Mona Sahlin

Varför hatar alla Mona?

Rubriken är en överdrift, men har, som de flesta rubriker, ett stort mått av sanning. Jag skrev nämligen en krönika i News55 där jag hoppades att Mona Sahlin skulle ha 10 liv ( jämfört med en ordinär katt som bara har nio) och komma tillbaka efter den senaste skandalen med bland annat osant intygande om inkomstuppgifter för att hennes livvakt skulle kunna köpa en 10-miljoners bostadsrätt på Solsidan i Saltsjöbaden. Och skandalen bara fortsätter.

Jag lade som vanligt ut länk till krönikan på sociala medier, där jag har drygt 15 000 följare på Twitter och över 4 000 vänner på Facebook.

Jag tror aldrig jag fått så mycket mothugg, många kommentarer från i övrigt sansade personer gränsar till rent hat. Mona Sahlin verkar för väldigt många inte ha några som helst försonande drag.

Ändå är kommentarerna hos mig förhållandevis resonerande och håller hög nivå. Av nyfikenhet kollar jag Flashbacks skvallertråd om Mona Sahlin. Det är som att hoppa jämfota ner i en ormgrop med rasslade skallerormar.

Det jag, och ett antal politiska kommentatorer och reportrar som följt henne noga, hävdar är att hon besitter en närmast unik politisk kompetens. Hon är alltid tydlig, nästan alltid öppen för media och kommunikativ, hon är orädd och passionerad i de frågor hon brinner för. Samtidigt har hon ett självskadebeteende när det gäller att slarva med ekonomi, att missbruka maktpositioner för sin familjs och sina vänners vinning och att göra skandal som får mig att ta mig för pannan.

Expressens avslöjande är ingenting att säga om och absolut ingen ”personförföljelse” som hennes advokat Claes Borgström hävdar. Gedigen grävande journalistik som min gamle kollega Christian Holmén, som chef för Expressens grävargrupp, ska ha all heder av.

Det jag frågar mig är varför hon är så hatad i så många läger?

Visst, hon har genom hela sin karriär varit en urbota ekonomisk slarver. Men vad händer dem som slarvar? De får parkeringsböter, de får förseningsavgifter och räntesmällar för förfallna fakturor, de får skattepålägg, deras ärenden går till kronofogden. Jag kan inte se att det är av godo, varken för plånboken eller för det egna nervsystemet att vara kass på att sköta sin ekonomi. Men: obs, obs, obs: Sahlin har aldrig fällts för stöld eller någon ekonomisk oegentlighet, Ändå hatas hon värre än de Panama-nissar som tjänat miljoner och ibland kanske miljarder på att bluffa det svenska skattesystemet.

Visst, hon är obildad skriver man i mina kommentarsfält. Vad var då giganter som lantarbetaren, senare finansministern Gunnar Sträng och muraren, senare multiministern Torsten Nilsson? Inte hade de mer av skolutbildning än Mona Sahlin. Det finns så många andra som funnit sin skolning i vuxen ålder, som är autodidakter och som aldrig fann sig till rätta i den traditionella pluggskolan, men där det gick hyfsat bra ändå. Jag är en av dem. Sahlin är en av de få som det anses legitimt att slå i huvudet för att hon inte är akademiker.

Visst, och nu närmar vi oss pudelns kärna i den senaste och allvarligaste skandalen: Kanske är hon sol och vårad eller tokkär i en yngre livvakt, eller har utnyttjat en så kallad ”toy-boy” som hon ju har gått så i bräschen för. Och hur heligt förbannade blir vi när män med makt beter sig på samma sätt? När Pehr G. Gyllenhammar blir pappa vid 81 i ett nytt förhållande – har det ingenting med hans position att göra? Berlusconi och alla hans unga damer? Presidentkandidaten Trump med betydligt yngre kvinna vid sin sida? Nej männen fnissar vi på sin höjd åt, men gud nåde Mona Sahlin om hon tillämpar sin makt för någon hon gillar.

Jag pratade idag med en av de mest erfarna politiska bedömare jag känner, som varit nära den socialdemokratiska maktelitens centrum ända sedan Kjell Olof Feldts glansdagar. Han tror att hatet mot Sahlin kan sammanfattas i ett ord: ”Gränslösheten”. Hon har aldrig satt staket mellan det privata och professionella. Vi får veta att hon blev gråhårig över en natt för att hennes barn dog, hon bjuder på allt och då blir det som att vi äger henne. Det är en teori så god som någon. Jag tror att precis som Mona Sahlin är unik så är också hatet mot henne unikt, komplicerat och sammansatt. Där ingår att kvinnor i kris drabbas mycket mer skoningslöst än män, där ingår en god portion Jante (hon ska inte springa omkring med en Louis Vuitton-väska, även om hon fått den i present av Liza Marklund), där ingår hat mot starka kvinnor som tar för sig, där ingår också det extra djävliga i hur jobbigt det blir när kvinnor angriper kvinnor som det gått lite bättre för.

Jag förstår inte hatet och jag känner hur det går över gränsen till mobbing.

Däremot är det helt klart att Mona Sahlin nu är politiskt död om hon inte hittar en väg ur krisen. Så här ser jag, som krishanterare. alternativen:

Antingen har Sahlin bestämt sig för att det hon gjort inte går att försvara eller förklara och att hon nu, vid 59 års ålder, vill gå in i anonymitetens dimma. Då gör hon helt rätt som flyr fältet, gör sig oanträffbar och vägrar intervjuer. Men det Sahlin då måste ha i åtanke är att hon också är borta från nya åtråvärda jobb. Hon kan inte blir generaldirektör, landshövding eller få något annat tobbjobb innan hon förklarat hur den här skandalen kunde hända. Sossarnas partitopp är ju helt stum och beröringsskräcken är total. Mona Sahlin blir en politikens Greta Garbo, men utan att bli ihågkommen för sina senaste filmer utan bara för sina senaste skandaler.

Eller så går hon ut och förklarar sig. Jag tror folk kan förstå om hon säger som det är och då finns det ändå en möjlighet, även om den är liten, att hon kan komma tillbaka. Mitt råd till Mona Sahlin är då att hon skulle ge den exklusiva intervjun till Christian Holmén och Michael Syrén på Expressen som grävde upp hela historien. Kan hon besvara deras mest obekväma frågor, de som är mest kunniga, så skulle hon kunna vara tillbaka i matchen.

Andra skriver intressant om Mona Sahlin

Paul Ronge

Uppdatering: Leif GW Persson verkar tänka litet som jag: Mona Sahlin har aldrig skott sig själv i politiken, hon är vänfast och välformulerad. Han avslutar med att Sahlin kan komma till honom om hon vill ha råd och hjälp.

Juholt skakar i fosterställning och alla är nakna

Här är en av mina värsta mardrömmar, som återkommer med några års mellanrum:

Jag står i en talarstol och plötsligt märker jag att hela publiken sorlar och ser besvärad ut.

Jag får en isande känsla och tittar ner. Inga byxor. Inga kalsonger. Jag brukar vakna direkt, kallsvettig och lättad att allt bara var en dröm.

Lite samma känsla får jag när jag läser Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan”. Alla är nakna. Fullständigt hänsynslöst, helt enligt den journalistiska principen om konsekvensneutralitet, klär han av VU och kansli – både vänner och fiender – och hänger ut dem att titta på. Han sitter på en massa interna VU-protokoll och bandupptagningar och hade, så länge det varade, fullständig access till Håkan Juholt och hans sätt att tänka.

Poängen är att Sven-Eric Söder, Wanja Lundby-Wedin, Sven-Erik Österberg, Mikael Damberg, Carin Jämtin, och alla andra Socialdemokrater som valsar omkring i denna maktsåpa säger som de gör i trygg förvissning om att det aldrig någonsin kommer att komma ut. De talar klarspråk, på ett sätt som de sällan eller aldrig gör offentligt eller framför journalisters mikrofoner. Och allt är ett maktpolitiskt spel, där riktningen blir allt tydligare: Juholt är en katastrof och måste bort!

Suhonen gör något i sin bok som professionella journalister alltför ofta inte lever upp till: Han låter även den han kritiserar få ge sina bästa argument! Det betyder att Ylva Johansson, Damberg, Jämtin och Lundby-Wedin, åtminstone i mina ögon, ofta framstår som smarta och kloka, inte minst i debatten om Juholts velande om A-kassehöjningen. Han förminskar dem inte för hur de argumenterar, utan koncentrerar sig på att slå på dem politiskt. Likt en gammeltestamentlig profet kastar han ljungande blixtar mot de otrogna som, med hjälp av slipade PR-konsulter, drar hans parti åt höger. Som ”när Lenin kommit till stan”, tycker Göran Greider.

Juholt får också sina slängar av sleven och framstår ibland som en lallande idiot i Suhonens bok, trots att det ångar kärlek till honom mellan sidorna. Juholt tror att ”Damberg är rökt” om han tar Waidelich till ekonomisk talesperson. Jag undrar hur stämningen mellan Damberg och Juholt kommer att vara när de stöter på varandra i riksdagskorridorerna? Juholt ligger i fosterställning och skakar i sin sambo Åsas knä. Juholt skickar sms till Suhonen att ”han gått sönder”. Juholt skriver spontana Facebookuppdateringar efter fyra glas vin. Juholt är för konflikträdd för att tala om att det vid ett tillfälle är så mörkt så han inte kan läsa sitt talarmanus så han försöker improvisera istället. Juholt blir fet och beordras av Suhonen att börja med GI.

Jag tyckte, när det begav sig, att Juholt bland annat fälldes för att han sköts sönder inifrån och var föraktad av reportrarna; för svulstig, för ”bonnig”, alltför långt från den ”cityslicka” politiska eliten. Rätt mycket av detta beskrivs i boken.

Boken blir ett läsvärt tidsdokument genom att Suhonen så naket refererar vad som hände internt, det är ”kiss and tell” på högsta politiska nivå. Jag blev ofta kritiserad när jag var politisk reporter för att vara alltför intresserad av ”spelet”, av maktkampen och personmotsättningarna. Men tala om att detta VU-gäng framstår som skvallriga makthungriga intrigörer med Machiavelli som husgud! Hade jag vetat då vad Suhonen beskriver nu så hade jag bett de politiker som skällde på mig att slänga sig i väggen.

Däremot tror jag inte en sekund på den stora politiska konspiration som Daniel Suhonen målar upp. Som om fällandet av Juholt vore ett beställningsjobb från Wallenberg och de riskkapitalister som vill göra vinst på välfärden, genomfört av en partihöger som till stor del består av lobbyister och PR-proffs. Det är att ge Juholt en alldeles för stor politisk betydelse.

Suhonen skriver själv att Juholt, när han redan nästan var sönderskjuten, först vägrade ta hans råd att attackera de privata välfärdsvinsterna, för att sedan göra en kovändning och klockan 8 på morgonen samma dag talet skulle hållas bestämma sig för att gå till generalattack. Det pekar ju på en vinglighet som står i bjärt kontrast mot att Juholt skulle varit en röd fara för riskkapitalisterna i vården.

Man behöver inte gilla Suhonens politik för att ha ett stort utbyte av boken. Själv tror jag Suhonen längtar tillbaka till en Socialdemokrati som aldrig egentligen funnits vid makten. Vänstern har alltid varit sidekick till en pragmatisk höger när Socialdemokraterna varit i regeringsställning. Branting, Erlander, Carlsson, Sahlin, Persson: Alla har i huvudsak fört en högerlinje. Olof Palme var ett undantag eftersom han kombinerade en praktisk politik som ofta var högerpragmatisk med en flammande vänsterretorik.

Vänstern i partiet har haft sin styrka hos gräsrötterna. De som kokade kaffet och organiserade första maj-demonstrationerna, medan partihögern drack kaffet och förberedde talen.

Så kom då Juholt som verkligen var förälskad i sin egen retorik. Vänstern såg en frälsare och gav honom stående applåder.

”Du är för snabb och saknar kompass”, sa Wanja Lundby Wedin.

Andra skriver intressant om politik

Paul Ronge

När grönt betyder rött måste kommuner krishantera

Två papperstidningar får allt större betydelse för mig i mitt jobb som medietränare och krishanterare: Dagens Industri och Dagens Samhälle.

Dagens Industri har, från sin roll som ledande ekonomiskt media, blivit allt bättre också på seriös politisk bevakning. Idag exempelvis med en intressant exposé över Jimmie Åkessons inträde i Sverigedemokraterna när det var som mest extremt.

Dagens Samhälle blir alltmer som en Dagens Industri för den offentliga sektorn, ledande både när det gäller att bevaka verksamheten och eventuella skandaler. Bevakningen av Carema-skandalen har blivit ett skolexempel på hur man ger en massmedial motbild. I senaste numret av tidningen finns en mycket intressant artikel (som det inte går att länka till) om Uppdrag Gransknings Kommunakut.

Reportern Sophia Djiobaridis, berättar att hon har fått 7 000 tips om missförhållanden!

Dagens Samhälle hänvisar till de aktuella skandalerna i Göteborg och Staffanstorp och skriver:

”Spriten har flödat, kvitton har manipulerats, krognotor har inte attesterats, skattebetalarna har stått för ’Öppen Bar’ på lyxhotell, kontrollerna har varit undermåliga…”

De kommuner där Uppdrag Granskning fått mer än fem tips markeras med grönt och riskerar påhälsning. De 12 ”gröna” kommunerna är nu Kiruna, Vilhelmina, Örnsköldsvik, Östersund, Ragunda, Falun, Bollnäs, Vallentuna, Österåker, Gotland, Båstad och Ängelholm.

Och ”grönt” för Uppdrag Granskning betyder ”rött” för kommunerna. Varning och alarm som i röd flagg. Dags att förbereda krishantering.

Här skrev jag den 1 februari 2012 om hur kommunerna helt enkelt måste förbereda sig för Uppdrag Gransknings Kommunakut.

Den 12 april 2012 kunde jag konstatera att åtminstone kommunpolitikerna i Solna inte läst debattartikeln eller kanske bestämt sig för att göra precis tvärtom. De använde den så kallade ”papegojmetoden”, genom att upprepa nonsens-svaret ”Vi har brustit i våra rutiner”.

Och nu Göteborg och Staffanstorp, där politiker och höga chefer sköter sig precis lika illa som i de tidigare granskade kommunerna Solna, Götene och Leksand.

Har politiker och högt uppsatta tjänstemän ute i kommunerna ingen självbevarelsedrift? För att inte tala om det politikerförakt som göds med varje mygelkvitto, med varje klunk dyrbart vin som sköljs ner på skattebetalarnas bekostnad?

Om inte annat borde de ju se konsekvenserna.

Staffanstorps kommunstyrelses förre ordförande Michael Sandin (M) som var den som oftast skrev på spritnotorna, har sjukskrivit sig för alkoholmissbruk. Och även om han tog på sig hela skulden visar Sydsvenskans granskning att ”frukostsnapsen” var satt i system långt tidigare. I Uppdrag Granskning hänvisades sturskt till ”skånska traditioner” när det gällde spritkulturen. Idag är det i princip nolltolerans i Staffanstorp för alkoholförtäring på skattebetalarnas bekostnad.

Bertil Rignäs, mannen som köpte kläder på Mässan i Cannes och markerade kvittot som ”frukost” har fått sparken som VD för Bostadsbolaget och nu också avgått som ordförande för IFK Göteborg. Han befinner sig i chock, enligt den anrika fotbollsklubben.

Skandalerna i Göteborg har följt slag i slag, först mutskandalerna och nu spritskandalen i Cannes.

”Jag skäms som göteborgare å hela min stads vägnar”, sade en god vän som jag träffade i Göteborg i slutet på förra veckan

Skam och vanära följer i kommungranskarnas spår. Och när de väl kommer, om man har odlat en pamp- och mygelkultur, är det hart när omöjligt att hitta en argumentation att förklara och försvara sitt agerande. Inför Sophia Djiobaridis mikrofon förvandlas man till en kippande fisk med långa pinsamma pauser som avslöjar våndan hos intervjuoffret.

Varför inte rivstarta år 2014 med att genomlysa verksamheten, kommunalpolitiker? Finns det några lik i garderoben när det gäller representation, avtal med konstiga entreprenörer, mygel i beslutsfattande, offentlig upphandling och så vidare? Kan ni proaktivt rätta till missförhållanden, uppmana folk att betala tillbaka om de har fifflat med kvitton och kanske framför allt skaffa hållbara praktiska policys på vad man får och bör göra eller inte göra som förtroendevald? Framförallt tror jag representation och attesträtt behöver genomlysas. Och när ni har gjort fel – hur kan ni övertygande inför Uppdrag Granskning eller en undersökande reporter från lokaltidningen beskriva vad ni gjort för att felet inte ska uppstå igen? Papegoja-mantrat ”Vi har brustit i våra rutiner” är inte det minsta övertygande.

Ni kan ta lärdom från läkemedelsindustrin som för ett antal år sedan utsattes för en spärreld av granskande journalistik då den anklagades för att muta läkare och andra beslutsfattare inom vården med överdådiga middagar, resor och så vidare. Utifrån den hetluften utarbetade de flesta stora företag strikta regler och policys för umgänget med politiker och makthavare i vården och efter det har det inte hörts ett knyst om eventuella mutor.

Det här är en av de saker jag vill prata om när jag, i sällskap med Socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin och Henry Sténson (tidigare informationsdirektör på Ericsson, SAS och Volvo, idag partner och seniorkonsult på PR-byrån Brunswick) ska diskutera krishantering på Kvalitetsmässan i Göteborg onsdagen den 20 november (Se seminarium 75).

Andra skriver intressant om krishantering

/Paul Ronge

Apropå Parken Zoo – Varför får journalister ljuga?

Igår utbröt en intensiv debatt på Twitter apropå Kalla Faktas avslöjande om Parken Zoo i Eskilstuna. Djurparkschefen Helena Olsson står avklädd och krossad efter att av programledaren Lennart Ekdal blivit konfronterad med flera osanningar kring djurhållningen.

Frågor som väcktes var: ”Nödlögner är väl inte så farligt” och ”varför får journalister ljuga? – De lurade ju Olsson att programmet handlade om utrotninghotade djur.”

Krishanteringen har varit katastrofal och helt kännetecknats av bristande förståelse för den ilska som historierna om avlivningarna och bilderna av de frysta döda djuren väckt. Djurparken försökte att till varje pris försvara sig utan att medge att det ligger någonting i tidigare personals kritik, tills styrelsen till slut sade ifrån.

VD Torbjörn Bergvall, med ett imponerande välsmort munläder, har styrelsens fortsatta förtroende. Helena Olsson kan, trots sin sympatiska framtoning, få betala ett mycket högt pris. Kanske inte en skalp att vara jättestolt över för TV4.

Jag delar i stort krisexperten Jeanette Fors-Andrée:s analys av krishanteringen och vill här koncentrera mig på det som blivit en brännpunkt i debatten: Hur allvarligt är det att ljuga för journalister och varför ”får” journalister ljuga?

2009 skrev jag det här blogginlägget, med anledning av att journalisten och författaren Björn Häger i sin grundbok för journalister, ”Reporter”, slagit fast att det är ok att ljuga.

Så här skrev ju Häger i boken:

“Att ljuga är tillåtet. Ibland kan det vara själva förutsättningen till exempel för att göra som den tyske journalisten Günter Wallraff och klä ut sig till någon annan för att avslöja sådant som annars inte skulle ha kommit fram”.

Jag tyckte att Häger borde haft den goda smaken att skriva att journalister så långt möjligt ska avhålla sig från att ljuga. Bland annat för att det stärker trovärdigheten hos ett skrå som idag ligger lågt i förtroendemätningar.

Men nu är det som det är. Det enkla svaret på varför (en del) journalister ljuger (oftast genom att mörka sanningen) är för att det ger smaskigare avslöjanden. Och för att de kan.

För mig är det ingen moralfråga. Jag uppmanar mina kunder att aldrig ljuga, även om de inte behöver berätta hela sanningen, av det enkla skälet att det inte ska gå som det nu gått för Helena Olsson. För att följderna kan bli katastrofala. Av samma skäl råder jag kunden att aldrig blint tro på vad journalister uppger att en artikel eller ett reportage ska handla om. Att ställa sig själv frågan: Är det rimligt att just detta media vill intervjua mig av det skäl de angett, eller kan det finnas andra motiv?

Speciellt misstänksam ska man vara när det gäller granskande program som Uppdrag Granskning, Kalla Fakta, Dagens Ekos grävargrupp och Kaliber, eller vissa reportrar som visat sig vara utpräglade ”skalpjägare”.

Man kan i sin krishantering slå tillbaka om journalister på ett uppenbart sätt använt falska förespeglingar som innebär att det färdiga resultatet –artikeln, radio- eller TV-inslaget –blivit missvisande eller felaktigt. Men man kan inte börja grina och beklaga sig för att man blivit lurad.

Om du själv håller dig till sanningen och dessutom låter bli att spekulera i fakta du inte har koll på i umgänget med ALLA reportrar så minimeras risken ner mot noll att du ska stå svarslös som en kippande fisk när lögnen avslöjas. Som Mona Sahlin. Som Refaat El Sayed . Som FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind.

Andra skriver intressant om krishantering

/Paul Ronge

Uppdatering: Fick ett trevligt brev från Björn Häger som jag gärna vidarebefordrar. Och ja – visst ska vi sluta bråka, Björn!

Sahlin höll inte måttet – den sorgliga sanningen

Mona Sahlins förre pressekreterare Mikael Romero har skrivit en bok om Sahlin-krisen 1995. ”Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister”.

I boken ska han, enligt reportrar som kontaktat mig och följare på Twitter, gå rätt hårt åt mig personligen och journalistkåren i allmänhet för ”drevet” som fällde S-ledaren Ingvar Carlssons kronprinsessa för nu 17 år sedan.

Jag har i intervjuer och i debatter sedan 2006 och i samtal med Mona Sahlin personligen innan hon blev partiledare, bett om ursäkt för den del jag hade i detta. Framför allt för att jag skrev för hårt, för dramaturgiskt och med manschauvinistiska inslag (till exempel om Sahlins kamp mot tårar och hennes vita dräkt).

Jag tycker andra inslag i drevet i och för sig var värre, som att belägra Mona Sahlins hem, vilket jag vägrade att medverka i. Men jag tar ansvar för det jag skrev.

Till Mona Sahlins fall bidrog också en helt undermålig krishantering hos hennes medarbetare och det faktum att hon faktiskt ljög när hon till Expressens Leif Brännström sa att hon bara använt regeringens kontokort privat en gång.

I denna P1 Morgon-intervju får Romero till slut den intressanta frågan om att Sahlin ju ändå blev partiledare, 2007, med chans att bli statsminister – hur tyckte han att hon skötte sig?

Hans svar är entydigt: Sahlin skötte sig bra. Hon fick för kort tid på sig och hade inte samma starka stöd som 1995. Därför förlorade hon fajten med Reinfeldt.

I Aftonbladet Debatt hjälteförklarar Romero Sahlin, så hon nästan får kultstatus à la Kim il Sung.

Just här går Romero helt fel, menar jag. Han försöker göra medierna och partiets ”gubbar” ansvariga också för förlusten i valet 2010 och det håller inte.

Mona Sahlin fick ju en andra chans att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Hon förlorade den i ärlig kamp med Fredrik Reinfeldt eftersom majoriteten i den svenska väljarkåren ansåg att hon inte höll. Det handlade väl främst om den rödgröna röran där vänsterpartiet skulle bli regeringspartner, men också om hennes frottering med kändisar som Micael Bindefelt, Richard Wolff och Liza Marklund, snarare än att röra sig i det mer vardagligt arbetande Sverige. Samt en grundläggande brist på förtroende från allmänheten. Och en svårförståelig passivitet som gjorde att hon inte drog igång valrörelsen på alla cylindrar förrän det var för sent.

Jag tror att många av de misstag Sahlin begick både 1995 och 2007 handlar om att hon omgett sig med ja-sägare. Någon med kritisk blick i hennes närhet borde till exempel ha uppmanat Sahlin att omgående skaffa en ekonomiassistent till hjälp att hantera sin privatekonomi. Detta skedde ju flera år (och många betalningspåminnelser) senare, efter att Lena Mellin på Aftonbladet gett henne detta råd i en krönika.

Detta att bara vilja ha ja-sägare omkring sig tror jag dock Sahlin delar med de allra flesta politiker på toppnivå. Därför blir också deras krishantering ofta så urbota amatörmässig.

Min käpphäst är ju att man alltid ska försöka ta in utomstående med en kritiskt granskande blick i ett partis krishantering, precis som kommunikativt skickliga företag och organisationer alltmer börjat göra.

Visst finns det en extra svårighet i att framför allt kvällsmedia verkar ha en vurm för att sluka politiskt ledande kvinnor levande. Senaste kvinnan i elden är ju Centerledaren Annie Lööf. Men även män har hamnat i elden, som till exempel Sahlins efterträdare Håkan Juholt. Och väljarna valde bort Sahlin, det är den obehagliga sanning som Mikael Romero vill undvika genom att säga att allt hela tiden varit andras fel. Därmed blir det en förlorares berättelse, lätt patetisk. Ungefär som Håkan Juholts bok om ”knivarna” i partiet. Men han erkänner åtminstone att varken han eller Sahlin höll måttet.

Jag har inte läst boken, har hittills heller inte fått den för recension. Men hur hårt han än går åt mig är Mikael Romero en hedersman och jag önskar honom all lycka till i försäljningen av boken!

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: Romeros bok sågas i DN:s recension som bland annat skriver att: Boken är den kanske mest insmickrande hagiografi, helgonskildring, som skrivits om en svensk politiker. Om den handlat om Kim Il Sung hade den evige ledaren rodnat generat och sagt: ”Du kanske skulle tona ner överorden en smula.”