Läste just Özz Nujen i Expressen som med svidande sarkasm och bitterljuv ironi slår fast hur synd det är om SD-ledaren Jimmie Åkesson som medverkar i Skavlan ikväll.
Jag håller i stort sett med honom i sak. Sverigedemokraterna har på ett perfekt sätt byggt upp sin David- och offerstämpel, alla är dumma och elaka mot dem, alla försöker demonisera dem, all överhet mobbar och isolerar dem. Och allra, allra mest synd är det om Jimmie Åkesson. Återuppstånden efter ett stort antal sjukmånader – efter att ha gått i väggen efter all hets – har han nu släpat sig till Skavlan för att berätta om sin comeback, där han kanske kan arbetsträna sig fram till att åter leda SD.
I morse pratade bland andra Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson i TV4 Nyhetsmorgon om hur ”skicklig” SD:s mediehantering varit och att SVT borde ”besinna sitt ansvar”.
Här förstår jag ingenting. Skavlan är ett format, ett mysprogram som många säger, med en mycket skicklig intervjuare och med en jättestor publik på bästa sändningstid. Där gäster verkligen har möjlighet att spela på tittarnas känslor och få sympati. Det krävs ingen doktorstitel i mediehantering för att begripa att det är ett optimalt val för Åkesson när han väljer att framträda. Lika självklart som när Gudrun Schyman valde att gå ut i TV4 Nyhetsmorgon och berätta om sin alkoholism, istället för att låta oss jagande reportrar på Expressen få möjlighet att bli etta på nyheten.
Det finns ingen anledning att moralisera, varken över Åkesson, Skavlan eller SVT. En industriledare som gjort en inbrytning på den kinesiska marknaden väljer att avslöja nyheten i Dagens Industri eller kanske SvD Näringsliv. En kändis i Let’s Dance väljer sannolikt Aftonbladet eller Expressen för att ”tala ut” och öka sin popularitet. En politiker som vill attackera Margot Wallström väljer gärna ett debattinlägg i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet. En person som ansett sig misshandlad av Uppdrag Granskning vänder sig kanske till SR:s Medierna.
Debattörerna som på fullt allvar verkar mena att SVT och Skavlan skulle tackat nej till den första intervjun med Åkesson efter hans utmattningsdepression hjälper just till att hamra in det som Özz Nujen ironiserar så dräpande om: Att det är så synd om Jimmie Åkesson.
Andra skriver intressant om SD.
Paul Ronge