Medierna

Uppdrag Gransknings krishaveri

Uppdrag Granskning (UG) är i hetluften värre än någonsin och tvingas krishantera på flera fronter samtidigt.

Det handlar bland annat om UG:s metoder för att med försåtlig insinuationsjournalistik ”avslöja” att Ericsson betalat mutor till IS, och om ett program som pausats där UG tar heder och ära av en litteraturprofil och därför riskerar ett förtalsmål. Som lök på laxen har namnet på den utpekade personen redan avslöjats av Expressen i en podd och denna säger nu att UG ”förstört mitt liv”.

Kvartal, Expressen och Medierna tillhör de som kritiskt granskat granskarna och tvingat UG att löpa gatlopp.

Krishanteringen går så där, kan man säga… Utsatta för medialt tryck agerar UG mer huvudlöst och märkligt än jag sett många makthavare göra – under korseld av bland andra UG – under mina 25 år som krishanterare.

Dagens Opinion skriver i Veckans Brief nr 16 (bild från artikeln ovan, men jag länkar inte då den är exklusiv för prenumeranter):

”I en artikel i Kvartal ifrågasätts Uppdrag gransknings granskning av Ericssons mutaffärer i Irak i en artikel skriven av reportern Per Agerman. Paul Ronge studsar ordentligt på Uppdrag gransknings sätt att hantera granskningen.

– De svarar på mejl. Den gamla reportern i mig ser det som en jättegrej. Är det något granskande journalister vill, är det att få bort makthavarna från att svara på mejl i stället för närkontakt med journalister.

Själv brukar Paul Ronge försöka förmå sina kunder att ändå ta en intervju i krissituationer.

– Det syns ju annars, om de svara via mejl, att de inte vågar. Och så gör Uppdrag Granskning det, till och med Fredrik Laurin, som är så genomskarp, svarar med långa mejl i stället för att ta en intervju.”

Kvartals genomgång är som vanligt seriös och grundlig, dessutom pikant kryddad med att en visselblåsare inifrån beskriver hur snacket går inom redaktionen. Agerman bekräftar ju den bild många har av granskande journalistik – vinkeln är bestämd från början.

Ändå måste jag erkänna att jag är kluven i sakfrågan. För det första: ALL journalistik, positiv som negativ, är vinklad – det är själva kännetecknet för journalistiken, det som på ett avgörande sätt skiljer den från forskning och utredningsarbete.

Jag får, när jag läser Kvartals artikel, intrycket att Agerman helst skulle velat se en regelrätt polisutredning, att UG skulle tvingas leda i bevis rent juridiskt att Ericssons pengar gått i IS fickor innan de publicerade reportaget. Så går det inte till. Ofta får mediala avslöjanden stora konsekvenser för att de avslöjar slarv, omoral eller ett tänjande på gränser, samtidigt som de granskade frias i rättsprocesser. Så var det till exempel med förre VD:n Birgitte Bonnesen i Swedbank, som jag bloggade om här.

Då återstår kärnfrågan – är den här granskningen tillräckligt gedigen för att stå på egna ben? Det verkar den inte vara, när Agerman ger så många exempel på motsatsen. Väldigt mycket ”guilt by association” som det heter. Då finns det fog att tala om insinuationsjournalistik.

Som framgår av intervjun med Dagens Opinion tycker jag metoden att enbart besvara Kvartals kritik genom långa mejl (se slutet av Kvartals artikel) är otroligt märklig när det kommer från UG:s tuffa granskare. De som dessutom ofta i sina program hånar och häcklar makthavare som inte törs ställa sig framför deras kameror för att bli kölhalade och bortgjorda. Detta är en dubbelmoral som UG sannolikt kommer att få leva med länge.

Det andra fallet där UG hamnat i blåsväder är en två års lång research av en så kallad litteraturprofil, där en UG-medarbetare tagit kontakt med i stort sett alla som haft med profilen att göra, med en lång lista av skvaller och anklagelser. Personen, som inte kunnat försvara sig mot ryktesspridningen har nu brutit ihop och kan inte arbeta.

Det berörda företaget fick en lista från UG med frågor om anklagelserna, men avböjde intervju. Istället anlitades stjärnadvokaten Johan Eriksson för att utreda anklagelserna och se om de kunde betraktas som förtal.

Företagets VD skickar utredningen till UG. Och då ”pausar” UG programmet på obestämd tid!

Argumentet är diffust. ”Vi behöver känna oss trygga med att vi kan erbjuda tillräckliga skydd för alla medverkande i granskningen”.

Den tolkning omvärlden gör är solklar: Programmet var för tunt, skvallrigt och illvilligt. Det skulle inte hålla för ett förtalsmål gentemot medarbetare som spridit skvallret och därför kommer det med största sannolikhet aldrig att sändas.

SR:s mediegranskande program Medierna gör här en gedigen belysning av av hela problematiken.

Uppdrag Gransknings ansvarige utgivare Axel Björklund vill först inte ställa upp på en intervju i Medierna. När han till slut motvilligt gör det, blir det med samma typ av papegojsvar och svammel som dåligt medietränade makthavare och pampar brukar leverera i UG.

Han kan inte medge att skvallerjournalistiken var för tunn och han vill inte svara på om den kan ha skadat ”litteraturprofilen”.

UG:s vanliga mantra där redaktionen ska visa empati och stå på utsatta offers sida mot övergrepp och härskartekniker är helt frånvarande. Axel Björklund visar inte ett uns medkänsla med ”litteraturprofilen”, säger bara att han förstår att det kan vara jobbigt att bli granskad.

Han kan inte gå längre än sin formulering om att ”UG inte kan erbjuda tillräckligt skydd för alla medverkande”, trots att den är helt innehållslös. Och ”det finns ingen kausalitet”, hävdar han, mellan Johan Erikssons utredning om möjligt förtal och att programmet har pausats. Någonstans i intervjun medger han också att han ger ”papegojsvar”. Ridå.

Även företagets VD hävdar att det saknas orsak och verkan, vilket väl sannolikt kan förklaras med att hon inte vill framstå som den som har pressat UG att pausa programmet.

Och den 9 maj kommer så finalen i UG:s katastrofala krishantering: SR:s program Medierna anmäls till Granskningsnämnden!

SVT mot SR, båda Public Service. Helt unikt!

Så här säger Axel Björklund på SVT:s egen sajt:

– De har brustit i att ge mig en chans att bemöta mycket allvarliga anklagelser. Hela inslaget heter ”De har förstört mitt liv”. Det får jag överhuvudtaget inte kommentera”

Den som lyssnar på Medierna får bilda sig sin egen uppfattning. Men enligt min mening hade Björklund lätt kunnat kommentera det han upplever som allvarliga anklagelser om han hade vågat och velat.

Björklund hävdar också i sin anmälan att ett tydligt jäv funnits i produktionen, då Medierna i P1:s ordinarie producent är sambo med delägaren i ett företag som litteraturprofilen är huvudägare av.

Detta avvisas helt av Nina Glans, ansvarig utgivare för Medierna. Sambon har över huvud taget inte haft med produktionen att göra, säger hon.

Pikant är att också det berörda företaget anklagar en UG-medarbetare som spridit skvallret för jäv. Han har nämligen blivit refuserad där.

Fortsättning följer säkert.

UG:s haverier visar inte bara att de inte är bättre utan snarare sämre på att krishantera än de makthavare de rutinmässigt ställer vid skampålen. De visar också att UG har changerat, försämringen visar sig just på det område där den förre projektchefen Nils Hanson gjorde som mest nytta. Han tog hård strid mot den försåtliga insinuationsjournalistiken – just där UG nu kritiseras för programmet om Ericsson och för det pausade programmet om litteraturprofilen. Hanson drev också på för hårdare faktagranskning och för att ”intervjuoffren” måste få ge sina bästa argument. Det höjde kvaliteten och respekten för UG, men som journalister brukar säga: ”Man är aldrig bättre än sitt senaste knäck”.

Jag tror tyvärr det är så att Axel Björklund inte håller måttet som ansvarig utgivare. Och UG behöver en kurs i krishantering när detta blåst över.

Paul Ronge

Så skräms kommuner från att ta hjälp i kris

Det här korta inlägget riktar sig till kunder och sådana som jag, ”nördar” inom journalistik och media. Gillar ni inte sådant har jag all förståelse och då kan ni sluta läsa här.

Apropå dispyten jag precis haft med SR Medierna vill jag diskutera begreppet ”dyrt”.

Jag är god vän med Norbert Lang, det kulinariska snillet bakom nedlagda gourmetrestaurangen ”Paul & Norbert” i Stockholm. När Paul & Norbert hade haft sin åtrådda Michelinstjärna en tid berättade han suckande för mig: ”Det där var det värsta som kunde hända oss. Nu kommer inte gästerna ens in och kollar våra priser, de utgår från att restaurangen är för dyr”.

Det går jättebra för Norbert. Sedan flera år tillbaka gör han succé som kännare och föreläsare om sparris och tryffel. Men jag kan intyga att han inte var för dyr i förhållande till vad man fick. En middag på Paul & Norbert var värd varenda krona.

Epitetet ”dyr” är vad medier tar till mot mig, lokaltidningar liksom nu senast Medierna. Det är liksom formulär 1A. Även om krishanteringen varit ytterst framgångsrik, lett till en bättre och mer kvalificerad kommunikation och bidragit till att kunden sluppit göra bort sig, så är den ändå alltid ”dyr”. Eller ”för dyr”.

”Skandal” ryter Joakim ”@HotLamotte” Lamotte i Medierna om de 150.000 jag kostade Grums kommun, exklusive moms och utlägg. I fallet Grums var ju skandalen att Lamotte svartmålade en hel bygd, att intervjun med kommunordföranden Leif Haraldsson blev för bra för att sändas och att Lamotte konsekvent vägrade att emot statistik och fakta som kommunen ville ge honom som underlag för hans reportage. Resultatet blev att Haraldsson fick stöd av kommuninnevånarna och gick stärkt ur granskningen.

Kommuner och landsting behöver ofta kommunikationshjälp. Konsulterna Birger Lycken och Per Daléus från PR-byrån Westander argumenterar klokt för detta i Resumé.

I andra sammanhang får kommuner och offentliga myndigheter köpa in tjänster utan knorr från media. IT-tjänster, kompetensutveckling av HR-personal osv. Varför är just medieträning och krishantering så röda skynken?

Jag tycker motivet är solklart. Journalister med bristande kompetens och kvalitetstänk tycker naturligtvis det är jobbigt att granska mer förberedda personer, sådana som har lättare att hantera kritiska frågor från media och argumenterar bättre.

Just detta gör ”dyr”-argumentet så ohederligt. Kommuner, landsting, myndigheter och affärsdrivande verk, som drivs via offentliga medel och skattepengar, ska helt enkelt skrämmas att inte använda medietränare och kriskonsulter eller i övrigt satsa på att utveckla sin kommunikativa kompetens.

Det finns viktiga undantag och de finns bland de mest kompetenta granskarna. Ali Fegan, Uppdrag Granskning, säger till exempel i Medierna att bra medieträning och krishantering tvingar dem att själva bli bättre. Att bli ännu noggrannare.

Alla normalt tänkande människor sätter ordet dyr i relation till någonting. Dyrare än vad – andra konkurrerande företag? Andra varor eller tjänster på marknaden? Eller dyrt i förhållande till att man inte fick valuta för pengarna? De priser som tas för medieträning och krishantering är marknadsmässiga i förhållande till företag, organisationer och offentliga verksamheter. Men drabbar sällan någon privat. Så är det inte med advokatbranschen. Jag har vänner som blivit ruinerade för att de hamnat i civilrättsliga tvister och dömts av tingsrätten att också betala advokatkostnaderna.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge

Tre klåpare som slapp granskning i slappt Medierna

Varför har journalister och media rent generellt så svårt att ta kritik? Ibland blir det rent skrattretande, om det inte var så att media har så stor makt.

SR P1:s ”Medierna” är ett program som just har som nisch att kritiskt granska medier och aktörer med koppling till branschen, till exempel PR-konsulter som jag.

Oftast håller granskningen en hög journalistisk nivå, chefredaktörer och ibland ”skandalreportrar” får svettas inför tuffa grillningar, precis som andra makthavare inom näringsliv eller offentlig sektor.

Därför satte jag mig vid radion med höga förväntningar igår när programmet skulle belysa mitt specialområde; medieträning i samband med krishantering. Jag blev gruvligt besviken.

Temat var att medieträning är dyr. Oftast onödig eller rent av kontraproduktiv. Det måste man ju få tycka, men exemplen var gammal skåpmat och följde i huvudsak Uppdrag Gransknings betydligt vassare redovisning av usla medieträningar i programmet om Arla, där också jag intervjuas ungefär 41:30 minuter in i programmet.

I Medierna intervjuas också Livsmedelsföretagens krishanteringsexpert Jeanette Fors-Andrée, på ungefär samma tema som Janne Josefsson hade med mig i Uppdrag Granskning: Bra och dålig medieträning och krishantering. Jeanette var tydlig och bra (hon är ALLTID bra), men det hon sa var inte heller nytt. Det var analyser och slutsatser som hon ständigt beskriver på sin blogg och som hon och jag gemensamt utvecklat i vår bok ”När drevet går – Krishantering i praktiken”.

Jag är den enda PR-konsult som nämns med namn i Medierna, i samband med min krishantering i Grums för exakt ett år sedan. Reportern åker dit för att intervjua kommunens ordförande Leif Haraldsson som säger att min rådgivning ”var värd varenda krona”.

Jag blir inte alls åtgången, utan respektfullt behandlad i programmet. ”Bra och dyr”, är väl slutsatsen och den är ju mer klädsam än ”usel och dyr”. Men Haraldsson har intervjuats förut om vår krishantering, bland annat i lokalmedia, och sa där samma saker som i Medierna. Inget nytt där heller alltså.

Det enda nya, och det som skulle kunnat gjort Medierna till samma kvalitetsprogram som vanligt, var krishanteringen kring Uppdrag Gransknings sensationella avslöjanden om Sjöfartsverkets helikopterköp. De ljög, mörkade och bröt mot upphandlingsreglerna, sannolikt också mot grundlagen eftersom de kringgick riksdagen.

Helikopterchef Lars Widell upprepade då i intervjun om den nya helikoptern, i enlighet med papegojmetoden:

”Den är optimal för våra svenska förhållanden, jag är väldigt glad och väldigt trygg över att våra besättningar kan rycka ut och rädda och hjälpa människor i väldigt livsavgörande situationer under extremt svåra skandinaviska förhållanden”, sa han gång på gång i intervjun.

Medierna visar att tre (3) byråer eller medietränare var inblandade i det mediala haveriet, till en gemensam kostnad på 700 000 kronor!

Den ansvariga kommunikationschefen Ulrika Ekström (som är riktigt rutinerad, jag jobbade med henne redan 1998 på Andréasson PR) får inga svettiga frågor alls om att hon kastat skattemedel i sjön. Hon medger i en bisats att de här tre byråerna väl ”inte var värda pengarna”. Men det finns ju massor av följdfrågor! Var hon med under medieträningarna? Godkände hon att Widell skulle använda papegojmetoden? Var det hennes beslut att generaldirektören Ann-Catrine Zetterdahl skulle vägra svara på Uppdrag Gransknings frågor och istället göra en ”informationsvideo” att lägga på webben?

Av de tre byråerna, eller personerna som stod för medieträning och film, är det bara en som intervjuas. Han kallar reportern ”darling” och skrattar bort hennes fråga. Men får stå som anonym, liksom de andra aktörerna.

När något går riktigt uselt i andra branscher och grävarna går igång så är de inte buskablyga att sätta namn och ansikten på de som klantat sig. Men just här dras en barmhärtighetens slöja över vilka det var som ”hjälpte” Sjöfartsverket till en medial härdsmälta som folk kommer att minnas länge.

Jag frågade Medierna i en tweet igår varför, och ville att de skulle ha avslöjat namnet på dessa byråer, precis som skett för PR-byrån Reformklubben när det gällde Knivsta, för JKL när det gällde Göteborgs kommun och för mig när jag hjälpte Nässjö kommun och Sörmlands läns landsting. Det är mycket möjligt att de skulle svara att de inte diskuterar sina uppdrag, men då hade det varit lättare att ställa uppföljande frågor till Ulrika Ekström.

Medierna har lovat att ta upp detta på sitt måndagsmöte och det är bra. Då får vi se hur bra Medierna är på att ta kritik.

Andra skriver intressant om medier

Paul Ronge

Uppdatering 1:

Så har då Medierna till slut svarat på min och många andras kritik mot inslaget om PR-miljonerna.

Och det är precis som vanligt. Medier, även ett mediegranskande program som Medierna, erkänner nästan aldrig att de gjort fel. ”Vi står för vår bedömning”, är beskedet. Medan vi seriösa kriskonsulter nästan slår knut på oss själva för att få våra kunder att erkänna misstag och rätta till dem, slår medierna – ”Den tredje statsmakten” ifrån sig.

Jag vet nu vilka som gjorde de katastrofala medieträningarna åt Sjöfartsverket. En av dem figurerade med namn och bild i Aftonbladet som ”kommunikationsexpert” för inte alls länge sedan. En annan har medverkat i ett antal offentliga upphandlingar. Jag kan inte, efter att fått veta detta, se någon som helst publicistisk anledning till anonymisering, skälen måste vara andra.

Den här uppgiften, som står på Mediernas hemsida och som uppges i programmet, är osann: ”Vi har sammanställt hur mycket skattepengar och offentliga medel som hamnar i kriskonsulternas fickor”.

I mitt fall nämns 191 000. Men 25 procent av detta är moms som inte hamnar i ”mina fickor”. Mina två fakturor till Grums kommun var på 150 000 exklusive resor och hyra av teknik. 41 000 kronor lägre än Medierna uppger. Ingen liten felmarginal. I Sjöfartsverkets fall var kostnaden 511 110 kr + 1864 i resor. Av dessa pengar var 70 110 kronor videoproduktion. Resten – upp till de belopp som Medierna angav – moms. ”Vi är konsekventa i vårt sätt att räkna”, säger producenten Lars Truedson.

Korrekt, även UG, Kaliber och andra granskare gör på samma sätt, medvetet missvisande för att få summorna att verka större. Säger man kostnader för kunden blir det åtminstone en sanning med modifikation, momsen är oftast avdragsgill, den kan kvittas mot moms man själv fakturerar. Men pratar man om att alla pengarna, inklusive momsen, hamnar ”i kriskonsulternas fickor” så är det ljug.

Jag vill också rätta ett fel i min egen text, där jag utgick ifrån att Ulrika Ekström var kommunikationschef när de fatala medieträningarna hände. Där skriver jag: ”Den ansvariga kommunikationschefen Ulrika Ekström (som är riktigt rutinerad, jag jobbade med henne redan 1998 på Andréasson PR) får inga svettiga frågor alls om att hon kastat skattemedel i sjön. Hon medger i en bisats att de här tre byråerna väl ”inte var värda pengarna”.”

Men Ulrika var ju inte ens delaktig i dessa medieträningar eller upphandlingen av dem! Hon började på Sjöfartsverket i maj 2015. Medierna intervjuade henne och lät henne prata om medieträningarna så man fick intrycket att hon var ansvarig. Trodde nog att Ulrika, som jag alltså jobbat med, var alldeles för rutinerad för att släppa igenom sådana medieträningshaverier.

Till slut, på förekommen anledning: Mediernas producent, är ALLTID ansvarig för innehållet i de program som sänds, så att det håller de etiska reglerna och är faktakontrollerat och kvalitetssäkrat.

”Håller inte med dig om att jobbet brast. Det är skillnaden.”, skriver producenten Lars Truedson till mig på Twitter.

Dispyter med media tar ofta på krafterna och ger en bitter eftersmak på så sätt att de, i kraft av sin makt, alltid får rätt även om de inte har det. Nu lämnar jag detta för trevligare sysselsättningar.

Uppdatering 2:

Här namnger och intervjuar Dagens Media medietränaren Lars Stahre som kallade Mediernas reporter ”darling”.

Om att granska granskarna

Vem granskar granskarna?

Svenska Dagbladets kulturskribent Sam Sundberg tycker det är dags för SVT att återuppliva ett kritiskt Mediemagasin, det som lades ner för nio år sedan.

Han tar flera exempel där media visat noll självkritik, till exempel Dagens Nyheters behandling av trotjänare i företaget och tidningen Fokus tillbakadragande av publiceringen av Ola Sandstigs scoop om Researchgruppens kopplingar till extremvänstern.

Jag kunde ha tillagt SVT:s Uppdrag Gransknings brist på självkritik för svartmålningen av Grums i Joakim Lamottes undermåliga reportage nyligen.

Här ligger nog egentligen orsaken till svårigheten att återigen få till ett Mediemagasin. Man ska inte sätta bocken till trädgårdsmästare, heter ju ordspråket. Och som jag förstår det var SVT:s Mediemagasinets stora problem granskningen av de egna på SVT. Inte särskilt kul kanske att träffa bistra kollegor i korridorerna efter det att man hängt ut dem i TV, kan man ju förstå.

SR:s Medierna fungerar däremot lysande bra, en halvtimmes granskning av media på lördagarna, genomförd med största integritet.

Här till exempel avslöjar Medierna höjda VD-löner i den krisande mediebranschen och alla inblandade, förutom Schibsteds Raoul Grünthal, vägrar kommentera saken.

Men så produceras också Medierna av ett oberoende produktionsbolag. Jag tror att förutsättningen för att fungerande och förtroendeingivande Mediemagasin är att det produceras på samma sätt, utanför TV-husen.

Här uppstår problem direkt. TV-produktion är fortfarande mycket dyrare, framför allt om den ska produceras för SVT, med de kvalitetskrav som ställs där. För några år sedan försökte jag i samarbete med entreprenören och medieveteranen Joachim Berner, få till stånd en produktion av ett oberoende Mediemagasin som kunde ha finansierats via dåvarande SIMO en organisation byggd av stora delar av organisations- och företags-sverige.

Jag träffade Jan Axelsson, SVT:s dåvarande programchef, som vänligt men bestämt upplyste mig om att ett sådant upplägg skulle strida mot SVT:s sponsorsregler. Det var helt enkelt omöjligt.

Jag tycker fortfarande att det borde gå att se över reglerna så att ett utanförstående produktionsbolag får möjlighet att skapa ett nytt Mediemagasin för SVT. Det vore utmärkt om företag och organisationer kunde få vara med och satsa på en sådan produktion. Det är ju oftast just de som attackeras hårdast och får ta de värsta konsekvenserna av dåliga och ibland rent felaktiga granskningar.

I en debatt på Publicistklubben i Stockholm: ”Vem vill bli journalist” (debatten börjar ungefär 2 tim, 20 minuter in i klippet) säger Svenskans chefredaktör Fredric Karén i sammandrag: ”Det är trovärdigheten och källkritiken som skiljer journalisten från andra som agerar på sociala medier.”

Så lätt att säga. Men det är ingen självklarhet, utan något som journalisterna måste leva upp till.

Andra skriver intressant om medier.

Paul Ronge

Därför nobbar direktörerna Uppdrag Granskning

Den 22 december hade SR:s Medierna ett intressant inslag på temat: ”Strutsen ersätter pudeln i krishanteringen”. Tesen var att makthavarna alltmer vägrar ställa upp för ”scoopreportrarna” i avslöjande program som Uppdrag Granskning, Ekot, Kalla Fakta och Kaliber för att istället låta sig intervjuas av sämre pålästa reportrar i andra medier. På så sätt lyckas VD:ar och generaldirektörer undvika de svåra frågorna.

För en gångs skull tycker jag Medierna gör en ytlig analys och missar målet. Jag har den största respekt för granskarna, har själv varit en kritiskt granskande samhällsreporter och är i min nuvarande roll som PR-konsult en av dem som anlitas mest i krishanteringar av företag och organisationer.

Men själva formatet i de granskande programmen är att makthavare ska sättas dit. Som jag sade när jag fick möjligheten att hålla ett föredrag för Uppdrag Gransknings redaktion 9 februari i år:

”Hur ska avslöjande program som Uppdrag Granskning få direktörer att ställa upp när det enda de har att erbjuda är sveda och värk – från fläskläpp och blåtira till snudd på medial lemlästning?”

Mitt korta svar är ju att formatet gör att varje makthavare med överlevnadsinstinkt skickar fram sin kommunikatör som ”åskledare” så länge det är möjligt. Det är först när scoopet är så starkt att det blir ohållbart att nobba intervjuer som en VD tvingas att ställa upp för Uppdrag Granskning.

SR:s Studio Ett, SVT:s Agenda, SVT:s God Morgon Sverige och TV4:s Nyhetsmorgon kännetecknas inte av att reportrarna i sig är sämre pålästa eller mindre seriösa. Snarare erbjuder formaten i dessa program större möjligheter för de som grillas att ge sina versioner utan att lustmördas på vägen.

I Medierna görs ett nummer av att Studio Ett accepterade Telia Soneras villkor att i direktsänd radio vägra debattera med Uppdrag Gransknings Fredrik Laurin. Jag ser inget problem – Studio Ett godkände kravet och då är det bara att hålla det ingångna avtalet med Telia Sonera.

Vissa myndigheter och verk kan inte, på grund av att de är så offentliga, med hedern i behåll undvika att skicka fram sina generaldirektörer och då kan det leda till katastrofer som Arbetsförmedlingens Angeles Bermudez-Svankvists framträdande i Uppdrag Granskning i juli i år.

Säkert såg många direktörer detta program och drog sina slutsatser. Det står inte i svensk grundlag att man måste ställa upp för journalister, särskilt inte om det är lika solklart att man kommer att bli bortgjord och nedgjord som att någon alltid åker ut i Robinsons ö-råd.

Vad jag däremot hamrat in i alla sammanhang där jag medverkat under året som gått, det är att man inte kommer undan kärnfrågan som ställs i en granskning, hur sofistikerad krishantering man än gör och hur påkostad PR-byrå man än anlitar.

Det räcker att ge två exempel:

Telia Soneras kommunikationsdirektör Cecilia Edström fick frågan gång på gång av Fredrik Laurin om företaget har mutat i Uzbekistan. Varje gång undvek hon frågan och svarade med ett ”corporate statement”, ett så kallat Bosse Ringholm-svar. Efter någon vecka tvingades VD Lars Nyberg ändå ge sitt svar: ”We didn’t bribe anyone”. Varför kunde inte Edström fått sagt det direkt?

FOI:s generaldirektör Jan-Olov Lind ljög när han sade att han inte kände till bygget av en vapenfabrik i Saudi, på reportern Daniel Öhmans direkta fråga om projektet Simoom. Genom hela Ekots scoop ekade ju kärnfrågan som bland andra Carl Bildt vägrade besvara: Kommer vapenfabriken att byggas eller ej?

Att frågan var delikat för regeringen var självklart. Antingen utmana den svenska opinionen med ett ja, eller komma på kant med Saudis shejker genom ett nej. Bildt slingrade sig genom att 103 gånger hänvisa till ”avtalet”, det vill säga överenskommelsen som Sverige slöt med Saudi under socialdemokratisk regering. Bildts 103 ”Bosse Ringholm-svar” klipptes sedan ihop till någon sorts hysterisk rap-version som under skratt visades på Gräv-12.

Men den 20 oktober ger försvarsminister Karin Enström beskedet i Ekots Lördagsintervju att det blir ingen svensk medverkan i en vapenfabrik i Saudi. Då är ju kärnfrågan, som ledde till försvarsminister Sten Tolgfors fall och som alla berörda så ihärdigt duckade för i månader, besvarad. Enkelt uttryckt: Ju tidigare makthavarna kunnat ge detta besked, desto mer hanterlig hade krisen blivit.

Daniel Öhman har ett kreativt förslag i Medierna: ”Låt oss journalister samarbeta mer och ställa de svåraste frågorna, oavsett vem som får intervjun”. Jag tror det är rätt svårt. Journalistiken är oerhört egocentrisk och konkurrensinriktad. Ingen vill vara tvåa efter den som har scoopet, vara den som följer i fotspåren. Men min tes är framförallt: De tuffaste frågorna kommer oftast fram och publiken ska inte underskattas när det gäller att begripa vad som är viktigt. Det är svaren som dröjer eller ibland helt uteblir. Och de som oftast förlorar på duckandet och långhalandet är makthavarna själva.

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: SR:s Medierna intervjuar mig och Janne Josefsson på temat i bloggposten ovan, ”dramatiserade granskningar”, ungefär 18 minuter in i programmet.