Jean-Luc och Stephanie som är anställda på Antibes kommun. Tonårsföräldrarna som tagit över vårt hus och som vi önskar en fantastisk framtid där.

Jag har också hunnit med tre krishanteringar, inbegripet orättvis kritik mot ett privat vårdföretag, ett katastrofscenario med en byggnation och ett totalt mediehaveri mot ett snabbväxande företag. Och massor med sol och värme. Men något bloggande har inte fått plats förrän nu.

Då tar jag upp den tråd som tvinnades i förra bloggposten – företags rättslöshet gentemot allsmäktiga medier. Jag skrev:

”Just självgodheten, oförmågan att erkänna fel och det fega hukandet är medias största akilleshäl. De skiljer stora medieföretag, såväl inom Public Service som kommersiella, från alla andra bolag i näringslivet, även om bland annat sociala mediers frammarsch tvingat fram sprickor i fasaden.”

I en av mina krishanteringar har jag drabbats av en riktig aha-upplevelse – den totala rättslöshet ett företag kan uppleva gentemot ett media som ser ett scoop där inget scoop finns. Krishanteringen gick bra, vilket innebär att du med största sannolikhet inte kan ha en susning om vilket företag eller vilket media det handlar om. Men jag måste ändå, på grund av sekretessetiken, vara vag när jag beskriver händelsen.

Två talesätt faller in här: ”Har du slutat slå din fru?” (Alltså ett felaktigt antagande/anklagande som företaget ska tvingas förhålla sig till) och ”kolla aldrig en bra story, då kanske den spricker” (när mediet trumpetar ut det felaktiga antaganden/anklagelsen utan att  det uthängda företaget får en chans att kommentera, förklara och förtydliga vad som hänt innan publiceringen).

Dessutom agerar mediet uppenbart och kritiklöst springpojke för en konkurrent/antagonist (den ”anonyma” källan) som har ett horn i sidan och  på alla vis vill skada det anklagade företaget.

Företaget skriver en förklaring, även till varför de inte vill ställa upp på en intervju där reporterns vinkel är förutbestämd. De mejlar kommentaren till det berörda mediet. Men mediet  vägrar ta in kommentaren utan hänvisar företaget till att gå med på intervju med journalisterna som ju redan förklarat dem skyldiga.

Det är ingen mening att försöka gå till konkurrerande media eftersom de hänvisar till att det är ”konkurrentens grej” som man inte vill böka i. Och i detta fall gick det inte ens att få in företagets förklaring i en betald annons. Kommunikationsmonopolet var kvävande. Goliat var stor som  ett hus och David hade inte ens en slangbella.

Känns situationen igen? Jag tror den gör det för många företag, stora som små. Den stavas rättslöshet.

Privatpersoner kan anmäla kränkande och felaktiga publiceringar till Medieombudsmannen, företag kan det inte. Företag som vänder sig till advokater om möjligheten att stämma medier som bokstavligen tar livet av deras verksamhet med felaktiga rapporteringar möts av huvudskakningar. Yttrande-och tryckfrihetslagstiftningen ger inga sådana möjligheter.

Tryckfrihetslagstiftningen SKA förstås vara grundlagsskyddad och urstark. Men ska det inte finnas något forum, någon ynka möjlighet, också för företag att anmäla undermålig journalistik? Där det bevisligen finns allvarliga sakfel och där medier går ärenden åt personer som skulle bli stämda för förtal om de gick fram under egen flagg, till exempel på Facebook?

Vi glömmer ibland att media också är företag, oftast med en kommersiell agenda och att de har väldigt stora resurser att kväsa eller helt ignorera kritik som riktas mot dem. Till och med ”vårt eget” Public Service kan ju bli ”nyttiga idioter”, som att publicera en ren propagandafilm för de ryska angriparna i Ukraina, och sedan i stort sett ignorera den proteststorm som följde.

Det enda företag, stora som små, kan göra i det här läget är att vässa sin krisberedskap och bli allt skickligare på att hantera media i det underläge de ofelbart får.

Jag kommer nu själv att växla upp och ställa mig till förfogande också för styrelseuppdrag.  Jag känner att tiden är mogen efter mer än två decennier av medierådgivning och krishantering. Finns inte mediekompetensen, såväl i ledningsgrupper som i styrelser (som alltid blir inblandade när krisen hotar hela verksamheten) kan konsekvenserna bli förödande när drevet går. Det har vi sett många exempel på.

Paul Ronge