krishantering

Räcker Nordströms ”förlåt från djupet av mitt hjärta”?

Kommunals ordförande Anneli Nordström gjorde på en presskonferens i eftermiddags en känsloladdad uppvisning där hon bad om ursäkt ”från djupet av sitt hjärta”, förklarade att ledningen inte ”förstått vidden av den osunda kulturen” och lanserade ett mycket omfattande åtgärdsprogram mot lägenhetsfifflandet, spritkulturen och de märkliga turerna i bolaget Lyran. Lyxkrogen Metropol Palais, där Puma Swede hade porrshow, ska Kommunal göra sig av med.

Men även om hennes ”fighting spirit”säkert imponerar på många så kommer hennes totala självkritik alldeles för sent. Under hela skandalveckan efter Aftonbladets avslöjanden har hennes krishantering varit usel.

Hon började med att gömma sig för media och vägra svara på frågor i flera dagar, för att sedan låta kassören Anders Bergström få bära hela hundhuvudet. Vinet och spriten som flödat på den egna konferensanläggningen Marholmen, lyxresan till London, allt var hans fel eftersom ekonomin var ”delegerad” till honom. Även idag, när journalisternas frågor blev närgångna, skyllde hon det mesta på att Bergström haft en ”maktposition” som kassör och tredje vice ordförande – något som nu ska ändras genom att stadgar skrivs om.

Hon sade också tidigare, vilket jag påpekade i min förra bloggpost, att hennes anställda (på förbundskontoret) gjort ett ”fantastiskt arbete” och därför förtjänade att äta och dricka gott. Vilket föranledde min fråga i bloggen: Gör inte dina medlemmar, i en sjukvård där sparknivar och svångremmar drabbar både personal och vårdbehövande, också ett ”fantastiskt arbete” och hur ofta tror du deras arbetsgivare bjuder på viner för 250 kronor flaskan?”

Under den hårda pressen kom idag istället en ljungande kärleksförklaring till medlemmarna: ”Kommunal ÄR medlemmarna”, sa Nordström och utbrast: ”Allt vi gör ska vi göra för medlemmarna”.

Nordström får, enligt Aftonbladet, minst 2,1 miljoner i fallskärm om hon sitter kvar till kongressen i maj, då hon nu lovade att avgå. Men frågor om fallskärmen viftades bort med att hon inte hade exakta siffror, besked skulle reportrar få senare.

Jag har ändå svårt att tro att dessa pengar är orsaken till att Nordström biter sig fast. Hon skulle dessutom fått ytterligare 1,3 miljoner om hon stannat till i sommar. Jag ser kalkylen så här: Nordström har makten i förbundet, förbundsstyrelsen backar upp henne och då har hon tillräckligt stöd bland ombudsmän och förtroendevalda på högre nivå. Hon sätter igång ett förändringsarbete och ”krattar manegen” åt den som kommer efter. På det sättet kan hennes tilltufsade personliga varumärke som fackpamp kanske hyfsas till något fram till maj. Det skulle i så fall vara hennes drivkraft för att riskera att en Golgatavandring förvandlas till ett ”Golgata-maratonlopp”, där hon utsätts för medlemmarnas ilska och förakt i de långa månader som återstår.

Men det osäkra i den ekvationen är medlemmarna. Litar de på att hennes totala pudel är på riktigt och inte bara en omvändelse under galgen? Tycker de att hon är rätt person att leda förändringsarbetet eller är det att sätta bocken till trädgårdsmästare?

Kommunals ledning har ju ertappats med fingrarna i syltburken och till skillnad mot vanlig sylt är skandaler där man skott sig på medlemmar svårt att tvätta bort.

Som i de svåraste kriser finns också här ett ”okänt slut”. Hur kommer det att gå med förundersökningen mot Margot Wallström, vars förtroende nu rasar? Så länge den rättsprocessen fortsätter kommer det också att finnas ett strålkastarljus mot Kommunal som gör att man hela tiden påminns om skandalen.

10 000 har redan lämnat förbundet. Om medlemsraset fortsätter kan Nordström ändå tänka sig att avgå i förtid, medgav hon på presskonferensen på en fråga från tidningen Kommunalarbetaren.

Fortsättning följer och det är medlemmarna som avgör.

Andra skriver intressant om Kommunal

Paul Ronge

Nordströms blotta person kommer att påminna om Kommunals skam

Avgå hela bunten, kräver rasande gräsrötter i Kommunal efter skandalen.

Kommunals ordförande Anneli Nordström, som gjort precis allting fel i sin krishantering vädjar nu till de lokala fackliga förtroendemännen att hålla stånd mot medlemmarnas raseri med en liten manual. Aftonbladet – som avslöjat hela den sorgliga historien – berättar också idag om usla arbetsförhållanden på Kommunals krogbolag, sexuella trakasserier och kränkningar.

Det hela liknar ett ovanligt saftigt avsnitt av såpan ”Herrskap och tjänstefolk”.

Anneli Nordström försökte från början skylla spritfesterna, pamparnas gratisboende på den egna konferensanläggningen på semesterön Marholmen och excesserna på Kommunals egna lyxkrog Metropol Palais, där porrstjärnan Puma Swede uppträtt, på kassören Anders Bergström.

Samtidigt som Bergström med sin nästan omedelbara avgång fick fungera som bondeoffer för att blidka ursinnet bland de lågavlönade och hårt pressade undersköterskorna och andra välfärdsarbetare i fackförbundet, fick han flera miljoner kronor i avgångsvederlag för besväret. Och när han fyller 60 så avlöses fallskärmen av de mycket förmånliga pensionsvillkor som ledningen i Kommunal har.

Som krishanterare intervjuades jag av TT, Aftonbladet med flera medier och mitt budskap var genomgående : ”Han tog en kula för chefen”.

Att det inte skulle räcka framstod redan då som ganska självklart.

Vad gjorde då Anneli Nordström för misstag (utom det mest uppenbara, att låta den här sprit- och roffarkulturen på medlemmarnas bekostnad fortgå tills avslöjandet kom)?

Jag kommer osökt att tänka på Sverker Martin-Löf, så beundrad och omhuldad som ledare för SCA och Industrivärden som levde lyxliv på aktiebetalarnas bekostnad, åkte privatjet och helikopter som andra åker buss och tunnelbana och som nesligt föll på målsnöret precis innan sin pension. Enligt personer jag känner som finns i denna maktsfärs närhet så har han fortfarande inte förstått varför han tvingades avgå och vad han gjorde för fel.

Så fullständigt olika världar – ändå så lika beteenden från industritoppen och fackpampen när krisen slår till och det börjar brinna under fötterna. Båda sitter i sin egen bubbla. Båda verkar inte fatta att det handlar om etik och moral, egentligen ingenting annat.

Nordströms första försvarslinje, som hon upprepade gång på gång, var att förbundets ekonomi är god. Ett direkt provocerande argument. Ingen har påstått att ledningen druckit och ätit Kommunal (med sin strejkfond på massor av miljoner) till randen av konkurs. Då hade ju pamparna för länge sedan supit ihjäl sig. Igen: Det handlar om etik och moral. En vanlig medlem som medverkade i TV4:s Nyhetsmorgon i morse sade ungefär så här: ”De har stulit våra pengar. Om någon stjäl på min arbetsplats så får han sparken utan avgångsvederlag”.

Ett andra argument, när hon intervjuades av SVT, var att de anställda gör ”ett fantastiskt arbete” och därför förtjänar att äta och dricka gott” vid konferenser. Följdfrågan man ställer sig blir förstås: ”Gör inte dina medlemmar, i en sjukvård där sparknivar och svångremmar drabbar både personal och vårdbehövande, också ett ”fantastiskt arbete” och hur ofta tror du deras arbetsgivare bjuder på viner för 250 kronor flaskan?”

Nordström lät inte bara Bergström bära hundhuvudet, hon vred också om kniven extra genom att säga att ekonomin kring bolaget ”Lyran” var delegerad till honom. Hon hade alltså noll och inget inflytande över det som hänt.

Som arbetsmarknadsreporter och politisk reporter mellan 1975 och 1997 har jag ganska lång erfarenhet av fackförbunds förhållande till sprit, bostäder och andra förmåner för medlemmars pengar. 1980, när jag jobbade på A-pressen, avslöjade jag och Erik Fichtelius som då var på Dagens Eko Transportbasen Hans Ericsons affärer. Hur han hade eget spritskåp på förbundskontoret och oerhört vidlyftig representation, hur han bodde på hotel Carlton på förbundets bekostnad vid sin skilsmässa och hur han sedan fick en exklusiv bostadsrätt på Nybrogatan på Östermalm av Transport. Mitt avslöjande att förbundets andre ordförande Alvar Åslund skattefifflade genom att skriva om inrikestraktamenten till utrikestraktamenten ledde till slut till Hans Ericsons avgång.

Vid ungefär samma tid minns jag LO:s praktfulla groggbord när Gunnar Nilsson och senare Stig Malm bjöd in arbetsmarknadsjournalister på middag och samkväm.

Hans Ericson tvingades avgå trots att han hade ett stort medlemsstöd då han var en omvittnat skicklig förhandlare. ”Bra karl ska ha bra mat” morrade medlemmar. Själv fick jag hot från anonyma chaufförer att jag skulle se mig för riktigt noga när jag gick över övergångsställen, det kunde ju hända en olycka.

Anneli Nordström väljer att stanna, trots att förtroendet för henne är i botten och 1400 medlemmar redan begärt sitt utträde. Varför gör hon det? Det kan inte vara för förbundets skull – nu riskerar hon att förvandla en Golgatavandring till ett ”Golgata-maratonlopp” där hon kommer att mötas av spott och spe och isande förakt även i sina egna led ända fram till kongressen i maj. Hur ska hon kunna ha auktoriteten att förhandla i avtalsrörelsen i vår när motparten vet att hon saknar stöd? Jag har svårt att se hur ens Nordström själv skulle kunna tjäna på sin halstarriga attityd.

Vad hade gått att göra för att undvika detta elände? Jag ser två möjligheter, om vi återigen bortser från det självklara att hela soppan kunde undvikits med gott omdöme:

Göra en ”Metall”

För 11 år sedan skakades Metall av en kris då dess avdelning 112 i Trollhättan ägnat sig åt spritorgier och köp av sexleksaker. Avdelningsstyrelsen upplöstes. Den nya styrelsen fick riktlinjer som förbjöd liknande missbruk av medlemsmedel i framtiden. Metall gick oskadda ur krisen. Så kunde det gått om Kommunals ledning omedelbart bett förbehållslöst om ursäkt (utan fåniga bortförklaringar), ställt sina platser till förfogande och låtit en kommitté utarbeta nya riktlinjer som omöjliggjort missbruket.

Göra en ”Röda Korset”

För fem år sedan tog Ulrika Årehed Kågström över som generalsekreterare för Röda Korset (RK). Då var förtroendet i botten efter Johan af Donners svindlerier, 90 procent av svenska folket saknade förtroende för RK enligt en opinionsundersökning.

Idag har RK återvunnit hela sitt förtroende. Årehed Kågström har gjort en kämpainsats för att få organisationen att fokusera på det som är viktigt, till exempel de utsatta flyktingarna. Ett sådant arbete för att åter förtjäna ett förtroende tar tid, som Ulrika kunde berätta för oss på Rotary Stockholm-Djurgården vid lunchträffen igår.

Den tiden har inte Anneli Nordström. Så länge hon sitter kvar på sin post så kommer hon med sin blotta person att påminna om Kommunals skam. För mig är det obegripligt. För inte är väl Anneli Nordström självplågare?

Andra skriver intressant om Kommunal.

Paul Ronge

”Dansa inte för medias kulor”

Anställda, medarbetare, kollegor – de är din svagaste eller starkaste länk, beroende på hur du som chef agerar när krisen slår till.

På detta tema talar jag på Conductives press- och medieseminarium i eftermiddag.

Igår skrev jag min första bloggpost på LinkedIn, ett nätverk som jag nu kraftigt har expanderat efter att ha förstått hur perfekt det fungerar professionellt även för diskussion och samtal. inte bara som ”platsannons”.

Den stora svårigheten med att skriva på engelska blev snabbt påfallande i inlägget; Jag skulle ju kunna ta massor av konkreta exempel, ända från den skandalomsusade Transportbasen Hans Ericson 1980 till Håkan Juholt, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, SCA:s Sverker Martin-Löf, etc, etc på läckage och strider med medarbetare Men hur välkända är deras olika kriser och ”krisungar” i USA, England och Frankrike? Ner mot noll! Man skulle tvingas förklara alla bakgrunder så omständligt så hela vitsen med exemplen skulle gå förlorad.

Så här kommer en version med några hållpunkter vad jag ungefär tänker säga under mina 50 minuter i eftermiddag.

Börja med att acceptera fakta där journalisten har rätt – börja inte med att leta fel

När en kris flammar upp som får mediala konsekvenser är förnekelse den första mänskliga impulsen. Man letar fel. Pulsen stiger, offret för ett mediedrev börjar få tunnelseende (på enkel svenska: blir dummare) och ältar. Ta direkt hjälp av någon utanförstående, helst en professionell konsult, men om du inte vill eller inte har råd, använd någon du har förtroende för som inte själv har ”huvudet i giljotinen”. Kan du direkt erkänna fel och misstag som gjorts, så kommer också omvärlden att vara mer benägen att lyssna på dina förklaringar varför det blev som det blev och vad du gör för att det inte ska upprepas. Då kan du också tryggt påpeka fel i rapporteringen (sådana finns nästan alltid).

Några exempel på förnekelse:

När Fredrik Reinfeldt ganska grötmyndigt hävdade ”Ni journalister ser ofta en story där ingen story finns” i skandalen där Ulrika Schenström och TV4-journalisten Anders Pihlblad pussades på lokal. Reinfeldt valde att tro på Schenströms ord att hon inte var onykter vid tillfället. Ändå fanns bilder och anonyma vittnen som bevisade att Schenström var berusad och hon tvingades därför avgå.

Situationen liknar lite den jag beskriver i LinkedIn, där en platschef inte vågar berätta vilka misstag som gjorts på fabriken, så det blev nästan omöjligt att förbereda svar och budskap i en stor SVT-grillning. Man väljer, av sympati, lättja eller konflikträdsla, att inte konfrontera personen – i detta fall en nyckelperson. Idag, efter flera liknande erfarenheter, råder jag kunder som utsätts för detta att vara stenhårda. Budskapet ska vara: ”Är det så att du ljuger för oss så är du slut på det här företaget. Det kvittar vad du har gjort, om du bara erkänner så kommer vi att göra det vi kan så du kommer ur detta så bra som möjligt”.

Ibland är det förstås omöjligt att enas kring en sann version, som till exempel när Johan af Donner förskingrade insamlingspengar för Röda Korset. Då är ju konflikten mellan arbetsgivare och anställd total, det blir omedelbart ett polisärende.

Ett annat exempel är näringslivshöjdaren Sverker Martin-Löf som tvingades avgå från Industrivärden och SCA efter alla märkliga och sorglustiga företagsplans- och helikopterturer med allt ifrån jaktlag och fällda älgar till glömda plånböcker och sprit till jakten.

Han hade behövt förstå två saker. För det första: Någon missnöjd anställd, sannolikt en pilot, har i detalj kunnat läcka alla resor med exakta mål och datum. Det finns ingenting att mörka eller förneka, hellre lägga ut allt på bordet. För det andra: Människor som får ta sig fram i bussar och tåg kommer att ha liten förståelse för behovet att hämta systemkassar med helikopter. Hade Industrivärden/SCA omedelbart medgivit att det privata lyxresandet kanske gått lite för långt, men att det i fortsättningen inte kommer att ske så hade kanske topparna klarat sig. Nu föll de som käglor och det mest ironiska är att Industrivärden/SCA ändå till slut (när ledningen redan låg i ruiner) tvingades ändra reglerna så att lyxresandet upphörde.

Sätt din egen agenda – låt inte media göra det

När en kris förorsakas av anställdas agerande, exempelvis som när TV4:s Kalla Faktas stjärnjournalist Trond Sefastsson anklagades för att ha tagit mutor för att ge en dömd mördare upprättelse, är det viktigt att hållas huvudet kallt. Att inte låta media hetsa fram ett ogenomtänkt beslut. TV4-chefen Janne Scherman visade starkt ledarskap när han vägrade sparka Sefastsson innan han först gjort en egen grundlig internundersökning om vad som hänt. Han har förklarat för mig: ”Vad tror du det hade gett för signal till personalen om jag direkt hade avskedat honom för att media krävde det? Hur trygga hade de varit med mitt ledarskap då?”

Det är oerhört viktigt att du som är chef håller din egen agenda, får media sätta agendan i ett drev är det ungefär som när någon stackare dansar för skurkens kulor i en gammal Western. Inte lätt att utforma strategier då.

Lojala medarbetare starkaste länken

Jag kommer att avsluta föredraget med det som är självklart, som alla kloka människor nickar instämmande åt, men som är så svårt att följa i praktiken: Låt bli att göra dumheter! Tänk efter före hur ett avslöjande skulle se ut på Aftonbladets löpsedel! Var transparent i din kommunikation, behandla medarbetare schysst och lyssna till whistleblowers och konstruktiv kritik.

Ett exempel när de anställda blir en urstark länk mot mediedrev är IKEA. Trots ihållande kritisk granskning av det svenska världsföretaget, bland annat från Uppdrag Granskning, ställer de anställda upp på Ingvar Kamprad och är så uppenbart stolta över det företag de tillhör. Jag tror många företag är avundsjuka på IKEA:s företagskultur som ju också bidrar till det oerhört starka stöd företaget och Ingvar Kamprad själv har i Sverige. Detta måste rimligtvis bero på ett bra management som fungerat i decennier.

Vi lever i den bästa av världar, säger Pangloss i Voltaires verk Candide. Ack ja. Levde vi i den bästa av världar så skulle sådana som jag inte behövas.

Andra skriver intressant om krishantering.

Paul Ronge

”Milleniumbuggen kom till slut”

Som ni ser på bilden ovan är rubriken inte formulerad av mig. Äras den som äras bör, i detta fall det unga PR-geniet Simon Strand som i en tweet kärnfullt sammanfattar ståhejet kring Norstedts utgivning av Millenium-seriens fjärde del: ”Det som inte dödar oss” av David Lagercrantz.

Jag är djupt imponerad av David Lagercrantz för att han vågade ge sig på det här projektet – att inför en förväntansfull världspublik liksom krypa under skinnet på Stieg Larsson och leverera en fortsättning på en av världens mest storsäljande boksuccéer (böckerna har sålt i ofattbara 80 miljoner ex ). Som att gå på lina mellan några av de högsta skyskraporna på Manhattan, NYC, utan skyddsnät. Jag har inte hunnit läsa boken, men blir inte förvånad om Lagercrantz har lyckats.

För många år sedan jobbade vi tillsammans på Expressen. Han gjorde en mycket uppmärksammad intervju med Ulf Lundell, väl beskrivet i detta porträtt i tidningen Fokus. Lundell var rejält på fyllan och det blev bara värre. Han kläckte ur sig dumheter och blev allt mer osammanhängande. Lagercrantz noterade allt som hände och när det publicerades framstod Lundell som ett fyllo och ett vrak. Som jag kommer ihåg det blev det en rejäl debatt om det etiskt försvarbara att lämna ut Lundell så fullständigt. Lagercrantz måste ha skrivit utan minsta känsla för hur Lundell skulle ta att få läsa om sin fylla i Expressen. Lundell själv gick sedan in i en lång period av total nykterhet. Jag skriver detta för att Lagercrantz om någon borde ha klart för sig medias mekanismer, hur hårt det kan slå, hur viktigt det är att vara förberedd och hur avgörande det är att hålla huvudet kallt.

Jag är övertygad om att boken kan sälja i massupplaga i de 30 länder där den nu lanseras samtidigt. Och det alldeles oavsett hur kritiska media är i Sverige. För alla läsare ”worldwide” tror jag Larssons exsambo Eva Gabrielssons ilska är ointressant, liksom vilka villkor Norstedt har ställt journalisterna inför.

Men jag är precis lika säker på att Norstedts är mån om sitt varumärke i Sverige. Bokförlaget har ett liv att leva även efter ”M4”, som boken redan förkortats till. Förlaget är ständigt till försäljning. Nästan vad som helst är nog bättre för det gamla anrika Norstedts än att ägas av KF. Ur det perspektivet har mediehanteringen varit katastrofal.

Att Norstedts i sitt sekretessavtal ställde som villkor för intervjuer med Lagercrantz att de fick ske utan att reportrarna först fick läsa boken tycker jag är helt ok. Så fungerar det också vid bevakning av dokusåpor och är legio när man i en stor kommersiell satsning vill värna upphovsrätten. Det var ett erbjudande till de media som tycker att det är intressant varför Lagercrantz gav sig i kast med detta, om hur han gått tillväga för att imitera Larssons litterära stil, vilka svårigheter och utmaningar han stött på, hur rädd han är att det blir fiasko och en massa liknande frågor. JAG hade tyckt att det varit intressant om jag var reporter. Gentemot danska Politiken och andra kritiker var det bara att säga: ”Slipp då! Detta är ett erbjudande, gillar ni det inte kan ni ju vänta till utgivningen och recensera boken då.” Jag hade alltså gärna sett att Norstedt hanterat just den situationen tuffare.

Men det som är helt ofattbart är att Norstedts i villkoren för intervjuerna krävde att ingen fick ställa frågor till Lagercrantz om hans formuleringar av Zlatans citat i boken ”Jag är Zlatan”. Journalister måste få ställa vilka frågor de vill. Det är naturligtvis upp till Lagercrantz att inte besvara dem, utan hävda att här och nu svarar han på frågor om ”Det som inte dödar”. Det borde en rutinerad gammal reporter klara.

Värre ändå: Lagercrantz säger att han är ”skamfull” inför Norstedts villkor. Hade det funnits en genomtänkt mediestrategi från Norstedts så hade man kommit överens om att alla frågor kring villkoren besvaras av förläggaren och inte av Lagercrantz. På det här viset blev Lagercrantz sin egen fiende, han överlämnade rep till media att hänga honom i. Jag är övertygad om att detta lilla ord ”skamfull” bidrog till att han blev hårt ansatt i SVT:s Aktuellt-intervju. Att han blev defensiv, känslomässig och ställd. Men ”korsförhör av tredje graden” som förlaget kallar det? ”Fruktansvärt inslag” och ”tabloidisering”, enligt Lagercrantz? Det var en normal och tuff intervju med negativ vinkel, inget värre än så. Gå gärna tillbaka i texten och reflektera över Lagercrantz intervju med Lundell. Lyssna sedan efter kraschen av sten i det egna glashuset.

Några reportrar vill nu göra gällande att David Lagercrantz ”vann” på intervjun, han ”visade sig mänsklig”. Men när berömde journalister senast någon annan typ av makthavare eller känd person som stirrar upp sig, vevar med armarna och med febrig blick säger ”jag gör så gott jag kan” och ”jag vill göra gott”?

Jag tycker Lagercrantz mer framstod som ett jagat djur än som en modig person som givit sig i kast med och klarat en svår utmaning. Och det är förlagets fel. Norstedts kastade Lagercrantz åt vargarna och precis så tycker jag både förlag och mediehus oftast gör när deras ”stjärnor” hamnar i problem och kriser. De får klara sig bäst de kan.

Förlagets VD heter numera Otto Sjöberg, gammal chefredaktör på Expressen med lång och gedigen journalistisk bakgrund. Men under de år han var där såg jag honom aldrig klara att hantera media på det skickliga sätt som till exempel hans efterträdare Thomas Mattsson kan.

Slutsatsen är given: Journalister tror ofta att de har en medfödd förmåga att hantera media när de är på ”fel” sida blocket eller kameran och själva granskas kritiskt och angrips. Det har de inte.

Andra skriver intressant om ”Det som inte dödar”.

/Paul Ronge

Blir SL sist ut i Sverige att sakna etisk kompass?

Jag har under de senaste dagarna varit invecklad i en het debatt om Sverigedemokraternas annonskampanj mot tiggarna, där de på SL:s Östermalmsstation på engelska, för hela svenska folkets räkning bett utländska turister att ”ursäkta röran” som tiggarna orsakar.

Det började i Aftonbladet den 3 augusti, där jag ansåg att SD:s kampanj var en provokation ytterst riktad mot romerna och borde tangera hets mot folkgrupp. Att den PR-mässigt säkert eldade de egna massorna, men att den sannolikt inte gav nya anhängare. Där förutspådde jag att SL skulle bli den stora förloraren på dramat, vilket också skedde med en storm i sociala medier under hashtaggen #SLspriderrasism och en demonstration – riktad mot SL, inte Sverigedemokraterna.

I P4 Extra utvecklade jag kritiken mot SL (Inslaget kommer 1.15 minuter in i programmet, alltså alldeles i början).

Och idag medverkade jag i TV4 Nyhetsmorgon, tillsammans med SL:s kommunikationschef Suss Forssman Thullberg och retorikforskaren Lena Lid Falkman.

Frågan om tiggeriet är kanske ett av de mest brännande samtalsämnena idag i Sverige, jag anser att frågan är oerhört komplex. De flesta humanister med empati tycker det är plågsamt att se dessa förnedrade och utsatta människor och att förhålla sig till tiggeriet. Ska man ge pengar eller inte? Hur ska Rumänien kunna tvingas ta ansvar för sina medborgare istället för som nu, där riktade pengar från EU används till annat? Finns organiserade kriminella ligor kring tiggeriet (avvisat i flera stora undersökningar)?

Att SD går fram som en elefant i en porslinsbutik, med lösningen ”kör ut dem” och tiggeriförbud förvånar ingen. Möjligtvis kan jag tycka de visar stor feghet när de inte vågar stå för att det är romerna som grupp de menar med att angripa tiggarna. Vi vet alla att det är så och det är bara en juridisk piruett, för att inte kunna anklagas för hets mot folkgrupp, som gör att SD inte talar klarspråk.

Men att SL tvår sina händer, hänvisar till att de enligt beslut är tvungna att acceptera politisk reklam och att de då inte kan ha några som helst synpunkter på innehållet, även om det är kränkande och tangerar hets mot folkgrupp, DET har upprört.

SL har gjort det väldigt enkelt för sig. De har abdikerat från ett ansvar som stort kollektivtrafikföretag, istället för att använda sitt (eventuella) goda omdöme att inte kränka resenärer som av olika skäl känner djup olust mot att man sparkar på de mest utsatta.

Och märkligast av allt: SL:s etiska riktlinjer är kraftfullare mot kommersiella företag än politiska partier. Dagens Industri idag, papperstidningen:

”SL:s riktlinjer för reklam säger att budskap som kan uppfattas som stötande för en folkgrupp inte får förekomma. Det gäller dock enbart kommersiell reklam och inte politisk, enligt SL.

’Vi tittar på yttrandefrihetslagstiftningen och har inte kunnat bedöma att det här budskapet strider mot den’, säger Jesper Pettersson på SL:s presstjänst.”

I det korta klippet från TV4:s morgonsoffa så frågar jag Suss Forssman Thullberg hur hon skulle se på om ett politiskt parti ville göra en kampanj mot aborter, kalla aborter för dödande och mord och visa foster på affischer i tunnelbanan. Forssman Thullberg blir, som ni ser, svarslös, erkänner att hon inte kan svara på om en sådan kampanj skulle godkännas och avslutar med att hon hoppas att SL aldrig kommer att ställas inför den frågan.

Det här visar ju i klartext att frågan är komplex. Om ett politiskt parti skulle komma med en sådan propå skulle det väl vara inkonsekvent att inte godkänna den, när SL redan tillåtit SD att angripa tiggarna?

Även om SD:s kampanj sannolikt juridiskt inte kommer att betraktas som hets mot folkgrupp av Justitiekanslern så är det självklart inte en demokratisk rättighet för SD att annonsera i SL. SL blandar bort korten helt när de vill framställa sig som demokratins och yttrandefrihetens främsta förkämpe. SD har en massa olika plattformar att föra fram sitt krav om tiggeriförbud, det har bland annat skett i Sveriges Riksdag. Inget hindrar SD:s yttrandefrihet. Men ingen lag säger heller att SL MÅSTE godkänna annonser som av resenärerna kan uppfattas som stötande och kränkande.

Sven-Eric Söder, generaldirektör för Folke Bernadotte Academy och mycket rutinerad politiker, både som statssekreterare i en Socialdemokratisk regering och som kanslichef för Socialdemokraterna skriver idag på Facebook:

”Vad tycker landstingspolitikerna? Att vara tyst är också ett ställningstagande. SDs rasistreklam i allas vår tunnelbana är så graverande att SL-styrelsen/trafiknämnden borde sammanträda omgående och ge bolaget tydliga direktiv. Kommer det att ske? Som skattebetalare, kund, resenär och väljare förväntar jag mig att den nedtagna s k reklamen inte ersätts och eventuellt kvarvarande rasistpropaganda tas ned omgående. Som sagt, att inte agera är också ett ställningstagande! Politik är ingen sällskapslek – det är på allvar!”

Nästan alla kunder jag jobbar med idag har CR (Corporate Responsibility) högst på dagordningen. De ställer dagligen frågor som: Hur ska vår etiska kompass se ut? Kan vi leva upp till alla krav som finns för mänskliga rättigheter, mot rasism och diskriminering och för en etiskt godtagbar produktion?

Ska SL vara det enda större företag i Sverige som saknar etisk kompass för hela (alltså även den politiska) annonsverksamheten?

När jag skriver detta ser jag på SVT att SD:s takbanderoller i Östermalms tunnelbana inte ska sättas upp igen, efter den vandalisering och nedrivning som pågått. Så slutar allt i elände och våld.

Som Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström skriver: Vandalisering löser ingenting. Självklart måste vi ta avstånd från våld, kriminalitet och åverkan.

SL har ansvaret för att extremhöger och extremvänster med hat och konfrontation som drivkraft fick göda varandra och elda på konflikten. Och i mitten står alla vi andra som vill ha ett vettigt, gärna lågmält och framför allt SAKLIGT samtal med konstruktiva förslag vad vi gör åt situationen med allt fler utsatta människor tiggande på trottoarerna och vid köpcentra.

Hade jag varit SL:s PR-rådgivare i den här historien, när jag sett effekterna av detta deprimerande mörker, så hade jag lämnat tillbaka pengarna.

Andra skriver intressant om SD:s kampanj.

Paul Ronge

Uppdatering: Tycker denna debattartikel i DN Debatt 7/8 exakt sätter fingret på vad det handlar om: Varför följer inte SL sina egna principer?