PR – Paul Ronge Media

Lögnerna gör Putin till pygmé

Vem ska man tro på?

Ryssarna som hävdar att deras flaggskepp ”Moskva” i Svarta Havet råkade ut för en olycklig brand eller Ukraina som påstår att de sköt det i sank?

I båda fallen är det en neslig skändlighet för krigsherren Vladimir Putin; antingen är jätten Goliat snöpt av David eller så har hans armé än en gång klantat sig.

”Det första offret i ett krig är sanningen”, lyder en sliten klyscha (inte desto mindre är den säkert sann).

Ändå skulle jag nog våga satsa en hundralapp på att de flesta av oss i det här läget, när ord står mot ord, väljer att tro på Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj och inte Putin.

Det beror säkert till dels på den massiva sympati vi känner för ett land som bombas sönder och samman av en aggressiv grannstat.

Men också på att Putin, i varje ny fas i detta fasansfulla krig, valt att blåljuga när sanning (eller åtminstone halvsanning eller en förskönande eufemism) kunde ha varit ett alternativ.

Från början skulle han inte invadera Ukraina, det skämtades stort om Västs konspirationsteorier i rysk statstelevision.
När han väl invaderade så fick det inte kallas invasion eller ens krig. Påbud utgick att det bara var ”en militär operation”
När media kunde visa massaker på civila offer hette det att det var Ukraina som tagit död på sina egna landsmän. Alternativt att skådespelare sminkats till att se blodiga och slagna ut eller agera lik på marken.
Korridorer för att evakuera gamla, kvinnor och barn kunde inte användas eftersom ryssar, i strid mot givna löften, besköt dem som försökte fly.

Listan kan göras hur lång som helst, Putin står helt enkelt på ungefär samma nivå som USA:s tidigare president Donald Trump när det gäller trovärdighet och sanningsenlighet.

Allt förnekas. Putin låter ungefär som ligisterna som står för dödsskjutningarna här i Sverige och tas på bar gärning: ”Jag förnekar brott”.

Vilket naturligtvis gör att om Putin vid något senare tillfälle skulle råka tala sanning är det ingen som kommer att tro honom, utom kanske de ryssar som alltid bara matats med statsmedias lögner.

Kan det här vara den bra militär strategi? Jag ifrågasätter det, framför allt i de moderna tider vi lever i.

Samtidigt är jag inte så naiv att jag tror att krig kan drivas utan lögner, mörkläggningar och skenmanövrar. Krig är överhuvudtaget en vidrig verksamhet och angreppskrig kan aldrig föras med blanka vapen, avsett om angriparen heter USA, Ryssland, Iran eller Israel.

Uppsidan är naturligtvis att fienden kommer att vara förvirrad, att man oväntat kan slå till, att alla lömska strategier som hör till varje angreppskrig lättare kan lyckas.

Men måste man ljuga om allt hela tiden?

Minst tre allvarliga problem har krympt Putin från jätten Goliat till en pygmé i propagandakriget:

Putin har från början varit felinformerad om att kriget skulle bli en promenadseger och att Ryssland skulle hälsas som en befriare.
NATO har haft exceptionellt högkvalitativa interna källor som gjort att Putins lögner i förväg kunnat avslöjas och Ukraina hunnit förbereda sig.
Oberoende nyhetsmedia har funnits på plats och empiriskt, med bilder och vittnesmål, kunnat beslå Putin med lögn, inte minst när det gäller krigsbrotten om den urskillningslösa slakten på civila och massvåldtäkterna.

Jag tror att det aldrig tidigare i historien har funnits sådana förutsättningar att avslöja när en krigförande part blåljuger och jag undrar hur mycket den ryska eliten har tänkt på vad som kommer att hända sedan. Efteråt, när kriget tagit slut. Kommer det att dröja årtionden innan någon tror på vad ryska representanter säger? I FN? I förhandlingar om internationella handelsavtal? I överenskommelser om de globala miljöhoten?

Ett förtroende som tagit årtionden att bygga upp kan raseras på en dag, är en annan sliten klyscha (som inte desto mindre säkert är sann).

I min bransch finns en grundtes alla krishanterare , oavsett kvalitet och erfarenhet, alltid förfäktar gentemot sina kunder: ”Ljug aldrig”. Du behöver inte berätta hela sanningen, ja i vissa lägen till och med ingenting alls, men allt du säger ska vara sant.

Orsaken är inte främst moralisk, utan att förtroendet eroderas, vilket gör all framgångsrik krishantering omöjlig. Exemplen är otaliga på hur ”krisungar” som lätt kunde låtit sig hanteras gått helt över styr på grund av lögner.

Men kanske krävs det demokratiska samhällen för att makthavare, såväl inom politik som näringsliv, ska vara mottagliga för denna sanning.

Jag glömmer aldrig när jag för många år sedan, i Svenska Journalistförbundets regi, skulle hålla ett medieseminarium för ryska kommunikationschefer om medielogik och nyhetsvärdering i en demokrati.

Jag hann inte långt innan tolken förmedlade en fråga från en av ryssarna:

”Varför ska vi ens behöva lyssna på det här? När vi behöver en journalist så köper vi den bara.”

Paul Ronge

”Off the record” – som ”Off pist”

Det här blogginlägget blir något av det nördigaste jag har skrivit. Är du ointresserad av mediehantering i den högre skolan kan du sluta läsa här. Men de flesta som läser min blogg vet att jag har ett brinnande intresse för mina branschfrågor, framför allt när det gäller avancerad krishantering.

Begreppet ”off the record” är ett av kommunikationsvetenskapens klurigaste. En orsak är att det kan definieras på olika sätt. Och om informatören och journalisten lägger olika betydelse i uttrycket så kan det sluta i katastrof.

Ett exempel: 1987 berättade basen för Svenska Journalistförbundet Östen Johansson ”off the record” för sin vän Per Wendel på Expressen att han fixat tre jättefina lägenheter åt sig själv och anhöriga via fackförbundets bostadsbestånd. Wendel skrev och Johansson fick avgå med buller och bång. Självklart trodde Johansson att hans kompis skulle hålla tyst.

”Off the record” betyder sällan att reportern inte tänker skriva. Bara att du som informatör har ett meddelarskydd. Att du anonymiseras.

Jag vet inte hur många gånger jag som reporter fått höra ett framviskat ”Det här får du inte skriva, men…”

Då gällde det att snabbt avbryta och säga: ”…då vill jag inte höra. Du kan aldrig kräva att jag inte ska skriva. Däremot kan jag se till att du har meddelarskydd, att jag inte avslöjar min källa”.

Andreas Utterström, Mattias Bergman och jag diskuterade om vi verkligen skulle ha med begreppet ”off the record” i vår digitala grundkurs ”Medieträning 2.0” (Som också kunde ha hetat: ”Därför behöver du inte vara rädd för journalister”). Till slut bestämde vi oss för att ta med det, men slog också fast principen: Både du och reportern måste vara överens om exakt vad ni menar med begreppet. Det får inte bli missförstånd!

Och även om ni är helt överens är” off the record” verkligen ”off pist”. Du är i okänd terräng och kan ha okända stup framför dig. Lavinfaran kan vara akut.

Du löper nog aldrig risken att reportern sviker ditt meddelarskydd. De flesta journalister skulle vara beredda att gå i fängelse för att skydda sina källor. Men du kan ändå bli avslöjad och exempelvis en hårdför arbetsgivare kan hitta effektiva sätt att hämnas utan att ens antyda vilken den sanna orsaken är.

Praktiskt taget alla mina konkurrenter i medieträning, medierådgivning och krishantering säger med en mun: ”Prata aldrig off the record med en journalist! Allt du säger ska kunna publiceras”.

Och i huvudsak är det alltså ett förträffligt råd, som jag själv nästan alltid ger.

Men som i alla regler finns det undantag.

Här ett fiktivt exempel: En nyanländ anklagar sina arbetskamrater och nära chefer för rasistisk mobbing. Men anklagelserna är osanna, ett personligt bråk hade urartat och då tar personen till detta vapen och går till en stor tidning. Personens arbetsgivare blir uppringd av en reporter. I ett sådant läge, för att undvika en publicering som skulle bli osann och dessutom riva upp stora sår, borde chefen kunna hänvisa till meddelarskyddet och ”off the record” ge reportern den känsliga informationen om hur situationen ser ut – hur osann och skadlig för alla parter en publicering skulle bli. Jag är säker på att flertalet medier då skulle avstå.

Men alltför ofta används ”off the record” för att skvallra och -riskfritt tror man – skada fiender och meningsmotståndare. Långt från de ädla motiven för ”whistleblowers” som modigt avslöjar skandaler och makthavarmygel.

Speciellt vanligt är detta i politiken. Jag vet inte hur ofta jag som journalist fick nyheter ”off the record”, där avslöjandena byggde på att smutskasta motståndarna. Självklart skrev jag om nyheten var sann och relevant. Som nyhetsreporter vill du vara ”konsekvensneutral” enligt mottot ”publish and be damned”. Men ofta kom det surt efter för källorna. Den som blev hudflängd i media behövde sällan vara Einstein för att förstå varifrån läckan kom.

Så mitt råd när man bör använda ”off the record” och hänvisa till meddelarskyddet är:

När du verkligen är whistleblower. Till exempel när du avslöjar att höga chefer går före i vaccinationskön.
När du vill bidra till att avblåsa en publicering som blir osann och kanske rent tragisk, som i fallet ovan.
När någonting verkligen behöver berättas, men du av olika skäl inte kan stå som avsändare offentligt.

Grundregeln måste alltid vara: Du ska kunna stå för allt du säger till en reporter, varje ord ska tåla att publiceras. I vår grundkurs berättar vi mycket mycket mer om hur du ska lägga upp dina huvudbudskap, hur du utvecklar ditt resonemang och hur du kan använda dig av retoriska figurer när du blir intervjuad av en reporter.

Paul Ronge

Mina bästa medieträningstips – workshop 30/9 för medietränare!

Klicka här för att se inbjudan till min workshop onsdagen den 30 september 2020 – där jag ger mina bästa tips för att bli en bättre medietränare.

Jag har under 22 år, alltsedan jag slutade på Expressen, varit en av Sveriges mest anlitade medietränare.

Under den tiden har insikten i hela samhället vuxit om hur viktigt det är att förstå journalistikens metodik och förbereda sig inför mötet med reportern.

Med andra ord har informationschefer, pressinformatörer och mediestrateger fått en allt viktigare roll i företag och organisationer. Få talespersoner möter idag journalister utan någon form av medieträning – som ofta sker snabbt och ”inhouse”.

Det är till er som vill bli ännu bättre på att själva medieträna era chefer och talespersoner jag nu vänder mig. Jag lär ut mina bästa råd och knep på ett webinar onsdagen den 30 september 09-12 via Zoom.
Jag visar de slides jag använder i mina teoriavsnitt och berättar hur jag anpassar dem konkret till individer och företag.
Det blir en workshop med stort utrymme att ställa frågor och diskutera problem. Webinariet begränsas till 40 deltagare.

Det här får du lära dig
Hur hanterar jag nervositet hos talespersonen?
Hur får jag chefer att förstå medielogiken när den drabbar affärsnyttan?
Hur plockar jag fram chefens bästa mediala jag?
När ska jag använda TV-kamera, när är det bäst att avstå?
Vilka är chefens/talespersonens viktigaste saker att tänka på under intervjun?
Hur ställer jag tuffa frågor utan att förstöra relationen till talespersonen? När är det bäst att ta in en extern medietränare?
Hur får jag chefernas öra i mitt budskap att medieframträdanden alltid måste förberedas?

Anmäl dig till paulronge@me.com med namn, aktuell mejladress, företag och fakturaadress.
Eller maila till alexis.wicklin@friendsagenda.se

Skicka också gärna med egna frågeställningar som jag då får tid att förbereda inför webinariet.

Sista anmälningsdag: 23/9
Webinaret kostar SEK 5 000 exkl moms. SEK 7 500 för två kollegor från samma organisation.

SAS fiasko blev mördande reklam

Få har väl missat debatten om SAS nya reklamfilm där budskapet var: ”Vad är skandinaviskt på riktigt? Absolut ingenting”.

Efter kritikstormen togs filmen ner, för att sedan läggas upp igen för att den stod för ”SAS värderingar”.

Jag menar att filmens budskap är idiotiskt, på gränsen till intelligensbefriat. Vi har IKEA, Volvo, Ericsson, ABBA och hela det svenska musikundret, Spotify, Zlatan, Björn Borg, en matkultur med stjärnkockar verksamma internationellt, ALLT är inte importerat från högre stående kulturer till oss hedningar i norr.

Intressant är att PR-geniet Ingvar Kamprad valde helt motsatt väg när IKEA erövrade världen. Överallt ser man de blågula IKEA-komplexen där man, förutom möblerna, kan köpa sill, svenska köttbullar och svenskt brännvin till facila priser. Han tog med sig Sverige ut i världen utan Jante eller självskam. På samma sätt gjorde Nokia under sin storhetstid Finland känt och respekterat . Mobilerna förknippades med finsk sisu och företaget var stolt över sitt ursprung.

Alla kan göra fel, men en god regel är att om man har trampat i klaveret så bör man stå still och inte klampa omkring i det. Genom att SAS först lägger ut, sedan tar ner och därefter åter lägger upp filmen förstärker företaget intrycket av vinglighet och opportunism.

Aftonbladet hävdade i en ledare att ”trollkriget är här”, genom att kritiken mot filmen skulle ha kommit från ryska botar.

Aftonbladet menar att tesen bevisas av Twitterverktyget Hoaxy, när det är tvärtom. Aftonbladet underlät att visa en graf som talar om att inläggen huvudsakligen inte är bot-producerade, vilket avslöjas i en lång tråd från reportern Mattias Albinsson.

En av Dorothy Sayers deckare har titeln ”Mördande reklam” och utspelar sig i reklammiljö.

Och i SAS fall tror jag definitivt man kan kalla reklamen just ”mördande”. Som krishanterare, medierådgivare och allmän kommunikationsnörd är reklambyråernas roll i fiaskon av denna typ det mest intressanta för mig.

De är vana vid att man köper sitt utrymme, istället för att förtjäna det genom att komma med budskap som både kan väcka positivt medialt intresse och bli viralt genom att delas och diskuteras på sociala medier.

Det har fostrat en okänslighet för folks reaktioner, en mallighet och en ”nu ska vi tala om hur det ligger till”-mentalitet som inte fungerar längre i en tid när sociala medier bär fram ursinniga eldstormar som för tanken till det drabbade Australien.

Det finns ju en orsak till att folk installerar annonsblockerare på löpande band.

Det här gäller absolut inte alla byråer, jag sitter själv med reklammänniskor som främst arbetar med ”goda” företag och organisationer som inte vill bygga sina varumärken genom att provocera. Men det okänsliga tilltalet och de logiska kullerbyttorna finns där, som när Gudrun Schyman brände 100 000 kronor i Almedalen för att visa att kvinnor tjänar mindre än män.

Paulina Neuding uttrycker det så här i en krönika i Svenska Dagbladet, där hon bland annat skriver:

”Den svenska reklambranschen är genomgående tillrättavisande och föreläsande, och folk tolererar det med samma stoiska lugn som man tolererar så mycket annat.

I SAS fall låg det förstås särskilt mycket i farans riktning att man skulle välja att ägna sig åt godhetssignalering. Det är inte alltid roligt att vara reklamare och få frågor från kompisar om det stora flygbolaget man jobbar för.

Vi kan kalla det Meghan Markle-principen: Ju fler flygmil på samvetet, desto större behov att utsätta omvärlden för moralpredikningar.”

Det är elakt, men på kornet. Det jag tror stora företag kan lära är att lägga större uppmärksamhet på om de kampanjer som föreslås verkligen blir god PR, att de gynnar företagens varumärke och inte bara ger ”pang för pengarna”, i bemärkelsen att chockera och väcka uppseende.

All reklam är inte bra reklam, det har jag ofta fått påpeka när jag kommenterat olika kampanjer i media. Den internationella trenden verkar vara att allt fler företag låter stora PR-företag ta hand om mer av marknadsföringsbudgeten och kombinera den köpta uppmärksamheten med den förtjänade som bygger på traditionell mediebearbetning i kombination med delningar och klick på nätet. Jag tror det är helt rätt väg att gå.

Paul Ronge

Trumfesset i PR är alltid äkta vara

Debatten har gått het de senaste dagarna på sociala medier om moderaten Hanif Balis attack mot Carl Bildt (”grabben” som alltid haft fel om utrikespolitiken) Han får både kraftfulla fördömanden för sitt vildsinta svingande på Twitter och försvar från ganska tunga seriösa aktörer som tycker han har rätt i sak.

Han har petats från sina uppdrag i riksdagen och tvingats be Carl Bild om ursäkt.

Kvittrandet på Twitter för och emot, huruvida Bali har rätt i sak eller inte är bedövande. Ungefär på nivån kakafonin i en tropisk regnskog, där Bali är som den galna hackspetten i Kalle Ankas jul.

Jag förstår honom samtidigt. I den miljön måste man ropa högre och fräckare för att höras. Eller så håller man för öronen, eller kanske helt sonika tar en paus från sociala medier. Vilar öronen.

Men ju äldre jag blir och ju längre jag hållit på med PR (21-22 år nu), desto mer har jag lärt mig uppskatta äkthet och konsekvens. Det är också trumfesset i framgångsrik PR.

Alla vet att Bali driver sin hårda linje mot islamism och en generös invandrarpolitik för att han tycker så. Inte för att stiga i graderna i Moderaterna, inte för att stryka medhårs. Som många redan påpekat: Bali har fått kränka och förnedra motståndare i åratal utan annan konsekvens än mumlande aja-baja från partiledningen. Men när han angrep partiikonen Carl Bildt tog det hus i helvete. Man kan tycka extremt illa om hans politik och hans höga tonläge, men hans engagemang känns äkta.

Lika äkta är Greta Thunberg – och som hennes motståndare har försökt bevisa motsatsen! Högerdebattören Rebecca Weidmo Uvell har tagit på entreprenad att ”bevisa” vilken marionett Greta är och hur styrd hon är av mäktiga manipulerande vuxna, till exempel PR-konsulter.

Hennes avslöjanden har flera gånger visat sig vara helt uppåt väggarna. Till exempel att Greta skulle ta betalt via en talarförmedling för föredrag. Men även om Greta Thunberg skulle få PR-hjälp så tycker jag kritiken är rent fånig. Jag har hjälpt otaliga företagsledare, organisationsledare och politiker under årens lopp. Det är allmänt accepterat att ledare och makthavare får medieträning och rådgivning. Varför blir det plötsligt fel om en 15-åring, som plötsligt hamnar i internationellt rampljus och bevakas av all världens media skulle få PR-hjälp?

En lång rad ”klimatförnekare”, Sverigedemokrater och andra, ofta med det gemensamt att de är medelålders och äldre män som tycker Greta ska gå i skolan och knipa näbb medan vuxna talar, stämmer in i kören.

Hon är rakt igenom äkta i sitt engagemang och därför är hennes belackare som hänvisar till hennes ringa ålder förlorade från början.

De framstår som pompösa Goliat-typer, samtidigt som Greta Thunberg gång på gång bevisar att hon lever som hon lär in i minsta detalj. Som att fara med en otroligt obekväm kappseglingsbåt över Atlanten till miljökonferens i New York istället för att flyga.

Jag diskuterar Greta i TV4 Efter Fem här.

Man vet helt enkelt var man har dem, dessa ”äkta typer”. Man behöver inte hålla med dem, tvärtom. Men med sin tydlighet bidrar de till att man lättare kan formulera sin egen ståndpunkt.

Det politiska landskapet är nu komplicerat och sannolikt mycket förbryllande för många genomsnittsväljare att begripa sig på. En ohelig allians S-MP-C-FP som ersatt den gamla invanda Alliansen. En moderatledare som kritiseras hårt även internt och som har svårt att hitta sin roll. Och så har vi KD-ledaren Ebba Bush Thor som är otroligt tydlig och konsekvent i sin oppositionsroll.

Hon driver ju samma politiska linje nu som hon gjorde när KD låg under fyraprocentspärren, skillnaden är att hon mer än dubblat sitt stöd till 8,4 procent (SIFO) i augusti. I mars, innan debaclet med avslöjandet om att Lars Adaktusson röstat mot abort 22 gånger i EU, låg KD på drygt 12 procent.

Man behöver inte hålla med henne politiskt (ja, jag upprepar detta mantra till leda) för att imponeras av tydligheten, konsekvensen och kanske framför allt ihärdigheten. Det är raka motsatsen mot att sätta fingret i luften och forma politiken utifrån vad som för stunden verkar ge mest väljarstöd.

Ebba Busch Thor kommer snart till vår Rotaryklubb. Det blir mycket spännande att höra hur hon tycker att oppositionspolitiken bör utformas i det nya politiska landskapet.

Paul Ronge