krishantering

Bonnesens öde – ett så fullständigt onödigt självmål

En unik rättegång har inletts – förra VD:n för Swedbank Birgitte Bonnesen riskerar i en kommande rättegång sex års fängelse.

Få missade väl den stora penningtvättsskandalen i Swedbank som Uppdrag Granskning avslöjade 2019, samtidigt som också Danske Bank och Nordea stod med byxorna nere.

Här gör SVT en exposé av sitt scoop där följande 31 sekunder av en intervju med Bonnesen nog är helt avgörande för hur det kommer att gå för henne i rättsprocessen.

Här intygar ju Bonnesen, helt felaktigt, att det inte funnits någon penningtvätt. För detta är hon nu åtalad för svindleri.

Åklagarna har också aviserat att de kommer att ta upp intervjuer i Svenska Dagbladet och Dagens Industri som bevis att Bonnesen medvetet vilselett. Så informationsgivningen är något av en röd tråd i detta komplicerade mål.

Det är nog lätt att skrocka över hennes öde, ett ”högdjur”, tidigare så vältalig och karismatisk får vad hon tål.

Jag kan inte instämma, känner bara ett lätt vemod eftersom det här var ett så fullständigt onödigt självmål och kan leda till en personlig katastrof.

Stjärnadvokaten Per E Samuelsson sade igår i en Rapportintervju att reportrarna ”klippt och klistrat” och att det är ”deras rätt”. Men alla som ser sekvensen på TV förstår ju att just detta uttalande inte är klippt på ett felaktigt manipulerande sätt. Vi hör ju det vi hör.

Jag har ju ingen aning om varför hon svarade som hon gjorde. Om hon har en ”dare devil”-personlighet och helt enkel chansade på att ljuga. Om hon var vilseförd av ”siffernissar” som bedyrat henne att allt stått rätt till. Om hon har en helt annan definition på penningtvätt än vi andra dödliga. Om hon helt enkelt fick en black out.

Jag vet inte vilka rådgivare hon hade”inhouse” som det heter när kommunikatörerna är anställda, eller externa PR-konsulter (sådana som jag). Framför allt vet jag ju inte om hon lyssnade på rådgivare. Förre maktlegendaren Sverker Martin-Löf gjorde det inte, trots att Industrivärden och SCA hade ypperliga interna kommunikatörer.

Men jag vet att hennes situation hade varit så lätt att undvika om hon lyssnat på någon som förstått vad som stod på spel. Hon hade kunnat säga att detta är stort och komplext och måste utredas (då måste det hon säger förstås vara sant) men att Swedbank har nolltolerans mot penningtvätt och att det är bra att Uppdrag Granskning grävt i detta.

Hon hade åtminstone kunnat låta bli att vara tvärsäker, sagt något i stil med att man kan i en så stor verksamhet, också i andra länder, aldrig garantera att man aldrig gör fel.

Det här är inte att vara efterklok. Bonnesen betedde sig som om en tolvtaggare i ett drev skulle springa fram mot jägarna och råma ”här står jag. Skjut mig!”

Det finns så många situationer när man kan säga: Just här gick det fel. Som när förre SAF ordföranden Leif Östling sade ”Vad fan får jag för pengarna?” Eller när BPA:s VD Tony Hayward sade: ”I want my life back”, när elva personer just dött i oljeriggen Deep Water Horizons kollaps 2010, som ledde till den fruktansvärda mijökatastrofen i Mexikanska Golfen.

Jeanette Fors-Andrée och jag har med ”Minutrådet” redan fått ett antal kunder och jobbat just på det där snabba sättet som krävs för att krishanteringen ska komma på rätt köl från början. Att det i allra bästa fall inte blir en kris därför att man lyckats stämma i bäcken.

När man tittar på Bonnesens öde ser jag två tunga argument för den arbetsmetod som Jeanette och jag vill utveckla än mer.

Det första är självklar: Gör rätt och få rätt. Det svåraste att krishantera är de egna tabbarna, de ogenomtänkta uttalandena och desperata greppen som ofta följer på en uppseglande kris.

Det andra är ekonomiskt. Att tvingas hantera en längre kris är kostsamt ur alla synvinklar. Det drabbar ofta kärnverksamheten, det får kunder att dra öronen åt sig, det orsakar turbulens och håglöshet hos anställda, det kan få förödande effekter för varumärket för lång tid framåt. Konsulter som hjälper till att hantera krisen, exklusivt och med full kraft i inledningsskedet blir långt mer kostnadseffektiva än en arbetsgrupp som håller på i veckor att krishantera gjorda tabbar.

Eventuellt kan Per E Samuelsson rädda Bonnesen i själva rättsprocessen. Men då får man hoppas han har bättre argument än att journalister har ”klippt och klistrat”.

Paul Ronge

Jag tar Lottie Knutson på orden

Jag har just gått igenom en ”monsterkurs” i Board Companys regi och blivit certifierad styrelseledamot.

Det är fascinerande att sätta sig på skolbänken efter så många år, att bombarderas med kunskap på områden som ligger långt utanför ens komfortzon. Och detta i sällskap med ett 70-tal personer med en mängd olika kvalifikationer, vd:ar för olika typer av företag, entreprenörer eller redan styrelseproffs.

Samtidigt med denna tredagarskurs på Grand Hôtel hade jag tre krishanteringar som tog de flesta av mina raster med Teams- och mobilmöten. En väldig kontrast: Där styrelsearbete kräver att du är strategisk och ”sitter på händerna” när du skulle vilja agera operativt så är ju krishantering raka motsatsen, snabba beslut och ”hands on”.

Kursen var värd varenda krona. Här hittar du den och kan bilda dig en egen uppfattning. Det allra bästa, förutom den kunskap man fick om vad styrelsearbetet innebär, tyckte jag, var alla varningar. Att man faktiskt blev avskräckt från att hoppa in och tacka ja till allt. Jag insåg att jag hade haft en ganska naiv bild innan. De viktigaste humördämparna:

Det är tråkigt

Är du som VD, eller för den delen krishanterare som jag, van vid att vara mitt i händelseförloppet och påverka beslut, så kan det kännas oerhört frustrerande att inte få ”lägga sig i” . Men det är bara att ”hacka i sig”. Förstår man inte att uppgiften är strategisk har man inte i en professionell styrelse att göra.

Det är jämförelsevis olönsamt

För många handlar det om ersättningar kring ett basbelopp. Kanske 50 000 kronor på ett år. Men det viktigaste är att det numera inte längre går att fakturera, styrelseersättningar måste tas ut som lön.

För de allra flesta som är i blomman av sin yrkesverksamma ålder och redan har en hög lön blir det därför mycket mer ointressant att ta uppdrag som bara läggs på toppen på ens inkomst. Jag återkommer till detta.

Det kan vara farligt

Om man inte ser upp kan man bli personligt betalningsansvarig om man inte i tid uppmärksammar att bolaget är på obestånd.

Bland alla inspirerande talare var Lottie Knutson kanske den som formulerade problemen tydligast. Jag skrev en post om det på LinkedIn:

Så nu tar jag Lottie på orden och skriver precis hur jag skulle vilja ha det och vad jag tror jag kan tillföra en styrelse:

Jag vill ha uppdrag i noterade bolag, eller bolag som är på väg till börsen i någorlunda närtid. Alternativt i etablerade familjeföretag eller företag som ägs av respekterade riskkapitalbolag.

Jag är för gammal och har varit med för länge för att vilja hänga med på den berg- och dalbana det ofta innebär med aldrig så geniala entreprenörer och visionärer som vill erövra världen och startar från scratch. Jag kommer också att tacka nej till startups och företag som vill exploatera att man får en styrelseledamot som ibland har synts i TV.

Jag vill vara med och ta ett helhetsansvar, men det jag kan tillföra är att jag under 23 år som konsult varit i stort sett i alla branscher med min rådgivning och sett när kriser börjar bli existentiella för företag.

Men jag har också varit med i framgångsrika varumärkesresor för företag som verkligen vunnit ett förtjänat gott rykte. Jag tror jag är rätt bra på att se goda affärer ur perspektivet att de ska vara etiska och bidra till ett gott rykte.

Jag kommer sällan att vara den som är bäst på att läsa mellan raderna i de ekonomiska rapporterna och jag kommer inte att bli den som har tjockast sittfläsk och störst tålamod med människor som är långrandiga.

Ersättningar kommer för mig, som hårt arbetande pensionär, inte att vara det viktigaste, däremot tar jag till mig det Lottie och andra underströk: Man måste gilla bolaget man sätter sig i. Dela värderingarna.

Just detta med rätten att fakturera drivs väldigt bra av Styrelseakademien, där jag har blivit medlem. Det är ju ”hål i huvudet” att den rätten togs bort, eftersom det i ett slag blev väldigt olönsamt för heltidsarbetande att ta uppdrag. Kvar blir vi 65+ med pensioner som oftast inte drabbas på samma sätt. Jag trodde i min enfald att det var ett politiskt beslut, som skulle kunna ändras av en ny regering och riksdagsmajoritet. Men så enkelt är det tydligen inte.

Jag har redan fått mitt första uppdrag, i ett Advisory Board för Swedo. Årsberättelsen ser du här: SWEDO-Annual-2021-Final-version-20June2022 Swedo gör extremt mycket nytta i samarbete med UNHCR och EU-organ i utsatta områden med flyktingar i Mellersta Östern. Det för mig till ett styrelsemöte i Jordanien nästa månad.

Man blir aldrig för gammal för att lära nytt och göra nya saker. Fortsättning följer!

My pitch in English: Looking for a Board member?

Paul Ronge

”Minutrådet” Goda råd ÄR snabba!

Jeanette Fors-Andrée och jag har känt varann i 15 år, vi har av och till hittat samarbeten ihop och vi har genom åren blivit mycket goda vänner.

Jeanette är en av Sveriges mest kvalificerade medierådgivare och krishanterare med ett otroligt ”track record”. Sju års universitetsforskning i krishantering med djupintervjuer av krisdrabbade företagsledare, nästan lika lång tid som kris och kommunikationsexpert på Livsmedelsföretagen, samt massor med krishanteringar i egen regi i alla branscher.

Nu har vi gemensamt funnit ett samarbetsprojekt som vi tror stenhårt på – medierådgivning och krishantering inom formatet ”tre timmar”. Så här skrev Jeanette på LinkedIn:

Vi gillar verkligen att jobba ihop, vi har olika bakgrund, olika perspektiv, olika kön och olika ålder vilket ger en stor trygghet när vi gemensamt under tidspress ska arbeta fram en körplan som i så hög grad som möjligt håller kunden skadeslös.

Det mesta står egentligen här: Krishanterarna Jeanette Fors-Andrée och Paul Ronge i nytt samarbete – lanserar ”Minutrådet” – Resumé.

Det handlar verkligen om att vår långa erfarenhet (uppåt fyra decennier sammanslaget) kan användas för att slagkraftigt och rutinerat kväsa en kris innan den knappt uppstått eller att i en second opinion kunna varna för felgrepp som kan leda till kris i exempelvis en kommersiell lansering.

Vi har fått massor med uppmuntrande kommentarer på sociala medier som gör oss jätteglada och än mer övertygade om att den här tjänsten behövs. Som någon skrev i Jeanettes kommentarsfält: ”Här blir ett och ett tre”.

Så här går det till: Du kontaktar mig och/eller Jeanette (våra kontaktuppgifter finns lättillgängliga på våra hemsidor). Gör klart att det handlar om ”Minutrådet”

Vi svarar direkt på mobil eller sms och så kommer vi snabbt tillsammans överens om tid och plats (fysiskt eller digitalt) att gå vidare.

Det här var ett väldigt trevligt sätt att rivstarta hösten! Nu hoppas jag bara att det fina vädret håller i sig så vi alla får någon vecka till att njuta innan jobb och skolor drar igång på allvar.

Ska företag vara rättslösa mot allsmäktiga medier?

Jag har inte bloggat sedan i maj.

Vi har sålt huset och tillbringat en sista fin sommar på Chemin de la Suquette i Antibes, Frankrike.

Vi har umgåtts inom familjen och med våra kära grannar, samt fått nya vänner i paret Jean-Luc och Stephanie som är anställda på Antibes kommun. Tonårsföräldrarna som tagit över vårt hus och som vi önskar en fantastisk framtid där.

Jag har också hunnit med tre krishanteringar, inbegripet orättvis kritik mot ett privat vårdföretag, ett katastrofscenario med en byggnation och ett totalt mediehaveri mot ett snabbväxande företag. Och massor med sol och värme. Men något bloggande har inte fått plats förrän nu.

Då tar jag upp den tråd som tvinnades i förra bloggposten – företags rättslöshet gentemot allsmäktiga medier. Jag skrev:

”Just självgodheten, oförmågan att erkänna fel och det fega hukandet är medias största akilleshäl. De skiljer stora medieföretag, såväl inom Public Service som kommersiella, från alla andra bolag i näringslivet, även om bland annat sociala mediers frammarsch tvingat fram sprickor i fasaden.”

I en av mina krishanteringar har jag drabbats av en riktig aha-upplevelse – den totala rättslöshet ett företag kan uppleva gentemot ett media som ser ett scoop där inget scoop finns. Krishanteringen gick bra, vilket innebär att du med största sannolikhet inte kan ha en susning om vilket företag eller vilket media det handlar om. Men jag måste ändå, på grund av sekretessetiken, vara vag när jag beskriver händelsen.

Två talesätt faller in här: ”Har du slutat slå din fru?” (Alltså ett felaktigt antagande/anklagande som företaget ska tvingas förhålla sig till) och ”kolla aldrig en bra story, då kanske den spricker” (när mediet trumpetar ut det felaktiga antaganden/anklagelsen utan att det uthängda företaget får en chans att kommentera, förklara och förtydliga vad som hänt innan publiceringen).

Dessutom agerar mediet uppenbart och kritiklöst springpojke för en konkurrent/antagonist (den ”anonyma” källan) som har ett horn i sidan och på alla vis vill skada det anklagade företaget.

Företaget skriver en förklaring, även till varför de inte vill ställa upp på en intervju där reporterns vinkel är förutbestämd. De mejlar kommentaren till det berörda mediet. Men mediet vägrar ta in kommentaren utan hänvisar företaget till att gå med på intervju med journalisterna som ju redan förklarat dem skyldiga.

Det är ingen mening att försöka gå till konkurrerande media eftersom de hänvisar till att det är ”konkurrentens grej” som man inte vill böka i. Och i detta fall gick det inte ens att få in företagets förklaring i en betald annons. Kommunikationsmonopolet var kvävande. Goliat var stor som ett hus och David hade inte ens en slangbella.

Känns situationen igen? Jag tror den gör det för många företag, stora som små. Den stavas rättslöshet.

Privatpersoner kan anmäla kränkande och felaktiga publiceringar till Medieombudsmannen, företag kan det inte. Företag som vänder sig till advokater om möjligheten att stämma medier som bokstavligen tar livet av deras verksamhet med felaktiga rapporteringar möts av huvudskakningar. Yttrande-och tryckfrihetslagstiftningen ger inga sådana möjligheter.

Tryckfrihetslagstiftningen SKA förstås vara grundlagsskyddad och urstark. Men ska det inte finnas något forum, någon ynka möjlighet, också för företag att anmäla undermålig journalistik? Där det bevisligen finns allvarliga sakfel och där medier går ärenden åt personer som skulle bli stämda för förtal om de gick fram under egen flagg, till exempel på Facebook?

Vi glömmer ibland att media också är företag, oftast med en kommersiell agenda och att de har väldigt stora resurser att kväsa eller helt ignorera kritik som riktas mot dem. Till och med ”vårt eget” Public Service kan ju bli ”nyttiga idioter”, som att publicera en ren propagandafilm för de ryska angriparna i Ukraina, och sedan i stort sett ignorera den proteststorm som följde.

Det enda företag, stora som små, kan göra i det här läget är att vässa sin krisberedskap och bli allt skickligare på att hantera media i det underläge de ofelbart får.

Jag kommer nu själv att växla upp och ställa mig till förfogande också för styrelseuppdrag. Jag känner att tiden är mogen efter mer än två decennier av medierådgivning och krishantering. Finns inte mediekompetensen, såväl i ledningsgrupper som i styrelser (som alltid blir inblandade när krisen hotar hela verksamheten) kan konsekvenserna bli förödande när drevet går. Det har vi sett många exempel på.

Paul Ronge

Lögnerna gör Putin till pygmé

Vem ska man tro på?

Ryssarna som hävdar att deras flaggskepp ”Moskva” i Svarta Havet råkade ut för en olycklig brand eller Ukraina som påstår att de sköt det i sank?

I båda fallen är det en neslig skändlighet för krigsherren Vladimir Putin; antingen är jätten Goliat snöpt av David eller så har hans armé än en gång klantat sig.

”Det första offret i ett krig är sanningen”, lyder en sliten klyscha (inte desto mindre är den säkert sann).

Ändå skulle jag nog våga satsa en hundralapp på att de flesta av oss i det här läget, när ord står mot ord, väljer att tro på Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj och inte Putin.

Det beror säkert till dels på den massiva sympati vi känner för ett land som bombas sönder och samman av en aggressiv grannstat.

Men också på att Putin, i varje ny fas i detta fasansfulla krig, valt att blåljuga när sanning (eller åtminstone halvsanning eller en förskönande eufemism) kunde ha varit ett alternativ.

Från början skulle han inte invadera Ukraina, det skämtades stort om Västs konspirationsteorier i rysk statstelevision.
När han väl invaderade så fick det inte kallas invasion eller ens krig. Påbud utgick att det bara var ”en militär operation”
När media kunde visa massaker på civila offer hette det att det var Ukraina som tagit död på sina egna landsmän. Alternativt att skådespelare sminkats till att se blodiga och slagna ut eller agera lik på marken.
Korridorer för att evakuera gamla, kvinnor och barn kunde inte användas eftersom ryssar, i strid mot givna löften, besköt dem som försökte fly.

Listan kan göras hur lång som helst, Putin står helt enkelt på ungefär samma nivå som USA:s tidigare president Donald Trump när det gäller trovärdighet och sanningsenlighet.

Allt förnekas. Putin låter ungefär som ligisterna som står för dödsskjutningarna här i Sverige och tas på bar gärning: ”Jag förnekar brott”.

Vilket naturligtvis gör att om Putin vid något senare tillfälle skulle råka tala sanning är det ingen som kommer att tro honom, utom kanske de ryssar som alltid bara matats med statsmedias lögner.

Kan det här vara den bra militär strategi? Jag ifrågasätter det, framför allt i de moderna tider vi lever i.

Samtidigt är jag inte så naiv att jag tror att krig kan drivas utan lögner, mörkläggningar och skenmanövrar. Krig är överhuvudtaget en vidrig verksamhet och angreppskrig kan aldrig föras med blanka vapen, avsett om angriparen heter USA, Ryssland, Iran eller Israel.

Uppsidan är naturligtvis att fienden kommer att vara förvirrad, att man oväntat kan slå till, att alla lömska strategier som hör till varje angreppskrig lättare kan lyckas.

Men måste man ljuga om allt hela tiden?

Minst tre allvarliga problem har krympt Putin från jätten Goliat till en pygmé i propagandakriget:

Putin har från början varit felinformerad om att kriget skulle bli en promenadseger och att Ryssland skulle hälsas som en befriare.
NATO har haft exceptionellt högkvalitativa interna källor som gjort att Putins lögner i förväg kunnat avslöjas och Ukraina hunnit förbereda sig.
Oberoende nyhetsmedia har funnits på plats och empiriskt, med bilder och vittnesmål, kunnat beslå Putin med lögn, inte minst när det gäller krigsbrotten om den urskillningslösa slakten på civila och massvåldtäkterna.

Jag tror att det aldrig tidigare i historien har funnits sådana förutsättningar att avslöja när en krigförande part blåljuger och jag undrar hur mycket den ryska eliten har tänkt på vad som kommer att hända sedan. Efteråt, när kriget tagit slut. Kommer det att dröja årtionden innan någon tror på vad ryska representanter säger? I FN? I förhandlingar om internationella handelsavtal? I överenskommelser om de globala miljöhoten?

Ett förtroende som tagit årtionden att bygga upp kan raseras på en dag, är en annan sliten klyscha (som inte desto mindre säkert är sann).

I min bransch finns en grundtes alla krishanterare , oavsett kvalitet och erfarenhet, alltid förfäktar gentemot sina kunder: ”Ljug aldrig”. Du behöver inte berätta hela sanningen, ja i vissa lägen till och med ingenting alls, men allt du säger ska vara sant.

Orsaken är inte främst moralisk, utan att förtroendet eroderas, vilket gör all framgångsrik krishantering omöjlig. Exemplen är otaliga på hur ”krisungar” som lätt kunde låtit sig hanteras gått helt över styr på grund av lögner.

Men kanske krävs det demokratiska samhällen för att makthavare, såväl inom politik som näringsliv, ska vara mottagliga för denna sanning.

Jag glömmer aldrig när jag för många år sedan, i Svenska Journalistförbundets regi, skulle hålla ett medieseminarium för ryska kommunikationschefer om medielogik och nyhetsvärdering i en demokrati.

Jag hann inte långt innan tolken förmedlade en fråga från en av ryssarna:

”Varför ska vi ens behöva lyssna på det här? När vi behöver en journalist så köper vi den bara.”

Paul Ronge