Mattias Ronge

Svanbergs ”small people” – mitt fel?

Det var december 2007, ungefär vid den här tiden på året.

Varmt på dagen så man kunde sitta ute i T-shirt. Doft från rosmarinbuskarna vid verandan och jasminen som klättrade efter husfasaden.

Plötsligt fick jag ett meddelande på mobilen där jag satt i solen, i Antibes där K och jag hade vårt hus sedan fem år.

”Ta ett flyg till Stockholm så fort du kan” löd uppmaningen, med en adress som verkade vara till någon sorts gård.

En kursgård och säkert något viktigt tänkte jag, eftersom meddelandet kom från Henry Sténson på Ericsson – en av de kunder jag rankat högst genom åren.

Han var hemlighetsfull och ville inte tala om vad det gällde. ”När du kommer fram får du veta”, skrev han.

Vi hade då jobbat ihop länge, men nu senast i en krishantering sedan den 16 oktober. Den dagen vinstvarnade Ericsson, helt oväntat för marknaden. Aktien rasade med som mest 30 procent och stannade till slut på minus 23,8 – det största raset sedan april 2004. Och sedan fortsatte raset med bottennoteringar långt in i november.

Det ledde till ihållande och eskalerande mediekritik mot Ericssons VD Carl-Henric Svanberg och kommunikationsdirektören Henry Sténson.

”Huvuden ska rulla” stod det i rubriker. Namnkunniga journalister som Andreas Cervenka, Torbjörn Isacson och Pia Gripenberg, samt flera analytiker krävde Svanbergs avgång. Det gjordes intensiva framstötar för att få ordföranden Michael Treschow att uttala sig kritiskt. I så fall hade Svanbergs situation kunnat bli ohållbar.

E24.se utlyste en nätomröstning om vem som skulle få sparken först, Treschow, Svanberg eller Sténson.

Men inom Ericsson var företagsledningen säker på att vinsterna skulle återkomma. Stora investeringar och låg faktureringsgrad ansågs vara orsaken till en mer tillfällig dipp.

Det gällde alltså att härda ut stormen, men samtidigt vara väldigt vaksam på omvärldens reaktioner. Sténson tog in mig som utanförstående krishanterare och använde Mattias Ronges och min dåvarande byrå Ronge Kommunikation att minutiöst analysera mediebevakningen dag för dag, samtidigt som samma bevakning skedde från hans egen stab. På det sättet fick han en mycket god uppfattning ”i stereo”. Och han eliminerade risken för ”bunkerbeteende”. Det var för mig ett nytt och kreativt grepp.

Vår genomgång, under ledning av Mattias, var tuff och osminkad. Här en första rapport:

Flera journalister/krönikörer spekulerade i att Carl-Henric Svanberg och Henry Sténson skulle tvingas avgå. Ericssons informationsgivning har kritiserats ur flera olika utgångspunkter.
Inledningsvis frågade journalisterna hur Ericssons interna informationrutiner kunde vara så bristfälliga vad gäller merförsäljningen till befintliga kunder.
I steg två kritiserades Ericsson för att fara med osanning, att man hade informerat marknaden sent och styrelsen tidigt.
Ericsson gick också ut i DN och påtalade en önskan om minskad informationsperiodicitet, vilket väckte en del kritik, av bland andra Carina Lundberg Markow och Mats Qviberg.
Troligtvis kan man i journalisters och analytikers uppfattning kring Ericssons informationsgivning också skönja en historisk ilska, som grundats hos föregångares informationsinsatser. När Ericsson brister inom informationen, väcks helt enkelt gamla minnen till liv.

Det var inte helt enkelt att snabbt ta sig hem till Sverige. Vi brukade åka mellan Arlanda och Nice Terminal ett med SAS eller Norwegian. Nu, eftersom det krävdes snabba ryck, behövde jag ta Air France via Terminal två och byta i Paris.

På flyget hann jag fundera och bli allt mer nyfiken. Hade Sténson samlat ihop en krisgrupp på kursgården som jag behövde prata ihop mig med? Vad förväntades egentligen av mig?

Väl på Arlanda gav jag adressen jag fått till taxichauffören. Han började köra, men blev allt mer osäker. Till slut stannade han till vid vägkanten och ringde Taxi Stockholms växel. ”De hittar inte adressen”, sa han. ”Besynnerligt, de brukar ju alltid veta…”

Jag ringde Henry. ”Okej”, suckade han. ”Jag kommer att komma lite sent. Vilken väg är ni på?”.

Jag berättade. ”Okej, då ska han fortsätta tills den vägen tar slut. Där finns en hög port. Där ska han lämna av dig. Så småningom blir du insläppt”.

Klockan var nog närmare 21 och det hade hunnit bli mörkt. men allt stämde. Jag betalade och klev av vid den tunga porten. Stod och trampade mot kylan. Efter ett tag dök en ung man upp:

”Hej, jag har varit på gymmet. Jag tror du ska träffa pappa. Han är inte här än. Men jag släpper in dig.”

Jag blev insläppt och sonen försvann uppför en trappa med sin gymväska. Jag hade hamnat i ett stort vardagsrum, väldigt ljust och fint möblerat. I soffgruppen och på stolar fanns ett antal tomtar utplacerade. Genom panoramafönstren såg jag direkt ut mot vattnet och närmast skymtade en stor brygga.

Jag är dålig på miljöbeskrivningar och i den här situationen närmast brann huvudet av frågor. Då ringde Henry Sténson: ”Vi kommer alldeles strax. Du ska prata med Carl-Henric och berätta så mycket du kan om medielogiken och vad den betyder för situationen vi har hamnat i. Och svara på alla frågor han kan tänkas ha”.

Mina kontakter med Henry hade under en längre tid varit intensiva, men det här var första gången jag var på tu man hand med Carl-Henric Svanberg. För Henry klargjorde direkt efter att vi hade fikat och småpratat en stund att han tänkte lämna: ”Jag tar en promenad så får ni prata enskilt. Och jag ser gärna att ni också diskuterar hur jag har hanterat situationen”.

Carl-Henric Svanberg gör ett lågmält och mycket sympatiskt intryck. Men förstås med massor av pondus. Det är rak kommunikation, inget svammel. Och vi pratade i flera timmar. Efter ett tag kom Henry tillbaka och vi fortsatte tillsammans.

Det handlade väldigt mycket om hur man agerar i Goliat-rollen. Att nästan allt journalistiskt berättande i krissituationer betyder att definiera skurkar och förövare, offer och hjältar och sakkunniga experter som kan förklara varför det blivit som det blivit.

Man ska försöka ”gunga mot repen” lyssna på kritik och anamma det som är rätt i den. Inte på villkors vis visa sig upprörd och förbannad.

Att man inte får ta Goliat-rollen personligt utan inse att man är en råvara i den mediala industrin. Liksom timmer som kommer in till ett pappersbruk och kan komma ut både som fint Lessebo-papper och som toalettrullar.

”Journalister vill alltid vara på den lilla människans sida, småfolkets röst mot överheten”, sade jag.

Det första som slår mig med radarparet Carl-Henric och Henry är professionaliteten. Det andra är ödmjukheten.

Carl-Henric hade en liknelse, vill jag minnas, att han i en kris sätter sig i frisörstolen och låter informationsproffsen jobba. När han sedan tar ett beslut så har han bästa möjliga underlag. Tänk om fler gjorde så, hur mycket smärta och onödig nesa som skulle kunna undvikas!

Julhistorier ska ju sluta lyckligt och det gör den här. Carl-Henric Svanberg överlevde den här krisen och slutade långt senare under ordnade former. 2010 fick han toppjobbet som BP:s ordförande – det fjärde största företaget i världen. Där hann han sitta i några dagar innan den värsta miljökatastrofen i modern tid inträffade: när oljeriggen Deepwater Horizon havererade i Mexikanska Golfen. Månad efter månad då oljan oupphörligt rann ut. Krisen drabbade djurlivet, turismen företagandet, allt. Det överlevde han också och slöt en uppgörelse direkt med dåvarande presidenten Barack Obama som senare, år 2015, kunde räknas till svindlande 158 miljarder svenska kronor.

Det var efter det att han förhandlat i Vita Huset som han kom ut och sade till den församlade pressen:

”We care about the small people”. Lyssna på det på svenska: ”Vi bryr oss om den lilla människan”. Inget som någon skulle kölhalas för eller hur? En direkt kulturell översättning, men som inte var optimal i USA. Där säger man hellre ”the man on the street”. Hellre en uppstickare än ett offer. Men i Sverige trodde journalister att en person som i årtionden haft engelska som arbetsspråk och bodde i London hade problem med språket. Så kanske var allt mitt fel, mitt resonemang om Goliat och David och ”den lilla människan” där i huset i Sigtuna.

Men Svanberg bad om ursäkt (fast jag inte tyckte han behövde det) och upprördheten lade sig snabbt. Det är kanske knorren på den här historien – media är media och ska inte tas så himla allvarligt.

Paul Ronge

Fotnot:

Det här är ett avsteg, jag tar sällan exempel från riktiga krishanteringar. Så jag frågade naturligtvis Henry Sténson om lov.

Så här svarade han via sms:

Det är jag glad för
Däremot skulle jag aldrig komma på tanken att ha synpunkter på en text som Du tänker skriva.
Skriv det Du tänker
I tillägg kan jag möjligen uttrycka, att det ofta handlar om hur två personer passar ihop och accepterar varandra.
Jag kan säga att de många år som jag fått med CHS har varit fantastiska.
Jag fick möjligheten att utveckla en världsledare.
Det får inte särskilt många
Utöver det fick jag en vän för livet.

Att vara ”Socialmoderat” betyder inte längre att vara kluven

Min äldste son Mattias Ronge har kommit ut ur garderoben som Socialdemokrat. Jag är mäkta stolt, precis som jag är över Stefan Ronge som rattar Sveriges mest framgångsrika PR-webb-kommunikationsbyrå Deportivo och Johan Ronge som är en lysande kriminalreporter på Gefle Dagblad. Jag ska inte chikanera Mattias genom att orera om hur bra det vore för S-medlemmarna att rösta fram honom som ombud. Alla som vågar sjunga med egna röster i en partikör, som Björn Fries och Niklas Nordström, eller Göran Greidner och Veronica Palm, är värdefulla.

Jag talar hellre om begreppet ”triangulering” genom mitt eget exempel. Jag hade blivit lika stolt om Mattias kandiderat till Moderaternas partistämma.Om jag själv skulle tvingas ut ur en garderob idag så vore det som ”Socialmoderat”. Eller ”Socialmodekrat”. Inte för att begreppen finns, men vi som skulle kunna rubriceras så finns och vi är många. Det är därför Socialdemokraterna under Löfven försöker ingjuta förtroende hos oss ”Socialmoderater” genom att vilja stödja svenskt näringsliv. Det är därför Moderaterna så framgångsrikt lanserat sig som det Nya Arbetarpartiet, ”gråsossepartiet” för De Som Vill Göra Rätt För Sig.

Att vara ”Socialmoderat” betyder inte längre att vara kluven.

Många blev upprörda. Den gamla LO-basen Wanja Lundby-Wedin ledde till exempel stora delar av den socialdemokratiska partiapparaten fel när hon – i clinch med dåvarande arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin – ville hävda att Moderaterna ”var onda”. I själva verket ”menade de inte vad de sa”. De hade en ”dold agenda” och bara väntade på att sticka kniven i den svenska arbetarklassen och slunga ner den i en avgrund av olycka och misär, tyckte Lundby-Wedin. Men den rätta analysen var ju: Moderaterna menade PRECIS vad de sa. De skulle gynna ”arbetslinjen”, dvs de i LO som hade jobb och sätta press på alla som var arbetslösa eller långtidssjukskrivna och tog bidrag.

Jag tror (och här skulle jag kunna väcka både rättrogna sossars och moderaters ilska) att det är sunt och bra att S och M ligger så nära varann. Klivet mellan det som för några årtionden sedan var en avgrund har nu förvandlats till ett spatsersteg. Inget av de regeringsledande partierna betraktas längre av den stora allmänheten som genuint onda, det är min fasta övertygelse.

Tittar vi på den kommersiella världen och kampen mellan ledande varumärken så är det ju ”triangulering” bara förnamnet. Man slåss hårt och skamlöst om samma målgrupper. Elvis mot Tommy Steel i generationen före mig, sen Beatles mot Rolling Stones. Coca Cola mot Pepsi. Aftonbladet mot Expressen, SVT mot TV4, Telia mot Tele2, Microsoft mot Apple, Apple mot Samsung, Android mot Iphone.

Väljarkåren är inte dum. Försök att demonisera motståndaren, att ”överideologisera” och slå med storsläggan kommer inte att fungera.

I viktiga frågor går ju den värsta skiljelinjen INOM partierna. Som till exempel konflikten inom Socialdemokratin om man ska eller inte ska acceptera vinster i vården. Just nu är det verkligen svårt att se hårda ideologiska skiljelinjer mellan S och M. Valrörelsen kan därför mycket väl huvudsakligen komma att handla om vilket radarpar man bäst tror rattar landet rent administrativt; Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i det blåa laget eller Stefan Löfven och Magdalena Andersson i det röda.

Jag tror inte en sekund att en ”social-moderat” regering skulle vara ett framgångskoncept för Sverige. Men jag tror det är bra och nyttigt att båda de regeringsledande partierna vänder sig mot mittfåran och slåss om ”mainstream-väljarna”. De är de många och det är de som enligt alla demokratiska spelregler bör få bestämma kursen.

Vi pratar inte mycket partipolitik vid våra söndagsmiddagar i vår familj. Underbara barnbarn och trevliga familjeämnen dominerar. Men eftersom Mattias står för sans och balans och inställningen: ”ska man göra ett jobb är det lika bra att försöka göra det så bra som möjligt” så är jag rätt säker på att han skulle slå an på den stora majoriteten som politiker. Just en sådan Socialdemokrat som en ”Socialmoderat” som jag skulle kunna tänkas rösta på.

Andra skriver intressant om politik.

/Paul Ronge

Om girighet och Kunglig Svensk Avundsjuka

Idag berättade Mattias Ronge om sin bok ”Den girige” på frukostmötet ”S 2000” i ABF-huset i centrala Stockholm.

Som en händelse har DN:s Sverker Lenas samma dag en lysande recension av boken, som han inleder med:

”Större bilar men långsammare tåg. Snabbare mode men fler tiggare. Håller girigheten på att fördärva oss?”

Lenas avslutar recensionen så här:

”Att läsa ”Den girige” är lite som att tjuvlyssna på ett typiskt kafésamtal i huvudstaden, komplett med kärleksproblem och bostadsbekymmer, och närmast motvilligt bli så fängslad att man skulle vilja flika in några kommentarer från bordet bredvid.”

Mattias läste valda utdrag ur boken och ställde frågan ungefär så här:

– Det lättaste som finns är att övertyga sig själv om att man har rätt till mer. Det är andra som är giriga, aldrig jag. Det krävs det bara två hjärnceller till. Men var börjar girigheten? På vilken summa? Är girighet en fråga om juridik eller moral? Är man girig om man följt reglerna? Är brottslig girighet, som förskingraren Johan af Donner visade värre än laglig girighet som AMF:s ordförande Bertil Villard anklagades för?

Mattias Ronge tog exempel från Ingvar Kamprad, Carema som gav bonus på att vanvårda gamla och utsatta, Nordeas VD Christian Clausen som fått en 22miljonerslägenhet, samtidigt som banken misskött kundernas fondsparande och 2000 anställda får sparken, samt KRIS-ordföranden Lasse Liljegren (kriminellas revansch i samhället) som åker omkring i en lyxutrustad Audi Q7 för pengar han fått i bidrag till verksamheten för att återanpassa kriminella och ”inte kan tänka sig att åka omkring i en gammal Volvo”.

Idel färska nutida exempel som visar att girighet kan ha många ansikten. I diskussionen efteråt väcktes också frågan om stater kan vara giriga. Högaktuellt förstås i det dramatiska krisspelet kring euron och dess svagaste länkar, Grekland, Italien, Portugal och Spanien.

Mattias Ronges bok kan läsas som en spänningsthriller, men klangbotten i boken är kanske höstens nyckelord. Girighet håller på att kasta hela nationer i fördärvet, samtidigt som enskilda berikar sig till nivåer där uttrycket ”the sky is the limit” knappt ens räcker. Själva klangbotten gör skillnaden och kvaliteten. Som skillnaden mellan att sippa Famous Grouse och Laphroaig. Eller mellan Jens Lapidus och Gabriel García Márques. (Här kommer min disclaimer: Ja Mattias och jag ÄR släkt!)

Min reflektion är att skillnaden mellan ”ekonomiskt incitament” och ren girighet är hårfin. Om Steve Jobs, Ingvar Kamprad, Oprah Winfrey, bröderna Rausing och många fler innovatörer och entreprenörer ska kallas giriga så behöver världen mer girighet, inte mindre. ”Girighet” KAN vara konstruktiv, kan vara ett effektivt bränsle för tillväxt. Den Kungliga Svenska Avundsjukan och Jante kan aldrig ge tillväxt, kan aldrig bidra till något positivt och borde vara en större dödssynd att fritera någon i evighetens helveteseld med än girigheten.

Men oavsett om man hatar ”den svenska avundsjukan” så måste man förhålla sig till den – åtminstone om man är en offentlig person, ett företag eller en organisation som vill vårda sitt anseende och sitt varumärke.

Därför är mitt svar på Mattias fråga ovan entydigt: Girighet är en moralisk fråga, inte en juridisk. Som medierådgivare och krishanterare tjänar jag pengar på andras girighet. Att hjälpa kunder att hantera de kriser de hamnar i, ofta genom att de har hamnat i ett mediedrev på grund av påstådd girighet, är ofta mina mest intressanta och lönsamma uppdrag.

Och ofta tänker jag – vilken onödig utgift! Om man hade tänkt efter innan. Jag har berömt Håkan Juholt för hans krishantering där hela debatten kom att handla om huruvida det funnits ”glasklara regler” för bostadstillägget eller inte, och där Aftonbladet med rätta kritiserats för noll källkontroll.

Men kärnfrågan (som mer handlar om väljarnas förtroende än krishantering i förhållande till media) är ju moralisk: Ska man inte begripa vid en inkomst på 144.000 kronor i månaden att skattebetalarna inte ska betala sambons del av hyran? Det är frågan Juholt nu måste hantera, när TV-kamerorna slocknar, för att skapa ett förtroende från dagens bottenläge.

Samma sak för Christian Clausen på Nordea. Krisen är helt självförvållad och fruktansvärt illa skött. När han nu ber om ursäkt och ångrar sig är det inte trovärdigt. Det är bara en effekt av att han badat i mediedrevets kokande oljebad, inte en insikt om att lägenhetsköpet rent moraliskt skulle hamna fel. Och ordförande Björn Wahlroos hånar dessutom den kraftfulla opinionen genom att säga att han vill ge Clausen ännu högre lön så han kan kan köpa fler lägenheter.

Clausens pension på 100 miljoner har väckt ytterligare vrede. Finansminister Anders Borg uppmanar Nordeakunder att byta bank. En nära familjemedlem bytte bank när den, efter snorkigt bemötande från kontorspersonal för en vecka sedan, kunde läsa om Clausens lyxvillkor i tidningarna. Och med vänner som Wahlroos behöver Clausen inga fiender.

Hur kan detta hända när Nordea har en av Sveriges skickligaste spinndoktorer anställda sedan maj i år, Jan Larsson som var Göran Perssons Per Schlingman?

Percy Barnebok fick sina 800 miljoner i pension helt enligt reglerna. Men blev moraliskt förkastad och fick ett helvete. Först nu, genom sin bok, har han fått en viss upprättelse. Kunde ingen ha tänkt efter i hans stab innan?

SEB:s Annika Falkengren fick schavottera för sitt lönelyft på två miljoner (”marginellt” tyckte Jacob Wallenberg) när hon blev av med bonuset. Hon hade Kreabs förre seniorkonsult Odd Eiken som informationsdirektör. Kunde han inte ha lyft ett varnande finger till sin chef om att 2 000000 i lönelyft inte kommer att betraktas som ”marginellt”?

Exemplen kan mångfaldigas när girigheten går in där vettet går ut. Men gemensamt är att ingen verkar varna innan, påpeka det självklara. Gör du fel så beställer du ett mediedrev som kommer att förnedra dig, tvinga dig att pudla, kanske tvinga dig att betala tillbaka en del som Barnevik och Villard och som tatuerar in ordet girigbuk i pannbenet på dig. Och dyra konsulter som ska försöka rädda det som räddas kan, som får gå in som snickare i ett fuskbygge. Är det värt det? Varför inte försöka göra rätt från början?

Andra skriver intressant om girighet.

/Paul Ronge

”Mona, skaffa dig ett liv”, sa Gudrun

Jag har så mycket jobb så jag knappt hinner blogga. Igår moderator för det stora krisseminariet ”Bakom Rubrikerna” på Filmhuset i Stockholm, idag i Malmö för medieträning av en massa entreprenörer.

Krisseminariet var uppdelat i två dagar, en workshop som hölls av Mattias Ronge på Deportivo och mig tillsammans dag ett och som inbegrep ett scenario med ett matförgiftat fotbollslandslag på väg till Brasilien, samt dag två som bestod av en mosaik av talare med en sammantagen enorm kunskap om krishantering i praktiken.

Judit Burda körde ut delar av seminariet via Bambuser som kan ses här.

Oerhört mycket intressant sades. Det som kanske grep mig mest var Gudrun Schyman, @gudschy på Twitter, som berättade hur man blir fysiskt illamående när drevet går och man känner sig helt chanslös och uppgiven. Hon visade en sårbar sida, men menade att hon inte blivit lika skadeskjuten som exempelvis Mona Sahlin blev av ”Tobleroneaffären”, eftersom hon hade ett liv utanför politiken. Goda vänner, ett stort kontaktnät och ett rikt familjeliv.

Schymans liv var viktigare än positionen. Så hennes uppmaning till politiker och företagsledare på hög nivå var ”Skaffa er ett liv”. Inte sagt på ett hånfullt, utan på ett ödmjukt sätt. ”Skaffa dig ett liv, Mona”, innebar ju här att alltid ha någonting utanför det rent yrkesmässiga som håller när drevet går. Gudrun Schyman pekade på att Sahlin ju i stort sett var född in i politiken, medan hon själv gick in i den i vuxen ålder efter att ha fött flera barn.

UD:s Anders Jörle, en av Sveriges mest rutinerade krishanterare, kastade den tjocka ”Krismanualen” i golvet i filmlokalen ”Victor” med en tung smäll och sade ungefär : ”Fimpa den här när krisen kommer! Ha några enkla hållpunkter för ni kommer inte att hinna titta i några pärmar.”

Greta Svensson, idag kommunikationsdirektör på Arbetsförmedlingen, berättade om hur det konkret såg ut på fältet när hon, i samma egenskap på Räddningsverket, jobbade under Tsunamikatastrofen. Greta visade oerhört starka bilder.

Det var många kvinnor bland talarna, både LO:s radarpar Marie Linder och Kristina Mårtensson och förre moderata statssekreteraren Ulrica Schenström höll med Schyman – utifrån sina socialdemokratiska respektive moderata värderingar – att kvinnor angrips hårdare i ett drev, de granskas mycket mer personligt och under huden.

Schenström gjorde en intressant jämförelse med dataspel – att komma ny in i ett regeringskansli, så många unga som följde med Fredrik Reinfeldt in i Rosenbad, är ungefär som att ta sig från bana ett till bana sju i ett dataspel. Ingen annan kan göra jobbet åt dig, du måste lära dig själv.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson visade kraftfullt genom att ta konkreta exempel hur det ofta går till när makthavare helt självförvållat drar på sig drev genom att mygla och vägra svara på relevanta frågor.

Det kom ungefär dubbelt så många jämfört med när vi hade ett motsvarande krisseminarium 1-2 juni i år. Så ett nytt seminarium kommer att äga rum i april 2011. Den kommer att bli en institution om arrangören Midfield Media fortsätter att vaska fram en lika intressant talarlista som hittills.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Kanske kommer Gudrun Schymans råd till Sahlin att ”skaffa ett liv” lägligt. Nu verkar knivarna slipas i det socialdemokratiska bloggnätverket NetrootS.

”Tittaren” gör mig galen på PR

Jag har precis läst Mattias Ronges debutroman ”Tittaren”.

Det är en otroligt bra bok. Spännande intrig, personligheter att älska och hata och en djup klangbotten i själva temat: Vad händer när kriskonsulten själv börjar krisa? Med honom själv, med familjen, med vännerna, med karriären och själva livet?

Det är min bransch – alla vi som står med tuschpennan vid whiteboarden – sett i en kombinerad skratt-och gråtspegel.

Jag vågar skriva det här TROTS Mattias och mitt släktskap och våra nära band, så bra är boken!

Jag är i gott sällskap: ”Tittaren” beskrivs som en ”bladvändare” i en stor debutantintervju här i Svenska Dagbladet.

”Tittaren” blev ”månadens bok” i Femina. Ur den fina recensionen:

”Känns det jäktigt? Räcker inte tiden till? Kanske barn, familj, ett jobb som slukar all tid?… Mattias Ronges debutroman kan möjligen få dig att slappna av.
Här krisas det så monumentalt att de flesta vardagsproblem bleknar i
jämförelse.”

Mattias har även pratat om boken i Dagens Industri, tidningen City, Amelia och magasinet Leva. Bokens recensionsdatum är den 9 februari.

Även PR-konsulten och Sociala medie-gurun Jerry Silfwer, aka Doktor Spinn, finner upplägget intressant.

Boken beskrivs med rubriken ”galen av pr” i Resumé.

Det är här jag börjar reflektera vidare när jag nu läst sista sidan och lagt boken åt sidan.

Man kan ju också bli galen på PR!

Jag har levt ett halvt yrkesliv med trycksvärta i venerna, ”hands on” och ”papper i maskin”. Så är tillvaron ofta i nyhetsjournalistiken, där du aldrig är bättre än din senaste artikel. Där du ständigt konkurrerar och presterar.

Att gå över till PR-branschen blev en nytändning för mig. Att plötsligt få sätta ord på det man kunde, att vara pedagogisk och få hjälpa kunder att hantera mediesituationer som de var minst sagt valhänta inför.

Men så är det detta med whiteboards…

Under mina tolv år som PR-konsult har jag sett de mest avancerade cirklar, pyramider och Strategiska Strukturer trollas fram med röda och gröna tuschpennor av kollegor på stora byråer. Varumärkesförflyttningar. Värdeord. Ordkaskader och softade powerpointpresentationer som måste tagit massor med tid att göra och som kunder någonstans förstås får betala.

Allt detta kan vara mycket bra, men till syvende och sist handlar det för mig om: Vilken nytta gör vi konsulter i verkligheten, till exempel när det kommer till krishantering?

När en kommunikationschef kommer och säger: ”Det har varit barnarbete på våra fabriker i Asien och nu har vi Uppdrag Granskning på oss – vad ska vi göra?” – vad svarar vi konsulter då? Konkret?

När en annan säger: Vi lägger ner två fabriker, men satsar på den tredje. ”Ska vi kommunicera alltihop samtidigt eller de negativa nyheterna och den positiva var för sig vid olika tidpunkter?” – vad svarar vi?

Det är bara när vi konsulter vågar ge de konkreta råden – och råden visar sig bra i verkligheten – som vi har någon trovärdighet när vi står och trollar vid whiteboarden.

Litet samma situation som Barack Obama har och som genomlysts nu på ettårsdagen av hans presidentskap: Han har visat visioner och entusiasmerat ett helt folk. Nu måste han lägga fram handgripliga planer hur man tar sig till målen.

För ett antal år sedan blev en av mina kunders VD stenhårt och personligt ansatt av ett granskande program. Jag var deras medietränare och kundens huvudsakliga PR-partner var Den Fina Byrån. Samma vecka som VD:n skulle grillas i TV, när det handlade om att vinna eller försvinna, så åkte Den Fina Byrån med kommunikationschefen på en internationell Varumärkeskonferens i en av av världens storstadsmetropoler. På ren svenska – de flydde fältet. Och deras kompetens i riktigt skarpt läge kunde alltså inte bedömas av kunden.

Kvar blev VD:n och jag. Och hade det gått dåligt så hade det gått lätt att utläsa hur mycket som berodde på dålig rådgivning från min sida. När krutröken skingrats så hade jag uppdraget kvar.

Vi gör alla fel, men vi måste våga få vår rådgivning prövad i verkligheten.

En bransch där man kan ta väldigt mycket betalt för väldigt fina ord kan man nog bli både galen av och galen på. Det dilemmat belyser Mattias bok på ett mycket spännande sätt.

/Paul Ronge

Uppdatering: Första recensionen av ”Tittaren” i Skånska Dagbladet med fler.

Andra skriver intressant om PR och krishantering.