20 år av förnedring – varför lär sig aldrig makthavarna?

Igår fyllde SVT:s tyngsta undersökande program, Uppdrag Granskning (UG) 20 år. Det uppmärksammades redan i Morgonstudion då Nils Hanson, den chef som betytt mest för programmets utveckling och som har arbetat stenhårt för att öka dess trovärdighet, intervjuades.

På kvällen ägnades hela UG, det sista programmet för säsongen, åt tillbakablickar och reflektioner. Inte utan humor och självdistans. Niklas Källner, med sin minstela Buster Keaton-framtoning som han odlat så hårt i Skavlan, gjorde en närmast perfekt parodi på UG:s format. Sitta i bil och ringa till ”offret”, ringa på dörrar, få dörren stängd framför nosen, få bekräftelse av ”experten” att allt är för djävligt, nicka tungt och ödesmättat och slutligen konfrontera ”offret” som vägrat svara. Som visar sig vara – Janne Josefsson.

 

I min bok ”När Janne Josefsson ringer” från 2009 (slutsåld till sista exemplar, finns bara  begagnad på nätantikvariat) skriver jag:

”Våren 2003 fick jag en för mig fullständigt oväntad förfrågan från Föreningen Grävande Journalister. De undrade om jag ville komma till Göteborg och intervjua Janne Josefsson inför 400 journalister på deras Grävseminarium.

Jag hade svårt att dölja min förvåning och frågade ’ni vet väl om att jag är PR-konsult?”Ja, men du har ju din bakgrund som reporter och vi tycker det skulle vara en rolig grej om du gick hårt åt Josefsson. För honom skulle det bli ombytta roller’.”

Jag skulle få 1,5 timme på mig. Självklart ställde jag upp.

Jag hade förberett ett 40-tal frågor och när jag idag, nästan 18 år senare, läser om dem slås jag av hur hårda och oförsonliga  de var.

Till exempel:

”Du är ju som en ständigt knuten näve mot makthavarna eller de du uppfattar som makthavare. Är detta det enda journalistiska förhållningssättet eller finns det flera?”

”Man ser Josefsson ringa på och inte få komma in, man ser Josefsson komma in någonstans och bli körd på porten, man ser mannen som ständigt blir ombedd att dra åt helvete. Är du inte rädd att gråna som en karikatyr på dig själv?”

Och så en fråga som kunde ha fog då, men som jag inte tycker stämmer idag:

”Varför är er affärsidé att vara så konsekvent ohederliga”.

Nu var ju ”formatet” att jag skulle gå hårt fram och som jag kommer ihåg det klarade sig Janne bra, mycket bättre än de flesta ”offer” framför UG:s kameror.

Janne Josefsson och jag har en bra personkemi, jag vågar till och med säga att vi gillar varandra. När jag gav honom boken ”När Janne Josefsson ringer- så klarar du pressen” signerade jag: ”Utan dig skulle Sverige vara fattigare -och jag med”.

För ingen krishanterare och medierådgivare har sannolikt arbetat så mycket med kunder som varit under grillning från UG som jag, under mina 22 år, har gjort.

Jag tycker två saker sticker ut:

  • Förnedringsteven

Det går inte att komma ifrån att UG:s skyhöga tittarsiffror bygger på att de som granskas kölhalas och förnedras. Oavsett hur seriös och tung själva samhällsjournalistiken är så är det när de granskade gör bort sig som skandalen fastnar på näthinnan. Visst, Swedbank hjälpte oligarker och kriminella med penningtvätt, men är det inte VD:n Brigitte Bonnesens leende blåljug när hon svor sig fri  som vi mest kommer ihåg? Eller för den delen skatteplaneraren, dåvarande ordföranden för Svenskt Näringsliv Leif Östling som sa: ”Vad fan får jag för pengarna?”

Staffanstorps politiker festade vilt för skattepengar på franska Rivieran, men visst är det förklaringen ”det är skånska traditioner att ta en snaps på morgonen” som etsar sig fast?

Man kan förstås moralisera över att UG så tydligt försöker göra bort de som granskas, att programmen ofta toppas av folk som hummar och brummar, rodnar och svettas, som tappar ansiktet och blir aggressiva eller som tar till harvärjan och flyr. Att TV blir en modern skampåle och att människor får karriärer – och ibland hela sina liv – förstörda. Att straffet, som Janne Josefsson sa i SVT igår, kan vara värre än fem år i fängelse.

Men det jag tycker är viktigare och mer konstruktivt är att tänka: Hur  mycket av all denna förnedring är självförvållad? Inte bara själva felgreppet från början; man ska inte fuska med köttfärsmärkning, man ska inte ha ett konto i skatteparadis om man är isländsk statsminister, man ska inte supa upp skattebetalares pengar. Utan allt ljugande, alla bortförklaringar, alla försök att finta reportrar med att lova intervju för att sedan gömma sig, alla hafsiga förberedelser, all usel ”medieträning” som med papegojsvar och fluffiga klyschor ska försöka smeta guldfärg på (ursäkta) ren skit?

Här finner jag ju min roll som krishanterare. Vi har stötfångare, samt krockkuddar och säkerhetsbälten i bilar av en anledning: Att så långt möjligt skydda föraren.

Precis av samma skäl finns jag och mina bästa konkurrenter: Det är oftast illa nog som det är. Jag kan ändå hjälpa min kund att göra bort sig själv och sitt företag så lite som möjligt. Att erkänna fel, förklara varför de uppstått om det är möjligt, tala om vad som görs för att åtgärda dem och vad man lärt sig för att misstagen inte ska återupprepas.

Och här kommer fråga två som sticker ut:

  • Varför gör vi ingen skillnad?

UG har alltså funnits i 20 år. Under den tiden har alla, även de högsta högdjuren i näringslivet, kunnat se hur det går om man fifflar och ljuger. När någon gjort något den absolut inte ville se på löpsedlarna.

Vad har makthavarna dragit för lärdom av det?

Som jag ser det verkar inte makthavare i allmänhet ha drabbats av någon ”eftertankens kranka blekhet”. Det fifflas lika mycket som förr, människor som redan har det mesta beter sig lika girigt, det slösas vansinnigt med skattemedel och inkompetensen frodas.  Nu senast ser vi hur äldre med covid-19 har skickats in i palliativ vård utan att ens få en undersökning om  deras liv hade gått att rädda.

Det verkar alltså finnas en aldrig sinande ström av slumrande skandaler för UG att upptäcka och därmed en aldrig sinande ström av uppdrag för sådana som mig.

Det skulle i sin tur betyda att samhällsjournalistiken, den som UG så ofta toppar med förnedringsteve, inte spelar någon roll för att förbättra samhället?

Den här existentiella frågan – varför finns vi och spelar vi någon roll – ska jag diskutera med Janne Josefsson i en intervju som jag publicerar här inom kort.

Paul Ronge

Skrällhosta som krishantering

Nakenbad på kommunal konferens, sexköpande politiker får sex miljoner, bara några aktuella rubriker. Skandaler och klavertramp i offentlig förvaltning är en aldrig sinande källa till rubrikstoff i svenska medier.

Under en tid sattes kommuner under ständig bevakning av SVT:s främsta grävprogram. Kommer du ihåg Uppdrag Gransknings ”Kommungranskarna”?

En långkörare där reportern Sophia Djiobaridis kunde plocka den ena kommunala skandalen efter den andra, ungefär som en svampplockare i ett  bländande gult fält av kantareller. Ett antal av affärerna var ganska allvarliga; kommungubbar som kastade in kreditkortet i baren och festade vilt på skattebetalarnas bekostnad på Rivieran, kommunen som blåögt betalade bluffakturor från oseriösa firmor för arbeten som inte ens utförts, kommunen som slumpade bort en campingplats till vrakpris, Göteborgs Stad som hade mycket ”kameraderi” och inbyggd korruption så det döptes om till ”Muteborg” och så vidare i en stadig ström av avslöjanden.

Men är inte det vi allra mest kommer ihåg ändå från skandalerna den ibland nästan komiska valhäntheten när politikerna mitt i krisen skulle hantera media?

Festprissen som sade att det var ”skånska traditioner” att svepa snapsar till frukost?

Kommunalpolitikern som satt med röda örsnibbar och inte fick fram ett ord när han konfronterades med frågan varför campingplatsen slumpades bort.

Politikern som gång på gång upprepade att kommunen som gick på bluffakturorna hade ”brustit i sina rutiner”. ”Vilka rutiner?”, frågade Djiobaridis. ”Brustit i våra rutiner”, svarade hon. ”Vilka rutiner?”, frågade Djiobaridis. Så höll det på.

Kommunikatören som med skrällhosta försökte överrösta UG:s reporter däruppe i Hudiksvall när ”Glada Hudik” granskades. Allt sändes. Som det måste ha svidit i halsen!

Naturligtvis gäller klavertrampen inte bara kommuner och offentlig sektor.

Men kommunpolitiker kan i allmänhet inte göra sig oanträffbara och  vägra svara på frågor lika enkelt som företagsledare och andra aktörer i det privata näringslivet kan. Det finns ett krav att möta allmänhetens/skattebetalarnas/väljarnas frågor, såväl via media som egen kommunikation.

Och när någonting ändå måste göras är det väl bäst att försöka göra det så bra som möjligt?

Jag har ju genom åren varit involverad i en mängd krishanteringar i kommuner och regioner. Hur jag ser på den rollen framgår i den här intervjun av Johan Delby på Dagens Samhälle – säkert en av de bästa intervjuer som gjorts med mig under åren.

För tjänstemännen – från kommunchef till förvaltningschefer och kommunikatörer – blir situationen extra besvärlig när de ska genomföra kontroversiella beslut som fattats av politikerna, eller städa upp efter gjorda misstag.

Ett minimikrav, kan man tycka, är då att förbereda sig så långt möjligt så man inte framstår som en driftkucku.

Bör ”opolitiska” kommunikatörer i offentlig förvaltning hjälpa till och medieträna politiker, granska deras budskapsformulering och ge dem feedback och coaching?

Jag kan inte se något problem med det om politikerna själva vill det. Tvärtom är det är en stor fördel om det kan ske med oberoende professionella kommunikatörer (”inhouse” eller med externa konsulter som jag) istället för med partiska partigängare.

Speciellt bra är det om medie- och budskapsträning sker INNAN man tar kontroversiella beslut som kan få stora konsekvenser. Den bästa krishanteringen är trots allt att agera så att ingen kris behöver uppstå.

Paul Ronge

 

Ny omgång av ”Train the trainer”

 

Välkommen till min workshop ”Train the trainer”  12/11-2020!

Efter 22 år som medietränare och krishanterare bestämde jag mig tidigt i höstas att lära ut mina bästa medieträningstips i konceptet ”Train the trainer” – inspiration och kompetensutveckling för de som medietränar sina talespersoner och chefer ”inhouse”, det vill säga som anställda.

Det kan verka som hål i huvudet att lära ut sin bästa konkurrensfördel, men i den här bloggposten inför första workshopen den 30 september, förklarade jag varför.

Det har gått så bra och varit så givande också för min egen del, så jag kör en tredje workshop för i år, 9-12, 12 november via Zoom.

Men denna gång koncentrerar jag mig helt på kommunikatörer i kommuner, regioner och myndigheter.

Så här skrev jag på LinkedIn inför den andra workshopen 15 oktober:

”Jag ser väldigt gärna kommunikatörer från kommuner, regioner och myndigheter på min workshop ”Train the trainer” den 15 oktober. Orsak:
Ni måste vara mycket mer transparenta än era kollegor på den privata sidan.
Ni har offentlighetsprincipen att ta hänsyn till.
Ni måste bedöma när sekretess ska gälla i fall med enskilda.
Ni måste räkna med överraskande läckor på grund av det politiska spelet.
Ni måste alltid kunna medieträna era chefer, talespersoner och ibland politiker för att svara inför medborgarna med de bästa argumenten. Även sociala medier och krishantering ställer speciella krav.”

Många från offentlig förvaltning hörsammade detta och workshopen blev väldigt uppskattad.

Det här får du lära dig:

  • Hur hanterar jag nervositet hos talespersonen?
  • Hur får jag motsträviga chefer och talespersoner till rätt ”mindset”, att förstå medielogiken?
  • Hur plockar jag fram talespersonens bästa mediala jag inför olika typer av media med hjälp av klassisk retorik?
  • Hur bygger jag ”bryggor” och undviker papegojmetoden?
  • När och hur använder jag videokamera i träningen och när är det klokast att avstå?
  • Hur får jag experter att sluta krångla till det i onödan?
  • När är det bäst att ta in en extern medietränare?
  • Hur får jag chefernas gehör för att viktiga medieframträdanden alltid måste förberedas?
  • hur coacha talespersoner som kommunicerar via sociala medier?
  • Krishanteringens agenda – fem steg för framgång

Jag ger deltagarna de slides jag brukar använda, samt en PDF efter avslutad workshop med mina 20 bästa medieträningstips i punktform.

Jag skickar också med ett diplom/intyg som visar att man gått min kurs.

Workshopen begränsas, som tidigare gånger, till 4o deltagare.

Här några röster från tidigare workshops:

Caroline Sörensen, Karlstads kommuns barn- och ungdomsförvaltning:

”Paul bjöd på ett batteri av konkreta tips för att lyckas med medieträning. Att få möjlighet att ställa frågor till ett riktigt medieproffs gav mig både inspiration och ny energi i mitt arbete, inte minst när det kommer till upplägg av vass mediecoachning.

Thomas Hartman,chef externa relationer och strategisk platsutveckling Region Västerbotten, på sin Facebook:
”Idag ett väldigt intressant möte ”Train the trainer” med Paul Ronge kring hans bästa praktiska tips kring mediaträning för mediatränare. Väldigt givande och intressant.”

Workshopen kostar 5 000 kr exklusive moms per deltagare. Sista anmälningsdag den 5 november. Vid fler än en deltagare från samma organisation rabatteras workshopen med 20 procent från och med deltagare nr två till 4 000 kronor.

Registrera dig här så kommer bekräftelse och länk till workshopen via mejl.

VÄLKOMMEN!

Paul Ronge

Uppdatering: Så här skrev Region Västmanlanda kommunikatör Lars Thomasson efter att ha gått igenom kursen den 15 oktober:

”Paul Ronges halvdagskurs Train the trainer är mycket viktig för alla som i sin kommunikatörsgärning stöttar, eller kommer att stötta, chefer och andra i deras kontakter med media. Det är en sak att själv förstå hur media fungerar, men hur förhålla sig till och hjälpa dem i organisationen som blir intervjuade i tidningar, radio och TV? Det är här den här kursen kommer in som en tidigare  missad pusselbit. Mindset och  mera mindset är vad det handlar om!”

Tack Lars, glad att du gillade!

 

 

 

 

 

 

”Train the trainer” i repris redan 15/10!

Trots inledande rejält teknikstrul så blev min workshop 30 september ”train the trainer” mycket uppskattad av deltagarna. Med alla kloka och intressanta frågor jag fick så stärktes jag i övertygelsen om att jag, med mina 22 års erfarenhet av medieträning/krishantering, har något att ge de som medietränar ”inhouse”, det vill säga coachar sina chefer och talespersoner som anställda kommunikatörer.

Så här skrev exempelvis Caroline Sörensen från Karlstads kommuns barn- och ungdomsförvaltning efteråt:

”Paul bjöd på ett batteri av konkreta tips för att lyckas med medieträning. Att få möjlighet att ställa frågor till ett riktigt medieproffs gav mig både inspiration och ny energi i mitt arbete, inte minst när det kommer till upplägg av vass mediecoachning. Jag kommer garanterat gå fler utbildningar med Paul i framtiden – om den möjligheten ges”.

 

Jag har alltså bestämt mig för att köra en repris på workshopen ”train the trainer” redan torsdagen den 15  oktober 9-12.

Det här får du lära dig

  • Hur hanterar jag nervositet hos talespersonen?
  • Hur får jag chefer att förstå medielogiken när den drabbar affärsnyttan?
  • Hur plockar jag fram chefens bästa mediala jag?
  • När ska jag använda TV-kamera, när är det bäst att avstå?
  • Vilka är chefens/talespersonens viktigaste saker att tänka på under intervjun?
  • Hur ställer jag tuffa frågor utan att förstöra relationen till talespersonen
  • När är det bäst att ta in en extern medietränare?
  • Hur får jag chefernas öra i mitt budskap att medieframträdanden alltid måste förberedas?
  • Jag ger också deltagarna de slides jag brukar använda, samt en PDF efter avslutad workshop med mina 20 bästa medieträningstips i punktform.

Workshopen begränsas, som förra gången, till 4o deltagare.

Den kostar 5 000 kr exklusive moms för en deltagare, 7 500 för två från samma organisation.

Mejla namn, organisation/företag, aktuell mejladress samt fakturaadress till paulronge@me.com så skickar jag en länk till Zoom-mötet den 14/10.

Paul Ronge

Varför vill jag lära ut mina bästa tips och binda ris för egen rygg?

Den 30 september 9-12 håller jag workshopen ”Train the trainer”. För interna medietränare som vill ha kompetensutveckling.

Varför vill jag lära ut mina bästa medieträningstips – är inte det att binda ris för egen rygg? Att förstöra sin konkurrensfördel som medietränare och göra sig själv överflödig?

Nej, jag ser det inte så. Efter 22 år så har min metod att medieträna blivit som en personlig signatur. En namnteckning. Visst, den kan kopieras, men bara jag kan utföra medieträningen på mitt sätt (så är det naturligtvis också för andra duktiga kollegor/konkurrenter. Alla har sin metod.).

Poängen med att ta in en extern medietränare som mig, framförallt vid kriser eller större händelser som behöver kommuniceras, är uppenbar:

  • Jag kommer alltid utifrån med andra perspektiv.

Jag kan alltså vara skrupulöst ärlig, snudd på odiplomatisk, just därför att jag inte är anställd utan bara inhyrd på projekt. Jag har en stor erfarenhet från alla olika sektorer i samhället; börsbolag, multinationella företag, myndigheter, organisationer, regioner och kommuner. Samt en och annan färgsprakande ”kändis”. All denna erfarenhet kan jag använda till nytta för kunden.

  • När kunden tar in mig, eller någon av mina konkurrenter/kollegor är de oftast mycket motiverade.

Marknadspriset på en medieträning av en seriös byrå ligger på cirka 40 000 för en halvdag och 70 000 för en heldag. Ungefär där ligger jag själv. Fördelen är att kunden då valt att prioritera träningen. Jag möter hela tiden kunder som är superalerta och på tårna. De har insett träningens värde, bland annat genom att acceptera prislappen.

Nå vad är då fördelarna med att istället använda sina egna kommunikatörer som medietränare?

  • De kan sammanfattas i tre ord: Snabbhet, enkelhet och kostnadseffektivitet.

Ofta vill en reporter ha svar bums på sina frågor. Du kan säkert köpa någon timmes tid att förbereda dig, mera sällan någon dag. Din kommunikatör kan ju, om det behövs, sparra dig direkt så du är ”uppsjungen” med dina bästa budskap inför intervjun. Att engagera en extern medietränare för att sådant tillfälle tar tid, är krångligare och kan vara litet som att ”skjuta mygg med kanoner”.

För att inte tala om de pengar du sparar. Kommunikatören har ju redan sin lön.

Det finnas dock flera krux. Det första har jag tyvärr stor erfarenhet av. Det är att chefen eller talespersonen på många ställen vill ”ducka” kommunikation (gäller naturligtvis inte alla) och ser den interna medieträningen som något onödigt, någonting som kan hastas igenom på en kvart. ”Kan själv” är också ett problem, därför att intervjuer alltid blir bättre om de förbereds.

Det är väldigt viktigt att även den interna kommunikatörens kunskap och erfarenhet respekteras.  Att det ges tid att diskuteras vinklar och ”best case” samt ”worst case” scenarios.

Men då måste också de anställda kommunikatörerna vara så bra på att medieträna att respekten förtjänas. Kunna de bästa sätten att bemöta såväl okunniga som tufft granskande journalister. Veta hur man bygger budskapsbryggor och hur talespersonen ska hantera oväntade situationer och frågor den  inte vill svara på, utan att förfalla till papegojmetoden.

Det handlar om kompetensutveckling och det är just det jag vill erbjuda med min workshop 9-12 den 30 september.

I morgon, onsdag  23 september, är sista dagen att anmäla sig. Skicka gärna också frågeställningar du vill ha belysta

Anmäl dig med namn, företag/organisation, aktuell mejladress samt faktureringsadress till paulronge@me.com

Länk till Zoom skickas den 29 september till uppgiven mejladress.

Paul Ronge