Etikett: PM Nilsson

Minutrådet – inga ”lösa Prince”

Häromdagen skrev jag på LinkedIn om Minutrådet, där året inletts med ett nytt spännande uppdrag tillsammans med  Jeanette Fors-Andrée.

Jag fick omgående en intressant fråga från Jennie Zetterström:

Som du kan se i länken ovan svarade både Jeanette och jag på frågan, varpå Jennie, mycket trevligt, undrade om det inte kunde vara ämne för ett blogginlägg. Därför tar jag henne på orden, nu när Jeanette och jag har hunnit få erfarenhet av hur tjänsten fungerar, och svarar mer omfattande.

Nej, Minutrådet är verkligen inte utformat för att använda ”när man inte har resurserna att ta in någon ordentligt”.

Det är inte som när jag, som 13-åring, köpte lösa Prince för 25 öre cigaretten i Astors kiosk i Mellerud för att jag inte hade råd med ett helt paket. ( På 1960-talet skulle ju alla lockas in i lasten som det sedan blev ett sådant helvete att ta sig ur…)

Tvärtom används Minutrådet som en exklusiv tjänst av de som vill undvika att göra fel eller ta oövertänkta beslut som kan få kraftiga PR-mässiga återverkningar.

Här är några exempel:

Du är i inledningsskedet av en kris eftersom ditt företag eller din organisation har gjort något fel och nu kontaktas ni av media.

Hur ska ni agera? Vilka är huvudbudskapen? Vem ska vara talesperson? Behöver ni ställa upp omgående eller hinner ni rätta till fel innan?

Allt detta är konkreta och praktiska problem du ställs inför och där Jeanette och jag gemensamt har fyra decenniers erfarenhet av olika typer av lösningar.

Du är  tvungen att vidta en jobbig åtgärd – tlll exempel nedskärningar av personal eller nedläggning av en fabrik.

Hur kommunicerar man detta externt och internt? Hög eller låg profil? Hur motivera (med annat än bara att man vill ha högre lönsamhet)? Hur visa äkta empati som inte känns falsk och påklistrad, för de som drabbas?

Här gäller det att analysera från fall till fall, inget är det andra helt likt. Sannolikt har du redan interna kommunikatörer och kanske en PR-byrå som lägger upp en strategi för detta. Men vi kan, under Minutrådets tre timmar, vara ett aktivt bollplank och en second opinion. Vår fördel är att vi arbetat i en mängd olika branscher med exakt samma problematik.

Du blir ”ertappad” med en situation som gör att du knappt kan tänka klart. Något i stil med PM Nilssons ålfiske, som gör att du ifrågasätts på ett personligt plan.

Allt som gör att du regredierar till primalhjärnan, som hjälpte oss att överleva på savannen, är livsfarligt eftersom det får dig att tumma på sanningen, säga dumma saker eller försöka fly från det obehagliga.

Vår uppgift är att hjälpa dig att komma in rätt i krishanteringen.  Att undvika de självförvållade inledande misstagen och ge dig en konkret handlingsplan.

Naturligtvis, vilket har hänt i flera fall, behöver vi ofta arbeta vidare med en kris efter det inledande Minutrådet. Framför allt när redaktioner som Uppdrag Granskning, Kalla Fakta, Dokument Inifrån, dagstidningarnas grävargrupper och duktiga lokalmedier granskar.

Men då har ofta de tre första timmarna givit en så bra grund att stå på att den fortsatta krishanteringen blir framgångsrik. Det är där ekonomin och varumärkesvården ligger. Vi har ju sett hur dålig och bristfällig krishantering dömt företag till undergång och granskade personer till ökenvandring.

Så vi erbjuder inga halvmesyrer, ingen ”krishantering light”, inga ”lösa Prince”.

Det är de som både haft goda resurser och det goda omdömet att vilja stämma i bäcken som har anlitat oss hittills.

Paul Ronge 

 

 

 

 

Så kan SD tappa sin livsluft

Dagens Industri driver nu, med skicklige opinionsbildaren PM Nilsson i spetsen, en hård kampanj för att riva upp Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan den rödgröna regeringen och de forna Allianspartierna.

På nyhetsplats berättar tidningen idag att 71 av 101 näringslivsföreträdare är emot DÖ, bara 14 gillar överenskommelsen.

Sju av tio är en förkrossande majoritet när 16 är likgiltiga, enligt undersökningen.

Inom Moderaterna växer missnöjet och i många distrikt slipas knivarna. Dagens Nyheter skriver idag om Alliansväljare som vill ha ett ökat samarbete med SD.

Den bräckliga Decemberöverenskommelsen har ju inte heller stärkts av att Socialdemokraterna brutit flera vallöften och har stressat den med att begränsa ROT-avdraget, höja energiskatter, öppna för att lägga ner Bromma flygplats, och så vidare (även om Alliansen nogsamt blundar för att Socialdemokraterna ju måste förhandla med Miljöpartiet i regeringen).

PM Nilssons läggspel är tydligt och öppet uttalat. Om Allianspartierna river upp DÖ är det bara en fråga om tid, kort tid, innan Sveriges svagaste regering kanske någonsin tvingas utlysa nyval. De borgerliga får efter valet majoritet och kan styra med stöd av SD, lyder spelteorin. PM Nilsson tycker att man ska respektera SD:s väljare, men läser man vad han skriver över tid ser man att han också tycker att partierna ska respektera SD som parti och ge SD ett reellt politiskt inflytande.

Alltså just det som DÖ skulle undvika. Hittills är Sverige det kanske enda europeiska land som hållit ett starkt invandrarfientligt  parti  helt utanför inflytande, låt vara med det PM Nilsson kallar ett ”taktiserande”.

I Frankrike gör sig Marine Le Pen av med sin pappa Jean-Marie, suspenderar honom till och med från Front National, för att gör partiet rumsrent och politiska bedömare i landet håller inte för osannolikt att det blir Marine Le Pen som kommer att stå mot Nicolas Sarkozy i nästa presidentval. Den 86-åriga pappan har harmset uppmanat sin dotter att byta namn, men hon är – precis som topparna i svenska SD – beredd att göra de utrensningar som krävs för att framstå som rumsren.

Jag tror att PM Nilssons scenario tyvärr är rakt igenom realistiskt. Blir det verklighet kommer SD sannolikt tillbaka som vågmästare starkare än någonsin.

Men om hela tanken med DÖ var att hålla borta ett främlingsfientligt parti från makten borde väl den enda rimliga lösningen vara att regeringspartierna och Alliansen satte sig och gjorde upp – på riktigt och i detaljer – om invandrings- och migrationspolitiken. Kunde man ägna åratal av politisk kraft för att kläcka fram ett missfoster som pensionsöverenskommelsen på 1990-talet, som snart kommer att innebära en armé av fattigpensionärer födda från slutet av 1940-talet och framåt – så borde väl viss energi kunna läggas på invandrings- och migrationspolitiken som ju inte fungerar, framför allt inte migrationspolitiken?

Kommer övriga partier överens i den frågan, oavsett vem som för tillfället har regeringsmakten, så tappar SD sin livsluft och det sker dessutom helt demokratiskt. Majoriteten styr, det är själva grunden i demokratin.

Problem att ta tag i, just det politiker har betalt för att göra, finns ju i övermått. Att andra europeiska länder knappt tar emot några alls. Att det är Sveriges fattigaste och mest utsatta kommuner, som Filipstad, som är mest generösa med att ta emot flyktingar, medan de mest rika och välmående kommunerna, som Danderyd, tittar bort. Skojare och roffare som hyr ut ettor till flyktingar för 46 500 kronor! Att driva politik i de här känsliga frågorna är konkret, grannlaga och svårt, man kommer ingenstans med floskler och ordpastejer.

Det ser helt enkelt bedrövligt ut. Och då är det inte speciellt konstigt om 14,7 procent idag hellre väljer den enkla lösning som SD står för.

För SD är ju lösningen så enkel: Släpp inte in några så blir det inga problem. Där går skiljelinjen gentemot partier som ser invandringen av utlandsfödda som en tillgång, men som också pragmatiskt borde vilja lösa de problem som uppstår under resans gång.

Andra skriver intressant om Decemberöverenskommelsen.

Paul Ronge