Paul Ronge

Lyft ut Stenius – med gaffeltruck om så behövs!

På en dryg månad har jag skrivit en bok om sociala medier – nu återstår bara en enda intervju – den med Isabella Löwengrip, aka Blondinbella, på onsdag efter påskhelgen.

Ofattbart fri och lättad över att detta nu är gjort (vilket åter också ger mig tid att blogga) lyssnar jag på P1:s Lördagsintervju med en av Sveriges skickligaste intervjuare Thomas Ramberg.

Jag får höra Pressombudsmannen Yrsa Stenius argumentera för sitt krav att ingen debatt ska få förekomma om hennes beslut att fälla Expressen för publiceringen av Jan Guillous samröre med KGB.

Trots den otroliga storm som varit om hennes minst sagt kontroversiella beslut står ingenting på PO/PO:ns ofattbart trista hemsida. Och så ska det vara, enligt Stenius. INGEN får debattera HENNES beslut innan Pressens Opinionsnämnd sagt sitt. Sådana Är Reglerna.

Yrsa Stenius har ju uttryckligen sagt att hon gillar den fina filosofiska inställningen från president Kekkonens Finland. I gränslandet till den väldiga ryska björnen tiger man eller tänker sig för noga innan man talar. Därmed har hon ju också visat en fördomsfri och pragmatisk inställning till censur som hon nu tycks ha överfört till PO och svenska förhållanden.

Jag tycker det var en omdömeslöshet och en tragedi överhuvudtaget att utnämna Yrsa Stenius till PO. Hon har ingen känsla för nyheter, hon är absolut tondöv när det handlar om att kvällstidningar måste testa gränser. Hon är de fina salongernas publicist, där inga fönster öppnats på lång tid och luften stannar unken och skämd.

Expressen gör helt rätt i att nu bojkotta PO så länge Stenius sitter kvar. Pressens Opinionsnämnd är redan som den är idag tandlös. Ska den då använda sina få tänder att bita en tidning som faktiskt vågat granska och avslöja en betydande journalistisk makthavare och där ju till och med Jan Guillou erkänt att Expressen haft rätt i sina fakta.

Det är inte scoopet i sig som Yrsa Stenius fäller säger hon till Ramberg, det är ”presentationen”. För stor stil alltså, för braskande rubriker. Jösses…

Jag tycker Tidningsutgivarna och Journalistförbundet borde gå samman i ett enigt beslut: ”Om inte Yrsa Stenius avgår frivilligt nu, så lyfter vi ut henne”. Frågan handlar inte om att begränsa PO:s rätt att ta kontroversiella beslut. Den handlar bara om att erkänna sitt eget dåliga omdöme: Att totalt fel person tillsatts på posten.

Om hon inte själv har vett att avgå bör hon lyftas ut med gaffeltruck om det så ska behövas.

Sedan är det dags att föra en meningsfull diskussion om hur press och radio/TV:s etiska regler skulle kunna moderniseras och anpassas till ett 2000-tal där sociala medier utvecklas explosionsartat och där det också finns en undervegetation av skvaller och nätmobbing. Positivt och negativt påverkar detta media dramatiskt. Vilken sorts Opinionsnämnd kräver det i vår tid?

Varje sådan diskussion är ju tyvärr omöjlig att föra så länge Yrsa Stenius kvarstår som PO.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om pressetik och politik.

Uppdatering 1: DN refererar Lördagsintervjun och konstaterar att Stenius står på sig.

Uppdatering 2: Alltid läsvärde ”Signerat Kjellberg” kommenterar mitt inlägg.

Uppdatering 3: Även Gävlemedia revolterar mot Stenius.

Min nya bok – om länkkärlek och näthat

Jag har haft mitt längsta blogguppehåll sedan jag blev min egen igen, vid nyår. Och risken är att det blir fortsatt tunnsått här ett tag framöver.

Orsaken är att jag skriver på en ny bok – eller kanske skriver den mig.

Den handlar om Sociala Medier och bygger framför allt på intervjuer med människor som på olika sätt har spelat huvudroller på Facebook, i bloggande och på Twitter och fört dessa fascinerande sätt att kommunicera framåt.

Boken ska handla om högt och lågt, stort som smått, offentligt som privat, länkkärlek och näthat. Jag talar med tunga nätdebattörer, chefredaktörer, ”medborgarjournalister”, ”bloggvälvare”, gurus på Sociala Medier och vanliga bloggare.

Just nu känns det som om boken har tagit ett rejält tag i handen på mig och dragit iväg med mig på en utflykt där jag snubblar efter och försöker hänga med.

Så mycket impulser och infallsvinklar får jag från alla jag intervjuar, så mycket insikter om vad Sociala Medier egentligen handlar om.

Den röda tråden är att den finns en otrolig generositet, en vilja att dela med sig av vad man kan och en vilja att lyssna på andra.

Jag har inte ens hunnit halvvägs, men vågar ändå konstatera att länkkärleken är större än näthatet.

Jag tar jättegärna emot kommentarer här med infallsvinklar och förslag på vad denna bok bör innehålla.

/Paul Ronge

Uppdatering: Här skriver Resumé om bokprojektet och den litet tråkiga orsaken att jag har extra tid att skriva den: Att samarbetet med Gudrun Schyman om seminarier för valarbetare sprack.

Uppdatering 2: Nu säljs boken med titeln ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling”. På den här vänskapslänken köper man boken för 149:-

Tiger Woods kungspudel var lysande och kanske äkta

Har precis sett Tiger Woods framträdande inför amerikansk media om sina otrohetsaffärer och jag har också hunnit kommentera till Aftonbladet och SVT.

Jag är fortfarande tagen, det var en fantastisk show. Helt omöjlig i Sverige tror jag. Jag kan inte se att journalister här skulle ställa upp på förutsättningen att bli inbjudna till en presskonferens bara om de avstår från att ställa frågor.

Men nu var scenen Tiger Woods och jag har nog sällan eller aldrig sett en så högkvalitativ retorisk show. Jag är heller inte mannen att avgöra om han var ärlig i sitt framträdande eller om det var teater (i så fall borde han få nästa Oscar för bästa huvudroll och hans PR-människor pris för bästa manus och bästa regi).

För bara några dagar sedan sade jag på Informatörsdagen i Karlstad att de duktigaste människorna är vandrande krisbomber. Varför då? Jo, helt enkelt för att de kan och för att de med sin makt och begåvning anser att de regler som gäller för vanliga dödliga inte ska gälla just dem.

Precis detta erkände Woods i sitt tal. Han sade att han var otrogen för att han kunde. För att han hade makten och pengarna. För att han trodde att just han skulle slippa undan. Allt enligt principen: ”Bra karl ska ha bra mat”.

Jag har hittills aldrig hört en så intelligent formulerad ”pudel”, där någon erkänner att han gjort fel just för att han kunde, för att han stod över andra människor och för att det skulle gå att komma undan med det.

I manuset, som han läste på ett sätt som visade att han inte låtsades att tala ur hjärtat, uppförstorade han snarare sina synder än att han försökte förklara eller bagatellisera dem. Woods har trots allt inte mördat någon, som @Stielli har påpekat på Twitter. Men i hans tal lät det nästan så. Han talade om Elin, sina barn och alla fans som han hade svikit på grund av ren egoism. Han talade om Elins uppfattning att nu är det inte tal som gäller utan handlingar. På slutet knöt han an till sin buddistiska uppfostran, berättade att han tänkte fortsätta gå i terapi och att han inte vet om han kommer att spela golf ens i år.

Säkert ett viktigt budskap till sponsorerna som – om de har något vett i skallen – vill att Woods ska skynda långsamt så skandalen hinner lägga sig.

Jag har läst Twitterkommentarerna och inser att i vår svenska kultur är hela Woods framträdande för kvalmigt, man får socker upp i näsborrarna. Men Woods talade inte för oss svenskar eller för sportintresserade i den europeiska kulturen. Han talade för amerikaner, för massor med fans och mäktiga sponsorer. Han gick sitt livs match utanför golfbanan, och gjorde det på ett sätt som gör att jag tror att han kommer att klara sig ur detta.

Happy ending, precis som i en Hollywoodfilm. Bra för honom, bra för Elin och bra för en sport som han mer än någon annan satt internationell lime light på!

/Paul Ronge

Uppdatering: Så här blev mitt uttalande i SVT TV-sporten. Och så här blev det i Aftonbladet.

15 riktigt bra twittrare i år- #Follow2010!

Bild från Shovelling Son, Flickr

2009 var året då Twitter exploderade.

Många tunga bloggare blev nu ”kortdistansare” där allt skulle gå att beskriva på 140 tecken. Själv blev jag totalfrälst på den snabba, raka kommunikationen som ibland bara krävde några knapptryckningar.

Från att 2008 ha skrivit ganska många blogginlägg här på Ronge Kommunikation, blev jag en mycket aktiv twittrare med idag drygt 1500 följare.

Det har givit mig otroligt mycket! Så mycket hjälpsamhet, allmän folkupplysning, begåvning, intressanta vinklar och underhållande trams i skön förening och med dialog och tvåvägskommunikation som ledstjärna.

Agnar har skiljts från vetet. Där Gudrun Schyman exempelvis har varit en lysande fixstjärna med en oerhörd förmåga att diskutera stort som smått, så har Mona Sahlin stått ensam och isolerad på teaterscenen. Så blek att ingen ens har ids kasta tomater på henne.

Under året har företeelsen ”FollowFriday” växt sig stark, på fredagarna har vi roat oss med att tipsa om Twittrare värda att följa.

Samtidigt blev kraven att #FollowFriday hela tiden skulle motiveras min orsak att sluta. Det blev för jobbigt och dessutom olustigt att betygssätta folk.

Men så här på årets sista dag tycker jag det finns anledning att åtminstone nämna några få av alla dem som jag tycker är värda att följa 2010 .

Min lista på 15 (där @Gudschy inte finns med för att hon redan är nämnd och dessutom så ”outstanding”) är strängt personlig och utan inbördes rangordning. Helt enkelt några twittrare som, bland många många andra, gjorde mitt 2009 roligare och rikare.

Mary X Jensen med bloggen ”Mina moderata karameller”

Mary har det jag efterlyser hos politiker: Känsla för dialog, prestigelöshet, lyssnande attityd, sökande inställning empati och rättvisepatos. Att hon inte blev Moderaternas riksdagskandidat 2010 visar bara att hon är före sin tid.

Sofia Mirjamsdotter som ”förutom The real Mymlan” också bloggar på SSBD och på Bloggvärldsbloggen.

Sofia personifierade nog mer än någon annan twitterexplosionen som en naturlig följd av ett intressant och skickligt bloggande. Sofias ”usp” (unique selling point) är nog att hon står med ena benet lika stadigt i journalistiken som i den sociala media-världen. Hon skriver alltså bra och tänker nytt – utgör en brygga mellan den gamla och nya medievärlden. Vi är absolut inte alltid överens – till exempel om man har rätt att skratta åt Anna Anka. Men hennes tankar kring om döda ska få vara kvar på exempelvis Facebook och om vi får sörja dem där grep mig djupt.

Hans Kullin med bloggen Media Culpa som i sin engelska version etablerat sig som en av de ledande internationella bloggarna.

Har hållit på i över 10 år 6 år med den engelskspråkiga bloggen Media Culpa. När han gick in på Twitter gjorde han väldigt mycket av sin kunskap tillgänglig för fler. Jag läser alltid hans tweets med en viss bävan: ”Kommer jag att fatta detta, eller får jag huvudvärk?”

Jennie Ivarsson med bloggen ”Något närmare Newyn”

Jennie är underfundig, kul och en mästare på twitter där allt handlar om kontraster: Lågt och högt, kul och allvarligt, flamsigt och eftersinnande. Behärskar enstaka ord, långa meningar och hela stycken lika oklanderligt. Så småningom blir det nog en bok.

Stefan Ronge som ständigt servar sina följare med ny och viktig information om Sociala media. En kär son och respekterad kollega som fått massor av följeslagare eftersom han i sina tweets visar att allt i Sociala media handlar om kommunikation, inte om teknik för teknikens egen skull.

Tindra-Annette Broström med bloggen ”Osäkerhet och tystnandet”.

En otroligt humoristisk röst från de Värmländska skogarna, ständigt smart med egna och originella infallsvinklar på livet. Jag har lärt mig mycket genom att läsa henne.

Jocke Jardenberg som bloggar här.

Jocke och jag är inte överens för det mesta. Men vill man förstå hur de tänker som tror att Sociala media kommer att leda till helt nya betalningsmodeller och varför media i framtiden aldrig kan ta betalt av sina läsare/lyssnare/tittare så är @jocke ett måste på följarlistan. Hans styrkor är många: Kunnig, debattglad, välskrivande och på senare tid tycker jag litet mindre arrogant mot dem som tycker annorlunda.

Tomas Nyberg är en otroligt kunnig och hjälpsam person på Twitter . Ständigt har han svar på tekniska frågor och delar generöst med sig. Vill ni veta hur man får tag på ett bra iPhone-stativ – följ Tomas.

Qpaqex, vars riktiga namn jag inte vet, är liksom Tomas kunnig och hjälpsam. Har starka åsikter som det är ett nöje att förhålla sig till.

Henrik Mitelman är chefsstrateg på SEB och en av de som allra bäst förstått hur man förhåller sig på Twitter när man representerar ett företag. Tycker han är otroligt bra! Henrik bjuder på kärnfulla analyser om det ekonomiska läget och om räntor, men drar sig inte för att diskutera vardagsnära saker. Stort och smått, tungt och lätt – tänk om fler företagskvittrare kunde förstå värdet i det,

Christina Stielli som också bloggar på Tara

Hon är en charmerande twitterkonversatör. Det kändes som om jag redan kände henne väl när vi gemensamt sjösatte min och Gydrun Schymans retorik-turné i vår. Hon har mycket intressanta åsikter om hur det är att vara tonårsförälder.

Brit Stakston som bloggar här så ömsint om sin döda syster.

Brit är en respekterad förgrundsgestalt inom Sociala Media. Tyvärr har hon på senare tid drabbats av personliga motgångar och tragedier. Hoppas ditt 2010 blir bättre, Brit!

Hammarstrand som alltid RT:ar (Retweetar)

Hammarstrand har mängder av följare och det är inte att undra på. Trevlig, generös med ständigt nya RT:s där han för vidare rön, åsikter och tips från andra.

Niklas Dahlqvist som bloggar på ”Prosaisten”.

Blueskille, precis som jag. Vi fann varann över låtval på Spotify.

Politikerbloggen som Niklas Svensson byggt upp till den fantastiska maktfaktor den blivit.

Niklas styrka är att han aldrig blivit ”fin” för att han blev uppburen politisk reporter. Han har nyfikenheten och känslan för stort och smått med från Nöjet på Expressen.

Där kan det vara lämpligt att sluta. Det är just stort och smått som ger den livfulla sjudande häxkittel som är Twitter när det fungerar som bäst.

Gott Nytt År, Alla!

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om Sociala media.

00-talet – Fallna hjältars decennium

Foto: Creativity+ Timothy K Hamilton, Flickr

Snart lägger vi ett händelserikt decennium bakom oss: Twin Towers, kampen mot terrorismen, Tsunamin, framväxten av Sociala Media och digerdöden för traditionella medier.

Men det gångna 00-talet var också decenniet då hjältar föll och själva blev nollor.

Sensmoral: Att inte lita på auktoriteter utan vara kritisk i sin granskning. Och den som själv är auktoritet bör akta sig för att låta media hissa sig till himlen. Fallet kan bli stort.

De fallna hjältarna är många, jag nöjer mig med några få exempel:

Jonas Birgersson

Framfabgeniet med kortbyxorna som sjönk med IT-bubblan 2000.

Birgersson blev en sorts IT-Messias, med en fantastisk medial framtoning. Allt var rätt: Fleecetröjan, kortbyxorna, hans liknelser, hans ungdom och hans totala självförtroende. Journalisterna svärmade runt honom. Tills IT-bubblan sprack och investerarna förlorade miljoners miljoner. Efter det var INGENTING rätt. Och fortfarande går det inte bra.

Percy Barnevik

Svensk industris största tolvtaggare som föll med en miljardpension.

Barnevik var en blågul stolthet i klass med Björn Borg, Ingvar Kamprad och ABBA. Otaliga reportage visade hur han tillbringade sin mesta tid i flygplan eller i internationella miljöer, ständigt skapande nya affärer för ABB. En arbetsmyra som fick oss att känna sann nationell stolthet. Så fick han en miljardpension och även om han klöv den till hälften så var skadan obotlig. Barnevik föll lika tungt som en Stalinstaty.

Ludmila Engqvist

Hjältinnan som dopade sig ur svensk idrottshistoria.

Hon vann sina lopp samtidigt som hon kämpade mot cancer. Hon satte in blågula linser och målade naglarna i samma färger. Hon blev vår mest populära invandrare efter drottning Silvia.

Efter avslutad framgångsrik karriär dopade hon sig för att bli tyngre så hon kunde åka snabbare i en simpel bobtävling. Fusket avslöjades och Ludmila åkte ur spår. Hela vägen till Spanien där hon fick leva i exil i flera år.

Liza Marklund

Fick se sin gömda ”sanna historia” förvandlas till en avslöjad falsk dito.

När Monica Antonsson avslöjade att ”Gömda” i själva verket var en falsk berättelse försökte Marklund själv gömma sig. Från någonstans i Västindien väntade hon på att ”bloggbävningen” skulle upphöra. Det gjorde den inte. Och till slut blev hon tvungen att gå till försvar, för sent och för dåligt. Den uppburna sanningssägaren och Expressenkolumnisten med stort socialt patos blev också hon en fallen hjälte. ”Marklundaffären” blev en mätare på vilken otrolig maktfaktor bloggosfären på kort tid hunnit bli. Och Marklund själv kallar sig numera mest bara ”deckarförfattare och krönikör”.

Annika Falkengren

Bankdrottningen som förlorade både bonusen, lönelyftet och äran.

Hon var en mäktig börs-vd och en av de kvinnor som kommit längst i den manliga börshierarkin.

Att hon var nöjd med dessa sakernas tillstånd syntes bland annat i att hon alltid storskrattade på tidningarnas bilder. Alltid. Jag varnade i DI Weekend för flera år sedan och sade: Falkengren riskerar att få rubriken: ”Hon skrattar hela vägen till banken”.

Skrattet tvärdog i och med bonus- och lönehistorien i år. Falkengren hade antingen inga, eller också usla rådgivare när hon först sökte ära för att hon avstod bonus och sedan fick två miljoner om året i lönelyft som kompensation.

Det gick inte. Falkengren förlorade både pengarna och äran och sällar sig till våra fallna hjältar.

Tiger Woods

Golfens megastjärna tappade ansiktet, byxorna och tunga sponsorer.

Fortfarande när detta skrivs är den sorglustiga såpan inte över: Kommer Elin att stanna eller gå? Hur mycket pengar får hon? Kommer Tiger Woods att tävla efter sin timeout? Vilken image kommer han då att ha? När kommer amerikanerna att sluta skämta om ”hole-in-one”. I alla fall ger Tiger ett ansikte åt det utslitna uttrycket: ”Ju högre de kommer, desto tyngre faller de”.

Sensmoralen är viktig: När någonting verkar perfekt och får ett nästan gudomligt skimmer över sig behöver vi alla vara extra på vår vakt. Inte minst därför att journalistiken så ofta hissar den för tillfället hyllade till gudomliga höjder för att sedan – när människor, saker och teser visar sig ha brister – vara först med att slunga den hyllade med helgongloria och allt rakt ner i kolkällaren.

Här är några företeelser jag tycker vi ska se upp extra med nästa år

Killar som tillverkar ett fåtal lyxbilar om året och alltid gått med förlust – men som vill trixa med miljarder och hantera tusentals arbetstillfällen i Trollhättan.

Kort sagt fixa det Investor och GM inte lyckades med.

De som till döende massmedia kommer med uppmuntrande tillrop om ”nya affärsmodeller” utan att kunna peka på något som fungerat hittills.

Och som samtidigt kräver att tidningarna ska stå för gratis nyheter och information på nätet tills de klappar ihop av svält. För mig är dessa gurus lika trovärdiga som de profeter som under IT-bubblan pratade om den ”nya ekonomin” och siade om att världens lågkonjunkturer var avskaffade.

There is nothing such as a free lunch.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om 00-tal, samhälle och media.