Trettondagsafton och plötsligt känns 2014 ljusare, hoppfullare, ett år då det kan bli lättare att andas.
Två välskrivna inlägg i den rykande aktuella debatten om det svenska debattklimatet är orsaken till att åtminstone jag blir upplyft.
Aftonbladets Anders Lindberg skriver intressant om att sociala medier öppnat en ny ”åsiktskorridor”, vilket gör att fler än de tongivande opinionsbildarna gör sig hörda. Han påminner också om det brutala debattklimatet när både Mona Sahlin och Håkan Juholt fick sina politiska karriärer knäckta.
DN:s blytunge och smått legendariske reporter Richard Schwartz skriver idag på ledarsidan under rubriken ”Legitima frågor misstänkliggörs”, från en helt annan vinkel att om inte också invandringens problem får diskuteras så kommer vi att driva allt fler i armarna på Sverigedemokraterna.
Just detta har varit den socialdemokratiske bloggaren Johan Westerholms tes under en längre tid och för sina fritänkande betraktelser och funderingar har han fått utstå spott och spe.
Schwartz tar en avsats i Centraleuropa, som han sannolikt känner bättre på djupet än någon annan reporter verksam i svenska medier. Hur vi i modern tid tvingats se rena etniska rensningar i det på papperet så civiliserade Europa. Nicolae Ceausescu höll ihop Rumänien med diktatorisk järnhand. När han störtades var det som att öppna en feljäst surströmmingsburk – plötsligt strömmade allt öppet hat ut och folkmördandet började. Jag tänker också på Somalia, Syrien och Sydsudan, där man kemikaliemördar och halshugger barn för att utplåna hela stammar och folkslag.
Nog har väl Schwartz rätt i att rasism och främlingsfientlighet i Sverige i den jämförelsen är som ”ett ganska milt blåsväder”?
Det betyder givetvis inte att rasismen inte ska tas på allvar och bekämpas – tvärtom. Men vi måste se proportionerna och förstå att om vi lättvindigt skäller människor för rasister när de ställer rimliga frågor så hjälper vi Sverigedemokraterna att rekrytera fler anhängare.
Jag tror tvärtom att det är just viljan att problematisera för att hitta lösningar på problemen som är den avgörande skillnaden mellan ledande Sverigedemokrater och oss andra som inte är invandrarfientliga. Det är ju så vi hanterar alla andra politiska frågor i en demokrati, till exempel skolan där Pisa-undersökningen, med kraftigt försämrade studieresultat för svenska elever, orsakat ett enormt folkligt engagemang.
Sverigedemokraterna har i grunden bara en lösning på alla problem: ”Skicka hem dem och ta inte in några fler!”
De som vill integrera och som ser ”gott och blandat” som bra för Sverige inser att man måste ha många olika lösningar på olika sorters problem. De har utgångspunkten att det ska bli lättare för nytillkomna att leva och bo här, men att det också måste ställas krav på vilja att lära sig språket, att respektera våra lagar och att göra rätt för sig i samhället så gott och så snabbt som man kan.
Visst måste frågan få ställas att det kan bli ”för mycket” invandring för snabbt med pekpinnar mot andra länder i Europa – inte minst nordiska grannländer – som tar emot färre. Men den frågan måste ställas mot om vi kan stänga dörren för människor som flyr för sina liv för att undvika öden som Aftonbladets stjärnreporter Carina Bergfeldt beskriver som ”kriserna vi glömde”. För mig är den frågan besvarad med ett självklart nej. Så länge folkmorden och de etniska rensningarna sker så är den stängda dörrens politik utesluten.
Jag är en problematiserande människa, kanske därför jag levt snart ett helt yrkesliv i först journalistik och sedan medierådgivning och krishantering. Det är det som inte fungerar och därigenom kan förbättras som intresserar mig mest, inte det som redan går som tåget.
I oktober 2012 hade SR ett oerhört intressant inslag från Borlänge om att många flyktingar som kommer till Sverige är analfabeter och om hur svårt det är att lära någon skriva och läsa ett nytt språk som inte har sitt eget hemspråk att falla tillbaka på. Motreaktionen blev kraftig och högljudd, där det påstods vara kränkande bara att ta upp problemet. Jag anser att det tvärtom var lyhört och dikterat av omsorg. Lärarna krävde ju helt enkelt mer resurser för att klara sin uppgift.
2013 hände något som gjorde att jag tappade all lust att överhuvud taget diskutera frågor om invandringens fördelar och problem. Plötsligt var jag och en mängd andra debattörer definierade som ”vita heterosexuella kränkta män” som därmed inte hade rätt att yttra oss utan bara skulle hålla käften. Vi var ”normen” hette det. Alternativt i den lite mildare tolkningen så skulle vi hålla tyst och stå tillbaka för att andra skulle höras bättre. Kanske för svarta, homosexuella kvinnor? Det blir ju den direkta motsatsen till vita heterosexuella män. För mig var det intelligensbefriat och skrämmande ointellektuellt. På vilket sätt skulle muslimers röst ljuda starkare från Rinkeby bara för att man sätter munkavle på Jan Guillou? (Han som för övrigt hyllar allt i den muslimska kulturen och inte ens erkänner begreppet hedersmord). Skulle svarta Freddie Kings råa distade blues låtit högre eller nått fler om man tvingat den vite albinon Johnny Winter att packa in sin gitarr i fordralet?
Uttrycket vit kränkt man som skällsord och förminskare är ju per definition rasistiskt och kanske har fungerat i USA (om inte bara svarta utan också till exempel latinamerikanska och arabiska invandrare där ser sig själva som ickevita). I Sverige är det löjligt, patetiskt och förvandlar direkt debattklimatet till istid. Speciellt fånigt blir det när blekvita ledarskribenter och andra opinionsbildare skäller en meningsmotståndare för ”vit kränkt man” eller som när en fejkprofil på Twitter som låtsas befinna sig i en världsmetropol gjorde det mot mig. Det enda jag vet om honom som inte är fejk är att han är en vit man, folkbokförd i Sverige och numera 50+.
Jag förstår och kan acceptera kvotering. Att män får stå tillbaka för att kvinnor ska få plats i bolagsstyrelser. Eller Fredrik Wass initiativ #tackanej som innebär att vi som är män vill se också kvinnor i paneler och debattsammanhang. Eller om jag, när media ringer och vill ha intervjuer om aktuella kriser eller mediehanteringar, hänvisar till Jeanette Fors-Andréen, Lisa Waern eller någon annan kvinnlig krishanterare istället. Då är det enkel matematik. En man står tillbaka för att en kvinna ska få ta platsen. Men vad är det för fel på en ”vit heterosexuell man” vid namn Benny Andersson som precis skänkte 100.000 kronor till Feministerna?
Ingenting i debattklimatet 2013 gjorde mig mer frustrerad och förbannad än detta skällsord och min fromma förhoppning är att det nu är borta inför 2014.
Vi behöver fler röster i debatten, inte färre. Fler nyanser och melodier, mindre av brölande och falsksång. Och om nu någon råkar sjunga högre, tydligare och sticker ut i kören ska vi inte försöka täppa till truten på den personen, utan kanske inspireras att med större självsäkerhet själva våga ta ton.
Andra skriver intressant om debattklimat.
Paul Ronge