Frostnypen frisk kritik av Sociala Medier

Jag har i huvudsak hittills fått välvilliga recensioner för min bok ”Sociala Medier” – en halv sekund från ord till handling.

Så också från @GertFrost som bland annat skriver att boken varit ett fint resesällskap under hans semester, att den givit nya infallsvinklar och nya perspektiv från de många intervjuade. Han skriver att den är läsvärd och uppmanar till köp, vilket naturligtvis gör mig glad.

Men det som gör mig mest glad är att han på ett konstruktivt sätt och med sedvanlig stilistisk skärpa också kritiserar boken. Det möjliggör ju en diskussion på högre nivå.

Den viktigaste kritiken är att jag inte har några motbilder – några som kritiserar fenomenet sociala medier och vågar ”svära i kyrkan”. Frost tar dock fram Jerry Silfwer, @DoktorSpinn,  som ett exempel mot strömmen och uppskattar att han ifrågasätter värdet av Twitter.

”Varför så ensidigt, Paul när du ändå hade nästan 280 sidor till ditt förfogande? Det gör att innehållet ibland saknar spänst.”, frågar Gert retoriskt.

Kritiken är helt relevant. Jag ville skriva en bok som gav perspektiv, infallsvinklar och tankar i en salig röra (eller mosaik) för dem som vill förstå fenomenet och göra det med hjälp av ett antal av de mest inflytelserika och intressanta praktiska utövarna.

Det var mitt val, egentligen grundat på logiken att de som inte tycker om sociala medier kan låta bli att koppla upp sig. Jag skrev boken för de som är intresserade.

Det betyder att boken som verkligen kritiskt granskar sociala medier nog återstår att skriva. Kanske av en vass penna som Gert Frost som ju också verkar ha funderat mycket i dessa banor. Jag är nog inte mannen att göra detta, eftersom mitt bejakande av sociala medier är lika villkorslöst som det är för internet, för TV, för mobiltelefonen. Det är något vi kommer att leva med.

Men här är mina infallsvinklar till den som kommer att skriva den kritiska boken:

Näthatet

Niclas Strandh, @deeped, säger i boken att näthat är ett dåligt begrepp. Det är människor som står för hatet, inte nätet i sig. Det har han naturligtvis rätt i och det är fyndigt formulerat. Men poängen är ju att nätet blir en förstärkare på hatet, att ungdomar som i en by vill trasa sönder och mobba en ung tjej har fått helt nya verktyg. Hur ska vi hitta sätt att freda människors integritet och motarbeta rent kriminellt förtal utan att tumma på demokratin och yttrandefriheten? Detta är ett jättestort dilemma. Jag hade kunnat intervjua någon som utsatts för näthat och knäckts, (Isabella Löwengrip, @lowengrip räknas inte eftersom hon ju säger sig bli stärkt av hatattacker!) men det gjorde jag inte.

Brutaliseringen

En del replikväxlingar och ”debatter” i bloggosfären får en att ta sig för pannan. Språket används som en yxa som ska hugga kontrahenten i strimlor. Epitet som skallerorm, vedervärdiga svin, häxa och så vidare tillhör de mildare. Detta, att dialogen kan bli så brutal, var jag på väg att skriva om, men avstod. De personer som skulle fått exemplifiera detta blev så ledsna och förbannade att jag strök avsnittet. Fortfarande tycker jag att ett sådant avsnitt skulle ha platsat och givit boken mer sälta. Men fördelen nu är att alla som är med har godkänt sina avsnitt och kan stå för mitt sätt att redovisa deras berättelser.

”Pladdret”

Gert kritiserar Fredrik Federley, @Federley, i recensionen och tycker han mest ägnar sig åt pladder. Där håller jag inte med. Federley är wysiwyg (what you see is what you get) och i den meningen en ny sorts politiker jag vill se mer av. En som inte är en högtravande officiell person för att sedan i privat lönndom förvandlas till något helt annat. Överhuvudtaget har jag svårt att begripa kritiken för pladder och nonsens på Facebook och Twitter. Det handlar ju om mingel. Dessutom ett mingel man när som helst kan lämna, vilket är svårare när du är bortbjuden. Många kritiserar nätet för att det tar tid, det är samma typ av kritik som TV:n fick när den kom.

Men ska sociala medier kritiseras så går det säkert att hitta missbruk och överutnyttjande och människor som hänger över datorn istället för att läsa saga för sina barn.

Gert skriver:

”Min viktigaste slutsats efter att ha läst boken är att vi måste arbeta mot att få en ny terminologi när vi diskuterar sociala medier. Den måste bli mer distinkt, men begriplig. Mer differentierad.
En terminologi som inte exkluderar merparten av svenska folket, vilket tyvärr är fallet för närvarande.”

Här tror jag precis tvärtom, det är MINDRE av distinkt terminologi som behövs.

Sofia Mirjamsdotter, @mymlan, säger enligt min mening mycket klokt att vi borde sluta tala om sociala medier och istället använda begreppet internet, för det är vad det handlar om. Och det praktiska användandet växlar ju så hisnande mycket att man får huvudvärk av att fånga in ”distinkta begrepp”. Alltifrån att skicka digitala öl (smakar inte mycket) och konstiga gruppappeller på Facebook till spränglärda diskussioner om antika retoriska begrepp.

Gert kallar sig en folkvagnsbubbla i en social medievärld av sportbilar. Det är ju totalt fel! Gert Frost är tvärtom en intressant röst i bloggvärlden, inte minst genom sin kritiska hållning.

/Paul Ronge

Uppdatering: Mikael Hansson på Västerbottenskuriren har skrivit en lika tänkvärd recension som Gert. Men här är infallsvinkeln mycket tydligare på att vanliga människor, invandrare, troende i samfund, alla de som inte sitter på samhällets toppositioner, än mer måste komma till tals i nya bokprojekt.

Jag tackar för vänliga ord och konstruktiv kritik (undrar vad det är med sociala medier som gör att de spänstiga diskussionerna ofta blir så mycket mer sakliga och intelligenta än de som förs i traditionella medier).

Partierna – Cementhäckarnas hemvist?

Kent Persson, den resonerande och sociala medier-begåvade moderaten i Örebro har lyckats samla intressanta politiska bloggare under vinjetten ”Veckans bloggdebatt”.

Denna gång handlar debattämnet om sociala medier som flipp eller flopp i valrörelsen.

Under ett av många seminarier om sociala medier i Almedalen, i Makthavare.se:s regi, ”Sociala Medier – gäspning eller turbo i valrörelsen” debatterade jag den frågan med Gudrun Schyman, Johan Ingerö, Brit Stakston och Erik Laakso.

Mitt svar  var gäspning (alltså flopp), men den viktigaste frågan att diskutera är väl varför, var det går snett.

Jag menar att den helt avgörande frågan är riksdagspartiernas fullständigt förstelnade strukturer, med ett inre partiliv och ett sätt att agera som inte förändrats nämnvärt de senaste 150 åren.

I debatten hänvisade jag till Staffan Heimerson, den gamla (men evigt unge) rabulisten och frifräsande krönikören från Aftonbladet. Eftersom han var så uttalat fackföreningskritisk så slogs jag som ett djur för att få honom vald till ombud till Journalistförbundets kongress på sent 1980-tal och lyckades. Som klubbordförande tyckte jag det var viktigt att också en röst som hans (och som kanske hälften av Aftonbladets journalister i det tysta instämde med) fick ge sig till känna.

Han stod i talarstolen och sade ungefär så här inför flera hundra kongressombud:

”Ni är de som valde varandra när alla andra hade gått hem för att de inte orkade vara kvar längre på mötena och höra på ert tugg!”

Sedan deltog han med liv och lust i debatterna och kom med bra och konstruktiva förslag!

Hårt och antifackligt? Javisst, men också ett träffsäkert angrepp på byråkrati. I partierna är det väl ungefär så man väljer varandra till förtroendepositioner. I huvudsak finns två skäl:

  • Antingen är man en smilfink, läs gärna socialt trevlig person, som aldrig ställer till problem och ifrågasätter.
  • Eller så är man en jäkel på att klå upp politiska motståndare.

En kombination av dessa två egenskaper är naturligtvis det mest perfekta.

Jag tror att kontrollbehovet, oförmågan att på allvar lyssna på andra och den traditionella megafon- och plakatpolitiken är det största hindret för att sociala medier ska kunna fungera optimalt för partiernas kommunikation med väljarna.

Ett annat hinder är att traditionella medier fortfarande är den totalt överskuggande kanalen för partierna att komma ut till väljarna. Journalistiken förutsätter sensation, förenkling, konfliktorientering, spektakulära utspel och dramatik. Politiska sakfrågor, som ofta mår bäst av problematisering, lugnt resonerande och evolutionära resonemang, kan förlora mycket på detta.

Partierna måste helt enkelt våga släppa taget om sitt absoluta kontrollbehov. Partier som öppnar upp och för dialoger direkt med väljarna kommer med automatik att moderniseras och påverkas av hur människor av år 2010 känner och resonerar. Samt givetvis bli mer demokratiska.

Helsingborgs Dagblad (HD) ledare resonerar idag intressant kring min bok ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling.” En tes är att de som har mest att vinna på sociala medier och tillhör de skickligaste, inte sitter i de högsta politiska maktpositionerna i samhället. Och det stämmer ju på till exempel Gudrun Schyman, Fredrik Federley, Kent Persson och Lilith Svensson som alla är intervjuade i boken.

Litet grann är det som när LO-basen Stig Malm på 1980-talet sade att ”cementhäckarna” måste lämna fackexpeditionerna och ge sig ut på verkstadsgolvet.

Men ytterligare en komplikation är ju att svenska folket ännu inte finns på de mest politiserade kanalerna i sociala medier, nämligen bloggarna och Twitter. Folket finns på Facebook som för många är en väldigt privat och opolitisk sfär med bilder på barn och barnbarn och allsköns grupper, spel och applikationer. Som digitala vardagsrum.

För partierna är den största utmaningen att finnas där, göra sig intressanta och vara verkligt intresserade av vad väljarna har att säga dem. Annars åker de ju ut. Jag kan inte som gäst gå in i värdens vardagsrum och bara knäppa på en fotbollsmatch om värden hatar sport.

Diskussionen har i rätt hög grad gällt Twitter, där Makthavare.se har undersökt aktiviteten under Almedalsveckan. Men om folket inte ännu finns där, utan framförallt opinionsbildare och journalister, är det väl knappast en flipp med en massa tweets? Framför allt om det mest handlar om  envägskommunikation om olika jippon och seminarier man har hållit?

Brit Stakston (JMW), Mary XJ, Peter Andersson, Claes Krantz, Erik Laakso (Uppstuds) och Fredric Kjellberg har alla skrivit intressant utifrån olika utgångspunkter om detta ämne.

/Paul Ronge

Min nya bok – om länkkärlek och näthat

Jag har haft mitt längsta blogguppehåll sedan jag blev min egen igen, vid nyår. Och risken är att det blir fortsatt tunnsått här ett tag framöver.

Orsaken är att jag skriver på  en ny bok – eller kanske skriver den mig.

Den handlar om Sociala Medier och bygger framför allt på intervjuer med människor som på olika sätt har spelat huvudroller på Facebook, i bloggande och på Twitter och fört dessa fascinerande sätt att kommunicera framåt.

Boken ska handla om högt och lågt, stort som smått, offentligt som privat, länkkärlek och näthat. Jag talar med tunga nätdebattörer, chefredaktörer, ”medborgarjournalister”, ”bloggvälvare”, gurus på Sociala Medier och vanliga bloggare.

Just nu känns det som om boken har tagit ett rejält tag i handen på mig och dragit iväg med mig på en utflykt där jag snubblar efter och försöker hänga med.

Så mycket impulser och infallsvinklar får jag från alla jag intervjuar, så mycket insikter om vad Sociala Medier egentligen handlar om.

Den röda tråden är att den finns en otrolig generositet, en vilja att dela med sig av vad man kan och en vilja att lyssna på andra.

Jag har inte ens hunnit halvvägs, men vågar ändå konstatera att länkkärleken är större än näthatet.

Jag tar jättegärna emot kommentarer här med infallsvinklar och förslag på vad denna bok bör innehålla.

/Paul Ronge

Uppdatering: Här skriver Resumé om bokprojektet och den litet tråkiga orsaken att jag har extra tid att skriva den: Att samarbetet med Gudrun Schyman om seminarier för valarbetare sprack.

Uppdatering 2: Nu säljs boken med titeln ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling”. På den här vänskapslänken köper man boken för 149:-