Etikett: SD

S & M: Fixa en blocköverskridande migrationspolitik!

Det är en unik dag i Sveriges politiska historia. Statsminister Stefan Löfven tvingas utlysa extraval sedan Sverigedemokraterna fällt regeringens budget och röstat med Alliansen. Inte nog med det, SD hotar att fälla VARJE kommande regering – rödgrön som blå – som inte dansar efter deras pipa.

Det är fullständigt logiskt att Löfven går på extravalslinjen, krisen för den svenska parlamentarismen är – genom SD:s ultimatum – så akut så de svenska väljarna, hur trötta på valurnor de än är vid det här laget, måste få säga sitt om det är så här de vill ha det.

Däremot är sannolikt vägen fram till extravalet i mars kantad av ett minfält -både för de rödgröna och Alliansen.

Löfven går fram med Miljöpartiet. Det framgick tydligt på presskonferensen idag att den havererade regeringsbudgeten är ”plattformen”. Vallöften kan tillkomma eller tas bort, men det rödgröna samarbetet är grunden, förklarade Löfven.

Men de korta månaderna av samregerande har varit ett fiasko. Brutna vallöften från Löfven om Bromma flygplats och Förbifart Stockholm. Oklarhet om energipolitiken. Motstridiga besked. Dimridåer och uppskjutande av obehagliga beslut. En fråga som väckts i den accelererande regeringskrisen har varit om inte samarbete med allianspartierna (och därmed död åt blockpolitiken) skulle underlättas av att S sökte regeringsmandatet ensamt. Med Löfvens besked är den dörren nu stängd.

Moderaterna saknar formellt partiledare. Anna Kinberg Batra är inte varm i kläderna. Centerledaren Annie Lööf, som verkar desto varmare, är en partiledare med bara sex procents väljarunderlag, hur mycket plats hon än tar nu som Alliansens informella ledare.

Sällan har den politiska sandlådan känts så trång och full av kattpiss som idag, när olika företrädare för det rödgröna och blå laget i olika TV-sändningar pekat finger åt varandra som småungar: ”Du är dum”, ”näee det är DU som är dum!”

Risken är uppenbar, som Svenska Dagbladets Per Gudmundsson påpekade i ett extrainsatt SVT Rapport idag, att extravalet i  praktiken blir en folkomröstning om invandrarpolitiken, där SD kan ta nya väljargrupper och bli ännu större vågmästare.

Det som hittills skiljt den svenska politiken från den i till exempel Frankrike, England, Österrike, Schweiz, Norge och Danmark är att de sju demokratiska partierna inte släppt in SD, inte gjort några eftergifter.

SD har med viss rätta hävdat att det röda och blå blocket är samstämmiga för en generös svensk asylpolitik.

Nu räcker inte det längre. Vi måste ha en migrationspolitik som också är konstruktivt problemorienterad. Vi kan inte ducka för att det blir problem om det kommer för många invandrare på samma gång till en liten ort som Filipstad, som inte kan erbjuda alla adekvat social omsorg och skolgång till exempel. Är lösningen att alla kommuner ska tvingas ta emot flyktingar? Prata ihop er om det då från höger till vänster! Sveriges Radio hade för något år sedan ett inslag om hur svårt det är att lära invandrade analfabeter svenska, när det inte finns ett skriftligt hemspråk att utgå ifrån. Utgångspunkten i reportaget var välmenande och konstruktiv. Språklärare satte fingret på ett problem de ville hitta lösningar på.

Men reaktionen från larmvänstern blev öronbedövande. Att ens ta upp problemet var samma sak som att ”acceptera SD:s problemformulering”. När sansade personer som Dagens Industris PM Nilsson, eller SvD:s Tove Lifvendahl tar upp frågor som att vi måste ha en konstruktiv migrationspolitik så blir de i sociala medier utskällda för att spela rasisterna i händerna.

Den vänster som menar att ALLA försök att visa på problem som måste lösas i praktiken är förtäckt rasism har i högsta grad spelat SD i händerna genom att skrämma vettiga och i grunden humanistiska röster till tystnad.

Tänk om de rödgröna och Alliansen, ungefär som man gjort i försvarsuppgörelser, skulle samla sig i en blocköverskridande konkret migrationspolitik, en som också tar upp lösningar på problem? Det uppstår alltid problem när man vill göra något, varför är det okej att diskutera problem som uppstår om ungdomar får bristfällig utbildning, men helt tabu att diskutera problem som kan uppstå när vi måste ”öppna våra hjärtan” som Fredrik Reinfeldt sade, och ta emot mycket folk utifrån?

För SD är ju problemet så enkelt. Ta inte emot några så slipper vi problem. Och just där går skiljelinjen, tycker jag, gentemot de humanister som är emot rasism och fascism. De vill – till skillnad från SD- ta emot asylsökande och vill att Sverige ska fortsätta vara ett öppet och mångkulturellt land. Men ska politikerna få folkets flertal med sig och minimera SD:s inflytande så måste de också ta konkreta problem som uppstår på allvar.

Andra skriver intressant om regeringskris

Paul Ronge

13 procent visste vad de gjorde

Fem myror är fler än fyra elefanter och 87 procent är fler än 13.

Valresultatet visar att alla demokratiska partier blev förlorare, den enda vinnaren i valet är SD som fördubblades i riksdagen till 13 procent. Moderaterna och Alliansen blev av med sin mest framgånga ledningsduo någonsin, då både Fredrik Reinfeldt och Anders Borg avgår. F! kom inte in i riksdagen, en jättebesvikelse för alla Gudrun Schymans anhängare.

Stefan Löfven får en mardrömsstart för sin nya regering. Det rödgröna blocket fick ungefär samma siffror som i förra valet. Man kan inte säga att väljarna valde vänster, och de rödgröna kunde inte bilda en majoritetsregering ens med Vänsterpartiet. Löfven gjorde sig dessutom till ovän med vänsterledaren Jonas Sjöstedt genom att nobba V plats i regeringen, utan diskussion och de piruetter och det psykologiska handlag som krävs i politiken. Det är inte som i fackliga förhandlingar där tunga LO-basar kan peka med hela handen.

Nu vill Löfven prata med Centern och Folkpartiet för att bredda regeringsunderlaget. Helt klart kommer de båda allianspartierna, blåslagna med fläskläppar efter detta val, att nobba allt regeringssamarbete. Jag tror samtliga Allianspartier kommer att göra livet så surt som det går för Socialdemokraterna åtminstone året ut. Moderaterna kommer dessutom att vara ganska lamslagna under jakten på Reinfeldts efterträdare.

Så väljarnas signal är egentligen en enda – en kraftfull förändring av den politiska kartan – SD:s dubblering. SD blir under alla förhållanden en vågmästare.

Återstår då frågan: Måste man inte anpassa sig till det? Är det inte odemokratiskt att försöka blocka SD från inflytande? Vad gjorde de demokratiska partierna för fel eftersom SD kunde växa så?

Vi ser hur det går där SD:s systerpartier  Europa inkluderas. I Norge, Ungern och Ukraina där de sitter i regering. I Danmark där de styrt politiken i kraftigt invandrarfientlig riktning. I Frankrike där Marine Le Pen kan bli presidentkandidat mot UMP. I England där Ukip fått regeringen att tvångsdeportera romer.  Där fascistiska och rasistiska partier inkluderas och behandlas som vanliga partier leder det till främlingsfientlig politik.

Jag tycker det är helt meningslöst för de andra partierna att skuldbelägga sig. Att påstå att det skulle vara Alliansens och Moderaternas fel att SD växte för att de ”ökat klassklyftorna” och skapat oro bland utsatta människor, tror jag är en direkt felaktig analys. De 13 procent som röstade på Jimmie Åkesson visste vad de gjorde. Att överlägset patroniserande prata om dem som mindre vetande, obildade och okunniga är kontraproduktivt. Det finns ingen anledning att kalla alla av dem rasister, men de är definitivt i olika grad egoister. De förenas av att de vill stoppa invandringen, även asylinvandringen, som är den som mest handlar om att hjälpa människor som kommer från brinnande krigshärdar.

Men de är 13 procent och vi andra är 87 procent. Jimmie Åkesson försöker säga att det är ”odemokratiskt” att förvägra dem inflytande. Det är det inte alls. Vänsterpartiet var, under Gudrun Schyman, uppe i siffror som SD, men fick ändå finna sig i att vara ett stödparti utan inflytande. Demokrati är att majoriteten bestämmer.

Reinfeldt klarade att under hela sin regeringsperiod ge SD noll inflytande. Löfven har lovat samma sak, fast det nu blir mycket svårare.

Det intressanta är att om SD på allvar försöker utnyttja sin vågmästarroll, för att tvinga på majoriteten minoritetens politiska linje, blir det regeringskris. Då blir det nyval.

Förhoppningsvis leder det svajiga parlamentariska läget, när känslorna har lagt sig och eventuella partiledarbyten skett, till att det  ändå på sikt kan bli ett samarbete över blockgränsen.

Andra skriver intressant om valet.

Paul Ronge