Apropå Parken Zoo – Varför får journalister ljuga?

Igår utbröt en intensiv debatt på Twitter apropå Kalla Faktas avslöjande om Parken Zoo i Eskilstuna. Djurparkschefen Helena Olsson står avklädd och krossad efter att av programledaren Lennart Ekdal blivit konfronterad med flera osanningar kring djurhållningen.

Frågor som väcktes var: ”Nödlögner är väl inte så farligt” och ”varför får journalister ljuga? – De lurade ju Olsson att programmet handlade om utrotninghotade djur.”

Krishanteringen har varit katastrofal och helt kännetecknats av bristande förståelse för den ilska som historierna om avlivningarna och bilderna av de frysta döda djuren väckt. Djurparken försökte att till varje pris försvara sig utan att medge att det ligger någonting i tidigare personals kritik, tills styrelsen till slut sade ifrån.

VD Torbjörn Bergvall, med ett imponerande välsmort munläder, har styrelsens fortsatta förtroende. Helena Olsson kan, trots sin sympatiska framtoning, få betala ett mycket högt pris. Kanske inte en skalp att vara jättestolt över för TV4.

Jag delar i stort krisexperten Jeanette Fors-Andrée:s analys av krishanteringen och vill här koncentrera mig på det som blivit en  brännpunkt i debatten: Hur allvarligt är det att ljuga för journalister och varför ”får” journalister ljuga?

2009 skrev jag det här blogginlägget, med anledning av att journalisten och författaren Björn Häger i sin grundbok för journalister, ”Reporter”, slagit  fast att det är ok att ljuga.

Så här skrev ju Häger i boken:

“Att ljuga är tillåtet. Ibland kan det vara själva förutsättningen till exempel för att göra som den tyske journalisten Günter Wallraff och klä ut sig till någon annan för att avslöja sådant som annars inte skulle ha kommit fram”.

Jag tyckte att Häger borde haft den goda smaken att skriva att journalister så långt möjligt ska avhålla sig från att ljuga. Bland annat för att det stärker trovärdigheten hos ett skrå som idag ligger lågt i förtroendemätningar.

Men nu är det som det är. Det enkla svaret på varför (en del) journalister ljuger (oftast genom att mörka sanningen) är för att det ger smaskigare avslöjanden. Och för att de kan.

För mig är det ingen moralfråga. Jag uppmanar mina kunder att aldrig ljuga, även om de inte behöver berätta hela sanningen, av det enkla skälet att det inte ska gå som det nu gått för Helena Olsson. För att följderna kan bli katastrofala. Av samma skäl råder jag kunden att aldrig blint tro  på vad journalister uppger att en artikel eller ett reportage ska handla om. Att ställa sig själv frågan: Är det rimligt att just detta media vill intervjua mig av det skäl de angett, eller kan det finnas andra motiv?

Speciellt misstänksam ska man vara när det gäller granskande program som Uppdrag Granskning, Kalla Fakta, Dagens Ekos grävargrupp och Kaliber, eller vissa reportrar som visat sig vara utpräglade ”skalpjägare”.

Man kan i sin krishantering slå tillbaka om journalister på ett uppenbart sätt använt falska förespeglingar som innebär att det färdiga resultatet –artikeln, radio- eller TV-inslaget –blivit missvisande eller felaktigt. Men man kan inte börja grina och beklaga sig för att man blivit lurad.

Om du själv håller dig till sanningen och dessutom låter bli att spekulera i fakta du inte har koll på i umgänget med ALLA reportrar så minimeras risken ner mot noll att du ska stå svarslös som en kippande fisk när lögnen avslöjas. Som Mona Sahlin. Som Refaat El Sayed. Som FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind.

Andra skriver intressant om krishantering

/Paul Ronge

Uppdatering: Fick ett trevligt brev från Björn Häger som jag gärna vidarebefordrar. Och ja – visst ska vi sluta bråka, Björn!

Sahlin höll inte måttet – den sorgliga sanningen

Mona Sahlins förre pressekreterare Mikael Romero har skrivit en bok om Sahlin-krisen 1995. ”Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister”.

I boken ska han, enligt reportrar som kontaktat mig och följare på Twitter, gå rätt hårt åt mig personligen och journalistkåren i allmänhet för ”drevet” som fällde S-ledaren Ingvar Carlssons kronprinsessa för nu 17 år sedan.

Jag har i intervjuer och i debatter sedan 2006 och i samtal med Mona Sahlin personligen innan hon blev partiledare, bett om ursäkt för den del jag hade i detta. Framför allt för att jag skrev för hårt, för dramaturgiskt och med manschauvinistiska inslag (till exempel om Sahlins kamp mot tårar och hennes vita dräkt).

Jag tycker andra inslag i drevet i och för sig var värre, som att belägra Mona Sahlins hem, vilket jag vägrade att medverka i. Men jag tar ansvar för det jag skrev.

Till Mona Sahlins fall bidrog också en helt undermålig krishantering hos hennes medarbetare och det faktum att hon faktiskt ljög när hon till Expressens Leif Brännström sa att hon  bara använt regeringens kontokort privat en gång.

I denna P1 Morgon-intervju får Romero till slut den intressanta frågan om att Sahlin ju ändå blev partiledare, 2007, med chans att bli statsminister – hur tyckte han att hon skötte sig?

Hans svar är entydigt: Sahlin skötte sig bra. Hon fick för kort tid på sig och hade inte samma starka stöd som 1995. Därför förlorade hon fajten med Reinfeldt.

I Aftonbladet Debatt hjälteförklarar Romero Sahlin, så hon nästan får kultstatus à la Kim il Sung.

Just här går Romero helt fel, menar jag. Han försöker göra medierna och partiets ”gubbar” ansvariga också för förlusten i valet 2010 och det håller inte.

Mona Sahlin fick ju en andra chans att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Hon förlorade den i ärlig kamp med Fredrik Reinfeldt eftersom majoriteten i den svenska väljarkåren ansåg att hon inte höll. Det handlade väl främst om den rödgröna röran där vänsterpartiet skulle bli regeringspartner, men också om hennes frottering med kändisar som Micael Bindefelt, Richard Wolff och Liza Marklund, snarare än att röra sig i det mer vardagligt arbetande Sverige. Samt en grundläggande brist på förtroende från allmänheten. Och en svårförståelig passivitet som gjorde att hon inte drog igång valrörelsen på alla cylindrar förrän det var för sent.

Jag tror att många av de misstag Sahlin begick både 1995 och 2007 handlar om att hon omgett sig med ja-sägare. Någon med kritisk blick i hennes närhet borde till exempel ha uppmanat Sahlin att omgående skaffa en ekonomiassistent till hjälp att hantera sin privatekonomi. Detta skedde ju flera år (och många betalningspåminnelser) senare, efter att Lena Mellin på Aftonbladet gett henne detta råd i en krönika.

Detta att bara vilja ha ja-sägare omkring sig tror jag dock Sahlin delar med de allra flesta politiker på toppnivå. Därför blir också deras krishantering ofta så urbota amatörmässig.

Min käpphäst är ju att man alltid ska försöka ta in utomstående med en kritiskt granskande blick i ett partis krishantering, precis som kommunikativt skickliga företag och organisationer alltmer börjat göra.

Visst finns det en extra svårighet i att framför allt kvällsmedia verkar ha en vurm för att sluka politiskt ledande kvinnor levande. Senaste kvinnan i elden är ju Centerledaren Annie Lööf. Men även män har hamnat i elden, som till exempel Sahlins efterträdare Håkan Juholt. Och väljarna valde bort Sahlin, det är den obehagliga sanning som Mikael Romero vill undvika genom att säga att allt hela tiden varit andras fel. Därmed blir det en förlorares berättelse, lätt patetisk. Ungefär som Håkan Juholts bok om ”knivarna” i partiet. Men han erkänner åtminstone att varken han eller Sahlin höll måttet.

Jag har inte läst boken, har hittills heller inte fått den för recension. Men hur hårt han  än går åt mig är Mikael Romero en hedersman och jag önskar honom all lycka till i försäljningen av boken!

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: Romeros bok sågas i DN:s recension som bland annat skriver att: Boken är den kanske mest insmickrande hagiografi, helgonskildring, som skrivits om en svensk politiker. Om den handlat om Kim Il Sung hade den evige ledaren rodnat generat och sagt: ”Du kanske skulle tona ner överorden en smula.”

Spritnotor i regeringskansliet blir turbobränsle för kriser

I efterdyningarna av krisen i Tillväxtverket och GD Christina Lugnets avgång fortsätter debatten om representationen i regeringskansliet.

Jag har varit i hetluften på Twitter idag för att jag tycker regeringskansliet ska bli mycket mer återhållsamt i att representera (även internt) med spritförtäring och andra alkoholhaltiga drycker på skattebetalarnas bekostnad. Allra helst sätta upp ett tak (förhandlat över blockgränserna, för socialdemokraterna har i maktställning inte varit ett dugg mer återhållsamma).

”Unnar du inte offentliganställda i regeringskansli och verk en personalmiddag?”, kan väl sammanfatta kritiken mot mig. Och den kritik som är mest extrem säger till och med (fritt och sammanfattande citerat): ”Politikerna ska strunta i symbolfrågor som media, du och andra lyfter fram, annars mals de ner”.

Jag vill berätta en historia som i hög grad har påverkat mig. 1995, då jag var politisk reporter på Expressen, åkte jag med min familj på en fem veckors semester i Mexiko. Hemresan blev förfärlig, efter jättelånga förseningar, jetlag osv hamnade vi i Frankfurt för vidare befordran hem. På flygplatsen fanns ett antal svenska EU-politiker som, precis som vi, hade tagit de rödaste och billigaste biljetterna till Stockholm. Jag blev varm om hjärtat och sa till min fru: ”Där ser du svenska politiker, från rött till blått. Åker på billigaste sätt för att spara pengar till EU-parlamentet. Sånt gör mig stolt över Sverige”.

Jag vinkade glatt åt dem, men av någon anledning såg de besvärade ut och tittade bort. Trodde det berodde på min roll som reporter.

Tills jag av en källa fick veta orsaken. EU-politikerna hade stora skattefria schablonbelopp för resor och boende. Alltså: Ju billigare de reste och bodde, desto mer kunde de skattefritt stoppa i plånboken och berika sig själva. En centerpartist gjorde sig till och med omaket att åka tåg mellan Bryssel och Strasbourg var tredje vecka för att kunna lägga mer i sin privata plånbok. En annan EU-politiker bodde billigt i husvagn (och fick jättemycket beröm för det). Då förstod jag plötsligt varför politikerna gjorde sig besväret att ta omvägen över Frankfurt och åka på signalröda turistbiljetter. Jag kände mig dum, naiv, lurad och upprörd. Av någon anledning hade medias EU-reportrar valt att inte rapportera detta, fast de säkert visste. Och jag fick så småningom ett scoop, när jag åkte tillbaka till Bryssel i tjänsten och rullade upp hela historien. Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson förstörde scoopet, på ett i och för sig mycket skickligt sätt, genom att tillkännage att han tänkte avgå samma dag som jag hade nyheten i Expressen.

Så när jag får kommentarer på Twitter om att politiker ska ”stå pall” och inte vika för det tidningar och opinionsbildare ser som ”symbolfrågor”, tar jag mig som krishanterare för pannan. Hur aningslös får man vara, även som amatör? Det är ju just symbolerna som bildar turbo-bränsle för avgångarna! Mona Sahlin hade sin ”Toblerone”. Christina Lugnet sitt ”Grand Hôtel”, Transportbasen Hasse Ericson (som mina reportage bidrog att fälla) hade sina ”spritnotor”, Carema hade sin ”kissblöja”, Cecilia Stegö Chiló hade sin ”TV-licens”, Sten Tolgfors sin ”vapenfabrik” . Vid allvarliga kriser handlar det nästan alltid om ”symbolfrågor”.

Jag håller med Pär Henriksson, Mimmi Rito och Mattias Lundbäck, som idag på Twitter poängterar att det handlat om personalmiddagar utan överdrivna excesser i regeringskansliet. Men min poäng är att mycket vill ha mer, att det är lätt att bli fartblind och gå över gränsen. Då är det bra om man har fasta regler.

Systemet i EU (som kanske fortsätter likadant, vad vet jag?) inbjöd till att roffa åt sig och grundregeln är väl: Ju längre man är från väljarna desto djärvare petar man med fingrarna i syltburken.

Därför vill jag ha regler. Sådana som generaldirektörer av Lugnets och Bermudez-Svankvist typ är tvungna att följa. Sådana som faktiskt skulle kunna rendera avsked på grått papper, alltså utan lön och titel om man bryter mot dem.

Här – i det etiska regelsystemet mellan Läkemedelsindustrin (LIF) och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) – framgår till exempel i paragraf 6 att öl och vin ska serveras återhållsamt och endast i samband med matförtäring vid representation. Att bjuda på starksprit är inte tillåtet. Jag vill ha en liknande blocköverskridande överenskommelse, eftersom S-regeringar har varit minst lika goda kålsupare historiskt. Kunde det inte vara en bra början?

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: Och det bara fortsätter! Samtidigt som arrogansen mot media för avslöjandena flödar bland gratisdrickandets  vänner på Twitter.

Skandalen i Tillväxtverket – krishantering som haveri

Idag meddelar näringsminister Annie Lööf (C) att hon tänker ”ta i med hårdhandskarna” efter DN:s Mattias Carlssons avslöjanden av Tillväxtverkets feta internrepresentation och vidlyftigheter för mångmiljonbelopp på skattebetalarnas bekostnad.

I nästa vecka sker ministerns möte med Generaldirektör Christina Lugnet. Det är ingen vågad gissning att hon får lämna sin post. Skandalen är nog vid det här laget närmast omöjlig att reparera.

På Twitter och i bloggar har diskussionens vågor gått höga. Ett mycket intressant och relevant inlägg kom från sociala medier-veteranen Christina Stielli, @Stielli,  som på stående fot sa upp sitt uppdrag som egenföretagande ambassadör för Tillväxtverket. ”Jag trodde ni stod på min sida”, bloggar hon. En annan fråga: Hur trodde Lugnet och Tillväxtverket att de skulle komma undan? Så länge det finns riktig undersökande journalistik (jag instämmer i Andreas Ekströms hyllning av detta scoop) och en offentlighetsprincip så riskerar myndigheter och verk att ställas till svars. Och om man inte har ett riktigt bra svar på varför skattebetalares miljoner ska läggas på vin, lyxmiddagar, spa och slottsvistelser (och på vilket sätt dessa excesser gynnar ett bättre företagsklimatet för hårt arbetande egenföretagare) så kanske den enkla slutsatsen bör vara: Då gör vi det inte, vi avstår!

Gör man duktigt fel så får det konsekvenser. Se på Röda Korset som fortfarande lider av förtroendekrisen efter Johan Donners förskingring och den valhänta krishanteringen.

Låt oss då se på krishanteringen hittills. För Dagens Opinion berättar kommunikationschefen Cecilia Werner Kastensson att hon och hennes chef Lugnet ”suttit i telefon sedan halv sex i morse”. Tydligen förväntas vi böja våra huvuden i stum beundran inför denna febrila mediehantering. Och samtidigt avslöjar hon glatt att de har tre PR-byråer kontrakterade, men inte använder någon av dem i krishanteringen! På reporterns fråga hur krishanteringen gått, svarar Werner Kastensson: ”Vi har inte kommit dit än, det återstår. Nu gör vi bara, vi agerar.”

Därmed har Tillväxtverket direkt börjat med att göra fel i sin krishantering.

De skulle INTE själva ha satt sig i telefon klockan 05.30 och reaktivt talat med media och alla möjliga omvärldsaktörer. Det är inte att agera utan att reagera. Och då låter man media sätta agendan istället för att själva ge sig tid att sätta sig in i kritiken. Istället borde de ordentligt ha rannsakat sitt agerande efter DN:s uppgifter och direkt tagit in någon av sina PR-byråer, eftersom man aldrig ska krishantera sig själv.

Under några timmar går man intensivt igenom: ”Hur tänkte vi”, visste GD om alla vidlyftigheter och fanns det några förmildrande omständigheter över huvud taget? Medieträning med stenhårda frågor. Därefter personalinformation och presskontakter. På vanlig svenska kan det uttryckas som: ”Tänk först och tala sedan”. Då finns en chans att man undviker att säga grodor som Lugnets: ”Grand Hôtel var det billigaste alternativet”.

Jag tror precis som @Stielli skrev på Twitter, att en oförbehållsam ursäkt hade varit på sin plats. Istället fick vi hemmasnickrade floskler som ”Vi ser mycket allvarligt på uppgifterna”. Lugnet borde självklart ”sett allvarligt” på Tillväxtverkets skandalösa vidlyftigheter, inte på DN:s uppgifter.

Sedan följer den 31 juli Lugnets sagolikt korkade utspel på verkets hemsida: ”Tillväxtverket följer Skatteverkets regler”. Utlägg över 1000 kronor granskas ”extra noga” och ”Ett seminarium är avdragsgillt, om det anses tillföra organisationen något.”

Lugnet är därmed tillbaka på ruta ett: Att förklara vad vinprovningar, lyxmiddagar, spa och slottsmiljöer tillför organisationen och ytterst dem den ska tjäna: Hårt arbetande egenföretagare som själva betalar sitt vin och sin mat.

Enligt Lugnet har ju Tillväxtverket inte gjort något fel och Werner Kastenssons uttalande för Dagens Opinion: ”För vår del är det bara att säga att vi gjort fel, att det vi gjort inte är acceptabelt.” blir därmed fullständigt obegripligt.

För inte länge sedan bloggade jag och Lars Sjöström om AF:s GD Angeles Bermudez-Svankvist inkompetens och före sommaren var FOI:s GD Jan-Olof Lind i blåsväder för lögn i samband med SR:s Ekots avslöjande om vapenfabriken i Saudiarabien.

Regeringen bör nog tänka ett varv på om inte alla GD-haverier borde föranleda att man noggrannare bedömer kompetensen innan tillsättningarna. Släpphänt kameraderi vid GD-tillsättningar har ju hittills mest socialdemokratiska regeringar kritiserats för.

Andra skriver intressant om krisen i Tillväxtverket.

/Paul Ronge

Uppdatering: Nu samlar Annie Lööf alla sina myndighetschefer, för räftst och rättarting efter Tillväxtverket och Vinnova. Bra om detta inte är en manöver för att med allmän åthutning slippa låta Lugnet ta konsekvenserna, det vil säga avgå. Ska bli spännande att se om detta är ”på riktigt” från Lööf. Då är det också hennes genombrott för att gå från pratpolitiker till minister ”på riktigt”.

Uppdatering 2: Christina Lugnet fick sparken som GD för Tillväxtverket men får behålla lönen i tre år enligt gällande regelsystem. Därmed har Annie Lööf gjort det som behövde göras, enligt min mening.

AF:s generaldirektör Bermudez-Svankvist bör tvingas avgå

Det är sommar och semester och det finns massor med trevligare sysselsättningar än att blogga.

Men efter att ha sett Uppdrag Granskning i torsdags om Arbetsförmedlingens Fas 3, hanteringen av långtidsarbetslösa, känner jag mig tvungen.

Gudarna ska veta att det inte är lätt att vara chef för Arbetsförmedlingen, den myndighet som kanske väcker mest ilska och känslor hos svenska folket efter Försäkringskassan. Jag hade själv på tidigt 1970-tal en (1) kontakt med Arbetsförmedlingen och bestämde mig snabbt för att det var den sista. Jag har vänner som inte känt att de fått någon som helst hjälp, ingen konstruktiv peppning eller kreativa förslag. Bara förnedring.

Gransknings utmärkta reportage kunde gjorts under andra perioder av hög arbetslöshet. Även under socialdemokratiska regeringar sattes människor i så kallade ” åtgärder”. Sysselsättning, eller snarare ”pysselsättning” som rubricerades som ”vuxendagis”. Gräva diken och skotta igen.

I Uppdrag Gransknings program visas folk som släktforskar, som ska bidra till ökat valdeltagande och ”kommunicera med lokalbefolkning” och andra stolligheter inom ramen för Fas 3. En annan person städar och det är helt uppenbart att det borde vara ett betalt jobb. Reportern Mikael Pettersson pratar om ”två diken”, antingen lallande meningslöshet eller jobb som borde vara ”riktiga” och avlönade.

Och här händer något. I ungefär 38 minuten i programmet kommer fokus på Arbetsförmedlingens krishantering, att ett talarmanus skickats ut där lokala AF-chefer får besked hur de ska uttala sig positivt och där det snart visar sig att Granskning har tillgång till interna dokument som avslöjar att Arbetsförmedlingen i en intern revision konstaterar två saker; både att uppföljningen om hur regelverket följs brister och att i 47 procent av fallen kan det handla om att Fas 3-jobben konkurrerar med ordinarie arbeten. 47 procent – alltså nästan hälften!

Efter cirka 41:30 in i  programmet förnekar generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist att det finns en revision: ”Vi har inte tittat på det på det sättet”, vilket gör att hon beslagtas med en solklar lögn. Sedan följer en intervju som är så pinsam att jag inte ens skulle använda den som studiematerial i en medieträning. Hon svarar inte på någon av reporterns uppföljande frågor utan upprepar som en papegoja ett mantra som tycks handla om att om en hög andel blir arbetslösa på samma gång så är det svårt att hinna kontrollera. (!) Det visar sig också under intervjuns gång att Arbetsförmedlingen trixat med resultatet av en undersökning av hur nöjda de som går i Fas 3 är. Ljuga, mörka och vägra svara på frågor; tre absoluta no-no:s i en framgångsrik mediehantering.

Jag lär, som mina kunder vet, ut det motsatta till ”papegojmetoden”. Har du riktigt svåra frågor att hantera så är det svaren på dem du ska stöta och blöta, har du inget bra svar ska du erkänna det och har du gjort bort dig så ska du erkänna det också. Ljuga är absolut tabu.

Men vad gör man om det inte finns något att säga för att generaldirektören inte verkar ha en susning om vad hon håller på med?

Den som medietränat Angeles Bermudez-Svankvist borde skämmas och lämna tillbaka arvodet, visst. Jag vet att Arbetsförmedlingen har upphandlade byråer. Men det som ger den bittraste ironiska eftersmaken är: Den som fick det finaste, glassigaste och bäst betalda jobbet för att hantera massarbetslösheten i Sverige är ett stolpskott.

På 1990-talet lagade hon tänder på mig och andra i Björkhagen. Där hade hon utbildning. Men hon har inget record från tidigare att hantera arbetsmarknadsfrågor. Inget. Man kan säga vad man vill om Allan Larsson (de flesta höjer honom till skyarna) eller Bosse Ringholm (hmmm), men båda dessa blev finansministrar efter sina jobb som AMS-chefer. Det tyder ändå på att dåvarande socialdemokratiska regeringschefer, Ingvar Carlsson och Göran Persson hade en hög tanke om deras kompetens.

Regeringen Reinfeldt sparkade Bo Bylund, som hade dokumentad kompetens från sin tid på Metall och som GD för Banverket och förklarade sig villig att arbeta som lojal tjänsteman under en borgerlig regering, och tillsatte Bermudez-Svankvist.

Och de BEHÅLLER henne trots klavertrampen med flummiga coacher, Fas 3 och konstiga interna skandaler om vänskapstillsättningar till attraktiva befattningar.

Det är för mig ett av de tydligaste tecknen att regeringen Reinfeldt inte är beredd att på allvar kämpa mot massarbetslösheten, att det är en läpparnas bekännelse att ”bekämpa utanförskapet”.

Man kan inte ha ett skämt som GD för en verksamhet som kanske kommer att avgöra valet 2014, kampen mot massarbetslösheten. Vill Reinfeldt och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ha någon trovärdighet i den här frågan måste de nog fasa ut Bermudez-Svankvist i god tid innan valet och tillsätta någon man kan ha respekt för.

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: AMS förre ställföreträdande generaldirektör Lars Sjöström skriver här en gästblogg hos mig om Arbetsförmedlingen och Fas 3. Extremt kunnig, rakt på sak i sakfrågorna. Jag är hedrad över att han gör detta och tror därmed debatten kan lyfta ännu ett steg.

Uppdatering 2: Arbetsförmedlingen köpte PR- och reklamtjänster för 33 miljoner och stod för halva PR-byrån Gullers omsättning förra året. Bara en debattartikel kostade 122 000 kronor. Lägg dessutom till att Bermudez-Svankvist toppar löneligan bland generaldirektörer med 133 500 kr i månaden. Visst måste myndigheter kunna köpa PR och reklamtjänster. Men frågan är väl vad skattebetalarna, de arbetslösa och inte minst de långtidsarbetslösa i Fas 3 i detta fall fått för pengarna.