Etikett: miljöpartiet

Mitt krisråd: Miljöpartiet bör avgå ur regeringen!

Ingen med minsta minimala intresse för politik har den senaste tiden kunnat undgå att märka att Miljöpartiet befinner sig i rungande kris.

Krisen har egentligen eskalerat under lång tid, smygande växt fram som en riktigt allvarlig sjukdom.

Det skulle ta alldeles för lång tid att rada upp alla besvikelser, misslyckanden och tillkortakommanden här, För att nämna några:

Bakläxa på nedläggning av Bromma flygplats och Förbifart Stockholm, fiasko och svekdebatt om flyktingpolitiken och nu senast det tyska brunkolet som säljs av Vattenfall för kommersiell utvinning – en präktig miljöskandal väntar i kölvattnet av att Tyskland lägger ner kärnkraftsverk.

Och igår kom så den riktiga härdsmältan för partiets krishantering, försöken att tubba SVT:s Aktuellt-redaktion att inte ta upp kritiken mot Mehmet Kaplan om de i utbyte fick ännu mer kritiska röster mot Yasri Khan (miljöpartisten som avgick efter att ha vägrat ta TV 4:s reporter Ann Tiberg i hand).

Att bostadsminister Mehmet Kaplan kunde äta middag med turkiska fascister, ha intensivt samröre med extremistiska islamister och täta kontakter med det odemokratiska turkiska regeringspartiet AKP som förföljer kurder och journalister var ju en praktskandal i sig. Hans avgång blev ofrånkomlig. Men värre ändå är att de båda språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin band sig så hårt vid masten med att intyga Kaplans demokratiska heder. Enligt dem är han en förträfflig person som inte har gjort något fel. Det betyder att hela den svenska väljarkåren får anledning att betvivla hur säkra Romson och Fridolin själva är i sin demokratiska kompass.

Behöver jag tillägga vilket sänke Åsa Romson blivit för sitt parti med ständiga grodor och ”felsägningar” som hon ofta efteråt har pinsamt svårt att förklara? Och då tillhör jag ändå dem som välvilligt tolkar att Romson bara klantade sig (i vanlig ordning) när hon kallade terrordåden den 11 september 2001 i USA för ”olyckor”. Om hon verkligen ville bagatellisera dåden så vore hon ju rent ondskefull och det tror jag inte på.

Jag har i flera sammanhang under veckan kommenterat Miljöpartiets kris, bland annat här i Expressen, SVT och Aftonbladet TV.

Gensvaret och engagemanget, bland annat på sociala medier som Facebook har varit stort, Miljöpartiets kris engagerar. Och den kanske för mig intressantaste frågan som folk ställer är: Har Miljöpartiet inga professionella kommunikatörer? Hur kan deras krishantering vara så usel? Någon tyckte jag skulle gå in och hjälpa Miljöpartiet ”pro bono”, alltså gratis.

Det kommer aldrig att hända. Jag har inga som helst band och ingen tillgivenhet för Miljöpartiet. Min ”pro bono”-kund är och förblir Läkare utan Gränser som jag tycker är fantastiska. Jag tror inte heller Miljöpartiets ledning är mottagliga för råd utifrån. Just nu tror jag de sitter som i en bunker, tycker fruktansvärt synd om sig själva och ser det som att hela världen är emot dem.

Men när jag som krishanterare möter ett kreativt problem har jag ibland svårt att hålla fingrarna borta, att låta bli att leka med möjliga lösningar.

Jag ser bara en konstruktiv lösning på Miljöpartiets kris – det är att avgå ur regeringen. Miljöpartiet är som ett band som är ute på turné, spelar falskt och gör bort sig på ställe efter ställe. Som hade behövt en manager som hade sagt: Ni måste repetera, ni måste kunna låtarna, ni måste skaffa scenvana innan ni turnerar. Kort sagt: Miljöpartiet är inte regeringsdugliga. Nu är partiet också en cementklump runt fötterna på statsminister Stefan Löfven som får flaxa med armarna så att inte han och hela regeringen följer med i djupet.

Löfven uppmanas från flera håll att ta chansen att göra en regeringsombildning i samband med Kaplans avgång. Mitt råd: prata med språkrören! Gör klart att det allra bästa, även för deras egen skull, är att de avgår ur regeringen. Partiet behöver nu ägna sig åt inre tjänst, slicka såren, försöka analysera sina misstag och lappa ihop det som går att lappa ihop.

Löfven har hittills visat sig oerhört svag, att påstå att Socialdemokraternas ledning devalverats sedan Ingvar Carlssons tid är en extrem underdrift. Jag tror väldigt många socialdemokrater lider över kraftlösheten. Nu har han chansen. Han skulle kunna göra en regeringsombildning där han också bytte ut de tunnaste statsråden och jagade fram fler statsråd av Anders Ygemans kaliber. Han skulle ha chansen, men har han förmågan? Det återstår att se.

Andra skriver intressant om Miljöpartiet

Hur kommer S att hantera sin besvikelse?

Mona Sahlin var stor i förlusten: ”Vi har gjort ett uruselt val. Låt oss erkänna det och kalla saker vid sitt rätta namn”, manade hon när mardrömssiffrorna för socialdemokraterna var klara och valförlusten ett faktum.

Inte heller moderaterna och den övriga alliansen hade anledning att jubla. Istället blev det nattligt taktikmöte om SD:s vågmästarroll och hur man ska närma sig Miljöpartiet.

Vi vaknar till ett Sverige i politisk baksmälla. Grått och disigt och insikten drabbar oss alla att Sverige är inte mer ”helylle” än våra nordiska grannländer och övriga Europa. En minoritet svenskar, större än vänsterpartiet och kristdemokraterna, vill stoppa invandringen.

Men Moderaterna gjorde ett kanonval och är nu lika stora som Socialdemokraterna.

Det är en lika stor sanning som Sahlins konstaterande att hon gjort ett uruselt val. Och Fredrik Reinfeldt är den enskilt starkaste faktorn för valsegern – det börjar bli Per Albin-status på honom och Strängkänsla på Anders Borg.

Själv skrev jag så här i min bloggpost: ”Om Mona Sahlin faller så är det på eget grepp”:

”Sahlin har – genom eget beslut eller därtill rådd av sina rådgivare – drivit en rent usel valrörelse ur PR-synpunkt. Inget försök verkar ha gjorts att skapa en bild av en ledare och ett rödgrönt block med segervittring och tillförsikt. Sahlin har ofta föraktfullt anklagat Moderaterna för att fungera som en PR-byrå. I så fall har PR-tänket denna gång varit ett vinnande koncept. Vi har vant oss med en leende Reinfeldt med statsmannamässigt flyt som, tillsammans med Anders Borg, nästan verkar promenadsegra sig genom valrörelsen. Detta är inget media uppfunnit. Bilderna finns där att ta, intervjuerna andas landsfaderlig trygghet.”

Vad händer nu?

Min bedömning är att Carl Bildt har rätt i sak när han i Aftonbladet säger att det inte bör bli några större svårigheter för Alliansen att regera i minoritet. Sverige är vant vid minoritetsregeringar, så kryssade ju Socialdemokraterna mellan olika majoriteter i långa tider.

Det viktigaste är att Alliansen håller ord och vägrar förhandla med SD, att de inte får en millimeters utdelning på sin främlingsfientliga politik. Skulle SD börja obstruera och exempelvis med oppositionen försöka fälla en budget, som Ny Demokrati försökte 1993 när Bildt var statsminister, är det bara att sätta hårt mot hårt och hota med nyval.

Hur kommer socialdemokratin att hantera sin besvikelse?

Göran Perssons avgångsval 2006 var ett katastrofval, att Mona Sahlin nu lyckats ännu sämre är en mardröm för socialdemokraternas strateger.

Experter som gamle reporterräven KG Bergström har kategoriskt hävdat att Mona Sahlin kommer att avgå eller tvingas avgå vid en valförlust. Redan detta blir i så fall historiskt – en socialdemokratisk partiledare som avgick utan att någonsin få regera och med en lika kort ”livstid” som en folkpartiledare under turbulens.

Men oavsett detta har socialdemokratin kört in i en återvändsgränd med konceptet rödgrön regering. Vänsterpartiet i regeringsalternativet kan innebära att sossarna hjälper Reinfeldt att sitta som regeringschef lika länge som Tage Erlander.

Det rödgröna konceptet har mött stenhård intern kritik, inte minst från LO-håll, där partirävarna inte kan begripa varför Sahlin släppte in miljöpartiet från början. Nu blir det väldigt svårt att backa ur återvändsgränden. Hur kommer miljöpartiet och vänsterpartiet att reagera om en ny S-ledare förklarar: ”Sorry, vi måste gå tillbaka till ruta 1. Hoppas ni tycker det är okej att åter bli stödpartier.”?

Sahlin bör, efter det sämsta valet sedan förra seklets början, rimligtvis avgå under valperioden. Men vem ska i så fall ersätta henne? Thomas Bodström, med alla skandalungar kring vägrat drogtest, vindrickning med minderåriga, vägran att besvara frågor om sin styrelsepost i Pysslingen och resan till USA i valspurten? Thomas Östros? Wanja Lundby-Wedin? Nalin Pekgul? Veronica Palm? Som synes finns ingen given efterträdare.

Bristen på tänkbara efterträdare och socialdemokratins historiska uppslutning kring den de valt till ledare är argument för att Sahlin trots allt kanske sitter kvar med sitt rödgröna alternativ. Och med tanke på vänsterpartiets aggressiva framtoning och odemokratiska historia kan det ge Reinfeldt möjlighet att sitta kvar  länge, kanske  hela 23 år som Tage Erlander gjorde.

Snacka om ett intressant paradigmskifte i svensk politik!

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Jennie Ivarsson ”En blogg litet närmare Newyn” har skrivit intressant och fängslande om hur man ska förhålla sig till de väljare som röstade in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.