”Granskning med förhinder” är rubriken på det panelsamtal jag ska medverka i på förmiddagen den 19 oktober, i samband med att jag får min doktorshatt av Göteborgs Universitet den 20 oktober.
Jag har tidigare sagt att det är en enorm ära att bli utsedd till hedersdoktor just av Göteborgs Universitet som jag menar utmärker sig för att kombinera sin utbildning och forskning med ett intensivt engagemang i den svenska samhällsutvecklingen och offentliga debatten. Det är en korsbefruktning mellan teori och verklighet som gör att Göteborgs Universitet alltid upplevs som fräscht och aktuellt, aldrig mossigt och vilande i ett självgott elfenbenstorn.
Ta till exempel professor Bengt Johansson som bloggar här om en stor internationell kriskommunikationskonferens, Crisis7, som just när detta skrivs pågår i universitetets regi.
En annan profil som alltid är intressant att följa är doktor Marie Grusell.
Jag uppfattar utnämningen också som ett erkännande för den bransch jag representerar – medierådgivning, medieträning och krishantering för att hjälpa enskilda, organisationer och företag att agera gentemot media, framför allt i drev.
Mitt yrke har historiskt setts som ”skumt” av många journalister, ett manipulerande bakom kulisserna för att hjälpa makthavare som trampat i klaveret att rädda skinnet. Och visst är vi ofta försvarare. Jag tänker att alla, både i juridiken och i mediestormar, har rätt till ett försvar.
Jag skulle själv önska att vi kunde agera mer öppet. Advokater företräder sina klienter utan att ifrågasättas. Tvärtom: ju mer kriminella eller moraliskt förkastliga dessa klienter anses vara, desto större prestige för ”kändisadvokaterna”.
Kanske går vi krishanterare mot en större öppenhet i framtiden. Jag har själv aldrig haft några problem att diskutera olika kriser och hur de har hanterats när jag har tillfrågats av media genom åren.
Samtidigt ifrågasätts journalister och media alltmer och det är där jag tänker lägga mitt fokus under panelsamtalet i Göteborg. Jag gör det av omtanke – rentav kärlek till journalistiken. För att jag är gammal journalist ”med trycksvärta i venerna” från mina år på Aftonbladet i de gamla Klarakvarteren och för att ”Granskning med förhinder” skulle kunna vara en utmärkt rubrik på att dålig journalistik lägger krokben för sig själv.
Här är några av mina tankar inför panelsamtalet:
1. Snabbt uppkomna drev på sociala medier tvingar politiker att ibland agera mot sin övertygelse
Det gäller speciellt när dessa drev förstärks av medier som fångar upp dem på ett aktivistiskt sätt. De riskerar att bli en del av lynchmobben.
Dreven kan ha mer eller mindre rätt i sak, men mycket kan bygga på hörsägen. Den mediala skampålen i förening med skampålen på det digitala torget gör att personer fullständigt kan förintas. Är det rimligt?
Jag menar att detta nya medielandskap ställer helt nya krav på politiker OCH journalister. För politiker att ha ryggrad och stå för sin linje istället för att bli som skrämda kycklingar. För journalister att vara professionellt granskande gentemot alla parter i en konflikt och inte bara ”skräna med hopen”.
En samvetsfråga: vad väger tyngst demokratiskt för politikerna, det traditionella representativa systemet eller gatans parlament? Emmanuel Macron bildar här ett rätt fascinerande europeiskt undantag som tagit spjärn mot folkstormar.
Boel Godner (S) i Södertälje är ett lysande exempel på en kommunpolitiker som står pall när det blåser (lite som Macron, fast folkligare).
2. Journalistiken är sällan eller aldrig evolutionär, allt beskrivs dramatiskt och omvälvande.
Så har det varit så länge jag kan minnas, men nu är oerhört mycket av politikernas agerande spel eller utspel. Den politiska bevakningen riskerar att bli ytlig och alltför spelteoretisk.
Samtidigt vill numera nästan alla politiska reportrar vara krönikörer och ”förklara” tillvaron istället för att jaga och avslöja nyheter som det var på min tid. Jag vill gärna fråga Fredrik Furtenbach, Ekots politiska reporter som också får en doktorshatt, vad han tycker om kvaliteten på den politiska journalistiken. Kan den förbättras och i så fall hur?
3. Politiker som använder papegojmetoden är regel inte undantag.
De svarar inte på journalisters frågor utan hamrar bara in sina budskap.
Varför blir det så? Är det för att politiker har medietränare med samma partibok, som lär dem att undvika obekväma frågor? Jag tror papegojmetoden kraftigt bidragit till politikerföraktet. Nu understöds ”papegojandet” av att politiska makthavare alltmer svarar på frågor via mejl och undviker närkontakt med journalister. Det finns till och med exempel på ministrar som skickat videoklipp (!) för etermedia att klippa in i sändning.
Förr fanns politiker som uttryckte sig mer personligt, ibland vildsint roligt och naturligtvis klantigt. Före medieträningarna då allt blev mer tillrättalagt, mer floskulöst och mindre farligt. Har medieträningen, såsom den utförts, varit till förfång för politiken?
Vad betyder allt detta för demokratin? Vad betyder det för journalistiken?
4. Hur ska politiker och tjänstemän hantera offentlighetsprincipen, där journalister nu ibland kräver att till och med mejlväxling ska lämnas ut?
På det sättet blir det omöjligt att planera åtgärder och även kommunikationen kring dem utan att allt kommer ut innan det är klart. Hur ska vi definiera ”arbetsmaterial”, som ju är termen för det som ska tillåtas hållas internt. Förr (på min tid) tvingades reportrar jaga, nu ska de matas som slöa katter med beslut som bara är på planeringsstadiet. Är den praxis som håller på att utvecklas kring offentlighetsprincipen rimlig?
Det här är några frågor jag tänker försöka ta upp under panelsamtalet.
Jag tar tacksamt emot alla inspel du som läsare kan tänkas ha om vad detta panelsamtal borde handla om. Bara att kommentera här eller i mina sociala mediekanaler där jag lägger upp denna bloggpost.
Paul Ronge
