Nyss hemkommen från ett skönt avbrott i Antibes. I Monaco såg vi tennis i världsklass under Rolex Masters och kunde sedan på TV fortsätta se Novak Djokovic vinna i finalen mot Tomas Berdych. Våra dagar där avslutades med 24 grader och flödande sol.
Men via media sköljer samtidigt världens elände över oss. 1000 immigranter döda i Medelhavet bara under en helg. En ofattbar grymhet. Smugglare som låser in människor, packade som sillar under däck i sjöodugliga båtar. Som stjäl deras få tillhörigheter och tar alla deras besparingar.
Människor som flyr från ett barbari som säkert inte ens har sin motsvarighet från mörkaste medeltid. Människor som halshuggs, etnisk rensning, nioåringar som våldtas. Idag i Svenska Dagbladet papperstidning läser jag ett skärande starkt reportage med vittnesmål om vilket helvete flyktingar som tagit sig hit till Sverige fått genomlida.
Den filosofiska frågan blir: Varför har vissa av oss det så bra? Vi som kan titta på tennis i Monaco, samtidigt som det skimrande Medelhavet som ses från Central Court blivit en massgrav för människor som bara vill ha ett bättre liv?
Varför är allt så orättvist? Varför finns det så mycket grymhet – väldigt ofta övergrepp som sker i religionens namn?
Precis detta handlar Christer Sturmarks nya bok ”Upplysning i det 21 århundradet” om.
Christer Sturmark verkar via Humanisterna ha gjort till sin livsuppgift att visa att det inte finns någon Gud. Hur skulle en Gud tillåta att extrema islamister som IS och Boko Haram i hans namn genomför sina blodiga terrordåd? lyder en av Sturmarks frågor. I sin bok går han igenom en mängd olika argument, med många historiska invinklingar som bevisar hans tes. Han gör det ledigt och med kuriosa och kunskap om Upplysningstiden och om hur ateister och fritänkare har förföljts genom århundraden. En sådan typisk poäng är när han visar att trollkarlarnas formel ”Abra Kadabra” i själva verket är en språklig förvrängning från en kristen litania på latin.
Jag rekommenderar boken till alla som är filosofiskt intresserade, oavsett om de är agnostiker eller i någon mån troende. En stark poäng är att Sturmark kan beskriva den vämjelse han känner över de extrema islamisternas illdåd utan att det någonsin skulle kunna gå att kalla honom Sverigedemokrat. Hans kritik mot islamismen, som idag dominerar som ondskans religion i världen, är befriande och välgörande mot alla dem som försöker avfärda den kritiken som ”islamofobi”. Han visar att ”gudlösa”, sekulära länder inte har mera brott än länder som tillåter religionen att styra samhället och som därmed per definition blir odemokratiska och förtryckande, som Saudi, Iran och Irak. Han tar fram poängen att amerikanska fängelser, befolkade av mördare och våldsverkare, har mycket högre andel religiösa än det civila samhället.
Jag översatte delar av Charlie Hebdo från franska i en bloggpost, efter morden på deras redaktion, som tveklöst visar att det som gäller är la laïcite: Rätten att hålla samhället fritt från Gud, att låta religionen vara en privatsak.
Redaktionen hånar de som kallas sig ”Charlie” som inte står för det sekulära samhället och konstaterar att de kan fara åt helvete (‘Nous laissons les autres se démerder avec ça’).
Jag har träffat Sturmark och han är i min mening en intellektuellt hederlig och sympatisk person. Men min enda invändning är att Sturmark sätter sådan kraft i att övertyga människor som är troende om att Gud inte finns. Ingen kan ju egentligen veta, ingen kan komma tillbaka och berätta hur det EGENTLIGEN är. Leva och låta leva är min modell. Det finns ett drag av besserwisser i Humanisternas offensiv för att bevisa att Gud inte finns som jag förstår kan verka väldigt utmanande för de vardagsreligiösa som aldrig skulle göra en människa för när och som håller sin tro för sig själva.
Andra skriver intressant om religion,
Paul Ronge