Etikett: medierådgivning

Bonnesens öde – ett så fullständigt onödigt självmål

En unik rättegång har inletts – förra VD:n för Swedbank Birgitte Bonnesen riskerar i en kommande rättegång sex års fängelse.

Få missade väl den stora penningtvättsskandalen i Swedbank som Uppdrag Granskning avslöjade 2019, samtidigt som också Danske Bank och Nordea stod med byxorna nere.

Här gör SVT en exposé av sitt scoop där följande 31 sekunder av en intervju med Bonnesen nog är helt avgörande för hur det kommer att gå för henne i rättsprocessen.

Här intygar ju Bonnesen, helt felaktigt, att det inte funnits någon penningtvätt. För detta är hon nu åtalad för svindleri.

Åklagarna har också aviserat att de kommer att ta upp intervjuer i Svenska Dagbladet och Dagens Industri som bevis att Bonnesen medvetet vilselett. Så informationsgivningen är något av en röd tråd i detta komplicerade mål.

Det är nog lätt att skrocka över hennes öde, ett ”högdjur”, tidigare så vältalig och karismatisk får vad hon tål.

Jag kan inte instämma, känner bara ett lätt vemod eftersom det här var ett så fullständigt onödigt självmål och kan leda till en personlig katastrof.

Stjärnadvokaten Per E Samuelsson sade igår i en Rapportintervju att reportrarna ”klippt och klistrat” och att det är ”deras rätt”. Men alla som ser sekvensen på TV förstår ju att just detta uttalande inte är klippt på ett felaktigt manipulerande sätt. Vi hör ju det vi hör.

Jag har ju ingen aning om varför hon svarade som hon gjorde. Om hon har en ”dare devil”-personlighet och helt enkel chansade på att ljuga. Om hon var vilseförd av ”siffernissar” som bedyrat henne att allt stått rätt till. Om hon har en helt annan definition på penningtvätt än vi andra dödliga. Om hon helt enkelt fick en black out.

Jag vet inte vilka rådgivare hon hade”inhouse” som det heter när kommunikatörerna är anställda, eller externa PR-konsulter (sådana som jag). Framför allt vet jag ju inte om hon lyssnade på rådgivare. Förre maktlegendaren Sverker Martin-Löf gjorde det inte, trots att Industrivärden och SCA hade ypperliga interna kommunikatörer.

Men jag vet att hennes situation hade varit så lätt att undvika om hon lyssnat på någon som förstått vad som stod på spel. Hon hade kunnat säga att detta är stort och komplext och måste utredas (då måste det hon säger förstås vara sant) men att Swedbank har nolltolerans mot penningtvätt och att det är bra att Uppdrag Granskning grävt i detta.

Hon hade åtminstone kunnat låta bli att vara tvärsäker, sagt något i stil med att man kan i en så stor verksamhet, också i andra länder, aldrig garantera att man aldrig gör fel.

Det här är inte att vara efterklok. Bonnesen betedde sig som om en tolvtaggare i ett drev skulle springa fram mot jägarna och råma ”här står jag. Skjut mig!”

Det finns så många situationer när man kan säga: Just här gick det fel. Som när förre SAF ordföranden Leif Östling sade ”Vad fan får jag för pengarna?” Eller när BPA:s VD Tony Hayward sade: ”I want my life back”, när elva personer just dött i oljeriggen Deep Water Horizons kollaps 2010, som ledde till den fruktansvärda mijökatastrofen i Mexikanska Golfen.

Jeanette Fors-Andrée och jag har med ”Minutrådet” redan fått ett antal kunder och jobbat just på det där snabba sättet som krävs för att krishanteringen ska komma på rätt köl från början. Att det i allra bästa fall inte blir en kris därför att man lyckats stämma i bäcken.

När man tittar på Bonnesens öde ser jag två tunga argument för den arbetsmetod som Jeanette och jag vill utveckla än mer.

Det första är självklar: Gör rätt och få rätt. Det svåraste att krishantera är de egna tabbarna, de ogenomtänkta uttalandena och desperata greppen som ofta följer på en uppseglande kris.

Det andra är ekonomiskt. Att tvingas hantera en längre kris är kostsamt ur alla synvinklar. Det drabbar ofta kärnverksamheten, det får kunder att dra öronen åt sig, det orsakar turbulens och håglöshet hos  anställda, det kan få förödande effekter för varumärket för lång tid framåt. Konsulter som hjälper till att hantera krisen, exklusivt och med full kraft i inledningsskedet blir långt mer kostnadseffektiva än en arbetsgrupp som håller på i veckor att krishantera gjorda tabbar.

Eventuellt kan Per E Samuelsson rädda Bonnesen i själva rättsprocessen. Men då får man hoppas han har bättre argument än att journalister har ”klippt och klistrat”.

Paul Ronge

 

 

 

 

 

 

 

”Minutrådet” Goda råd ÄR snabba!

Jeanette Fors-Andrée och jag har känt varann i 15 år, vi har av och till hittat samarbeten ihop och vi har genom åren blivit mycket goda vänner.

Jeanette är en av Sveriges mest kvalificerade medierådgivare och krishanterare med ett otroligt ”track record”. Sju års universitetsforskning i krishantering med djupintervjuer av krisdrabbade företagsledare, nästan lika lång tid som kris och kommunikationsexpert på Livsmedelsföretagen, samt massor med krishanteringar i egen regi i alla branscher.

Nu har vi gemensamt funnit ett samarbetsprojekt som vi tror stenhårt på – medierådgivning och krishantering inom formatet ”tre timmar”. Så här skrev Jeanette på LinkedIn:

Vi gillar verkligen att jobba ihop, vi har olika bakgrund, olika perspektiv, olika kön och olika ålder vilket ger en stor trygghet när vi gemensamt under tidspress ska arbeta fram en körplan som i så hög grad som möjligt håller kunden skadeslös.

Det mesta står egentligen här: Krishanterarna Jeanette Fors-Andrée och Paul Ronge i nytt samarbete – lanserar ”Minutrådet” – Resumé.

Det handlar verkligen om att vår långa erfarenhet (uppåt fyra decennier sammanslaget) kan användas för att slagkraftigt och rutinerat kväsa en kris innan den knappt uppstått eller att i en second opinion kunna varna för felgrepp som kan leda till kris i exempelvis en kommersiell lansering.

Vi har fått massor med uppmuntrande kommentarer på sociala medier som gör oss jätteglada och än mer övertygade om att den här tjänsten behövs. Som någon skrev i Jeanettes kommentarsfält: ”Här blir ett och ett tre”.

Så här går det till: Du kontaktar mig och/eller Jeanette (våra kontaktuppgifter finns lättillgängliga på våra hemsidor). Gör klart att det handlar om ”Minutrådet”

Vi svarar direkt på mobil eller sms och så kommer vi snabbt tillsammans överens om tid och plats (fysiskt eller digitalt) att gå vidare.

Det här var ett väldigt trevligt sätt att rivstarta hösten! Nu hoppas jag bara att det fina vädret håller i sig så vi alla får någon vecka till att njuta innan jobb och skolor drar igång på allvar.

 

 

Om krisdrabbade män som vill in i värmen igen…

Förutom pandemin som fortsätter kasta sin mörka skugga över livet så har de senaste månaderna, från min horisont som krishanterare, präglats av kända män som via media kämpat för att komma in i värmen igen. För att få tillbaka heder och anseende och – vissa fall – för att åter kunna arbeta.

Paolo Roberto var den första i raden, när han försökte pudla för sitt sexköp i TV4:s morgonsoffa.

Sedan följde Fredrick Federley, som berättade inför miljonpublik i  SVT:s Carina Bergfeldt  om hur fruktansvärt hans liv blivit efter skandalen med den dömde pedofilen.

Göran Lambertz gick bokstavligen direkt från häktet till sin trädgård där han höll direktsänd presskonferens och tog heder och ära av den kvinna som anmält honom för våldtäkt. Få kommer nog att glömma hans intressanta analys av skillnaden mellan att ”kladda” och att ”tafsa”.

Nu senast komikern Soran Ismail  i SVT:s mycket omdiskuterade dokumentär ”Persona non grata”  Komikervännerna försökte hjälpa honom att göra stand up av sitt sexmissbruk. Han har inte kunnat få jobb efter anklagelsen om våldtäkt. Han har suttit hemma, helt apatisk, och låtit hår och skägg växa. Programmets tydliga budskap var att det är hemskt synd om honom.

Det finns flera viktiga likheter mellan fallen:

  • Männen har fått de största arenor man tänka sig.

Roberto i TV4, Federley och Ismail i SVT, Lambertz i SVT och Expressen via direktsänd presskonferens.

  • Taktiken har i samtliga fall misslyckats

Paolo Roberto talade om sin egen ”smuts”, men hade inte ett ord till övers för den kvinna han utsatt. Han förlorade över en natt alla uppdrag och har sannolikt en större uppförsbacke nu än före intervjun.

Federley framstod som självömkande egocentrisk med noll empati för de barn som drabbades av hans älskares brott. Han beslogs också med en ren lögn inför miljonpublik: att han inte hade läst domen över pedofilen.

Göran Lambertz hånade kvinnan som anmält honom och talade förtjust gubbskrockande om att hon hade förfört honom. Han anmälde henne till och med för våldtäkt.

Ismail backades i SVT-dokumentären upp på alla sätt. Men den röda tråden i hela upplägget var hans lust att ligga med många kvinnor och att han hade kränkt en del av dessa grovt, bland annat genom att kalla dem hora och varit våldsam.

  • Alla har agerat i affekt eller åtminstone ogenomtänkt.

Utan att veta är jag ganska säker på att ingen av männen haft hjälp av någon krishanterare. Alternativt har de haft någon så inkompetent så det har blivit kontraproduktivt.

Det första och viktigaste, när man tänkt igenom sina budskap, är ju att analysera vilken roll man själv har i historien. Är man Goliat, David/offer eller den sakkunnige som bidrar med expertkunskap?

I samtliga fall är det utsiktslöst att försöka framställa sig själv som offer och det är precis vad de fyra männen har gjort.

Ett mer framgångsrikt framträdande hade kunnat gå genom att sätta de verkliga offren i fokus, be om ursäkt för sitt eget beteende gentemot dem, och visa vilken hjälp man tar för att förbättra sig.

Skådespelaren Bianca Kronlöf satte briljant fingret just på detta  i tre uppmärksammade brev på sitt Instagramkonto apropå Ismail-dokumentären.

Ett förändrat mindset förutsätter dock att man känner empati på riktigt, inte bara att man försöker visa empati genom att se ut som en ledsen hund och fyra av några inövade politiskt korrekta fraser.

Vilket i sin tur betyder att man måste bryta sig ur sin känslomässiga egocentricitet.

För att göra det behöver man hjälp av en riktig krishanterare som förmår vända ett destruktivt tunnelseende.

En konsekvens av att dessa män är just ”persona non grata” är ju att få krishanterare vill ta i dem med tång. Allt som har med sextrakasserier och övergrepp att göra är så skämmigt att de flesta av oss inte törs, åtminstone inte som betalda uppdrag.

I detta finns en paradox. ALLA anses berättigade till juridisk hjälp. Anders Eklund som mördade Engla, ”Arbogakvinnan”, dansken som styckmördade Kim Wall. Alla.

Jag skulle önska att det var lika självklart att man kunde hjälpa alla som behöver det med retorisk och kommunikativ hjälp utan att själv riskera att utsättas för ”cancel culture”.

Den enda kvinnan i raden av ”uthängda” på senare tid är Ebba Busch, som gjorde det grova misstaget att försöka bli offer/hjälte via ett animerat inlägg på Facebook, där hon också tog upp ett gammalt brott av sin kontrahents,  81-åringen, försvarare. För det riskerar hon nu åtal för förtal.

Men efter det misstaget har hon agerat enlig boken. Låtit sina advokater ta alla frågor i rättsprocesserna  och koncentrerat sig på politiken, till exempel en genomgripande sjukvårdsreform. Visserligen har opinionssiffrorna störtdykt, men hon hann aldrig bli ”persona non grata”. Jag vet också att hon har bra krishanterare omkring sig.

Sammanfattningsvis: Varför är det ok för en ”persona non grata” att försvaras av en advokat, men inte av en krishanterare?

Paul Ronge

Hudlös Federley kom ut för tidigt

Fredrick Federleys intervju i SVT:s Carina Bergfeldt, den första riktigt stora efter hans avgång som Centerns tyngsta EU-politiker, fick enormt genomslag.  Programmet har haft 1,5-2 miljoner tittare sedan start och Federley medverkade i fredags i den sista i serien.

Det var nästan som på den tiden när TV:n stod mitt i rummet och var lägerelden vi alla samlades kring. För att dagen därpå ha stoff för diskussioner om sådant vi gemensamt hade sett.

Men Federley själv var fruktansvärt besviken efter intervjun. På sin Facebooksida beskriver han den som ”en blandning av Se och Hör, en rättegång och en själslig obduktion.” I inlägget framgår också att han givit ytterligare en intervju som han upplevde lika jobbig. Nu blir det inga fler, han ska ”läka” och tar intensiv hjälp av psykologer.

Federley är ett medieproffs, har en genomgående sympatisk framtoning och går verkligen ”genom rutan”, vilket många av oss kunde se i TV-dokumentären ”Bryssel calling” som följde fyra svenska EU-politiker.

Så vad var det då som gick snett?

Jag tror Federley underskattade hur extremt laddat ämnet fortfarande är att han var tillsammans med en dömd pedofil som begått nästan onämnbara brott. Eller som Hanna Hellquist brutalt uttrycker det i programmet: ”Hur kan man ligga med någon som ligger med barn?”.

Federley värjde sig med att han i juni förra året inte visste vad sambon var dömd för, men att detta är sant ifrågasätts av många. ”Det var ju bara att begära ut domen”, säger Bergfeldt lite kyligt och Federley förklarar att det gjorde han inte och det kommer han inte att göra.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker Centern gjorde en föredömlig krishantering som inte ylade med vargarna mot Federley, en trotjänare inom partiet man också hade ett personalansvar för, utan medverkade till att han avgick frivilligt.

Men det var uppenbart då (och lika tydligt nu) att Federley inte riktar sin empati gentemot de drabbade barnen. Han talar ytterst lite och ytterst allmänt om ”avskyvärda brott”. Hans fokus ligger på hans egen psykiska krasch, panikångestattackerna, känslan av att få klä skott för sambons brott och filosofiska tankar kring att det är svårt att vara människa. Det är helt enkelt fruktansvärt synd om honom, vilket man naturligtvis kan hålla med om.

Jag delar Federleys uppfattning att intervjun inte var bra utan ibland rent av obehaglig. Men det är absolut inte Carina Bergfeldts fel, hon ställdes inför ett ”mission impossible”.

Inom TV-media talar man hela tiden om format. Vi ska veta ungefär vad vi har att förvänta oss när vi bänkar oss för att titta. Rapport och TV 4-Nyheterna är strikta nyhetsformat, I Uppdrag Granskning ska det finnas ett avslöjande och minst en skurk, i debattprogram som SVT  Debatt var, innan det mjukades upp till ”Sverige möter”, ska åsikter brytas oförsonligt och folk får gärna skrika åt varandra.

I morgonsoffor och så kallade talk shows ska vi möta spännande och intressanta människor i en något så när förtrolig och varm atmosfär. Jämför med hur ”avfällingarna” Meghan och Harry behandlades med silkesvantar av Oprah Winfrey.

Det var säkert just detta den medievane Fredrick Federley hade förväntat sig i Carina Bergfeldt, som ju var en direkt ersättning för Skavlan, under dennes barnledighet.

En chans att få ”tala ut”, visa sin mänsklighet, få någon sorts förlåtelse och börja ta de första stapplande stegen mot en comeback i politiken.

Skavlan har ju gett ”mys-pyset” och det förtjusta skrockandet vid personliga små avslöjanden ett skandinaviskt ansikte.

Men Bergfeldt kunde inte följa det givna formatet, där man självklart är hygglig mot sin gäst, eftersom frågan om barnövergrepp är så laddad. Intervjun blev kall och ganska hård, trots att Federley gjorde vad han kunde för att framstå i sin bästa dager.

Morgonsoffor och talk shows har ofta varit det givna formatet för skandaliserade personer att ”tala ut” och ge sin version. Men det är inte länge sedan vi såg det absolut inte fungera – när Paolo Roberto ställde upp i TV4:s morgonsoffa och berättade att han åkt fast för sexköp.

Efter det har Roberto haft vett att hålla tyst i traditionella medier.

Det hade också varit mitt råd till Federley. Se till att du har läkt, är psykiskt återställd och att du ordentligt har processat att människor är väldigt upprörda över att du gav dig i lag med en dömd pedofil, innan du ger dig i kast med media och flaggar för en politisk comeback. Ibland är det sant att tiden läker alla sår.

Han hade för bråttom och var för hudlös. Jag tror han hade vunnit på att vänta åtminstone ett år med att komma tillbaka till offentligheten.

Jämför med företagsledaren Percy Barnevik och hans pensionsskandal 2002. Han väntade nio år innan han kom ut med sin version i boken  ”Jag vill förändra världen”. Då talade han om sveket från Wallenberg-familjen och har idag helt återfått sin heder och sitt goda rykte. Och då är det långt mindre kontroversiellt att få ett mångmiljonbelopp i pension än att ha umgåtts intimt med en pedofil.

Jag skulle också uppmanat honom att begära ut domen. Pedofilen har begått sådana vidrigheter så den knappt går att läsa. Men jag tror att Federley behöver tvinga sig igenom den för att känna verklig empati med de utsatta barnen.

Paul Ronge

”Off the record” – som ”Off pist”

Det här blogginlägget blir något av det nördigaste jag har skrivit. Är du ointresserad av mediehantering i den högre skolan kan du sluta läsa här. Men de flesta som läser min blogg vet att jag har ett brinnande intresse för mina branschfrågor, framför allt när det gäller avancerad krishantering.

Begreppet ”off the record” är ett av kommunikationsvetenskapens klurigaste. En orsak är att det kan definieras på olika sätt. Och om informatören och journalisten lägger olika betydelse i uttrycket så kan det sluta i katastrof.

Ett exempel: 1987 berättade basen för Svenska Journalistförbundet Östen Johansson ”off the record”  för sin vän Per Wendel på Expressen att han fixat tre jättefina lägenheter åt sig själv och anhöriga via fackförbundets bostadsbestånd. Wendel skrev och  Johansson fick avgå med buller och bång. Självklart trodde Johansson att hans kompis skulle hålla tyst.

”Off the record” betyder sällan att reportern inte tänker skriva. Bara att du som informatör har ett meddelarskydd. Att du anonymiseras.

Jag vet inte hur många gånger jag som reporter fått höra ett framviskat ”Det här får du inte skriva, men…”

Då gällde det att snabbt avbryta och säga: ”…då vill jag inte höra. Du kan aldrig kräva att jag inte ska skriva. Däremot kan jag se till att du har meddelarskydd, att jag inte avslöjar min källa”.

Andreas Utterström, Mattias Bergman och jag diskuterade om vi verkligen skulle ha med begreppet ”off the record” i vår digitala grundkurs ”Medieträning 2.0” (Som också kunde ha hetat: ”Därför behöver du inte vara rädd för journalister”). Till slut bestämde vi oss för att ta med det, men slog också fast principen: Både du och reportern måste vara överens om exakt vad ni menar med begreppet. Det får inte bli missförstånd!

Och även om ni är helt överens är” off the record” verkligen ”off pist”. Du är i okänd terräng och kan ha okända stup framför dig.  Lavinfaran kan vara akut.

Du löper nog aldrig risken att reportern sviker ditt meddelarskydd. De flesta journalister skulle vara beredda att gå i fängelse för att skydda sina källor. Men du kan ändå bli avslöjad och exempelvis en hårdför arbetsgivare kan hitta effektiva sätt att hämnas utan att ens antyda vilken den sanna orsaken är.

Praktiskt taget alla mina konkurrenter i medieträning, medierådgivning och krishantering säger med en mun: ”Prata aldrig off the record med en journalist! Allt du säger ska kunna publiceras”.

Och i huvudsak är det alltså ett förträffligt råd, som jag själv nästan alltid ger.

Men som i alla regler finns det undantag.

Här ett fiktivt exempel: En nyanländ anklagar sina arbetskamrater och nära chefer för rasistisk mobbing. Men anklagelserna är osanna, ett personligt bråk hade urartat och då tar personen till detta vapen och går till en stor tidning. Personens arbetsgivare blir uppringd av en reporter.  I ett sådant läge, för att undvika en publicering som skulle bli osann och dessutom riva upp stora sår, borde chefen kunna hänvisa till meddelarskyddet och ”off the record” ge reportern den känsliga informationen om hur situationen ser ut – hur osann och skadlig för alla parter en publicering skulle bli. Jag är säker på att flertalet medier då skulle avstå.

Men alltför ofta används ”off the record” för att skvallra och -riskfritt tror man – skada fiender och meningsmotståndare. Långt från de ädla motiven för ”whistleblowers” som modigt avslöjar skandaler och makthavarmygel.

Speciellt vanligt är detta i politiken. Jag vet inte hur ofta jag som journalist fick nyheter ”off the record”, där avslöjandena byggde på att smutskasta motståndarna. Självklart skrev jag om nyheten var sann och relevant. Som nyhetsreporter vill du vara ”konsekvensneutral” enligt mottot ”publish and be damned”. Men ofta kom det surt efter för källorna. Den som blev hudflängd i media behövde sällan vara Einstein för att förstå varifrån läckan kom.

Så mitt råd när man bör använda ”off the record” och hänvisa till meddelarskyddet är:

  • När du verkligen är whistleblower. Till exempel när du avslöjar att höga chefer går före i vaccinationskön.
  • När du vill bidra till att avblåsa en publicering som blir osann och kanske rent tragisk, som i fallet ovan.
  • När någonting verkligen behöver berättas, men du av olika skäl inte kan stå som avsändare offentligt.

Grundregeln måste alltid vara: Du ska kunna stå för allt du säger till en reporter, varje ord ska tåla att publiceras. I vår grundkurs berättar vi mycket mycket mer om hur du ska lägga upp dina huvudbudskap, hur du utvecklar ditt resonemang och hur du kan använda dig av retoriska figurer när du blir intervjuad av en reporter.

Paul Ronge