krishantering

Blir SL sist ut i Sverige att sakna etisk kompass?

Jag har under de senaste dagarna varit invecklad i en het debatt om Sverigedemokraternas annonskampanj mot tiggarna, där de på SL:s Östermalmsstation på engelska, för hela svenska folkets räkning bett utländska turister att ”ursäkta röran” som tiggarna orsakar.

Det började i Aftonbladet den 3 augusti, där jag ansåg att SD:s kampanj var en provokation ytterst riktad mot romerna och borde tangera hets mot folkgrupp. Att den PR-mässigt säkert eldade de egna massorna, men att den sannolikt inte gav nya anhängare. Där förutspådde jag att SL skulle bli den stora förloraren på dramat, vilket också skedde med en storm i sociala medier under hashtaggen #SLspriderrasism och en demonstration – riktad mot SL, inte Sverigedemokraterna.

I P4 Extra utvecklade jag kritiken mot SL (Inslaget kommer 1.15 minuter in i programmet, alltså alldeles i början).

Och idag medverkade jag i TV4 Nyhetsmorgon, tillsammans med SL:s kommunikationschef Suss Forssman Thullberg och retorikforskaren Lena Lid Falkman.

Frågan om tiggeriet är kanske ett av de mest brännande samtalsämnena idag i Sverige, jag anser att frågan är oerhört komplex. De flesta humanister med empati tycker det är plågsamt att se dessa förnedrade och utsatta människor och att förhålla sig till tiggeriet. Ska man ge pengar eller inte? Hur ska Rumänien kunna tvingas ta ansvar för sina medborgare istället för som nu, där riktade pengar från EU används till annat? Finns organiserade kriminella ligor kring tiggeriet (avvisat i flera stora undersökningar)?

Att SD går fram som en elefant i en porslinsbutik, med lösningen ”kör ut dem” och tiggeriförbud förvånar ingen. Möjligtvis kan jag tycka de visar stor feghet när de inte vågar stå för att det är romerna som grupp de menar med att angripa tiggarna. Vi vet alla att det är så och det är bara en juridisk piruett, för att inte kunna anklagas för hets mot folkgrupp, som gör att SD inte talar klarspråk.

Men att SL tvår sina händer, hänvisar till att de enligt beslut är tvungna att acceptera politisk reklam och att de då inte kan ha några som helst synpunkter på innehållet, även om det är kränkande och tangerar hets mot folkgrupp, DET har upprört.

SL har gjort det väldigt enkelt för sig. De har abdikerat från ett ansvar som stort kollektivtrafikföretag, istället för att använda sitt (eventuella) goda omdöme att inte kränka resenärer som av olika skäl känner djup olust mot att man sparkar på de mest utsatta.

Och märkligast av allt: SL:s etiska riktlinjer är kraftfullare mot kommersiella företag än politiska partier. Dagens Industri idag, papperstidningen:

”SL:s riktlinjer för reklam säger att budskap som kan uppfattas som stötande för en folkgrupp inte får förekomma. Det gäller dock enbart kommersiell reklam och inte politisk, enligt SL.

’Vi tittar på yttrandefrihetslagstiftningen och har inte kunnat bedöma att det här budskapet strider mot den’, säger Jesper Pettersson på SL:s presstjänst.”

I det korta klippet från TV4:s morgonsoffa så frågar jag Suss Forssman Thullberg hur hon skulle se på om ett politiskt parti ville göra en kampanj mot aborter, kalla aborter för dödande och mord och visa foster på affischer i tunnelbanan. Forssman Thullberg blir, som ni ser, svarslös, erkänner att hon inte kan svara på om en sådan kampanj skulle godkännas och avslutar med att hon hoppas att SL aldrig kommer att ställas inför den frågan.

Det här visar ju i klartext att frågan är komplex. Om ett politiskt parti skulle komma med en sådan propå skulle det väl vara inkonsekvent att inte godkänna den, när SL redan tillåtit SD att angripa tiggarna?

Även om SD:s kampanj sannolikt juridiskt inte kommer att betraktas som hets mot folkgrupp av Justitiekanslern så är det självklart inte en demokratisk rättighet för SD att annonsera i SL. SL blandar bort korten helt när de vill framställa sig som demokratins och yttrandefrihetens främsta förkämpe. SD har en massa olika plattformar att föra fram sitt krav om tiggeriförbud, det har bland annat skett i Sveriges Riksdag. Inget hindrar SD:s yttrandefrihet. Men ingen lag säger heller att SL MÅSTE godkänna annonser som av resenärerna kan uppfattas som stötande och kränkande.

Sven-Eric Söder, generaldirektör för Folke Bernadotte Academy och mycket rutinerad politiker, både som statssekreterare i en Socialdemokratisk regering och som kanslichef för Socialdemokraterna skriver idag på Facebook:

”Vad tycker landstingspolitikerna? Att vara tyst är också ett ställningstagande. SDs rasistreklam i allas vår tunnelbana är så graverande att SL-styrelsen/trafiknämnden borde sammanträda omgående och ge bolaget tydliga direktiv. Kommer det att ske? Som skattebetalare, kund, resenär och väljare förväntar jag mig att den nedtagna s k reklamen inte ersätts och eventuellt kvarvarande rasistpropaganda tas ned omgående. Som sagt, att inte agera är också ett ställningstagande! Politik är ingen sällskapslek – det är på allvar!”

Nästan alla kunder jag jobbar med idag har CR (Corporate Responsibility) högst på dagordningen. De ställer dagligen frågor som: Hur ska vår etiska kompass se ut? Kan vi leva upp till alla krav som finns för mänskliga rättigheter, mot rasism och diskriminering och för en etiskt godtagbar produktion?

Ska SL vara det enda större företag i Sverige som saknar etisk kompass för hela (alltså även den politiska) annonsverksamheten?

När jag skriver detta ser jag på SVT att SD:s takbanderoller i Östermalms tunnelbana inte ska sättas upp igen, efter den vandalisering och nedrivning som pågått. Så slutar allt i elände och våld.

Som Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström skriver: Vandalisering löser ingenting. Självklart måste vi ta avstånd från våld, kriminalitet och åverkan.

SL har ansvaret för att extremhöger och extremvänster med hat och konfrontation som drivkraft fick göda varandra och elda på konflikten. Och i mitten står alla vi andra som vill ha ett vettigt, gärna lågmält och framför allt SAKLIGT samtal med konstruktiva förslag vad vi gör åt situationen med allt fler utsatta människor tiggande på trottoarerna och vid köpcentra.

Hade jag varit SL:s PR-rådgivare i den här historien, när jag sett effekterna av detta deprimerande mörker, så hade jag lämnat tillbaka pengarna.

Andra skriver intressant om SD:s kampanj.

Paul Ronge

Uppdatering: Tycker denna debattartikel i DN Debatt 7/8 exakt sätter fingret på vad det handlar om: Varför följer inte SL sina egna principer?

Lufthansa – krishantering på liv och död

Igår tog krisen för Lufthansa och dess dotterbolag Germanwings – efter 150 döda i den ofattbara flygtragedin – en ny vändning. Det visar sig nu att flygbolaget informerats om dödspiloten Andreas Lubitz depressioner av Lubitz själv. Flygbolaget kan hävda att Luftfartsmyndigheten i flera år därefter förnyade Lubitz licens att flyga, men förtroendet får sig en knäck av att informationen inte gavs direkt.

Här i SVT Rapport den 1 april 13 minuter in i programmet, kan vi se ledningen, med Lufthansas VD Carsten Spohr i spetsen, först en dryg vecka efter tragedin, komma till olycksplatsen för att lägga ner kransar och manifestera sin sorg. Men när reportrarna vill ställa frågor vägrar Spohr att svara.

Jag kan inte tänka mig en värre situation än när människor, ett företags kunder eller patienter, dör av den tjänst som de erbjudits. För många år sedan arbetade jag med ett läkemedelsföretag som inte längre existerar. Via blodtransfusioner hade patienter givits en dödlig sjukdom. Jag kommer aldrig att glömma den styrka och moral som företagets VD då visade. Han var på riktigt helt knäckt över det som hänt, han lät ingen advokatyr komma emellan, inga undanflykter. Hans ursäkt till patienterna var förbehållslös från hjärtat. Han tvingade igenom en ersättning långt över vad patientförsäkringen erbjöd. Alla inblandade enades om att det som hänt var en fruktansvärd tragedi, men att företaget hade tagit sitt ansvar så långt som det gick att göra.

När jag ser Spohrs ryggtavla, där han flyr från journalisterna, ser jag också advokaterna bakom den här typen av strategi. Jag har varit med så länge så jag hyfsat väl kan föreställa mig hur det har gått till. ”Svara för Guds skull inte på några frågor på hur mycket ni visste och vad ni fick veta om Lubitz depression. Kan ni på något sätt göras ansvariga så kommer det att kosta er miljoners miljoner euro i ersättningar.”

Inte alltid, men ofta, är advokater en framgångsrik krishanterings värsta gissel. Deras fokus är enbart ekonomin, att vinna processer, att hela tiden trycka på det som inte är bevisbart. Men vad tjänar det till att vinna processen om man förlorar allmänhetens förtroende och därmed kanske hela företaget?

Visst, juridiska processer är ofta nödvändiga och en förutsättning för att rättvisa ska kunna skipas. Men i fallet med Lufthansa så skulle jag jag ha rått Spohr att kontakta de sörjande, kanske samla dem till ett möte, visa sitt deltagande och erbjuda en rimlig summa, med argumentet att det naturligtvis inte kan kompensera den förlust de drabbats av, men är ett sätt för företaget att visa sitt deltagande. Lufthansa skulle kunna klargöra att detta inte innebär medgivande av någon skuld utan är ett sätt att visa empati med de som har drabbats.

Annars tror jag Lufthansa riskerar en långvarig juridisk process, som kommer att påminna om flygtragedin flera år framöver. En långvarig kris med okänt slut som kan erodera företagets förtroende ytterligare.

Se bara när Carl-Henric Svanberg för BP:s räkning kom överens med president Barack Obama i Vita huset om en miljardfond för dem som drabbades i Mexikanska Golfen. Det var början till lösning av krisen, efter det att läckan till slut kunde åtgärdas. Jag är rätt säker på att den idén kläcktes i BP:s högsta ledning och inte av bolagsjättens advokater.

Det här är ju en analys i ungefär samma anda som i min och Jeanette Fors-Andrées bok ”När drevet går”. Jag fick idag ett mejl om boken av en tidigare kund som gjorde mig riktigt glad:

”Hoppas allt är bra med dig! Jag läser just nu din senaste bok och måste säga att det är den bästa krishanteringsbok jag läst på länge. Trots många år som pressansvarig (19 år) så är den läsvärd och har ett bra upplägg. Har rekommenderat den till mina juniora kollegor som bara har arbetar ett par år med press (rekommenderar även din bok ”När Janne J … ”).”

Som sagt, det är inte min utan vår bok. Jag tror det är Jeanettes känsla för struktur och pedagogik, förutom hennes stora teoretiska och praktiska erfarenhet som krishanterare, som gjort den här gemensamma boken ännu vassare än ”När Janne Josefsson ringer”.

Andra skriver intressant om Lufthansas kris.

Paul Ronge

Uppdatering 1: Lufthansa/Germanwings har varit beredda att betala upp till 50.000 Euro per passagerare enligt The Guardian. som skriver att företaget riskerar att ställas inför enorma skadestånd. Tidningen skissar alla svårigheter bolaget nu står inför med anklagelserna att de har ett ansvar för att den depressive piloten fick flyga och stora problem med strejker då de, som Norwegian försökt, velat inskränka personalens förmåner.

Råder Kungen Margot att vända blad?

Stackars Margot Wallström, hon har det inte lätt. Idag möter Kung Carl Gustav henne för att ge henne råd om hur hon kryssar i diplomatins farligaste farvatten med de urförbannade Saudierna. Kanske plockar han fram takterna från 2004 då han hyllade Bruneis diktator som en man med ”enorm närhet till sitt folk”. Egentligen är kanske framgångsreceptet att inse att diktatorerna som styr delar av arabvärlden med järnhand är ”kul killar”, precis som Kungen. Lite jetplan upp till Norrlands inland, lite jakt, lite Vargtass, några kaffeflickor när ingen ser, så tinar shejkerna säkert upp.

Redan när Margot Wallström blev Stefan Löfvens utrikesminister tänkte jag: ”Det här kan gå käpprätt åt helvete”.

Det räcker med en enkel varumärkesanalys. Hon var så hyllad och uppburen så det inte fanns en chans att leva upp till förväntningarna. Kommer ni ihåg när Göran Persson blev partiledare? Mona Sahlin? Håkan Juholt? Varenda gång var Margot Wallström medias mest populära kandidat för jobbet. Medan Wallström haft det tjusigaste uppdraget efter det andra i EU och FN så har ropen skallat, framför allt i Expressen: ”Margot kom hem!” ”Svenska folket vill se dig som Socialdemokraternas partiledare”. En av Sveriges skickligaste stilister, Bengt Ohlsson på DN, skrev rentav en hyllningsbok om henne. Där skrev han bland annat: ”Hon har ett säreget ljus inom sig”.

Så kom hon hem till Sverige, till verkligheten med småaktighet, politiska gräl, mygel och påhopp – som det är i den inrikespolitiska ankdammen. Och med ett av de svåraste uppdragen: Att företräda Sverige utåt.

Som en person i bländande vit dräkt som går på en trottoar på ett slaskigt Sveavägen, det är bara en tidsfråga innan en bil stänker upp fläckar och solkar dräkten.

Nu öser oppositionen galla över henne för uselt politiskt handlag. Hon har på kort tid gjort Sverige till ovän med både Israel och hela Arabförbundet. Hon har gått ut stenhårt mot Putins Ryssland. 31 direktörer, näringslivets toppar, kände sig tvungna att gå upp till försvar för Saudiavtalet och menade att ett upphävande skulle skada vår trovärdighet som handelspartner.

Margot Wallström framstår nu som stukad, skakad och på defensiven. Det är oerhört svårt att se hur hon ska kunna ta sig ur den eskalerande konflikten där svenska företag och ytterst svenska jobb hotas utan att göra en praktpudel. Jag är ingen diplomat och vet lika litet som de flesta hur man löser upp sådana här internationella storkonflikter. Saudi ÄR ju en medeltida diktatur, med piskrapp och ett mörkervälde mot kvinnor som tillhör ett annat årtusende. Har man sagt det så är det svårt att ta tillbaka. Som ofta när något är riktigt komplicerat finns ju bara en måttstock – det är resultatet som räknas. Och trots att Carl Bildt länge dominerade svenskt utrikespolitik ställde han inte någon gång till en sådan här diplomatisk oreda.

Trots att även DN:s Peter Wolodarskis kritik mot handlaget är svidande poängterar han ändå att Margot Wallströms kritik mot Saudi i sak är korrekt och modig. Jag tycker hans bild är träffsäker.

Återstår nu bara förnedringen att få ta utrikespolitiska råd av Kungen. Kanske säger han: ”Vänd blad”.

Andra skriver intressant om Saudi-konflikten.

/Paul Ronge

Dessa ofelbara journalister

Fortfarande, en dryg vecka efteråt, går debatten hög kring Joakim Lamottes reportage Grums i Uppdrag Granskning. Jag har bloggat om det här och här i Resumé och måste erkänna: Jag är dödstrött på ”HotLamotte”. På hans totala brist på självrannsakan och hur han med den mediala muskelmakten i ryggen försöker förvandla svart till vitt.

En viktig del i storyn är att Lamotte helt struntade i fakta, han grottade i människors tragedi och olycka, det som reportrar förr inte tvekade att kalla ”socialporr” och svartmålade kommunen.

Det som fått mycket stor uppmärksamhet är att kommunalrådet Leif Haraldsson grillades i 25 minuter på sedvanligt Uppdrag Granskningsmanér, men helt klipptes bort. Noll sekunder sändes. Kommunen lade ut en ljudfil på hemsidan med hela intervjun som visar att Haraldsson känner sin kommun, att han medgav problem och brister, men att han också pekade på satsningar och ljus i mörkret. Han var helt enkelt för bra – långt ifrån de kommunpampar vi ofta får se med ångest i blick, darrande underläppar och tysta som kippande fiskar.

Då menade Lamottes chef, Uppdrag Gransknings ansvarige utgivare Nils Hanson att det var av omsorg om Haraldsson som han klipptes bort. Frågan behövde lyftas ”till regional och nationell nivå”.

Det är en så krystad efterhandskonstruktion så den blir direkt motbjudande. Vem – som har sett behandlingen av kommunalråd i Kristinehamn, Solna, Österåker, Göteborg eller Staffanstorp – tror på allvar att Uppdrag Granskning i någon sorts ömsint empati skulle velat skona Haraldsson? Visa omsorg?

Nej, Joakim Lamotte ville, oförhindrad av störande fakta som att ungdomsarbetslösheten trots allt minskat och att kommunen satsar miljoner på att nå deprimerade ungdomar, precis som Haraldsson skriver, måla Grums i 50 nyanser av svart.

Han trodde han skulle komma undan med det och därför gick jag, för första gången under de 18 år jag varit kriskonsult och medierådgivare, ut i ett öppet försvar för en kund och påtalade det hårresande i att Haraldsson klipptes bort.

Trots att jag, enligt alla oskrivna regler för krishanterare i PR-branschen, ska hålla mig i bakgrunden.

Det handlade inte bara om att jag kände för en kund som i detta fall inte gjort några fel; inga mutor, inga avtal med fifflande underleverantörer, inga morgonsnapsar på Rivieran på skattebetalarnas bekostnad. Det var också ett sätt att lyfta upp skandalen i sociala medier där jag har en starkare närvaro än Grums med nästan 14 000 följare på Twitter och 3 200 vänner på Facebook.

Motelden blev att förminska mig, jag hade ju ”betalt för att tycka så”.

Så säger @HotLamotte när han skryter med att han, till skillnad från mig, kan se sig i spegeln och inte är köpt.

Joakim Lamotte konstaterar alltså att jag fick betalt.

Mina enkla motfrågor är: Vad fick @HotLamotte betalt för att svartmåla Grums? Eller gjorde han det ideellt?

Josephine Freje, en urduktig grävare som idag är programledare på SVT Plus avfärdar mig närmast slentrianmässigt:

Tänk om man sa så till advokater. Jag företräder ju kunder i det som ibland blir en medial domstol så likheterna är ganska slående med hur en jurist förhåller sig till en klient i ett brottmål. Det skulle bli helt absurt om till exempel stjärnadvokaten Thomas Olsson avfärdades på det sättet. Istället intervjuas han ofta för sina klienters räkning och vinner många mål. Tänk om jag skulle kontra till Freje och säga: ”Du är ju köpt av SVT då du jobbar på Plus. Du har betalt för att säga precis så.”

Jag tillhör de konsulter som, efter 20 års erfarenhet som politisk reporter, kan se igenom journalistiskt mygel, svepskäl, efterhandskonstruktioner, insinuations – och associationsjournalistik. Kanske borde jag bli ännu mer öppen och, när kunderna vill det (men naturligtvis bara då!), ta strid för dem i det offentliga samtalet.

Det här är ett ljus i mörkret – Sveriges Radio som förbehållslöst ber om ursäkt för sina frågor om judarna har någon ansvar för antisemitismen. Ekochefen Anne Lagercrantz agerar precis som jag vill att mina kunder ska agera när de har gjort fel. Nu har tyvärr Nils Hanson valt att försvara Lamottes så uppenbart slarvigt utförda och undermåliga reportage, utan att ens erkänna att Haraldssons intervju borde ha fått vara med. Det sänker Uppdrag Gransknings trovärdighet, vilket är trist eftersom Hanson under flera år successivt har höjt den.

Så länge journalister utövar sin mediala makt så att de ständigt ska slippa självrannsakan och alltid framstå som ofelbara så blir motbilden från de som drabbas av hårdvinklingar och rena osanningar allt viktigare.

Andra skriver intressant om journalistik.

Paul Ronge

Här tar PR-konsulten Hannes Hultcrantz på Prat PR debatten vidare i ett inlägg på Dagens Media. Han undrar – ur ett branschperspektiv – om inte fler PR-konsulter skulle behöva bli tydligare.

Resumé – en ”affär vid sidan om”

Jag har sedan en vecka en ”affär vid sidan om” – jag har börjat blogga på tidskriften Resumé. Från att ha bloggat här ungefär en gång i månaden – väldigt genomarbetat med många länkar och en massa funderade av typen ”intresserar det här verkligen kunder och kollegor – till att smattra ut nya inlägg varje dag. Som att gå från maraton till sprinterlopp.

Dessa bloggar kan du läsa här. Eftersom jag ändå skrivit relativt sällan här år ut och år in så tror jag inte du kommer att märka någon skillnad. Men vill du följa mig när jag nu bloggar för full speed så är det på Resumé jag finns ett tag framåt (om jag inte ”gör en Birro” och får sparken av förgrymmad chefredaktör Claes de Faire för att jag skriver olämpliga saker :-).

En sak mitt gamla journalisthjärta lärt mig är att man inte ska använda en medial plattform man fått för att göra gratisreklam.

Det kan jag däremot göra här – på min egen sida. Precis i dagarna kom Jeanette Fors-Andrées och min bok ”När drevet går – krishantering i praktiken”ut på Liber förlag.

Halva boken handlar om krishanteringens teori. Som managementbok är den väldigt inriktad på hur man gör ( och inte gör) när krisen drabbar en som ett klubbslag.

Den andra halvan är 16 fall som Jeanette och jag analyserat. Några exempel på rubriker: ”Stora Enso och barnarbete”, ”Arbetsförmedlingen och Angeles Bermudez-Svankvist”, ”Findus och hästköttsskandalen”, ”Parken Zoo ’slaktar världens djur'”, Telia Sonera och mutskandalen”, ”Så blev Göteborg Muteborg”, ”Kungen och den usla mediehanteringen”, ”Ola Lindholm och knarkskandalen”, ”Håkan Juholt, mannen som älskade sin egen retorik”.

Samarbetet med Jeanette har gått som på räls. Det intressanta är våra helt olika ingångar i krishantering, något som vi både älskar att arbeta med. Hon har forskat i kriser på högsta akademiska nivå och har nu flerårig praktisk vana som krishanterare på Livsmedelsföretagen. Hennes position i Svenskt Näringsliv är unik, vad jag vet finns ingen annan som är anställd just som krishanterare.

Skolan och jag var som eld och vatten – oförenliga. Jag var kunskapstörstig, ifrågasatte, var kritiskt granskande redan som femteklassare och lärarna avskydde mig för att jag tog plats. Allt jag har lärt mig, journalistik, mediehantering, krishantering, språk som franska och en spanska som börjar bli allt mer rostig, allt har jag lärt i vuxen ålder -utan och trots skolor. Jag har inte ens gymnasieexamen. Det är inget jag varken är stolt över eller skäms för, bara ett faktum. Och det har förstås haft fördelen att jag aldrig haft en krona i studieskuld. 🙂

Men just detta gör det så spännande att Jeanette och jag, som kommer från så motsatta håll och är så olika generationer, nästan alltid kommer till samma slutsatser när det gäller krishantering. För mig är det ett starkt kvitto på att jag tänker rätt, att jag genom att vara ”streetsmart” och autodidakt byggt samma teoretiska grund som Sveriges högst akademiskt skolade krishanterare.

Boken kan kritiseras för att den innehåller så lite ”best practice”. Men poängen med goda exempel är ju att krishanteringen då har varit så skicklig så allmänheten inte ens märker att det har varit en kris. Inte Jeanette och jag heller, om vi inte har varit delaktiga. Och de framgångsrika krishanteringar Jeanette och jag var för sig genomfört kan vi ju inte prata om, det är själva poängen med sekretess. Alla fall vi tar upp i boken bygger på att vi inte har varit delaktiga, att vi ser fallet utifrån som vilken bedömare som helst.

Vi har stuckit ut hakan och kommer säkert att bli kallade för ”besserwissrar”. Jag hoppas det blir debatt. Det vore utmärkt om representanter för de tjusigaste byråerna gav sina bidrag till vad som ger den bästa krishanteringen.

Erik Hörnfeldt, ”grabben i bloggen bredvid”, skriver också intressant om krishantering.

Paul Ronge