Etikett: SD

Så krishanterar du som Jimmie

”Jag har ett gäng ryska informationschefer som är här som Svenska Journalistförbundets gäster. Paul, skulle du kunna tänka dig att hålla en dragning om mediehantering för dem?”

Orden var Fredrik Nejmans, en kollega från Expressen som var dess klubbordförande och som har frilansat sedan han slutade där kring millennieskiftet.

Det här var för kanske ett tiotal år sedan och jag ställde upp direkt. Det var mäktigt att stå framför dessa informationschefer (bara män) och berätta på svenska om hur man kommunicerar med media i ett demokratiskt samhälle, medan en tolk  direktöversatte. Ända tills en av herrarna otåligt räckte upp handen och yttrade:

”Varför ska vi egentligen lyssna på det här? Vill vi ha en journalist så köper vi bara en”.

Ridå. Detta kommer jag att tänka på när det nu står klart att Jimmie Åkesson vann maktkampen om de anonyma trollkontona. Ulf Kristersson (M) och Ebba Bush (KD) låtsas som det regnar, medan Johan Pehrson (L) vrider sig i vanmakt som en metmask på kroken. ”SD pissar oss i ansiktet”, säger en anonym L-källa i media. Men partiet stannar ändå kvar i Tidö-regeringen och därmed är förnedringen total.

Jag tänker: Det finns fusk och fusk.

Man kan alltså köpa journalister, man kan skjuta dem som i Mexiko, förgifta dem som i Ryssland, fängsla dem som i Turkiet, stifta lagar emot dem som i Ungern – eller alltihop på en gång.

De antidemokratiska krafterna är på offensiven över hela världen och det paradoxala är att demokrati (alltså val och folkstyre) verkar vara den enklaste vägen att gå mot diktatur. Precis som Adolf Hitler kom till makten i Tyskland på helt demokratisk väg medan de demokratiska partierna backade undan, ungefär som Tidö-partierna gör nu.

När jag ger medierådgivning, där krishantering är det yttersta och svåraste, utgår jag från demokratiska spelregler, från att man måste respektera massmedia som en otroligt viktig maktfaktor. Men ingen svensk grundlag säger att man måste vara media till lags och självmant lägga huvudet  i giljotinen för en ”ansvarsutkrävande intervju” om det enda resultatet är att du ställs i den offentliga skampålen.

Jag utgår från att man inte fuskar, undviker att ljuga och att alla inblandade respekterar att vi har olika roller.

Men de senaste åren har jag, bland annat i mina föreläsningar på JMG, Göteborgs Universitet känt mig tvingad att ta upp den mediestrategi som framförallt tillämpas av Donald Trump, men också av de diktaturens småpåvar  som ser upp till honom.

Jag måste alltså erkänna att tillämpas strategin konsekvent så kan den lyckas.

Här kommer de viktigaste hållpunkterna om du vill krishantera som Donald Trump (eller Jimmie Åkesson):

  • Utgå från att media är onda

Varje granskning ska ses som en samfälld attack från vänsteretablissemanget, där också politiker, opinionsbildare och kulturpersonligheter ingår i ”klägget”.

  • Ljug när du blir ertappad

Även om det finns bildbevis och fakta borde vara obestridliga.  Anklaga istället ”klägget” för att ljuga. Självklart kom större publik på Trumps presidentinvigning än på Barack Obamas – även om foton visar att det inte stämmer.  Människor som är vana vid att fakta på något sätt ändå bör ha en betydelse, blir helt handfallna inför det beteendet.

  • Be ALDRIG om ursäkt och uttryck ingen ånger

Tvingas du ändå till en ursäkt, gör något kul och löjeväckande av den, för att visa att det inte är på riktigt. Som att fira med ”studentutspring”,  konfetti och Pommac när dina sociala medier-troll gått en ”politisk artighetskurs”.

  • Håll huvudet högt oavsett hur lågt du har agerat

Modellen är hur Trump hanterade ”grab them by the pussy”-skandalen som hade fått de flesta normala män att gömma sig under sängen i några veckor av ren skam.Du kan inte bli utskämd om du inte har någon skam i kroppen.

  • Gå alltid till motattack

Förebilden är den tuffa grabben  på skolgården. ”Vad då mobbing, tål du inte skoj?”, ”Det var han som började” ”Det är han som ljuger”. ”Håll käften, annars får du en fet smäll”. Går att tillämpa både när du invaderar länder eller trollar med anonyma konton på Tik-Tok.

Bevisligen fungerar denna typ av krishantering ibland, det som är motsatsen till vad seriösa medierådgivare lär ut. Jimmie kan andas ut.

Ännu har ingen företagsledare i blåsväder kommit till mig och sagt: ”Jag vill krishantera som Jimmie! Full fart framåt och ingen backväxel. Kan du hjälpa mig med det?”

Men om det börjar sprida sig så är det nog dags att pensionera sig på riktigt.

Paul Ronge

 

 

 

 

 

Välkommen till ”Jimmieland”

Nu när krutröken skingrats kan vi konstatera: SD behövde inte backa efter TV4 Kalla Faktas avslöjande av de hemliga trollkontona. Full fart framåt och en ursinnig motattack mot ”klägget” från Jimmie Åkesson räckte för att en gång för alla slå fast det vi alla vet: Det är Jimmie som bestämmer. Välkommen till ”Jimmieland”.

I en  intervju med Kalla Faktas reporter torsdagen den 16 maj menade jag att SD kommunicerade mera med maktspråk än logik och att de kommer att anse sig ha vunnit om det inte blir några konsekvenser.

Det har hittills inte blivit några kännbara konsekvenser. 45 inlägg har raderats av SD, eftersom de ansetts alltför oförskämda mot regeringsparterna, där Tidö-avtalet ju  stipulerade att man skulle hålla god ton mot varandra. Regeringspartierna fick en lam ursäkt för ”upplevda övertramp”, men det blev ingen ursäkt för tillvägagångssättet. Och trollkontona tas inte bort.

”Till er i detta klägg, politiker, kampanjjournalister, aktivister, vet ni en sak? Vi skäms inte!” fräste Åkesson i ett Youtubeinslag och slog fast: ”Det är inget konstigt att ett politiskt parti vill ha spridning för sina åsikter på internet. Och vi råkar vara förbannat bra på det.”

Emanuel Karlsten, journalist och ledande expert på sociala medier sammanfattar i en analys av TV4:s scoop om SD:s trollkonton: ”Problemet är uteslutande att partiet driver opinion anonymt.”

Han understryker detta i ett inlägg på X: ”Det är grejen”.

Nåja, jag tycker nog att innehållet också har betydelse. Det Åkesson kallar ”satir” och skämt, har ju i många fall visat sig vara ren rasism. Av typen: ”En afrikan och en arab sitter i bilen. Vem kör? Svar: Polisen”.

Just rasismen i ”höhö”-skämten vill ju SD absolut inte tala om och det ger väl en logisk orsak till varför det var så viktigt att hålla trollkontona anonyma.

Tänk på ”satiren” som föregick kristallnatten  i Tyskland 1938. Då hade nazisterna i flera år tecknat judarna som snikna, kroknästa, skelögda, fega och krumryggade ockrare.

Även i Sverige florerade judehatet i skämtteckningar i tidningar som Strix och Söndagsnisse.

Idag är det araber och afrikaner som är måltavlan.

I SVT Debatt under järnrörsskandalen 2010 sade jag: ”Aunque la mona se vesta en seda, mona se queda. Det är ett spanskt ordspråk som betyder att även om apan klär sig i siden är hon fortfarande en apa.”

Jag tyckte ordspråket klockrent uttryckte dubbelmoralen och ögontjäneriet. Att SD-are uppträdde väluppfostrat i fina kostymer i riksdagen för att sedan på gatan i nattens mörker vilja slå motståndare i huvudet med järnrör.

SD klarade, som vi vet, den krisen för 14 år sedan i princip utan problem.

Nu vet vi säkert att SD  inte bara HAR en vulgär svans som sprider rasistiskt och konspirationsteoretiskt hot, hat och hån på nätet.

SD ÄR svansen.

Sörjan understöds, byggs på och till och med initieras av SD:anonyma trollkonton som alltså ska fortsätta användas. Samtidigt reagerar utländska (främst ryska) botar och förstärker söndringen och splittringen i landet . Aggressiviteten skrämmer till tystnad och SD kan på demokratisk väg fortsätta driva Sverige i ungersk riktning.

Åter till ”klägget”. Ordvalet är sannolikt väl genomtänkt av Åkesson när han beskriver dem han ser som fienden i en vänstervriden påverkanskampanj inför EU-valet. Det var, enligt egen utsaga, Håkan Juholt (S) som myntade begreppet när han tvingades bort som partiordförande.

Ändå är Åkessons grepp och aggressiva motattack identiskt med vad Donald Trump  säger i sin presidentvalskampanj i USA, bara det att Trump använt begrepp som ”vermin”, vilket betyder ohyra eller pest.

The Week visar exempel 2023 på hur Trumps retorik liknar nazisternas. Och vad är egentligen skillnaden i värdeomdöme mellan ohyra och ”klägg”?

New York Times  skriver att  ingen tidigare presidentkandidat låtit som Trump gör i sina tal 2024. Reportern Charles Homans: ”När jag frågade den politiska historikern Federico Finchelstein vad han fick ut av talet, svarade han utan omsvep: “Det är så här  fascister kampanjar.”

De borgerliga partierna verkar maktlösa. Kristersson är beredd att göra vad som helst för att få sitta kvar som statsminister och L:s kavata krav att SD ska upphöra med trollkontona har förvandlats till ett  löfte om ett lagförslag i framtiden.

Men SD går fram bröstgänges och kan bara förstå maktspråk. Ett sådant är att svenska folket faktiskt reagerar genom att stödet för partiet sjunker. Om det inte händer så får vi det styre vi förtjänar.

Paul Ronge

 

 

 

Så kan SD tappa sin livsluft

Dagens Industri driver nu, med skicklige opinionsbildaren PM Nilsson i spetsen, en hård kampanj för att riva upp Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan den rödgröna regeringen och de forna Allianspartierna.

På nyhetsplats berättar tidningen idag att 71 av 101 näringslivsföreträdare är emot DÖ, bara 14 gillar överenskommelsen.

Sju av tio är en förkrossande majoritet när 16 är likgiltiga, enligt undersökningen.

Inom Moderaterna växer missnöjet och i många distrikt slipas knivarna. Dagens Nyheter skriver idag om Alliansväljare som vill ha ett ökat samarbete med SD.

Den bräckliga Decemberöverenskommelsen har ju inte heller stärkts av att Socialdemokraterna brutit flera vallöften och har stressat den med att begränsa ROT-avdraget, höja energiskatter, öppna för att lägga ner Bromma flygplats, och så vidare (även om Alliansen nogsamt blundar för att Socialdemokraterna ju måste förhandla med Miljöpartiet i regeringen).

PM Nilssons läggspel är tydligt och öppet uttalat. Om Allianspartierna river upp DÖ är det bara en fråga om tid, kort tid, innan Sveriges svagaste regering kanske någonsin tvingas utlysa nyval. De borgerliga får efter valet majoritet och kan styra med stöd av SD, lyder spelteorin. PM Nilsson tycker att man ska respektera SD:s väljare, men läser man vad han skriver över tid ser man att han också tycker att partierna ska respektera SD som parti och ge SD ett reellt politiskt inflytande.

Alltså just det som DÖ skulle undvika. Hittills är Sverige det kanske enda europeiska land som hållit ett starkt invandrarfientligt  parti  helt utanför inflytande, låt vara med det PM Nilsson kallar ett ”taktiserande”.

I Frankrike gör sig Marine Le Pen av med sin pappa Jean-Marie, suspenderar honom till och med från Front National, för att gör partiet rumsrent och politiska bedömare i landet håller inte för osannolikt att det blir Marine Le Pen som kommer att stå mot Nicolas Sarkozy i nästa presidentval. Den 86-åriga pappan har harmset uppmanat sin dotter att byta namn, men hon är – precis som topparna i svenska SD – beredd att göra de utrensningar som krävs för att framstå som rumsren.

Jag tror att PM Nilssons scenario tyvärr är rakt igenom realistiskt. Blir det verklighet kommer SD sannolikt tillbaka som vågmästare starkare än någonsin.

Men om hela tanken med DÖ var att hålla borta ett främlingsfientligt parti från makten borde väl den enda rimliga lösningen vara att regeringspartierna och Alliansen satte sig och gjorde upp – på riktigt och i detaljer – om invandrings- och migrationspolitiken. Kunde man ägna åratal av politisk kraft för att kläcka fram ett missfoster som pensionsöverenskommelsen på 1990-talet, som snart kommer att innebära en armé av fattigpensionärer födda från slutet av 1940-talet och framåt – så borde väl viss energi kunna läggas på invandrings- och migrationspolitiken som ju inte fungerar, framför allt inte migrationspolitiken?

Kommer övriga partier överens i den frågan, oavsett vem som för tillfället har regeringsmakten, så tappar SD sin livsluft och det sker dessutom helt demokratiskt. Majoriteten styr, det är själva grunden i demokratin.

Problem att ta tag i, just det politiker har betalt för att göra, finns ju i övermått. Att andra europeiska länder knappt tar emot några alls. Att det är Sveriges fattigaste och mest utsatta kommuner, som Filipstad, som är mest generösa med att ta emot flyktingar, medan de mest rika och välmående kommunerna, som Danderyd, tittar bort. Skojare och roffare som hyr ut ettor till flyktingar för 46 500 kronor! Att driva politik i de här känsliga frågorna är konkret, grannlaga och svårt, man kommer ingenstans med floskler och ordpastejer.

Det ser helt enkelt bedrövligt ut. Och då är det inte speciellt konstigt om 14,7 procent idag hellre väljer den enkla lösning som SD står för.

För SD är ju lösningen så enkel: Släpp inte in några så blir det inga problem. Där går skiljelinjen gentemot partier som ser invandringen av utlandsfödda som en tillgång, men som också pragmatiskt borde vilja lösa de problem som uppstår under resans gång.

Andra skriver intressant om Decemberöverenskommelsen.

Paul Ronge

SD-striden: Apa i siden är fortfarande apa

Maktkampen i SD fortsätter att trappas upp. Partiledningen säger sig ha bevis för att William Hahne, Gustav Kasselstrand och ett 20-tal övriga medlemmar har haft samröre med extrema (läs nazistiska) grupper.

Processen går mot uteslutning. Striden har blivit så infekterad och insatserna så höga från båda sidor så något annat vore sensationellt.

Men Kasselstrand är ordförande i SDU. Och för SVT förklarade han i morse: ”Det spelar ingen roll om jag blir utesluten ur SD. De blir inte av med mig.”

Här ligger kärnan i vad som kan bli konsekvensen av striden – ett ungdomsförbund i fientlig opposition med sitt moderparti. Det finns en historisk parallell till Vänsterpartiet som blev av med sitt ungdomsförbund VUF som blev revolutionärt 1969-70. VUF abdikerade som ungdomsförbund, vilket gav dåvarande VPK möjlighet att i lugn och ro bygga upp sitt nya ungdomsförbund KU.

Men vad händer om SDU biter sig fast som ungdomsförbund och från den positionen fortsätter attackera sitt moderparti? Det borde rimligtvis vara svårt, för att inte säga omöjligt, för SD-toppen att upplösa SDU. Återstår då att bilda ett nytt parallellt ungdomsförbund eller ett lösare nätverk av ungdomar som kan bilda plantskola för partiet.

Aftonbladet skriver intressant om detta. Medlemmarna i SDU kan tvingas välja sida. Uppenbarligen kommer striderna att fortsätta att härja.

Om Kasselstrand och Hahne fortsätter hålla greppet över SDU står SD inte bara i sin värsta maktkamp hittills, utan också inför en stor risk för ett utmattande krypskytte och fraktionsarbete åratal framöver.

Mattias Karlsson trappade igår upp ordkriget på sin Facebook-sida:

”Amen! En återradikalisering av partiet, om än bara i begränsad skala, får ske utan mig kvar i båten. Jag har inte offrat 16 år av blod, svett och tårar för att tillbringa min politiska framtid på en ändlös ökenvandring kring 4%-spärren tillsammans med en skock halvfascistoida, självrättfärdiga, unga, arga män (eller kvinnor för den delen) med Napoleon-komplex”.

Intressantast i denna soppa är kanske ändå väljarnas reaktion. Om allt fler börjar reflektera över vad det är som gör att SD drar till sig unga fascister och antisemiter som en magnet drar till sig dubb och spik. Är det för att själva kärnan i partiets ideologi är fascistisk, medan striden ytterst handlar om hur mycket ”etnonationalistisk” eller ”kulturnationalistisk” partiets profil ska vara?

”Snus är snus om än i gyllene dosor”, lyder det svenska ordspråket. På spanska: ”aunque la mona se vesta en seda, mona se queda” (även om apan klär sig i siden är den fortfarande en apa)

Andra skriver intressant om SD

Paul Ronge

Decemberöverenskommelsen borde omfatta migrationen

I elfte timmen avblåstes extravalet 22 mars 2015. Sex partier, den rödgröna regeringen tillsammans med Alliansen har – med stöd av det sjunde – bestämt sig för att minoritetsregeringar även i fortsättningen ska kunna regera. SD mister sin vågmästarroll och är den stora förloraren.

Det är naturligtvis utmärkt att riksdagen nu får arbetsro. Ändå hissar statsvetare – med rätta – en varningens flagg för vilka regeländringar detta kommer att kräva. Sveriges riksdag är ett komplicerat bygge som skett under århundraden. Att ändra i riksdagsordning är känsligt. Möjliga regeländringar ska nu utredas enligt den så kallade Decemberöverenskommelsen. Statsvetaren Marie Demker skriver på Twitter: ”Varför skall riksdagsordningen ’utredas’ om inte för att peta i den? Med regler som cementerar blockpolitik borde valsystemet ist utredas.”

Tre sakområden ska man söka blocköverskridande överenskommelser om: Försvaret, energipolitiken och pensionerna. Inget nytt egentligen, de här tre områdena har de båda blocken hittat samarbeten på förr, precis som Aftonbladets Lena Mellin konstaterar.

Själv är jag förvånad över att migrationspolitiken inte togs upp som ett fjärde område. I själva verket borde det kanske vara högst prioriterat, med tanke på att det var SD:s framgångar och vågmästarroll som orsakade regeringskrisen och allt efterföljande tumult. Väljarna, inte bara  SD:s utan också i stor utsträckning i övriga partier, ger helt enkelt den nuvarande överenskommelsen om migrationen mellan Alliansen och Miljöpartiet underkänt.

Jag har tidigare skrivit att skiljelinjen måste gå mellan de som vill stoppa asylinvandringen (SD) och de som vill lösa de problem som uppstår med den – vilket ju borde vara vad de övriga, icke främlingsfientliga partierna, vill.

Om SD nu neutraliseras i riksdagen och inte längre kan spela sin vågmästarroll så är det ett gyllene tillfälle för de övriga att nu på allvar ge sig i kast med problemen. Stefan Löfven har talat om att alla kommuner måste vara medansvariga i att ta emot flyktingar. Göran Hägglund har diskuterat sänkta ersättningar och tillfälliga uppehållstillstånd. Annie Lööf har talat om bostadsbristen och jämnare mottagande.  Anna Kinberg Batra har poängterat vikten av att skapa fler jobb för de som kommer hit. Och att det ska bli lättare att kunna ta dem.

Det vore oerhört värdefullt om den heliga kon LAS kunde diskuteras fördomsfritt. 1970-talsreformen har blivit något av en bromskloss som fungerar närmast protektionistiskt mot unga och invandrare. Just den diskussion som förre finansministern Anders Borg nu börjat föra efter att ha lämnat politiken.

Skulle de sex partierna, med stöd av det sjunde, seriöst och blocköverskridande, börja diskutera konkreta lösningar av asylinvandringens problem så skulle det vara det mest verkningsfulla för att vinna över SD:s mer sansade väljargrupper.

Omvänt: Görs ingenting i den inflammerade fråga som ju faktiskt gav SD chansen att orsaka regeringskris och totalt kaos tror jag många väljare kommer att uppfatta det som höjden av arrogans och politisk maktfullkomlighet.

Andra skriver intressant om decemberöverenskommelsen.

Paul Ronge