Jan Guillou

Livsfarligt i FB-eran att vara en ”profil”

1993, för snart 25 år sedan, dömdes skivbolagsdirektören Billy Butt till fem års fängelse för våldtäkter.

Han hade gått fram ungefär som Harvey Weinstein gjorde i Hollywoods glamourvärld – tubbat och lurat sig till sex genom att förespegla skivkontrakt, ära och berömmelse. Löften han inte höll. Butt hade burit sig åt som ett ärkesvin, moraliskt förkastligt, men det är mycket tveksamt att han gjorde det han dömdes för – själva våldtäkterna. Kvinnorna hade frivilligt sex med honom och hämnades på lättförståeliga grunder genom sina anmälningar. Butt åkte i fängelse.

Det var ett justitiemord. I många år har Butt försökt få upprättelse och resning, alltid för döva öron. Jan Guillou beskriver det skedda i den här artikeln från 2010.

Jag jobbade under Butt-affären på Expressen och kunde följa den på nära håll. Anonymiserad som ”nöjesprofilen”, förlöjligades och hånades han. De likaledes anonymiserade kvinnorna häcklade hans ”lilla snopp och fula kropp”. Straffet, förutom fängelse, blev allmän bespottning på ungefär samma sätt som idag sker vid de sociala mediernas skampåle – men där ofta med namns nämnande.

I den pressdebatt som skedde efter domen diskuterades att vådan för Billy Butt kanske hade blivit mindre om han hade varit namngiven från början. Genom anonymiseringen avpersonifierades han, blev en svart siluett med krokig näsa. En symbol som media i skydd av anonymiseringen kunde ta all heder och ära av.

Jag menar att det ändå hade varit fel att namnge honom. Jag hävdar fortfarande att de pressetiska reglerna om namnpublicering är oerhört viktiga att respektera.

Men skandalen kring ”nöjesprofilen” är intressant att ha i huvudet när #MeToo nu går fram som en revolutionerande ångvält över världen.

I det engelska parlamentet cirkulerar en lista med namn på 40 högt uppsatta Tory-politiker, publicerad på nätet, där ett antal verkar ha hamnat för att de varit otrogna, sexuellt ohämmade och bett sig olämpligt, men bara några få anklagas för våldtäkt eller sexuella kränkningar som kan betraktas som kriminella och falla under åtal.

Jag har själv fått direktinformation om att en så kallad kändis hotats med utpressning. Om han inte betalade en stor summa för en påstådd sexuell kränkning så skulle personen gå till media.

Man måste våga ha flera tankar i huvudet samtidigt. Det går att tycka att #MeToo är något av det viktigaste som hänt mot sexuellt våldförande och trakasserier under modern tid och samtidigt inse att detta (kanske på grund av hämndmotiv eller svartsjuka) också kommer att kunna drabba helt oskyldiga.

För mig som krishanterare har sociala medier inneburit att det svenska medielandskapet ritats om radikalt.

Till exempel: Tills för bara något år sedan kunde rykten och anklagelser florera vilt på nätet, men stannade där. Traditionella medier höll oftast fast vid de pressetiska reglerna och kämpade istället vilt för att få utpekade personer att ”tala ut”. Gjorde dessa inte det, höll sig borta från telefoner och vägrade kommentera, så skrev heller inte media ut namnen.

Fortfarande är det en enorm skillnad mellan att bli utpekad, anklagad och kanske förtalad i sociala medier, jämfört med en publicering i traditionella medier – av en del föraktfullt kallade ”gammelmedia”.

För inte alls länge sedan satt en svensk företagsledare häktad i en världsmetropol, anklagad för våldtäkt. Personen var namngiven i sociala medier och hett stoff för svensk media. Men de fick inga som helst kommentarer. Förundersökningen lades ner och personen återvände till Sverige utan att ha fått sitt rykte och kanske även sitt fortsatta arbetsliv, förstört.

Jämför med Fredrik Virtanen. Han hängdes ut på sex sidor i Expressen efter ett liknande scenario. Även där fanns en nedlagd förundersökning om våldtäkt och även han vägrade kommentera, trots livlig ryktesspridning på nätet. Själva uthängningen är historisk. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skriver om det här och Virtanen har nu PO-anmält Expressen och Svenska Dagbladet för publiceringarna.

Den andra utpekade för våldtäkt och sextrakasserier, ”TV4-profilen” Martin Timell, sa åtminstone några ord när media ringde: ”Det är så himla lågt”. Kanske räckte det lilla uttalandet för Expressens beslut att publicera namnet?

Både Virtanen och Timell har sedan ”talat ut” i stora intervjuer i media, enligt ungefär samma modell som Harvey Weinsten: Bedyrat att allt det skedde under en annan tid, att de betett sig tölpaktigt och är djupt ångerfulla, samt lovat att de försöker bli bättre personer.

Med andra ord traditionella pudlar. Och jag tror inte de fungerar bättre för dem än vad den gjorde för Weinstein. Han har ju, trots att han lade sig platt, redan förlorat sin heder, sin fru, sitt jobb och till och med fråntagits tidigare utmärkelser.

Jag har tidigare skrivit att när det gäller krishantering är sociala medier tändstickan/tändhatten och traditionella medier krutdurken. Hur hårt och hur länge man än blir angripen i sociala medier så är det inte krisen riktigt allvarlig innan den når traditionella medier. Då kan den å andra sidan bli förödande.

Händelserna kring #MeToo bekräftar den bilden. En undersökning gjord av branschtidningen Resumé visar att majoriteten fick kunskap om att Timell och Virtanen var de utpekade männen via traditionella medier. Och detta trots att rykten och uttalanden först florerade i sociala medier.

Pressetikens gränser har definitivt förskjutits och därmed måste alla ställa in sig på att begreppen ”privatlivets helgd” och ”oskyldig tills motsatsen bevisats” inte är så skyddande längre. Nu under FB-eran har det aldrig varit farligare att vara en ”kändis” eller en ”profil”.

Det tål att påminna om den gamla tumregeln: ”Om du tänker göra något som du absolut inte skulle vilja se på ettan i Expressen eller Aftonbladet – gör det inte!”.

Andra skriver intressant i bloggar

Paul Ronge

Kan man lita på polisen? Gästblogg av Hans Kilsved

Jag har känt Hans Kilsved sedan han var sakkunnig hos Kjell-Olof Feldt på 1980-talet. En riktig Socialdemokrat med mycket större intresse för rättvisa och moral än för att klättra på karriärstegar och stryka makten medhårs. För en tid sedan bad han mig att moderera en debatt om huruvida polisen ljugit vid kravallerna i Husby och mordbranden i Högdalen. Och nu hände det igen – polisen ljög och blandade bort korten om det avslöjade kvinnoregistret. Det var ett enkelt val att be Hans, med sin kunskap och sitt patos, att gästblogga hos mig! //

Kan man lita på polisen?

– ”Om du inte vet vad du ska säga – säg sanningen. Ljug inte.” Så enkelt kan man uttrycka en mediepolicy. För min egen del har dessa ord uttalade av min dåvarande chef Kjell-Olof Feldt räckt långt efter det att jag slutade arbeta för honom. Men alla har inte doppats i västerbottnisk moralism som barn. När man lyssnar till en del polischefer liknar de bara alltför väl de överlevare bland buset som aldrig litar på någon och som självklart själva aldrig är att lita på.

Nu senast är det polismästaren på Södertörn, Christian Agdur, som slirar runt i Dagens Ekot efter avslöjandet om Stockholmspolisens skvallerregister om misshandlade kvinnor. Han gör påståenden om registrets syfte, som helt tydligt motsägs när man gör djupdykningar i innehållet. Varför har han så svårt att erkänna att registret uppenbarligen använts för att förminska värdet av kvinnornas anmälningar? Varför kan han inte säga att hans kollegor gått över gränsen för det tillåtna, att registret strider mot reglerna – att det är olagligt? Han kunde väl åtminstone be att få återkomma om låt säga två timmar, kolla registret och sedan berätta vad han ska göra åt det. Det är så oprofessionellt och sorgligt år 2014. Varje gång en polischef ljuger drar det ner allmänhetens förtroende för kåren. Som om de inte förstod ett dugg om hur man bygger förtroende.

Det var samma hållningslösa ljugande när det avslöjades att Skånepolisen förde register över romer. Syftet uppgavs vara att hålla reda på personer som ingick i en släktfejd, men för varje detalj som polisen i en utdragen pinsam process överbevisades om framstod till sist ett annat mönster: Registret innehöll uppgifter som snarare passade bättre som källa när polisen anonymt och systematiskt läcker till Flashback och Avpixlat. Det är ingen hemlighet att en hög andel av poliserna hyser sympatier för Sverigedemokraterna, att alltför många av dem verkar ha svårt för att hålla isär sina personliga övertygelser och grundlagen (Regeringsformen 1 kap, § 9) som talar om människors rätt att behandlas lika inför lagen.

Den 13 maj 2013 sköt polisen en 69-årig invandrare till döds. I ett pressmeddelande påstod polisens informationschef Lars Byström att mannen förts med ambulans till sjukhus, medan han i verkligheten låg stendöd på golvet i sin egen lägenhet. När kriminalreportern och filmaren Björn Lockström bad polisen att kontrollera fakta vidhöll de sin egen version till dess att Björns filmbevis visats i TV, men bara i de delar där de överbevisats. (Uppdrag Gransknings reportage om dödsskjutningen i Husby) Björn Lockström konstaterar att polisen vid flera tillfällen lämnat felaktig och vilseledande information efter händelser där polisinsatsen gått snett. Det kan möjligen förklaras som någon sorts försvarsmönster, när någon pinsamt inträffat, men blir allvarligt när det handlar om en myndighet som ska vara ryggraden i en rättstat.

Vi medborgare har behov av en väl fungerande polis. Annars skulle brottslingar få härja fritt, de skulle inte lagföras och Sverige skulle bli ett laglöst land. När Igor Cantillana flydde från rättosäkerheten i Chile och kom till Sverige upplevde han Sverige som en trygg plats där polisen står under demokratisk kontroll. Händelserna i Husby gjorde att han vaknade svettig på morgonen, de gav honom en flashback från tiden i Chile: Där ljög polisen systematiskt om motiv och händelseförlopp när personer blivit dödade.

Är Sverige en rättsstat, frågade på ett frukostmöte jag ordnade om händelserna i Husby. Jag ville svara ja och säga att det var ett enskilt misstag, men istället blev jag från denna stund alltmer uppmärksam på det systematiska i polisens ljugande. Det var ju inte den enda dödsskjutningen som polisen gjort. De har ökat under senare år – sedan 1995 har 18 personer skjutits till döds. (Artikel i SvD om ”Kraftig ökning av polisens dödsskjutningar”. Det är ingen uppbygglig läsning att granska klippen efter alla dessa händelser. Där finns ett gemensamt mönster – slirigheten i mötet med medierna. En orsak till det ökade antalet dödsskjutningar skulle ju kunna vara att polisen sedan 2003 övergått till att använda amerikanska dum-dum-kulor. De får inte ens tillverkas i Sverige. Det är en särskilt dödlig jaktammunition som sedan 1899 är förbjuden i krig. (Jan Guillou i Aftonbladet: ”Svensk polis använder dödliga kulor – för att politikerna inte begriper”): Men som alltså får användas när man ska övermanna psykotiska personer i deras eget hem. Till politikerna säger polisen att denna ammunition är ovärderlig för att stoppa våldsbenägna personer mitt i gärningen. Man talar om stoppverkan, ett nyckelord för att begripa motivet till att politikerna tillåter fortsatt användning. Om man skjuter någon med vanlig ammunition riskerar man att personen inte blir tillräckligt skadad för att fortsätta sin våldshandling. De som dött är ju onekligen effektivt stoppade. Dessutom riskerar man rikoschetter om kulan oskadd går igenom kroppen och studsar mot golv, tak och väggar. Konstigt att detta inte upplevs som ett problem hos polisen i andra länder. Med denna advokatyr har politikerna låtit sig nöja. Även media. I Sverige är det annars vanligt att man utvärderar verksamheter i detalj. Ibland sker utvärderingen kontinuerligt av fristående statliga inspektionsmyndigheter. Varför är behovet av evidensbaserad kunskap mindre när det gäller polisens användning av dödlig ammunition? Varför vill vi inte veta sanningen? På Flashback och Avpixlat hetsar anonyma skribenter mot de tiggande romer som vistas i Sverige. När romlägret i Högdalen brinner och personer på plats (bland annat Sven Hovmöller, professor i kemi vid Stockholms universitet) vänder sig till polisen och efterlyser en brottsplatsundersökning sker alla polisens insatser med utsökt avmätthet. Ett dygn efter händelsen riktas misstankarna mot romerna själva – rubriceringen är allmänfarlig vårdslöshet. Händelsen har skildrats i Randi Mossige Norheims reportage om mordbranden mot romer i Högdalen i Sveriges Radio P1 Verkligheten: Handfallenheten inför ett fall som i domstol skulle kunna klassificeras som mordbrand är så stor att en viktig fråga bränner sig fast: Varför?

Andra skriver intressant om polisen

Hans Kilsved

”Är det inte Janne (Josefsson) som sitter där borta?”

Så fort jag tänker på varumärken, både personliga och sådana för företag och organisationer så kommer en episod ur mitt liv som PR-konsult direkt i mitt minne.

Det här var rätt många år sedan och Pressklubben i Stockholm, en fin restaurang som också har riktigt goda belgiska munköl, ville ha min hjälp att analysera en annonskampanj som reklamare försökte sälja in hos dem. Jag gjorde det helt ”pro bono” för att hjälpa en vän, så jag avslöjar ingen kund här.

”Titta där borta sitter Jan”, var första skissen. ”Vilken Jan menar ni?” ”Jan Guillou, förstås”!

”Okej, visa nästa”, sa jag. ”Men där i hörnet har vi ju Lennart!”. ”Vilken Lennart? frågade jag”. ”Lennart Ekdal förstås”!

”Och ge mig nu den sista”. ”Är det inte Janne som sitter därborta?” ”Vilken Janne?” ”Janne Josefsson, förstår du väl!”

Jag förstod ju att förhoppningen var att om man kunde visa på kända och namnkunniga journalister som åt och drack på Pressklubben så skulle det ge ett skimmer som fick kunder att ila till restaurangen för att sola sig i glansen. Problemet var ju bara att det var hundra procent fel – på alla plan.

”För det första äter ingen av dem här .För det andra heter inte Ekdal Lennart, om man nu känner honom privat, utan kallas ’Eka’, för det tredje vill de knappast förknippas med varumärket Pressklubben som journalister, eftersom ett antal fyllskallar från främst kvällstidningarna gav stället stenhårt dåligt rykte i slutet på 1980-talet. Ni riskerar protester och en rejäl backlash.”

Pressklubben avstod kampanjen och är idag ett framgångsrikt ställe som säljer sig som det de är; duktiga på mat och dryck med målgruppen moderna innerstadsarbetande tjänstemän, entreprenörer och konsulter, snarare än journalister.

Min poäng är att ett varumärke MÅSTE bygga på en bild som är sann. Den riktigt dåliga reklamen låter dig köpa plats för att säga att du är något du inte är. Det värmer under tiden den svindyra kampanjen rullar, men går aldrig att bygga vidare på. Som att hälla bensin på dyngsurt trä i en tunna; det flammar upp i några minuter och sedan återstår bara en sorglig rökslinga.

PR, där du inte kan köpa dig plats så länge det finns journalister med integritet och heder, har fördelen att du i princip måste bygga varumärket på en sann bild för att passera journalistikens nålsöga. Gör du det och bygger gediget och långsamt så får du ett varumärke som pallar stormar och kriser, som ett riktigt välbyggt hus. Sådana som Ingvar Kamprad, Ingemar Stenmark och – den som en stor del av världen i dagarna ber för – Nelson Mandela. Det är inga dagssländor. Inga profeter som dyker upp och försvinner i sina kortbyxor (eller någon annan gimmick) , eller som blir kända från någon dokusåpa. De är personliga varumärken på riktigt.

Litet av det här försökte jag förmedla på Region Västerbottens stora seminarium ”Mötesplats Lycksele” igår, där kommunföreträdare, näringsliv, kreatörer och eldsjälar av alla sorter var samlade . En kväll där solen liksom aldrig gick ner utan bara dippade lite vid 22-tiden, vid svindlande vackra Ume Älv som just där bredde ut sig som en magnifik insjö.

Region Västerbottens hemsida visar bredden i verksamheten.

Västerbotten har den kreativa, unga och expansiva universitetsmiljön i Umeå, Storuman som den guldtätaste idrottskommunen i Sverige, vattenkraften och skogen, det älskade hockeylaget AIK i Skellefteå, en bandbredd som är bland de bästa i Sverige och ett brett och rikt kulturliv. Västerbotten hade en gång som slogan det fyndiga: ”Det kompletta länet”.

Så Västerbotten är på riktigt och behöver ingen dyr annonskampanj som målar ut länet för något det inte är (men kanske skulle kunna drömma om att vara).

Ett av mina budskap var att det är mycket bättre att använda begreppet ”norra Sverige” än ”Norrland” i varumärkesbygget. Det är en inkluderande formulering som ungefär säger: ”Vi är en del av Sverige och vill ha full mobiltäckning, utbyggd Botniabana och en bättre infrastruktur som finns i landets storstadsregioner – inte för att vi är kravmaskiner utan för att vi vill vara med och konkurrera om den bästa arbetskraften och om att få hit de bästa företagen och på så sätt bidra till hela Sveriges utveckling”.

Jag tror att en orsak till att Centern var så stark under Thorbjörn Fälldin, statsminister i slutet av 1970-talet, var att landsbygden kopplade upp sig mot storstaden. Att det fanns så många Stockholmare som faktiskt kom från hela landet. Som kunde sympatisera med tanken att hela Sverige ska leva. Jag påpekade på seminariet igår; ”Jag är en 08 idag, men kommer ju från den lilla byn Håverud där vi var fem i klassen och fick sitta två klasser i samma klassrum”. Expressens Niklas Svensson är från något samhälle i krokarna av Ronneby. Gamla SVT-reportern K-G Bergström kommer från ett samhälle i Norrbotten. Centern idag förknippas med Stureplan, men utan att samtidigt koppla till exempelvis Dalboslättens bönder och då straffas man med att ligga under fyraprocentspärren i opinionsmätningarna. Det är åtminstone en möjlig förklaring till kräftgången.

Andra skriver intressant om varumärken.

Paul Ronge

Lyft ut Stenius – med gaffeltruck om så behövs!

På en dryg månad har jag skrivit en bok om sociala medier – nu återstår bara en enda intervju – den med Isabella Löwengrip, aka Blondinbella, på onsdag efter påskhelgen.

Ofattbart fri och lättad över att detta nu är gjort (vilket åter också ger mig tid att blogga) lyssnar jag på P1:s Lördagsintervju med en av Sveriges skickligaste intervjuare Thomas Ramberg.

Jag får höra Pressombudsmannen Yrsa Stenius argumentera för sitt krav att ingen debatt ska få förekomma om hennes beslut att fälla Expressen för publiceringen av Jan Guillous samröre med KGB.

Trots den otroliga storm som varit om hennes minst sagt kontroversiella beslut står ingenting på PO/PO:ns ofattbart trista hemsida. Och så ska det vara, enligt Stenius. INGEN får debattera HENNES beslut innan Pressens Opinionsnämnd sagt sitt. Sådana Är Reglerna.

Yrsa Stenius har ju uttryckligen sagt att hon gillar den fina filosofiska inställningen från president Kekkonens Finland. I gränslandet till den väldiga ryska björnen tiger man eller tänker sig för noga innan man talar. Därmed har hon ju också visat en fördomsfri och pragmatisk inställning till censur som hon nu tycks ha överfört till PO och svenska förhållanden.

Jag tycker det var en omdömeslöshet och en tragedi överhuvudtaget att utnämna Yrsa Stenius till PO. Hon har ingen känsla för nyheter, hon är absolut tondöv när det handlar om att kvällstidningar måste testa gränser. Hon är de fina salongernas publicist, där inga fönster öppnats på lång tid och luften stannar unken och skämd.

Expressen gör helt rätt i att nu bojkotta PO så länge Stenius sitter kvar. Pressens Opinionsnämnd är redan som den är idag tandlös. Ska den då använda sina få tänder att bita en tidning som faktiskt vågat granska och avslöja en betydande journalistisk makthavare och där ju till och med Jan Guillou erkänt att Expressen haft rätt i sina fakta.

Det är inte scoopet i sig som Yrsa Stenius fäller säger hon till Ramberg, det är ”presentationen”. För stor stil alltså, för braskande rubriker. Jösses…

Jag tycker Tidningsutgivarna och Journalistförbundet borde gå samman i ett enigt beslut: ”Om inte Yrsa Stenius avgår frivilligt nu, så lyfter vi ut henne”. Frågan handlar inte om att begränsa PO:s rätt att ta kontroversiella beslut. Den handlar bara om att erkänna sitt eget dåliga omdöme: Att totalt fel person tillsatts på posten.

Om hon inte själv har vett att avgå bör hon lyftas ut med gaffeltruck om det så ska behövas.

Sedan är det dags att föra en meningsfull diskussion om hur press och radio/TV:s etiska regler skulle kunna moderniseras och anpassas till ett 2000-tal där sociala medier utvecklas explosionsartat och där det också finns en undervegetation av skvaller och nätmobbing. Positivt och negativt påverkar detta media dramatiskt. Vilken sorts Opinionsnämnd kräver det i vår tid?

Varje sådan diskussion är ju tyvärr omöjlig att föra så länge Yrsa Stenius kvarstår som PO.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om pressetik och politik.

Uppdatering 1: DN refererar Lördagsintervjun och konstaterar att Stenius står på sig.

Uppdatering 2: Alltid läsvärde ”Signerat Kjellberg” kommenterar mitt inlägg.

Uppdatering 3: Även Gävlemedia revolterar mot Stenius.