Paul Ronge

Frostnypen frisk kritik av Sociala Medier

Jag har i huvudsak hittills fått välvilliga recensioner för min bok ”Sociala Medier” – en halv sekund från ord till handling.

Så också från @GertFrost som bland annat skriver att boken varit ett fint resesällskap under hans semester, att den givit nya infallsvinklar och nya perspektiv från de många intervjuade. Han skriver att den är läsvärd och uppmanar till köp, vilket naturligtvis gör mig glad.

Men det som gör mig mest glad är att han på ett konstruktivt sätt och med sedvanlig stilistisk skärpa också kritiserar boken. Det möjliggör ju en diskussion på högre nivå.

Den viktigaste kritiken är att jag inte har några motbilder – några som kritiserar fenomenet sociala medier och vågar ”svära i kyrkan”. Frost tar dock fram Jerry Silfwer, @DoktorSpinn, som ett exempel mot strömmen och uppskattar att han ifrågasätter värdet av Twitter.

”Varför så ensidigt, Paul när du ändå hade nästan 280 sidor till ditt förfogande? Det gör att innehållet ibland saknar spänst.”, frågar Gert retoriskt.

Kritiken är helt relevant. Jag ville skriva en bok som gav perspektiv, infallsvinklar och tankar i en salig röra (eller mosaik) för dem som vill förstå fenomenet och göra det med hjälp av ett antal av de mest inflytelserika och intressanta praktiska utövarna.

Det var mitt val, egentligen grundat på logiken att de som inte tycker om sociala medier kan låta bli att koppla upp sig. Jag skrev boken för de som är intresserade.

Det betyder att boken som verkligen kritiskt granskar sociala medier nog återstår att skriva. Kanske av en vass penna som Gert Frost som ju också verkar ha funderat mycket i dessa banor. Jag är nog inte mannen att göra detta, eftersom mitt bejakande av sociala medier är lika villkorslöst som det är för internet, för TV, för mobiltelefonen. Det är något vi kommer att leva med.

Men här är mina infallsvinklar till den som kommer att skriva den kritiska boken:

Näthatet

Niclas Strandh, @deeped, säger i boken att näthat är ett dåligt begrepp. Det är människor som står för hatet, inte nätet i sig. Det har han naturligtvis rätt i och det är fyndigt formulerat. Men poängen är ju att nätet blir en förstärkare på hatet, att ungdomar som i en by vill trasa sönder och mobba en ung tjej har fått helt nya verktyg. Hur ska vi hitta sätt att freda människors integritet och motarbeta rent kriminellt förtal utan att tumma på demokratin och yttrandefriheten? Detta är ett jättestort dilemma. Jag hade kunnat intervjua någon som utsatts för näthat och knäckts, (Isabella Löwengrip, @lowengrip räknas inte eftersom hon ju säger sig bli stärkt av hatattacker!) men det gjorde jag inte.

Brutaliseringen

En del replikväxlingar och ”debatter” i bloggosfären får en att ta sig för pannan. Språket används som en yxa som ska hugga kontrahenten i strimlor. Epitet som skallerorm, vedervärdiga svin, häxa och så vidare tillhör de mildare. Detta, att dialogen kan bli så brutal, var jag på väg att skriva om, men avstod. De personer som skulle fått exemplifiera detta blev så ledsna och förbannade att jag strök avsnittet. Fortfarande tycker jag att ett sådant avsnitt skulle ha platsat och givit boken mer sälta. Men fördelen nu är att alla som är med har godkänt sina avsnitt och kan stå för mitt sätt att redovisa deras berättelser.

”Pladdret”

Gert kritiserar Fredrik Federley, @Federley, i recensionen och tycker han mest ägnar sig åt pladder. Där håller jag inte med. Federley är wysiwyg (what you see is what you get) och i den meningen en ny sorts politiker jag vill se mer av. En som inte är en högtravande officiell person för att sedan i privat lönndom förvandlas till något helt annat. Överhuvudtaget har jag svårt att begripa kritiken för pladder och nonsens på Facebook och Twitter. Det handlar ju om mingel. Dessutom ett mingel man när som helst kan lämna, vilket är svårare när du är bortbjuden. Många kritiserar nätet för att det tar tid, det är samma typ av kritik som TV:n fick när den kom.

Men ska sociala medier kritiseras så går det säkert att hitta missbruk och överutnyttjande och människor som hänger över datorn istället för att läsa saga för sina barn.

Gert skriver:

”Min viktigaste slutsats efter att ha läst boken är att vi måste arbeta mot att få en ny terminologi när vi diskuterar sociala medier. Den måste bli mer distinkt, men begriplig. Mer differentierad.
En terminologi som inte exkluderar merparten av svenska folket, vilket tyvärr är fallet för närvarande.”

Här tror jag precis tvärtom, det är MINDRE av distinkt terminologi som behövs.

Sofia Mirjamsdotter, @mymlan, säger enligt min mening mycket klokt att vi borde sluta tala om sociala medier och istället använda begreppet internet, för det är vad det handlar om. Och det praktiska användandet växlar ju så hisnande mycket att man får huvudvärk av att fånga in ”distinkta begrepp”. Alltifrån att skicka digitala öl (smakar inte mycket) och konstiga gruppappeller på Facebook till spränglärda diskussioner om antika retoriska begrepp.

Gert kallar sig en folkvagnsbubbla i en social medievärld av sportbilar. Det är ju totalt fel! Gert Frost är tvärtom en intressant röst i bloggvärlden, inte minst genom sin kritiska hållning.

/Paul Ronge

Uppdatering: Mikael Hansson på Västerbottenskuriren har skrivit en lika tänkvärd recension som Gert. Men här är infallsvinkeln mycket tydligare på att vanliga människor, invandrare, troende i samfund, alla de som inte sitter på samhällets toppositioner, än mer måste komma till tals i nya bokprojekt.

Jag tackar för vänliga ord och konstruktiv kritik (undrar vad det är med sociala medier som gör att de spänstiga diskussionerna ofta blir så mycket mer sakliga och intelligenta än de som förs i traditionella medier).

Partierna – Cementhäckarnas hemvist?

Kent Persson, den resonerande och sociala medier-begåvade moderaten i Örebro har lyckats samla intressanta politiska bloggare under vinjetten ”Veckans bloggdebatt”.

Denna gång handlar debattämnet om sociala medier som flipp eller flopp i valrörelsen.

Under ett av många seminarier om sociala medier i Almedalen, i Makthavare.se:s regi, ”Sociala Medier – gäspning eller turbo i valrörelsen” debatterade jag den frågan med Gudrun Schyman, Johan Ingerö, Brit Stakston och Erik Laakso.

Mitt svar var gäspning (alltså flopp), men den viktigaste frågan att diskutera är väl varför, var det går snett.

Jag menar att den helt avgörande frågan är riksdagspartiernas fullständigt förstelnade strukturer, med ett inre partiliv och ett sätt att agera som inte förändrats nämnvärt de senaste 150 åren.

I debatten hänvisade jag till Staffan Heimerson, den gamla (men evigt unge) rabulisten och frifräsande krönikören från Aftonbladet. Eftersom han var så uttalat fackföreningskritisk så slogs jag som ett djur för att få honom vald till ombud till Journalistförbundets kongress på sent 1980-tal och lyckades. Som klubbordförande tyckte jag det var viktigt att också en röst som hans (och som kanske hälften av Aftonbladets journalister i det tysta instämde med) fick ge sig till känna.

Han stod i talarstolen och sade ungefär så här inför flera hundra kongressombud:

”Ni är de som valde varandra när alla andra hade gått hem för att de inte orkade vara kvar längre på mötena och höra på ert tugg!”

Sedan deltog han med liv och lust i debatterna och kom med bra och konstruktiva förslag!

Hårt och antifackligt? Javisst, men också ett träffsäkert angrepp på byråkrati. I partierna är det väl ungefär så man väljer varandra till förtroendepositioner. I huvudsak finns två skäl:

Antingen är man en smilfink, läs gärna socialt trevlig person, som aldrig ställer till problem och ifrågasätter.

Eller så är man en jäkel på att klå upp politiska motståndare.

En kombination av dessa två egenskaper är naturligtvis det mest perfekta.

Jag tror att kontrollbehovet, oförmågan att på allvar lyssna på andra och den traditionella megafon- och plakatpolitiken är det största hindret för att sociala medier ska kunna fungera optimalt för partiernas kommunikation med väljarna.

Ett annat hinder är att traditionella medier fortfarande är den totalt överskuggande kanalen för partierna att komma ut till väljarna. Journalistiken förutsätter sensation, förenkling, konfliktorientering, spektakulära utspel och dramatik. Politiska sakfrågor, som ofta mår bäst av problematisering, lugnt resonerande och evolutionära resonemang, kan förlora mycket på detta.

Partierna måste helt enkelt våga släppa taget om sitt absoluta kontrollbehov. Partier som öppnar upp och för dialoger direkt med väljarna kommer med automatik att moderniseras och påverkas av hur människor av år 2010 känner och resonerar. Samt givetvis bli mer demokratiska.

Helsingborgs Dagblad (HD) ledare resonerar idag intressant kring min bok ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling.” En tes är att de som har mest att vinna på sociala medier och tillhör de skickligaste, inte sitter i de högsta politiska maktpositionerna i samhället. Och det stämmer ju på till exempel Gudrun Schyman, Fredrik Federley, Kent Persson och Lilith Svensson som alla är intervjuade i boken.

Litet grann är det som när LO-basen Stig Malm på 1980-talet sade att ”cementhäckarna” måste lämna fackexpeditionerna och ge sig ut på verkstadsgolvet.

Men ytterligare en komplikation är ju att svenska folket ännu inte finns på de mest politiserade kanalerna i sociala medier, nämligen bloggarna och Twitter. Folket finns på Facebook som för många är en väldigt privat och opolitisk sfär med bilder på barn och barnbarn och allsköns grupper, spel och applikationer. Som digitala vardagsrum.

För partierna är den största utmaningen att finnas där, göra sig intressanta och vara verkligt intresserade av vad väljarna har att säga dem. Annars åker de ju ut. Jag kan inte som gäst gå in i värdens vardagsrum och bara knäppa på en fotbollsmatch om värden hatar sport.

Diskussionen har i rätt hög grad gällt Twitter, där Makthavare.se har undersökt aktiviteten under Almedalsveckan. Men om folket inte ännu finns där, utan framförallt opinionsbildare och journalister, är det väl knappast en flipp med en massa tweets? Framför allt om det mest handlar om envägskommunikation om olika jippon och seminarier man har hållit?

Brit Stakston (JMW), Mary XJ, Peter Andersson, Claes Krantz, Erik Laakso (Uppstuds) och Fredric Kjellberg har alla skrivit intressant utifrån olika utgångspunkter om detta ämne.

/Paul Ronge

Littorin har rätt: Livet är ingen handbok i PR

Så har Sven Otto Littorin äntligen gått ut och här i DN givit sin version och förklarat varför han gjorde som han gjorde vid den dramatiska avgången som arbetsmarknadsminister.

DN har fått ställa vilka frågor tidningen ville, Littorin har besvarat dem via mejl.

Ofta brukar mejlsvar från politiker vara doftlösa och sönderförhandlade internt med pressekreterare.

Den här intervjun är helt annorlunda än de flesta andra mejlintervjuer jag läst. Den vibrerar av känsla och har en stark personlig ton. Littorin berättar vilket helvete han genomlider när kriget förs på alla fronter – den personliga hedern, vårdnadstvisten och trovärdigheten – och han besvarar alla frågor från DN:s reporter.

Han dementerar kategoriskt att han köpt sex och hävdar att Aftonbladet lika tydligt fick denna dementi före publiceringen.

Aftonbladets tillförordnade utgivare Lena Mellin säger i en första kommentar att om Littorin absolut hade förnekat sexköpet gentemot tidningen så hade publiceringen inte skett.

Den här historien har väckt våldsam debatt. Bara min bloggpost ”Littorin – en iskallt cynisk krishantering” har fått nära 6000 klick och 125 kommentarer hittills.

Många av dessa kommentarer är oerhört kritiska mot Aftonbladets publicering.

Jag skulle bli förvånad om Aftonbladet väljer att försöka gå vidare med den här historien i någon sorts bevisning att Littorin har fel.

Historien har ju, som Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver i en bloggpost, bara förlorare.

Jag har framför allt kritiserat regeringen och de moderata partistrategerna för att de släppte vännen, partikamraten och chefsideologen ”Totto” Littorin som en död fisk, för att han raderades ur rullorna, för att han inte fick mer av uppskattande ord av Reinfeldt, för att Reinfeldt inte tydligare ställde upp och visade att han trodde på sin gamla vapenbroder. Den kritiken kvarstår.

Men även om Littorin släpptes som en död fisk så visar det sig alltså att han fortfarande lever och sprattlar. Jag hoppas innerligt att detta leder till att han nu kan gå vidare med sitt liv, visa sig på stan utan att bli angripen av journalister eller attackerad av folk (som Lars Danielsson blev under sin kris) och få en ny karriär.

Littorin har näst intill hånats för att han själv har en gedigen bakgrund i PR-branschen som krishanterare. Hur kunde han av alla försöka mörka och vilseleda vad avgången handlade om?

Jag tycker han ger ett perfekt och sant svar i DN-intervjun: Livet är ingen handbok i PR.

Rikta gjorde bort sig fullständigt för ett tiotal år sedan i Sydafrikaaffären, den PR-byrån var prisbelönt och hade den tjockaste krishandboken av alla. I en kris blir man dum och får tunnelseende. Det är då objektivt och klart tänkande rådgivare, som till hundra procent står på ens sida och inte själva har huvudet i giljotinen, kan rädda en.

Kriser handlar alltid till slut om människor – det må gälla oljeläckage i Mexikanska Gulfen, förskingring från Röda Korset, glas i kyckling eller sexmissbruk och otrohet från Tiger Woods.

Det enda man vet är att man kommer att göra fel. En kris är en vindlande berg-och dalbana, inte en studie i smartness vid whiteboarden på PR-byråerna.

De bästa krishanterarna vet detta och är både ödmjuka och empatiska – människan sätts främst.

Kanske skedde det värsta angreppet mot Sven Otto Littorins person när media skrev om vårdnadstvisten. För bara 10-15 år sedan tror jag Aftonbladet hade avhållit sig från att skriva om något så djupt privat och där barn kan fara illa, trots att Littorin var en offentlig person. Jag var kritisk då och är det nu och jag tycker inte det spelar någon roll om det bara handlar om 3-4 artiklar.

DN:s förre ledarredaktör Niklas Ekdal skriver här intressant och tankeväckande utifrån Littorin-affären om hur politikernas privata sfär krymper.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om politik och pressetik.

Uppdatering 1: Kommenterar Littorins DN-intervju här i Svenska Dagbladet, tillsammans med andra PR-konsulter.

Littorin- en iskallt cynisk krishantering

Så har då Aftonbladet äntligen gått från att säga A till att säga B och publicerat orsaken till Sven Otto Littorins avgång. Det kunde skett tidigare, men bättre sent än aldrig. Inte minst ger det en chans för den avgångna ministern att inte krossas fullständigt av en ständigt stegrande ryktesstorm. Det sista jag hörde igår ”från säker källa” var att Littorin var inblandad i Göran Lindbergs, aka ”Kapten Klännings” brottsutredning.

Historien är sjaskig och tragisk – men för mig är regeringens krishantering av historien det absolut mest förbluffande.

Är alla medel tillåtna för att vinna ett val?

Ingår det att lägga upp en förljugen krisstrategi, ge en chockad människa rådet att använda sina egna barn, sin inflammerade vårdnadstvist och snaskigt snokande media som argument för sin avgång, när huvudskälet är ett patetiskt sexköp?

Att boka upp regeringsplanet och samtidigt ljuga för Aftonbladet om att en intervju kommer att beviljas nästföljande dag? Att låta Sven Otto Littorin fly fältet utan att svara på några frågor och därmed bädda för de mest vildsinta spekulationer?

Att radera ut den forne strategen och toppolitikern i Reinfeldts innersta cirkel från regeringens hemsida med samma snabbhet och effektivitet som Josef Stalin retuscherade bort sina avrättade motståndare ur fotoarkiven?

Vi kommer nog aldrig att få veta vad som hände i rummet på Wisby Hotell kvällen den 6 juli när Sven Otto Littorin, partisekreteraren Per Schlingman, Reinfeldts presschef Roberta Alenius och spinndoktorn H-G Wessberg lade upp krishanteringen före morgonens presskonferens – alltså exakt hur orden föll.

Men alla som jobbat med krishantering, med människor som befinner sig i chock och tunnelseende, vet vilket enormt inflytande de som sitter bredvid som rådgivare har. Regeringen har därmed hela ansvaret för att Littorins presskonferens blev en av de mest förljugna tillställningar vi sett under Reinfeldts regeringsperiod.

Regeringens krisstrategi kan i några få meningar sammanfattas så här:

”Vi skiter i människan, partikamraten, nära vännen och toppideologen Totto – nu släpper vi honom som en död fisk så att valrörelsen inte påverkas.”

Vi var några stycken som först gick på det – som kanske har för lätt att tro på folk och verkligen anser att vårdnadstvister och snaskande i folks privatliv inte hör hemma i media, att det måste få finnas en privat sfär och att vi därför har pressetiska regler.

Jag kan riktigt se krisstrategerna framför mig. Hur de gnuggade händerna. Guuuud så effektiva vi är! Vi ljuger för Aftonbladet, sätter kraken på planet, avskedar hela pressgänget (han jobbar inte här längre och åtnjuter inte presstöd) och raderar honom. Skriver de nu på Flashback att han lirade med Kapten Klänning och gillar småflickor? Who cares?

Jag hoppas regeringen Reinfeldt får löpa gatlopp för det här sättet att hantera människor.

En så iskallt cynisk krishantering bör helt enkelt inte få löna sig.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om krishantering och politik

Uppdatering 1: En mycket intressant och konstruktiv bloggpost av Staffan Dopping i ämnet.

Uppdatering 2: En reporter och en bloggare har missuppfattat min skrivning om ryktet om ”Kapten Klänning” i texten ovan. Jag har svarat i kommentarsfältet, men lyfter upp detta klargörande hit så ingen får uppfattningen att jag sprider falska rykten:

”Jag skrev i bloggen:
”Det sista jag hörde igår ”från säker källa” var att Littorin var inblandad i Göran Lindbergs, aka ”Kapten Klännings” brottsutredning.”
Jag trodde att citattecknen kring ”från säker källa” bara gick att uppfatta på ett sätt, nämligen: ”en källa som inte alls var säker, eftersom uppgiften visade sig inte stämma”.
Uppenbarligen gick det att läsa denna passus som fan läser bibeln, vilket jag beklagar.”

Klargörandet ingår i ett svar till Ann Helena Rudberg som ni hittar nedan.

Tackar högre makter att vi står utanför Euron!

Vi firade Valborg igår med en utomordentlig trevlig middag med franska vänner här i Antibes.

Ishavsräkor, älgstek med kantarellsås,hjortron med Filadelfia Cheesecake borgade för att den svenska matkulturen var närvarande, det blev väldigt uppskattat.

Och mycket politik vid kaffet och avecen. Som så ofta när man umgås här. Ett vänligt resonerande, så långt från plakatpolitik och skyttegravar man kan komma.

Från fotboll (Anna kan inte förstå hur en boll kan väcka så mycket känslor) till svårigheten att ha råd att anställa (jag betalar lika mycket i skatter för min anställde som han får i lön, säger Fabrizio) till främlingsfientligheten (har ni i Sverige något som liknar vårt parti Front National?) till krisen i Grekland.

Våra vänner tycker Sverige är oerhört smart som har hållit sig undan Eurozonen. Frankrike har ett budgetunderskott på 117 miljarder euro (ungefär 8 procent av bruttonationalprodukten) och är ändå inte värst i EU. I topp ligger Grekland, Spanien och Storbrittanien med underskott över 10 procent.

Av de 27 länderna i EU ligger 22 över de 3 procent som skulle vara den övre gränsen för budgetunderskott enligt de fem konvergenskriterier som skulle uppfyllas för EU-länders rätt att införa euron.

Det nålsöga som Sverige fick ta sig igenom, genom ett antal sparknivar, för att uppfylla konvergenskraven räddar oss idag. Vi har det lägsta budgetunderskottet av alla EU-länder, 0,5 procent av BNP.

Den franska debatten kretsar väldigt mycket kring smittorisken (La contagion). Att det grekiska krisdramat sprider sig till de andra länderna som inte kan hålla i sina plånböcker.

Vännerna menar att de franska problemen i mycket handlar om någon sorts egoism i nationalkaraktären. De talar om alla strejker och aktioner så fort politikerna försöker röra 35-timmarsveckan eller pensionen vid 55 som en stor del av befolkningen åtnjuter. Och som Frankrike absolut inte har råd med. Och om ett fack som är alldeles för starkt och slår besinningslöst mot alla försök att få ordning på ekonomin.

Vi pratar om busstrejken som facket slog till med mitt i la canicule (den katastrofala värmeböljan som dödade människor) för några år sedan. Då vi såg utmattade pensionärer släpa sig längs gatorna med tunga matkassar och turister här i Antibes stod fullständigt villrådiga i busskurerna.

Eller som nu när 1300 traktorer vällde in i Paris för att lantbrukarna kräver staten på subventioner, för att de inte klarar av att få sin business att löna sig av egen kraft. Reportrar med tindrande ögon ställde snälla frågor till lantbrukarna, inga kritiska frågor alls om det moraliskt berättigade i att ställa till ett trafikkaos för vanligt folk för att få chansen att ställa sig själva och sina krav i centrum. Sådana frågor hade självklart ställts av SVT Rapport.

Vännerna hyllar oss svenskar och tycker det finns en skandinavisk mentalitet att göra rätt för sig, att inte försöka smita från notan och att inte se allt så totalt egoistiskt.

Jag tror det är väldigt överdrivet (kanske var det också ett sätt att tacka för maten!) och att folk är väldigt lika oavsett var de har sina kulturella rötter. Jag hävdade att det handlar om politikers mod och integritet och politisk tradition att våga lösa problem. Där har vi mycket att vara stolta över i Sverige.

En bra politiker vågar ta obekväma beslut. Föraktet för president Sarkozy är monumentalt bland våra middagsgäster. En liten sprattelgubbe som finns överallt (omnipotent) samtidigt, som hörs ständigt i debatten, som kör över sina ministrar gång på gång, men som inte får något som helst av värde uträttat.

Åtminstone inte när det gäller ekonomin.

Jag tänker på Gunnar Sträng, Kjell-Olof Feldt, Göran Persson och nu Anders Borg, som är minst lika lysande som sina socialdemokratiska företrädare (jag har ”glömt” några i raden av finansministrar och det är helt medvetet).

Vi bör vara oerhört tacksamma över att de haft (och har i Borgs fall) den styrka och position som behövs när många vill ha och färre vill betala.

Därför är Borg värd att respektera för sin kamerala inställning att lägga ner det tillfälliga konjunkturstödet till kommunerna. Lika mycket respekt som kristdemokraten Mats Odell är värd förakt när han använde uttrycket ”Tobleronepolitik” i den här debatten som borde föras seriöst.

/Paul Ronge