Paul Ronge

Låt dem inte få Arkelstens skalp, Reinfeldt!

Jag har tidigare skrivit om det jag uppfattat som en uselt cynisk krishantering från Moderaterna och då gällde det fallet Sven Otto Littorin.

Idag kan jag konstatera att Fredrik Reinfeldt tagit en helt annan hållning till det drev som nu går mot Sofia Arkelsten om så kallade mutresor och ett bostadsrättsköp i Stockholms innerstad. Han har skickat uppmuntrande SMS och stöder aktivt Moderaternas partisekreterare. Även Carl Bildt försvarar Arkelsten genom att tufft framhålla att han själv varit på ”massor med bjudresor”. Det är helt uppenbart att Moderaterna värnar Arkelsten på ett helt annat sätt än de gjorde med Littorin i det mediedrev som nu skallar.

Aftonbladet har krävt Arkelstens avgång, tyckare som Stig Malm och Göran Hägg sitter i TV-soffor och dömer ut Arkelsten som ”dålig”, Expressen har idag en gråtande Arkelsten på en paparazzibild både på ettan och i ett stort uppslag i tidningen med vinkeln: ”Här bryter hon samman”.

Alltså: Skalpen är krävd, blodvittringen står stinn i fladdrande näsborrar, tolvtaggaren ska läggas ner om vi talar svensk älgjakt, tjuren ska segna ner med picadorernas lansar i sig om vi talar spansk tjurfäktning.

Jag har sett det förr från båda sidor. Jag var med och fällde både Hans Ericson och Stig Malm, samt (tyvärr) också Mona Sahlin när det begav sig. De sista tolv åren har jag försökt hjälpa tolvtaggare – framförallt i organisationer och näringsliv – att slippa tvingas avgå. Jag har beskrivit detta i min bok: ”När Janne Josefsson ringer, så klarar du pressen”.

Den här gången gläds jag åt att Reinfeldt försvarar Arkelsten och hoppas han vinner kraftmätningen. Varken Aftonbladet eller Expressen ska tillsätta eller avsätta partisekreterare. Eller partiordföranden. Varken i Socialdemokraterna eller Moderaterna.

Oavsett om Arkelsten har begått några fel i hanteringen eller ej så behöver politiker hämta inspiration ur den verklighet som organisationer och näringsliv lever i. Arkelsten, med sin miljöprofil, är direkt modig som, utan beröringsskräck, har vågat ”sova med fienden” och åkt på Shells resor. Ett aktivt reformarbete på miljöområdet låter sig inte göras utan att man också talar med oljegiganter som Shell och BP.

Svenskan skriver insiktsfullt här om hur vi alla påverkas och utvecklas i kommunikation med andra, utan att vi behöver ha sålt vår själ.

Och självklart kan vi inte kräva att riksdagsmän betalar privat för att åka på konferenser, mässor och seminarier. Det är som jag ser det lika okej att riksdagsmän blir bjudna på jobbrelaterade resor som att bilreportrar på mindre och fattigare tidningar får resan betald av Toyota eller BMW när de ska bevaka en ny bilmodell. Annars är det ju bara stjärnreportrar som Håkan Matson på Dagens Industri som får chansen att upplysa sin läsekrets – hur demokratiskt är det?

Erik Laakso skriver klokt om detta med ”mutresor” i kulturmagasinet Voltaire och visar att sunt förnuft lätt färdas över partigränser.

Säkert har det gjorts fel i den så kallade krishanteringen, och när hela denna affär är slutförd kommer de att avslöjas när man tittar i backspegeln.

Kanske var det dumt av Arkelsten att säga att hon ”inte har gjort några fel”. I efterhand kanske Moderaternas egna undersökning visar att några av hennes blogginlägg efter resan var för okritiska mot Shell eller att det fanns poster hon borde ha betalat privat.

En viss ödmjukhet är alltid av godo när drevet går.

Men det blir förödande om vi får politiker som inte törs åka på bjudresor som handlar om deras politiska verksamhetsområde och om alla som blir befordrade till politiska uppdrag ska ha en isklump i magen att om några dagar kommer jag – per definition för att det ska vara så –att snurra som en trasa i den mediala centrifugen. Till slut kommer ju bara de mest utslätade figurerna, de som aldrig gjort något och därför aldrig gjort fel, att våga ta uppdragen.

Andra bloggar intressant om politiken.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Thomas Mattsson förklarar i sin blogg på sitt vanliga rappa och pedagogiska sätt hur Expressen tänkte med ”gråtbilden”. Men jag tycker han glider på frågan om att det handlar om ”att ta skalpen”. Det är precis det det saken gäller nu – och jag hoppas ni misslyckas, Thomas!

”Mona, skaffa dig ett liv”, sa Gudrun

Jag har så mycket jobb så jag knappt hinner blogga. Igår moderator för det stora krisseminariet ”Bakom Rubrikerna” på Filmhuset i Stockholm, idag i Malmö för medieträning av en massa entreprenörer.

Krisseminariet var uppdelat i två dagar, en workshop som hölls av Mattias Ronge på Deportivo och mig tillsammans dag ett och som inbegrep ett scenario med ett matförgiftat fotbollslandslag på väg till Brasilien, samt dag två som bestod av en mosaik av talare med en sammantagen enorm kunskap om krishantering i praktiken.

Judit Burda körde ut delar av seminariet via Bambuser som kan ses här.

Oerhört mycket intressant sades. Det som kanske grep mig mest var Gudrun Schyman, @gudschy på Twitter, som berättade hur man blir fysiskt illamående när drevet går och man känner sig helt chanslös och uppgiven. Hon visade en sårbar sida, men menade att hon inte blivit lika skadeskjuten som exempelvis Mona Sahlin blev av ”Tobleroneaffären”, eftersom hon hade ett liv utanför politiken. Goda vänner, ett stort kontaktnät och ett rikt familjeliv.

Schymans liv var viktigare än positionen. Så hennes uppmaning till politiker och företagsledare på hög nivå var ”Skaffa er ett liv”. Inte sagt på ett hånfullt, utan på ett ödmjukt sätt. ”Skaffa dig ett liv, Mona”, innebar ju här att alltid ha någonting utanför det rent yrkesmässiga som håller när drevet går. Gudrun Schyman pekade på att Sahlin ju i stort sett var född in i politiken, medan hon själv gick in i den i vuxen ålder efter att ha fött flera barn.

UD:s Anders Jörle, en av Sveriges mest rutinerade krishanterare, kastade den tjocka ”Krismanualen” i golvet i filmlokalen ”Victor” med en tung smäll och sade ungefär : ”Fimpa den här när krisen kommer! Ha några enkla hållpunkter för ni kommer inte att hinna titta i några pärmar.”

Greta Svensson, idag kommunikationsdirektör på Arbetsförmedlingen, berättade om hur det konkret såg ut på fältet när hon, i samma egenskap på Räddningsverket, jobbade under Tsunamikatastrofen. Greta visade oerhört starka bilder.

Det var många kvinnor bland talarna, både LO:s radarpar Marie Linder och Kristina Mårtensson och förre moderata statssekreteraren Ulrica Schenström höll med Schyman – utifrån sina socialdemokratiska respektive moderata värderingar – att kvinnor angrips hårdare i ett drev, de granskas mycket mer personligt och under huden.

Schenström gjorde en intressant jämförelse med dataspel – att komma ny in i ett regeringskansli, så många unga som följde med Fredrik Reinfeldt in i Rosenbad, är ungefär som att ta sig från bana ett till bana sju i ett dataspel. Ingen annan kan göra jobbet åt dig, du måste lära dig själv.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson visade kraftfullt genom att ta konkreta exempel hur det ofta går till när makthavare helt självförvållat drar på sig drev genom att mygla och vägra svara på relevanta frågor.

Det kom ungefär dubbelt så många jämfört med när vi hade ett motsvarande krisseminarium 1-2 juni i år. Så ett nytt seminarium kommer att äga rum i april 2011. Den kommer att bli en institution om arrangören Midfield Media fortsätter att vaska fram en lika intressant talarlista som hittills.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Kanske kommer Gudrun Schymans råd till Sahlin att ”skaffa ett liv” lägligt. Nu verkar knivarna slipas i det socialdemokratiska bloggnätverket NetrootS.

”Lex Annica Holmquist”- människa före politik

Många har engagerat sig i fallet Annica Holmquist, kvinnan med den svåra sjukdomen akromegali, en tumör som innebär att hennes kroppsdelar växer okontrollerat med ofattbar smärta som följd.

Försäkringskassan har avslagit hennes begäran om sjukersättning eftersom hon är för sjuk för rehab. Och eftersom hon äger en bostadsrätt så kan hon inte få socialbidrag innan hon säljer den och blir bostadslös.

Moment 22 och Kafkas ”Processen” har här blivit ihopgifta i ett formidabelt helvete för denna svårt sjuka kvinna. Försäkringskassan har avslagit hennes begäran om sjukersättning (egentligen det som förr kallades sjukpension) och hävdar att den inte har gjort något fel.

10.000-tals har engagerat sig i detta fall sedan Annicas dotter Emelie Holmquist skrev denna fantastiska bloggpost.

Bloggaren och twittraren Judit Burda och jag engagerade oss i en partipolitiskt obunden namnlista på Twitter för en ”Lex Annica Holmquist” . Vi vill att hon ska få sin sjukersättning och att hennes fall sedan bildar prejudikat för alla andra som är för sjuka för rehabilitering och som inte ska jagas när de kämpar mot en svår sjukdomsbild. Hittills har listan fått skamligt låga 400+ underskrifter. Antingen det är oss det är fel på eller hur appellen är formulerad har vi i alla fall hjälpt till att hålla grytan kokande.

Besvikna av valresultatet har en del rödgröna gjort gemensam sak med Försäkringskassan och hävdat att den tolkat reglerna rätt. Annica Holmquists kafkaliknande situation skulle alltså bero på att den borgerliga regeringen vill jaga svårt sjuka som hon tillbaka till arbetslivet.

En som tolkar situationen så är Tomas Agdalen, socialdemokratisk bloggare under vinjetten 200 steg till.

Därmed sätter Agdalen partipolitiken före människan. Holmquists lidande blir bränsle för ett socialdemokratiskt återtåg till Rosenbad – antingen i ett nyval eller i värsta fall om fyra år. Jag tycker en sådan linje blir cynisk och kontraproduktiv.

Min inställning till detta är enkel: Jag tror varken Alliansen eller de Rödgröna har ”onda agendor”. Det ligger inte i den demokratiska politikens väsen att misshandla väljare, eftersom man ju då riskerar att inte bli återvald.

Jag tror inte heller på en total återgång, en ”återställare” som det heter, till hur det fungerade förut. Alldeles för många kunde alltför snabbt hamna utanför samhället, inte längre bli sedda, och leva på sjukersättning år ut och år in. Till utanförskap för dem själva och stora förluster för samhället.

En så dramatisk reform som slutdatum för sjukkasseersättningen, ”den bortre parantesen” eller ”stupstocken” om man så vill, får med nödvändighet skarpa kanter som måste slipas ner. Om inte byråkrater i Försäkringskassan – med JO-anmälde Stig Orustfjord i spetsen – klarar av att använda både hjärta och hjärna i sitt jobb utan som zombies måste luta sig mot paragrafer, så är det nödvändigt att Alliansen utvecklar lagtexten. Det skulle på ett perfekt sätt kunna göras genom en ”Lex Annica Holmquist”: Svårt sjuka med stöd av läkarutlåtande ska lämnas i fred med sin sjukdom och få sin sjukersättning. Och byråkraterna får lämna förslagen på ”bättre fredagsmys” en stund. Se denna blogg där intern undersökning visar att 59 procent av kassans medarbetare saknar yrkesstolthet. De bör av sin arbetsgivare (oss via regering och riksdag) anmodas göra det de flesta av oss andra gör för vår lön, använda sitt sunda förnuft. Här handlar det om att tillämpa reglerna som de var avsedda – inte för att knäcka folk utan för att hjälpa folk med arbetsförmåga att via rehab hitta sin väg tillbaka in i arbetslivet.

Igår kände jag för första gången ett riktigt hopp i frågan om Annicas fall. Det var Aftonbladet som visade på en splittring som går rakt upp i regeringen. Kristdemokraternas Göran Hägglund har fått nog och tycker inte att socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsons handläggning duger när hon säger att regelverket inte kan analyseras förrän nästa år.

Hägglund ska ha en stor eloge för det! Det är först när politiker ser människan främst och formar sin politik efter det, och inte bara tillämpar maktstrategier som de är värda att lita på.

Här handlar det om människor – kanske tusentals – som riskerar att fara illa som Annica Holmquist. Unken parti och blockpolitik är det absolut sämsta sättet att möta hennes och hennes olycksbröders/systrars problem.

Intressant ? -läs andra bloggar om politik.

/Paul Ronge

Uppdatering 1. Och här kommer partipolitiserande från andra hållet. Maria Abrahamsson (M) som tycker Hägglund ska visa ”courage genom att ställa upp på valmanifestet”. Jag tycker han visar kurage genom att ställa upp på Annica Holmquist.

Uppdatering 2: Vår namnlista har nu knatat upp till 615 namn. Skriv på och sprid om du stöder Annica Holmquists sak.

Uppdatering 3: Annica Holmquist fick rätt – Försäkringskassan backade och beviljade ersättning=sjukpension åt Annica den 29 november 2010! Det viktiga är nu, som Judit Burda skriver här, att reglerna ändras så inte fler blir utsatta för den fullständigt förnedrande och omänskliga behandling som drabbade Annica Holmquist.

Om Sahlin faller är det på eget grepp

I något dygn har en diskussion rasat om medias roll i valrörelsen. Är nyhetsjournalisterna i själva verket ”smygborgare” och ingår de i en konspiration för att rädda kvar Fredrik Reinfeldt vid makten? Är det orsaken till de många artiklarna och inslagen om ”Monas ras” och opinionsundersökningar som alla visar ett rödgrönt block på dekis och en Allians i vinnarhålet?

Själv diskuterade jag detta med vänsterdebattören och tidningen ETC ägare Johan Ehrenberg i P1 Morgon den 3 september. Han anklagade journalisterna för att gå sina borgerliga ägares ärenden och jag hävdade – med 20 års erfarenhet av kvällstidningsmiljön i ryggen – att så går det inte till i verkligheten.

Däremot vinklas all professionell journalistik och i valdramaturgin 2010 har Mona Sahlin allt reportrarna kan önska – dramatisk nedgång i opinionen, intern kritik och anonyma socialdemokratiska judaskyssar, färgstark personlighet, ”vinna eller försvinna”-stämpel och inte minst Toblerone. Den lilla chokladbiten som kletat fast och förföljer Sahlin 15 år efter affären. De rödgröna är en historiskt ny konstellation. Och ”kommunistspöket” kittlar i regeringsfrågan.

I tidigare val har exempelvis Bo Lundgren, M, dissats och Lars Leijonborg (”Lejonkungen”), FP, hissats.

Igår gick ett anonymt nätverk av journalister, under beteckningen ”Den allierade journalisten” ut i Aftonbladet Kultur med identiskt samma linje som Johan Ehrenberg: Att de borgerliga tidningarna vill vinna valet åt Alliansen.

Konspirationsteorin borde kunnat avfärdas med sakliga argument, lugnt och tryggt, eftersom den är felaktig. Istället gick ”journalistikens försvarare” i spinn.

På Publicistklubbens debatt om media i valrörelsen igår kväll tog förre SVT Rapport-reportern KG Bergström i så han nästan sprack i en bombastisk tirad om att den politiska journalistiken ALDRIG har varit så bra som den är idag.

Svenska Dagbladets Martin Jönsson, vanligtvis så analytisk och argumenterande, avfärdade i sin blogg debattinlägget i Aftonbladet Kultur som ”skrattretande i sin verklighetsfrånvändhet” och ansåg att det aldrig skulle fått publicerats.

När jag frågar på Twitter varför han tar i så hårt blir svaret:

”@paulronge Min gräns går ungefär här: vid ett gäng kampanjpajasar och en världsfrånvänd redaktör som ser konspirationer i varje mosse.”

Martin Jönsson talar här om Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och hennes motsvarighet på Expressen, Karin Olsson anser, precis som Jönsson, att inlägget aldrig skulle få ha publicerats.

Jag fattar inte argumentet. Om nu skribenterna är rädda för sina arbetsgivare i den här frågan (som ju faktiskt tar i med brösttoner) och dessutom kanske inte vill komma ut som ”rödgröna” utan hålla på valhemligheten, så är det väl OK? Dagligen publicerar Expressen och SvD (och många andra stora drakar) anonyma läsarkommentarer djupt under träsknivå. Inte sällan riktade med kvinnohat och otäcka personangrepp just mot Mona Sahlin.

Media torgför ju ofta anonymitetsskyddet som avgörande för en fungerande demokratisk press.

När argumenten tryter brukar ju rösten höjas. Och i det här fallet ser jag ingen anledning till det. Det finns så många sakliga argument för att Ehrenberg och ”den allierade journalisten” har fel.

Eller är det så att media reagerar med ryggmärgen och med självgod maktfullkomlighet bara hästsparkar mot kritiker?

Själv kritiserade jag igår Expressen för att några tiondelars opinionsövervikt i duellen mellan Sahlin och Reinfeldt blev ”Storslam” på förstasidan.

Expressen svarar då genom Fredrik Sjöshult att de tar lätt på ”konspiratörer”, där ju jag då väl får räknas ingå.

Den sakliga kritiken för övervinkling avfärdas helt.

Min slutsats är att media är alldeles för dåliga på att faktiskt medge övertramp och övervinklingar i praktiken- Bara i allmänna ordalag erkänner de ibland att fel begås.

Det finns en pösig självgodhet som faktiskt ger näring åt konspirationsteorier.

De som skadas mest av konspirationsteorier är ju faktiskt de rödgröna själva och allra mest Mona Sahlin. Som ett lag som fokuserar på att ge domaren ”det onda ögat” istället för att spela ett vinnande spel.

Sahlin har – genom eget beslut eller därtill rådd av sina rådgivare – drivit en rent usel valrörelse ur PR-synpunkt. Inget försök verkar ha gjorts att skapa en bild av en ledare och ett rödgrönt block med segervittring och tillförsikt. Sahlin har ofta föraktfullt anklagat Moderaterna för att fungera som en PR-byrå. I så fall har PR-tänket denna gång varit ett vinnande koncept. Vi har vant oss med en leende Reinfeldt med statsmannamässigt flyt som, tillsammans med Anders Borg, nästan verkar promenadsegra sig genom valrörelsen. Detta är inget media uppfunnit. Bilderna finns där att ta, intervjuerna andas landsfaderlig trygghet.

Det ska bli mycket intressant att se om Sahlin kan ändra bilden i P4 Extra med Lotta Bromée klockan 13.15. Jag ser henne som en av Sveriges bästa intervjuare när det gäller att låta folk få komma till tals med sina bästa argument.

Jag som tittar på matchen utan supportertröja och vimpel i handen åt någondera laget kan bara konstatera att Reinfeldt hittills har gjort en fantastisk välgjord match, helt i stil med Sveriges storslakt mot San Marino nyligen.

Så faller Mona Sahlin så är det nog på eget grepp.

Andra skriver intressant om politik.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Håller med Jonas Gardell om att Sahlin ”som arbetshäst” är beundransvärd. Tänkvärt, även om jag inte håller med om kampanjteorin.

Uppdatering 2: Bra att Expressen Kultur publicerar Jonas Gardells kritik att tidningen är partisk på nyhetsplats., tråkigt att Thomas Mattsson avfärdar min kritik mot tiondelarna som blev ”storslam” som ”trams” och konspirationsteorier. Där kom den vanliga magsura mediestöddigheten gentemot kritik tillbaka.

Uppdatering 3: Mattsson kommenterar nedan att han med ”trams” inte menade min kritik, även om Dagens Media fick det att verka så (se länk ovan).

Uppdatering 4: Senkommet bör sägas att ”Den allierade journalisten” som ett journalistiskt nätverk var fejk, vilket avslöjas här av Makthavare.se Vänsteraktivisten och ickejournalisten Pontus Björkman har genom sitt ljug bidragit till att ”Den allierade journalisten” har noll trovärdighet. Men det KUNDE ha varit ett nätverk, det är min poäng. Och då bör anonymitet respekteras. En del av oss är mer lättlurade än andra (här sitter en). Jag är inte säker på att det BARA är en mänsklig brist att tro människor på deras ord.

”Sociala Medier” blir e-bok i iTunes-modell

Mitt förlag, Optimal förlag, kommer att ge ut min bok ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling som e-bok.

”So what”, kan jag riktigt höra er gäspa. En intervjubok som helt och hållet handlar om sociala medier SKA ju ges ut i nätversion – allt annat vore paradox och tjänstefel.

Jag ska ändå erkänna att jag blev alldeles varm av Lisa med bloggen lisasfanclub som i posten ”Jag ligger i sängen med Paul Ronge” skriver om det fina papperet i boken och den härliga känslan av prassel mellan fingertopparna.

Älskar man livet så älskar man paradoxer.

Men visst har det mesta mitt förlag beslutat sig för att göra gjorts förr: Min bok kommer ut i alla format och på alla plattformar. Gladast är jag att den blir specialanpassad till iPhone och iPad, eftersom jag nuförtiden har blivit en riktig ”MacRonge”.

Jag är teknisk idiot, det gäller allt från strejkande franska gräsklippare till högteknologiska datorer. Men jag har hyfsad erfarenhet av kommunikation. Mitt bidrag blir att föreslå en massa bra länkar i boken, som stimulerar till att läsa den online och som ger alla möjligheter att sväva ut på egna utflykter.

Jag tar jättegärna emot tips på länkar som ni tycker skulle passa i min bok, självklart får ni ”credd” för det jag använder.

Vad boken kommer att kosta vet jag inte, det bestämmer förlaget. Men den ska innehålla ”extra allt”, ungefär som en pizza som man vräker extra ost och salami över. En pizza är ju, precis som pappersboken, begränsad i sitt format – vilket en e-bok egentligen inte behöver vara.

Optimal är ett förlag som ligger långt i framkant när det gäller e-böcker, många av de mest lönsamma böckerna är också teknikorienterade. Och åtminstone en sak blir helt ny: Förlaget vill ge ut tre av intervjuerna i särskilda e-böcker som säljs enligt Itunes-modellen. Det har, vad vi vet, inte gjorts förr. ”En lös Prince”, som jag köpte när jag tjyvrökte på tidigt 1960-tal har blivit en låt på iTunes, har blivit en intervju med förhoppningsvis ett gäng länkar. Utvecklingen går framåt!

Tre intervjupersoner har tillfrågats i dagarna och en har redan sagt ja: Christina Stielli, som nyss gav ut sin debutroman: ”Jag älskar dig inte”.

Det betyder att experimentet kommer att bli av. Åtminstone en e-bok är klar.

Christina har ett hjärta, en glöd och en empati som ger liv åt alla ettor och nollor som gäller i den digitala världen. Hennes intervju ser jag som en av de mest intressanta och jag ser verkligen fram mot hennes länktips.

E-boken med Christina kommer sannolikt inte att kosta mer än en tia!

Detta blir jättespännande och ligger helt i linje med Mattias Boströms, Piratförlaget, tankar. I min pappersbok lanserar han framtidsvisioner som att e-böcker ska kunna säljas och abonneras på i kapitelform enligt Spotify-modellen.

Varför ska boken överhuvudtaget kosta om det handlar om en ”sketen tia”? På en mycket trevlig kräftfest alldeles nyligen hos ”Dojan” aka Kristofer Björkman , den driftiga entreprenören bakom Newsdesk, lanserade jag min syn:

Jag vill ha ett system för tummen upp eller tummen ner som de gamla romarna i antiken hade. Betalning, även om det är en spottstyver, betyder för mig tummen upp – något du inte ser när produkten är helt gratis för läsare/ tittare/ lyssnare.

Min förläggare Christian Reimers skrev det här mejlet till de som vi ville få med i vårt ”Spotify-experiment”:

»Ditt kapitel« i Paul Ronges bok

Om ni vill hjälpa till med idéer och synpunkter på hur detta ska bli bra är jag oerhört tacksam.

/Paul Ronge

Uppdatering: Har ändrat tidigare skrivning ”Spotifymodell” till ”iTunesmodell”, vilket givetvis är vad det handlar om. Ibland blir det fort och fel.