krishantering

”Det enda du vet – du kommer att göra fel”

En månad sedan jag bloggade – arbete och familjeliv har fyllt kvoten med råge.

Så läser jag plötsligt denna insiktsfulla text av Catia Hultqvist, en flyhänt redaktör, som för ett tiotal år sedan – till dåvarande politiska reportern Per Wendels maktlösa ilska – bad mig skriva ett debattinlägg i Expressen om Almedalens betydelse för konsulter och svensk inrikespolitik. Med sociala medier har allt ändrats, menar hon.

Hon har så otroligt rätt. Sociala medier gör att vi både kommer närmre och längre ifrån makten. Förr gick det att kuckilura och småmygla reportrar, konsulter och politiker emellan på Donners Plats i Visby under Almedalsveckan. Idag är allt sådant mygel ett iPhonephoto eller ett Youtubeutlägg från att publiceras på Internet.

Samtidigt kan jag som privatperson gratis och när det passar mig från Antibes följa Fredrik Reinfeldts tal och Aftonbladets dacapo-publicering om Sven Otto Littorin ett år efteråt. Man följer det som händer på Twitter, via länkar, Bambuser, livesändningar på Expressen och Aftonbladet, får sköna kommentarer från smarta bedömare. Behöver inte vara där, skaka händer, le och dricka rosévin på Primes mingel. Man kan kolla det man vill på avstånd.

Jag tror detta är framtiden. Man kan vara med utan att närvara fysiskt och tvingas inte välja antingen eller.

Idag klockan 14 har Ullman PR till exempel ett seminarium om mediedrev. Bra initiativ! Jag ska försöka se Bambusersändningen.

Känner jag Harald Ullman rätt så kommer det att vara mycket ”tycka synd om offren”. Han tycker exempelvis fortfarande han är ett drevoffer i den HSB-affär med spionage på TV4:s Bim Enström han var inblandad i för många år sedan.

Min ingång skulle snarare vara: Hur klarar man sig? Hur överlever man? Det är där jag har mitt jobb och det är där jag haft framgångar.

Hoppas att också den aspekten kommer upp på seminariet.

Mitt bidrag är att citera en av de bästa kommunikatörerna och en av de smartaste människorna i branschen jag känner, Henry Sténson, som nu lämnar Ericsson för tunga internationella PR-byrån Brunswick. Han konstaterar när det gäller krishantering: ”Det enda du vet är att du kommer att göra fel”.

Det vill säga: Ju mer man vet, desto mer inser man hur lite man fattar och hur viktigt det är att vara ödmjuk för att inse att scenarier ändras.

Tänk efter. För två veckor sedan var Dominique Strauss Kahn (DSK) bara en översexuell babianhanne. Nu avslöjas också att den ”muslimska chockade hotellstäderskan” KAN ha sålt sex på hotellet och har en boyfriend i fängelse i Arizona till vilken hon SKA ha sagt: ”Jag vet vad jag gör, den här killen har massor med pengar”. DSK är nu släppt ur husarresten och får röra sig fritt i USA. I fransk media spekuleras till och med att han ska kunna ställa upp i presidentvalet som planerat.

I förra veckan flaggade Resumé för att Aftonbladet hade ett scoop som skulle kullkasta hela Almedalsveckan. Hittills är ”scoopet” ett västgötaklimax. Tidningen har inte ens haft vett att plocka bort artikeln. Och Fredrik Reinfeldt verkar ta alla krav på att lämna ut ip-adresser med knusende ro. Inget behov av ”iskallt cynisk krishantering” så långt ögat når, jämfört med förra årets dramatik.

Varje gång jag hamnar i en krishantering försöker jag undvika att schablonisera. Försöker fokusera: Vad hände? Hur kunde det hända? Vad gjorde du (kunden) åt den akuta situationen? Gjorde du tillräckligt? Vad gör du för att det inte ska hända igen? Vad ska vi säga till media? Till medarbetare, kunder, underleverantörer? Vad säger du till fru, barn, grannar och kompisar? Igen: Är du verkligen trovärdig när du säger att du gjort allt för att detta inte ska kunna hända igen? Och vad har du lärt?

Jag vågar hävda att ödmjukhet och insikten att kartan måste anpassas till verkligheten är kriskonsultens viktigaste egenskap.

Därför råder jag alla att vara jättekritisk mot quick fixes och tvärsäkra uttalanden som ”lägg alla korten på bordet”, ”pudla” ”gör si”, ”gör så”. Möter du däremot någon som ställer frågor, gång på gång och verkar genuint intresserad av vad du svarar så har du antagligen träffat på någon som kan jobbet.

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Abdikera kung Carl Gustaf – för monarkins skull!

Idag firas min 60-årsdag. Långborden står på verandan, lövruskor vid infarten, på eftermiddagen kommer nära och kära till ett lummigt och soligt Vikingshill.

Som någon uttryckt det på Twitter: Vem är man utan sin familj och sina närmaste vänner?

Där går tanken osökt till kungen, som nu tvingats ta avstånd från sina närmaste vänner och som har orsakat kris, splittring och vånda i sin egen familj. Silvia och Victoria som sammanbitet håller masken. Madeleine som i protest inte åker hem från New York ens för att fira sin födelsedag med familjen.

Ja, felet är kungens. Inte medias som Advokatsamfundets Anne Ramberg påstår och som här med rätta sågas av Thomas Mattsson. Inte ”mobbarnas” som Britta Svensson hävdar i en krönika med budskapet ”Lämna kungen ifred”.

Jag har i media, nu senast i TV4 Nyhetsmorgon hävdat att det bästa kungen kan göra är att i ordnade former lämna över tronen till Victoria, att abdikera. Jag är i gott sällskap: Opinionsundersökningar, Aftonbladets Karin Pettersson och Expressens K-G Bergström med fler. När är mindre viktigt, men det är viktigt att avisera att det kommer att hända. I samma stund förvandlas kungen till något av en ”lame duck”, men tappar också lyskraften som den mest åtråvärda jakttrofén i svensk medial offentlighet.

Kungen har uttryckt att denna möjlighet inte finns, ”så går det inte till” och därmed har han ofrivilligt blivit republikanernas bästa vän och bundsförvant. Genom att envist klamra sig fast bidrar han till att Sverige just nu verkar skena mot republik.

Till och med Herman Lindqvist, med sin kunskap i monarkiers brokiga historia, tror att den som nu händer kan bli den svenska monarkins död.

Jag tycker inte det är en katastrof om monarkin faller, statsskicket är i sin grund odemokratiskt. Men rent pragmatiskt har Sverige haft nytta av kungahuset, inte minst exportindustrin. När det fungerar får Sverige väldigt mycket PR för apanaget.

Därför blir det logiskt att vi som vill behålla monarkin vill se Victoria som drottning, som är så långt från punchmonarki och kaffeflickor man kan komma och på senare år blivit enormt uppskattad i alla sina offentliga framträdanden. Medan en smart republikan som Peter Althin tycker det är bra att kungen sitter kvar och chikanerar monarkin.

Även presidenter kan vara pilska och omdömeslösa, det räcker att påminna om Bill Clintons cigarrlekar och Jacques ”deux minutes” Chirac. Dominique Strauss-Kahn, som karaktäriserats som ”en brunstig gorilla” hade blivit nästa presidentkandidat att möta Nicholas Sarkozy, som ju också haft sina skandaler. Men risken är nog att en svensk republik skulle bli lika fadd och tråkig som Finlands, som inte haft någon president med lyskraft sedan Urho Kekkonen.

Ser vi till kungens krishantering så är den en katastrof. Hans intervju är inte förberedd, eller också är kungen omöjlig att förbereda. Hans kroppsspråk är som den plågade och skuldmedvetna eleven på förhör hos rektorn. Den enda dementin som är glasklart trovärdig är att han inte haft samröre med kriminella eller visste om att Anders Lettström skulle kontakta maffian.

På frågor som han var tvungen att vara förberedd på: Tex: ”Har ni varit på sexklubb? Har ni varit i miljöer med lättklädda flickor” blir det katastrof, han vill ha en definition på vad sexklubb är och svävar ut i ett resonemang om tyska ölmadammer.

Alla vuxna män vet om de varit på sexklubb eller ej. Frågan måste besvaras med: Inga kommentarer, ja eller nej. Annars blir man helt förlöjligad.

Staffan Dopping visar här hur kungen kunde ha svarat. Men det enda man här lär är hur Dopping skulle ha uttalat sig som kung. För kungen är det nästan omöjligt att hålla en budskapslinje ens i vanliga fall och än mindre i en rullande kris.

Den största mardrömmen i en krishantering är begreppet ”okänt slut”. Det vill säga att en kris bara fortsätter tills den som befinner sig i krisen är mer eller mindre krossad. Jämför med att gå lång tid på slak lina. Ju längre tid, desto säkrare att du faller.

Det gällde för Skandia, det gäller nu för HQ Bank, det gällde för Tiger Woods och gäller nu för Dominique Strauss-Kahn, det gällde för Refaat El Sayed och gäller nu för Victor Muller.

Nu har maffian talat – Mille Markovic tänker publicera komprometterande bilder och sedan blir det ett kattrakande om deras äkthet.

Fortsättning följer. Idag till exempel med strippor som vittnar mot kungen och nya avslöjanden från Camilla Henemark i Expressens papperstidning…

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Så vann vi över Södermanlands Nyheter i #SNgate

Jag har precis avslutat en av mina mest märkliga och lärorika krishanteringar – också den första där jag ”outats” av en mäktig mediekoncern och tvingats agera öppet via den här bloggen, Twitter, Facebook och intervjuer i olika medier. Tro mig – ingen professionell kommunikationskonsult vill ha den rollen. Vi vill vara i bakgrunden och hålla i trådar.

När det nu blev så var det bara att gilla läget. Jag har haft en fantastisk kund i Sörmlands landsting och samarbetet har fungerat perfekt. Vi har i vår kommunikationsstrategi lyckats ändra fokus:

Från en ”arvodesaffär” som trampade tomgång i månader och, genom att bland annat uppvigla till demonstrationer, med Södermanlands Nyheters muskelmakt och 80-procentiga hushållstäckning skulle tvinga fram avgångar och nya skalper.

Till ett #SNgate som fokuserat på hur en från början schysst granskande journalistik förvandlats till en hetskampanj där den lokala mediejätten gjort en mängd fel och misstag. Som att påstå att landstingspolitiker roffat åt sig, utan att kunna belägga det. Som att påstå att olagligheter begåtts, utan att något enda av dessa påståenden fått någon rättslig påföljd. Som att helt negligera och förminska en rapport från PriceWaterhouseCooper som visar att ”Landstinget inte lidit någon ekonomisk skada”.

I denna bloggpost och i denna finns hela bakgrunden till #SNgate.

Nu uppfattar jag att vi har vunnit. Landstinget har fått ut sin version av det som hänt och kan gå vidare. Alltmedan #SNgate häftar som ett stort tuggummi under skon på SN:s chefredaktör Göran Carstorp och fortsätter leva sitt eget liv. Landstingspolitikerna kan äntligen koncentrera sig på det de valts till av en demokratisk majoritet: Att driva landstingspolitik. Jag själv har gått vidare till andra uppgifter.

Det här ska egentligen inte gå att göra. ”Det går inte att vinna över media”, svarade den ansedda PR-byrån Westander Landstingets informationschef Anna Jerdén och sade nej till uppdraget. Istället rekommenderade byrån Landstinget att anlita mig. Det hade inte heller varit möjligt att göra utan det stöd landstingspolitikerna fått från högt respekterade journalister och meriterade medieexperter, både i traditionella och sociala media. Samt de självmål, misstag och den totala brist på ödmjukhet och självkritik som tidningens chefredaktör Göran Carstorp stått för.

Här bara några av de misstag som gjort att Carstorp dragit skam över sin tidning:

Uttalandet ”Det får vara någon måtta på finkänsligheten”.

Så bagatelliserade Carstorp att landstingsstyrelsens ordförande Åsa Kullgren jämfördes med Khadaffi i en insändare och att ”Tommy (Kägo, reporter) och Magnus (Leivik, moderat oppositionsledare) hyllades som upprorsledare i en uppmaning att storma Landstingshuset i en annan insändare, från signaturen ”Anarkisten”.

Den kluvna tungan.

När Carstorp resonabelt pratar om hotet mot landstingspolitikerna i enrum med dem, samtidigt som han därefter med total brist på empati skriver om politikernas ”finkänslighet”. Dubbelspelet avslöjades av en enkel bandinspelning. Samma falska förhållningssätt avslöjas här i Mediernas bloggpost, om hur Carstorp, trots att han vet bättre, hävdar att reportern Tonchi Percan ”avstängts”. Man kan helt enkelt inte lita på vad Carstorp säger.

Dålig koll på fakta

När Carstorp ska försvara sig mot Åsa Kullgren har han inte ens koll på att hon är landstingsstyrelsens ordförande. Personen som under så lång tid utsatts för påhopp och hets från hans tidning kallar han landstingsfullmäktiges ordförande. Noll koll alltså.

När SR:s Medierna i sitt granskande reportage visar våldsamheten i demonstrationerna mot landstingspolitikerna och samtidigt avslöjar att Carstorp har noll koll om att det stått i hans tidning att landstinget har en dold agenda, säger Carstorp: ”Har vi skrivit det? Hehe då får ni visa det”. Därefter kallar Carstorp harmset reportaget ”partiskt”. Hallå, har Carstorp någonsin varit praktiskt arbetande journalist och hört uttrycket ”vinkel”? All professionell journalistik är vinklad. Skillnaden är att där Mediernas reportage är späckat med fakta och intervjuer där alla parter får komma till tals, så är SN:s rapportering i ”arvodesaffären” de senaste månaderna ett meningslöst muskelspel utan innehåll.

Carstorp lyckas genom sina utspel bli ovän med Sveriges mest meriterade mediegranskande program. Grattis och lycka till!

Lögner och insinuationer

Jesper Bengtsson, svensk ordförande för Journalister utan gränser, konstaterar att SN driver ”kampanjjournalistik” och förklarar pedagogiskt varför.

Carstorp går raskt till motattack och lyckas ljuga ytterligare gånger. Som Jesper Bengtsson konstaterar i sin kommentar: Att landstingspolitikerna fått ökade kostnader har inget samband med ”arvodesaffären”. Carstorp upprepar också att hela konsultrapporten lades ut på nätet, vilket är ljug. Endast en tredjedel lades ut. Likaså säger han att Åsa Kullgren erbjöds att intervjuas på webben. Men förtiger att Kullgren svarade ja, under förutsättning att hon också fick debattera med Carstorp om hans kampanjjournalistik, alltså #SNgate. Den debatten vågade Carstorp inte ta, utan tackade nej.

Att smeta in sig i #SNgate och bli ett varnande exempel.

Carstorp talar också om att ”fem journalisthögskolor” fått i uppdrag att undersöka SN:s journalistik. Nu finns det inga fem journalisthögskolor, däremot finns journalistlinjer. Kan tilläggas att ”Paul Ronges roll” också ska undersökas, hur det nu ska gå till. Det här kan bli Carstorps största misstag, som torde grunda sig på ren hybris. När JMK, JMG och de andra tre utbildningslinjerna forskar i detta är sannolikheten stor att de kommer fram till samma slutsats som ett antal andra professionella bedömare redan gjort: Att SN drivit en kampanjjournalistik och visat sig oförmöget att ta till sig ett enda dugg av den kritik som riktats. Då blir SN ett bokstavligt skolexempel på hur journalistik förvandlas till hetskampanj och förföljelse.

I vilket fall betyder det att Carstorp smetat fast sin tidning vid #SNgate för lång tid framåt. Han agerar som en typisk rättshaverist.

Att blanda in och hänga ut konsulten

Jag har aldrig förut i mina krishanteringar varit med om detta. Sannolikt ville Carstorp elda upp en opinion mot att skattepengar slösas på en sådan som jag. Detta i linje med att mobbaren givetvis motsätter sig att mobboffret tar lektioner i självförsvar. Men effekten blev nu i stället att jag kunde ge mig ut i debatten på Landstingets sida. Jag har nära 4000 följare på Twitter, oftast mer än tio gånger fler än vad de twitteraktiva på SN har. Nära 1500 på Facebook. En blogg som ofta läses av mer än 1000 personer.

Jag är ofta intervjuad i media och deltar i TV-debatter i egenskap av branschföreträdare. Men kunder i aktuella projekt talar jag aldrig om. Genom Carstorps misstag kunde jag via sociala medier synliggöra SN:s hetskampanj för de många mediekompetenta som jag har i mitt nätverk (och tack för att ni stått ut med alla mina tweets i ämnet!)

Medan Carstorp kämpar vidare mot en alltmer kritisk opinion väcks frågan om han är rätt man på rätt post. Här diskuterar Mikke Schirén Carstorps avgång.

Han är vänsterpartist och tillhör alltså oppositionen. Vänsterpartiets partiblogg på SN har nu frysts på grund av det bristande förtroendet för tidningen.

Styrelseordförande för Södermanlands Nyheter heter Lars-Olov Thim. Han är advokat och sitter i 48 styrelser. Vill han att tidningen ska bogseras upp ur det dike den körts ner i så bör han nog lyfta bort Carstorp från förarsätet. Nu kommer en morgondag. Förtroendet är i botten. Politikerna vet att tidningens hela utgångspunkt varit att fälla den valda majoriteten, inte med avslöjanden utan med muskelmakt och trycksvärta. Hur ska tidningen kunna bevaka de viktiga landstingsfrågorna på ett bra sätt med en sådan chefredaktör?

Andra skriver intressant om krishantering och media.

/Paul Ronge

Om Juholt, Machiavelli och Mona Sahlin

Håkan Juholt har hållit sitt stora linjetal på Socialdemokraternas extrakongress. Hans första hela arbetsdag på nya jobbet.

Det är kraftfullt ideologiskt på grundtemat ”Social Demokrati”. Genom denna listiga särskrivning av sitt partis namn får Juholt möjlighet att tala empatiskt och inlevelsefullt om alla grupper i Sverige som behöver ”att de som står i solskenet håller paraplyt över dem som står i ösregnet”.

Just empatin, har jag tidigare skrivit, uppfattar jag som Moderaternas sämsta gren.

Juholt är rolig:

”Harald Blåtand gjorde Skåne danskt. En annan blå härskare gjorde Skåne finskt!” (apropå utförsäljningen av Svenska Vin&Sprits varumärken”)

Och han ger sina föregångare beröm: Tage Erlander som ”landsfadern”, Mona Sahlin ”som stod pall där Carl Bildt backade” och Göran Persson ”som satte airbagen på den svenska ekonomin inför krisen”.

Många, inte minst politiska motståndare, har haft stora krav på talet – att Juholt ska peka med hela handen och besvara frågorna i detalj för det krisdrabbade partiet: ”Hvad vilja Socialdemokraterna?”.

Med hans angrepp på utförsäljningarna (”det är numera fult att äga gemensamt, vi ska tydligen bara ägas”), pensionssystemet, friskolor som vinstmaskiner och så vidare tror jag åtminstone inte partivännerna har anledning att vara besvikna. Juholt kommer helt uppenbart att möta Fredrik Reinfeldts kyliga statsmannamässighet med känsloladdad folklighet. Vi kommer att kunna få se en match där rött inte försöker efterlikna blått och tvärtom så alltihop blandar ihop sig till lila.

Bra i så fall för demokratin som tjänar på att valet står mellan tydliga och idéburna alternativ.

Men högtidstalen har sin tid och vardagen sin. Juholt ska ju nu forma sitt nya lag, han bör rådbråka, bygga upp allianser och hitta arbetsformer snarare än att från höften fyra av klatschiga kvällstidningsmässiga utspel. Gärna fortsätta entusiasmera på temat: ”I won’t back down”, men i övrigt gärna följa principen: ”Hellre långsamt och rätt än fort och fel”.

Till slut handlar det, i politiken som i retoriken och i all PR, om maktspel. Sedan brukar det underlätta att man uppfattar sig själv som det godas sanna förespråkare och motståndaren som alltigenom ond.

1513 skrev Niccolò Machiavelli sin mycket kontroversiella bok ”Fursten”. Den är omöjlig att läsa bokstavligt idag eftersom Machiavellis viktigaste råd efter ett maktövertagande är att hugga huvudet av sina motståndare. Men kanske kan rådet ses bildligt i form av utrensningar och då skedde ju sådana både under Göran Perssons och Mona Sahlins tid. Ibrahim Baylan, Thomas Östros och Ylva Johansson kan väl sägas ha fått respass av Håkan Juholt enligt samma princip.

Den kanske mest intressanta uppmaningen i ”Fursten” är att hålla dem av sina fiender som man INTE hugger huvudet av nära, enligt principen ”vårda dina forna fiender lika väl som dina vänner”. De som hjälpte dig allra mest till makten är också de som lättast blir besvikna om du inte snabbt uppfyller de löften de tycker sig ha fått. De kommer också att vara snarast att applådera när du faktiskt inga applåder förtjänar.

Att våga ha medarbetare i sin närhet som tänker kritiskt, har integritet och ser ens svagheter, är att vara trygg i sin roll och visa styrka som ledare.

Jag tror just detta var Mona Sahlins största svaghet, att hon så konsekvent omgav sig med jasägare. Därmed har hon givit ett arv, en sorts ”Lex Mona Sahlin”, åt den nye ”furste” som rev ner applåder idag: ”Gör inte som jag, bygg laget bredare”.

Andra, som Johan Westerholm, Röda Berget, och Peter Högberg skriver intressant om partiledarvalet.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Mary X Jensen med bloggen ”Mina moderata karameller” skriver lyhört och intressant om Håkan Juholt och gillar uppenbarligen min koppling till Machiavelli. Men finner Juholts lovord över Mona Sahlin efter maktspelet ”kräkande”. Nåja, Sahlin hanterade Juholt mycket illa när hon bröt löftet att han skulle få bli ordinarie partisekreterare. Hut går hem, heter det väl?

Om skalpjakt genom åren #SNgate

Jag var en hyfsat bra ”skalpjägare” (scoopreporter på journalistspråk) under min tid som politisk reporter. Gamle Transportbasen Hans ”Hoffa” Ericson var min första skalp 1980, sedan var jag aktivt med i de viktigaste nyheterna som ledde till LO-basen Stig Malms och Mona Sahlins fall.

Om detta har jag skrivit massor i min bok ”När Janne Josefsson ringer, så klarar du pressen”.

Någonstans kring Stig Malms nesliga slut (det gällde ju ett fallskärmsavtal han slutit för en BPA-direktör, inte alls något han gjort för egen vinning) började jag fundera – är det för lätt för media att ta skalper, det vill säga är det givet att avgång alltid ska följa som ett brev på posten?

Tänk efter: När profilerna som sticker ut hakan försvinner så ersätts de oftast av någon medioker figur som verkar gå klädd i både hängslen och livrem i sin mediala framtoning, rädd för sin egen skugga.

Efter Malm kom Bertil Jonsson. Snäll – men kommer ni ihåg något han sade eller gjorde? Kolla bara här på Wikipedia vilket avtryck. Efter Björn Rosengrens Tabuaffär som TCO-bas kom Inger Ohlsson. Någon som kommer ihåg vad hon gjorde? Hon trängdes tillbaka av de andra TCO-förbunden så hon till slut inte fick säga pip.

Som reporter kom jag att sakna Malm. Hans provokationer med fackombudsmän som ”cementhäckar”, riksdagsmän som ”skållade råttor”, börsmäklare som ”finansvalpar” med sina porschar som ”börsmoppar”. Hans frimodighet och ”full-i-fan-ism”. Jag är glad att han så snabbt hittade sin nya roll som utspelsfarbror i kvällspress och i TV:s morgonsoffor.

Visst finns massor med berättigade avgångar och sparkningar, med eller utan mediedrev. Nu senast Vattenfalls Lars Westerberg med sitt hemliga 12-miljonersavtal med förre VD:n Lars G Josefsson, som ju också i praktiken fick sparken. Laila Freivalds och Ulrika Schenström är andra exempel.

Men på senare tid har skalpen inte kommit som ett brev på posten. De som attackeras av den tredje statsmakten börjar bättre försvara sig. Ja, media är och har makt, de som inte förstår detta utan tror att de bara är den lilla människans försvarare gör de största misstagen och är de värsta maktmissbrukarna. Det kan till och med, enligt även seriösa journalister, vara tillåtet att ljuga.

Jag tror huvudorsaken till att allt fler nu kan utmana traditionella mediers makt är sociala medier, som inneburit en ny och kraftfull motpol. Man använder helt enkelt Internet och finner att plötsligt finns en egen, nästan gratis, tryckpress till förfogande!

Så lade statsminister Fredrik Reinfeldt exempelvis på regeringens hemsida ut en ljudfil som visade att DN felaktigt hade övervinklat hans åsikt om hyresrätten. Kommunchefen Mattias Jansson i Katrineholm är en av pionjärerna när det gäller sociala medier och en virtuos på att använda blogg och twitter för sin kommunikation. Han lade ut Katrineholmskurirens (KK) försåtliga mejlfrågor om hans twittrande – med svar! – på sin bloggpost. KK:s chefredaktör Christer Wistbacka blev rasande och talade om ”bloggvalpar”. Och så hamnade KK i #KKgate i debatt i P1:s anrika Studio Ett.

För en tid sedan var Ingvar Kamprad utsatt för Uppdrag Gransknings stenhårda kritik, men klarade skalpen, främst via folkligt stöd, inte minst i sociala medier. Jag skrev här om Sofia Arkelsten, som fortfarande sitter kvar trots Aftonbladets avgångskrav. AB:s Lena Mellin, en av Sveriges bästa journalister när det gäller att pedagogiskt och enkelt förklara svåra politiska sammanhang och beslut, upphörde direkt med sitt krav när hon såg att skalpen inte gick att ta. Så gör den rutinerade.

Södermanlands Nyheter däremot har månad efter månad, utan nya fakta i målet, jagat de skalper i Landstinget de inte kunnat få. Mer och mer av hetskampanj, mindre och mindre av nyhetsjournalistik. Spaden som skulle användas till grävande journalistik har för länge sedan rostat.

Landstingspolitiker har demoniserats av SN – i samspel med moderaten Magnus Leivik på Facebook – som giriga roffare, med följd att de tvingats utstå fysisk och psykisk mobbing och av säkerhetschefen avråds att gå ensamma på stan. Här beskrivs den hotfulla situationen på plats av SR:s Medierna. Så uppstod #SNgate som jag skrivit om här.

Snart närmar sig seminariet Gräv-11 för grävande journalister. Jag finner det ytterst osannolikt (Se uppdatering nedan) att den ger någon guldspade åt reportrarna Tommy Kägo och Mathias Ståhle som är de som mest piskat på drevet med innehållslösa nyheter. Tvärtom tycker jag det vore fantastiskt – och mycket bra för journalisters trovärdighet – om Gräv-11 kunde diskutera frågan om när berättigat grävande och journalistisk granskning går över till kampanjjournalistik och till slut ren uppvigling från en lokal mediemonopolist som till varje pris ska ta sina skalper.

Som också framgår i mitt förra blogginlägg arbetar jag för Sörmlands Landsting. Jag har hängts ut som konsulten som kostar skattepengar i SN och för säkerhets skull i ett bildmontage framför Landstingshuset (!) i papperstidningen.

SVT:s Östnytt har hela tiden backat upp SN:s felaktiga rapportering, men till skillnad från SN, utan att låta Landstinget komma till tals med ett genmäle eller ens få ge sin syn. Östnytt är därför anmälda till Granskningsnämnden. Östnytt svarar med att ställa ett antal mejlfrågor om mig som informationschefen Anna Jerdén publicerar och besvarar här i sin blogg. Östnytt tycker, som SN, att mobboffret inte ska tillåtas ta lektioner i självförsvar.

De berörda politikerna har bett om ursäkt för formella fel, taffligheter och en ”unken arvodeskultur”. Här ber den ledande KD-politikern Marie-Louise Forslund-Mustaniemi om ursäkt för sin roll i drevet som ledde till förra landstingstyrelseordförandens Jörgen Danielssons avgång.

Den enda part man kan utgå från aldrig kommer att be om ursäkt för någonting, även om hetskampanjen leder till fysisk misshandel av någon politiker eller tjänsteman, är Södermanlands Nyheter.

Eftersom jag dragits in i detta tumult av SN har jag också för första gången sett det nödvändigt att gå i debatt kring en kund. En PR-konsult håller sig helst i bakgrunden enligt principen: ”Verka men inte synas”.

Hitta andra som skriver intressant om #SNgate genom att söka på hashtaggen.

/Paul Ronge

Uppdatering 1. Eskilstunakurirens Alex Voronov klagar på Twitter över att jag ovan skriver att det är ”ytterst osannolikt” att den (Gräv-11) ger någon guldspade åt reportrarna Tommy Kägo och Mathias Ståhle eftersom de inte ens är nominerade. Ändrar glatt alltså min skrivning till ”helt osannolikt”. Inom den sociala medievärlden rättar vi gärna, även om det handlar om ren kriarättning av en retorisk poäng. Noterar samtidigt med glädje att ingen av Kägos och Ståhles kompisar inom EK-koncernen tyckte det var mödan värt att skicka in en nominering för deras usla ”grävjobb”, läs kampanjjournalistik.

Uppdatering 2: Demonstrationer mot mig i Nyköping! För kul för att undanhålla läsare av denna blogg. Men med ett uns av allvar. Demonstranterna, inspirerade av mediemonopolisten Södermanlands Nyheter, förmenar mobboffret rätten att ta en kurs i självförsvar.

Uppdatering 3: SR Mediernas reporter Tonchi Percan skriver idag i Second Opinion att han inte upplevt en så hätsk stämning som i Nyköping under demonstrationerna mot landstingspolitikerna sedan han bevakade i Bosnien!

Uppdatering 4: Staffan Dopping i en utmärkt pedagogisk bloggpost om en informationschefs roll och uppgifter i ett landsting.