Fredrik Virtanen

Lambertz på femmans växel – toppjurist OCH rättshaverist

För förra justitierådet och toppjuristen Göran Lambertz verkar det bara finnas ett läge: Femmans växel och full fart framåt! Från häktet – anklagad för våldtäkt av en 40 år yngre kvinna på julafton – lät han genom sin advokat Ola Salomonsson hälsa medierna att han ville bli namngiven med onelinern: ”Toppjuristen har ett namn”

Greppet är väldigt ovanligt, men kanske typiskt för Lambertz. Hans yrkesliv är kantat av strider enligt linjen ”anfall är bästa försvar”, kanske klarast uttryckt i hans attacker mot Uppdrag Gransknings framlidne reporter Hannes Råstam, som avslöjade rättsrötan i Quick-affären.

I TV4:s morgonsoffa onsdagen den 17 mars gav Leif GW Persson flera kloka förklaringar till Lambertz utspel att namnge sig själv.

Den kanske mest uppenbara: Alla ”som betyder något” (citat GW) visste redan vem det handlade om. Den mer strategiska: Namnpubliceringen gav advokaten möjlighet att också berätta att kvinnan gjort flera ytterligare anmälningar för våldtäkt under de senaste åren, samt står under åtal för grovt förtal. En kuriosa är att Lambertz hjälpte kvinnan, som såg upp till honom som en mentor, med just detta förtalsmål!

Självklart är strategin i själva rättsprocessen att med dessa påpekanden undergräva kvinnans trovärdighet.

Och som Leif GW Persson påpekade: Bara tio procent av de våldtäktsfall som går till åtal leder till fällande dom. Trots den nya samtyckeslagen, som betyder en väsentlig skärpning, har Lambertz alltså – om man ser till statistiken – stora chanser att gå fri.

Men det som intresserar mig mest i fallet är förstås inte juridiken, utan min hemmaplan: Mediehanteringen.

1993, efter ett omfattande drev i Expressen, dömdes Billy Butt till 5 års fängelse för våldtäkt efter att (vilket han själv medgav) ha utnyttjat sin position som mäktig musikproducent och skivbolagsdirektör att lura till sig sex med unga kvinnor.

Han var anonymiserad och kallades genomgående ”nöjesprofilen”. Butt avbildades som en skuggfigur med så stor näsa att intrycket nästan blev rasistiskt och anonyma vittnesmål hånade hans lilla snopp och patetiska uppträdande.

Till mig har han långt senare uttryckt att det hade varit bättre för honom att vara namngiven. Då kunde inte media ha beskrivit honom på det hänsynslösa sätt som gjordes.

Idag är det ändå tydligare att alla som är intresserade bara är några knapptryck borta från kunskap. Via Flashback och andra sajter får man lätt veta vilken superkändis som är anmäld för misshandel av sin fru, vilken stjärna som åkt fast för snatteri och vilken politiker som kört rattfull.

Men som alltid när det gäller medie- och krishantering finns ingen ”quick fix”, ingen generallösning. Fredrik Virtanen blev uthängd på sex sidor i Expressen och fick både tidningen fälld av PO, samt skadestånd i förtalsrättegången mot Cissi Wallin. Han hade inte yttrat ett ord innan publiciteten exploderade. Martin Timell sa fem ord: ”Det är så himla lågt” och fick samma hårda exponering i Expressen. Även där fälldes tidningen och Timell kunde casha in miljoner från TV4 för felaktig uppsägning.

I inget av de fallen hade jag rekommenderat strategin att frivilligt ”outa sig”, som Lambertz nu har gjort.

Dåvarande PO:n Ola Sigvardsson bedömde att baksmällan av fällda namnpubliceringar i samband med Metoo skulle få media att besinna sig, att åter bli försiktigare. Hittills verkar det stämma. Jag tror att Lambertz hade fått förbli anonym i traditionella medier, åtminstone fram till en eventuell fällande dom.

Men Lambertz gör nog rätt, utifrån sitt egenintresse och sin speciella situation. Det spelar kanske in, om man granskar hans tidigare strider, att karln verkar ha pansarhud. Sedan kan jag inte tänka bort den hisnande paradoxen i att en av Sveriges mest kända toppjurister samtidigt sannolikt också är landets mest ökända rättshaverist.

Paul Ronge

Uppdatering: Min referens till Billy Butt skedde utan att jag visste att Butt själv för två dagar sedan, den 15 mars, hade ett debattinlägg i Dagens Juridik där han pläderade för att Lambertz borde träda fram. Läs hans egna argumentation här.

Om att fimpa en människa som en uttjänt espressomaskin

Deplatforming, defaming, cancel culture…

Kärt (eller i detta fall kanske hatat) barn har många namn, åtminstone på engelska. Just här har jag svårt att hitta rätt uttryck på svenska. Kanske: ”göra någon förbrukad”? Eller: ”fimpa någon på livstid”?

Det är i alla fall vad uttrycken ovan går ut på och företeelsen har växt lavinartat med långtgående konsekvenser för enskilda personer.

I förra veckan hade New York Times podcast ”The Daily” en serie avsnitt om ”cancel culture” och vilka konsekvenser det fått för de som drabbats.

Ett av de intressantaste fallen var storyn om Amy Cooper och Christian Cooper (inte släkt). Det råder kopplingstvång i Central Park, New York och Christian Cooper krävde följdriktigt att Amy Cooper skulle koppla sin hund. Istället ringde hon polisen och hävdade att hon hotades av en afro-amerikansk man. Christian filmade henne med sin mobil och kunde därmed bevisa att Amy inte bara uttryckt sig rasistiskt, utan dessutom ljög om hotet.

Amy Cooper blev skandaliserad på sociala medier. Händelsen fick ännu större kraft genom att den skedde samma dag som en polisman ströp George Floyd till döds, vilket ju var upptakten till rasande demonstrationer kring ”Black Lives Matter”.

Amy Cooper bad om ursäkt och där kunde historien ha slutat. Men drevet på sociala medier spårade upp hennes arbetsgivare, ett försäkringsbolag. Arbetsgivaren kontaktades och sattes under hård press att avskeda henne. Så skedde också och som ”The Daily” påpekade – mitt i en rasande pandemi där det är nog så svårt att få ett nytt jobb och där man dessutom oftast blir av med alla trygghetsförsäkringar som följt med anställningen.

Amy Cooper förklarade: ”Mitt liv är krossat” och när Christian fick frågan om han var nöjd med att hon fått sparken svarade han tvärtom att han ”inte kände sig bekväm” med en så hård påföljd.

En annan episod från USA är en man som slog till en person som krävde att han skulle bära mask inne i en butik, i enlighet med delstatens bestämmelse i pandemin. Förövaren identifierades, arbetsgivaren spårades och han fick sparken.

Enligt New York Times är ursprunget till uttrycket ”Cancel Culture” ett skämt i en TV-serie. Någon blev förbannad på en espressomaskin som inte fungerade och röt: ”You are cancelled! Alltså fimpad. Förbrukad. När man börjar använda uttrycket om människor fastnar skrattet i halsen.

Mycket av denna kultur satte fart under #Metoo och naturligtvis finns det människor som förtjänar offentlig skampåle.

Som Harvey Weinstein och nu på senare tid Paolo Roberto, som ju själv skrivit att det är rätt att han blivit av med sina uppdrag, Att han ”förtjänat” det och att det inte ”är synd” om honom.

Det finns samtidigt, enligt min mening, mycket tveksamma fall.

J.K Rowling till exempel, som uttryckt sig transfobiskt på Twitter. Kritikstormen handlade allra mest om att dreva upp en bojkott mot att köpa hennes böcker. Hade det inte kunnat räckt att med kraft argumentera mot hennes åsikter? Nu är det svårt att slita brödet ur munnen på henne, hon har alldeles för många miljoner. Men man kan inte säga att drevet inte försökte.

Fredrik Virtanen är ett av de mest kända svenska exemplen för ”defaming”, ”deplatforming” och ”cancel culture”. Man kan tycka vad man vill om honom, men han är friad från våldtäkt genom att förundersökningen lades ner och han har vunnit förtalsmålet mot Cissi Wallin. Men han har inte varit anställningsbar sedan han sparkades från Aftonbladet. Virtanen har försörjningsansvar för sina barn och långt kvar till pensionen.

Om han själv ville ha tillbaka jobbet och Aftonbladet återanställde honom tror jag mediehuset skulle stärka sitt varumärke.

Traditionella massmedier och uppburna journalister talar gärna om sociala medier som ”en kloak” och just när det gäller ”cancel culture” är ju det tyvärr sant. Att spåra upp sin meningsmotståndares arbetsgivare och mobilisera en lynchmobb för att beröva honom/henne sin försörjning och samtidigt skambelägga personen så den blir kasserad som en uttjänt espressomaskin är enligt min mening ren och skär ondska.

Det slår också mot yttrandefriheten. Det får ju inte bli så att bara ekonomiskt oberoende personer som JK Rowling eller pensionerade epidemiologer som Johan Giesecke törs säga sin mening för att ingen mobb kommer åt dem.

Men massmedierna glömmer sitt eget ansvar för att kulturen uppstått. Tänk på alla ”tolvtaggare” som fällts genom åren, jag har ju själv varit med och känt blodvittring så jag vet. Både när det gäller Transportbasen Hans Ericson och S-topparna Mona Sahlin och Stig Malm.

En otroligt märklig avgång som tvingades fram var förre ordföranden i Svenskt Näringsliv Leif Östlings efter ”Vad fan får jag för pengarna”. Att bli av med sina uppdrag efter ett uttalande som, utifrån hans perspektiv, säkert var ganska sant. I alla fall varken kriminellt, misogynt eller rasistiskt.

Den stora och viktiga skillnaden mellan traditionella medier och sociala medier är dock att journalistiken nästan aldrig slår neråt på vanliga människor. I fallen The Daily tar upp handlar det ju just om den sortens offer, låt vara att de uttryckt sig rasistiskt eller ultrahöger. Eller till och med slagit någon för att hävda sin ”frihetliga rätt” att vara obstinat och motvals.

Vad kan vi göra?

Enligt min mening lite, eller ingenting alls, mot att lynchmobbar på sociala medier bildas, att folk går in för att skada eller till och med förinta sina meningsmotståndare.

Däremot kan arbetsgivare och ägarrepresentanter i företag och organisationer göra enormt mycket mer.

Sparka inte, eller sätt i kylskåp, bara för att drevet går! Visa civilkurage! Gör en egen prövning, är det verkligen rimligt och befogat med den hets som uppstått i traditionella och eller sociala medier? När båda slår till samtidigt blir det ett oerhört fyrverkeri som är nästan omöjligt att stå emot, jag fattar. Men man kan ju ändå försöka.

Medielegendaren och gamle TV4-chefen Jan Scherman berättade en gång för mig hur han hanterade skandalen kring journalisten Trond Sefatssons och anklagelsen om mutbrott:

”Det var ju oerhört allvarligt och jag utsattes för hårda påtryckningar att ta bort honom. Jag vägrade innan vår egen undersökning var genomförd. Hur skulle det se ut inför alla våra medarbetare om jag vek mig för trycket? Vad sänder det för signal om hur chefen värnar sin personal? Utredningen fick ta sin tid, det var plågsamt, men när jag sedan bröt samarbetet hade jag på fötter.”

Precis så bör en riktig chef och en ansvarsfull ordförande tänka.

Vi är några få i Sverige som på heltid arbetar som kriskonsulter. En av mina absolut viktigaste uppgifter är att se till att företag och organisationer inte tvingas betala för dyrt för eventuella misstag i form av förstörda varumärken och dramatiska avgångar, bara för att det uppstått en lynchmentalitet i traditionella och sociala medier.

Men vanliga människor utan resurser och känningar ska inte behöva löpa gatlopp. Det är kanske det mest skrämmande just nu med sociala medier.

Paul Ronge

Livsfarligt i FB-eran att vara en ”profil”

1993, för snart 25 år sedan, dömdes skivbolagsdirektören Billy Butt till fem års fängelse för våldtäkter.

Han hade gått fram ungefär som Harvey Weinstein gjorde i Hollywoods glamourvärld – tubbat och lurat sig till sex genom att förespegla skivkontrakt, ära och berömmelse. Löften han inte höll. Butt hade burit sig åt som ett ärkesvin, moraliskt förkastligt, men det är mycket tveksamt att han gjorde det han dömdes för – själva våldtäkterna. Kvinnorna hade frivilligt sex med honom och hämnades på lättförståeliga grunder genom sina anmälningar. Butt åkte i fängelse.

Det var ett justitiemord. I många år har Butt försökt få upprättelse och resning, alltid för döva öron. Jan Guillou beskriver det skedda i den här artikeln från 2010.

Jag jobbade under Butt-affären på Expressen och kunde följa den på nära håll. Anonymiserad som ”nöjesprofilen”, förlöjligades och hånades han. De likaledes anonymiserade kvinnorna häcklade hans ”lilla snopp och fula kropp”. Straffet, förutom fängelse, blev allmän bespottning på ungefär samma sätt som idag sker vid de sociala mediernas skampåle – men där ofta med namns nämnande.

I den pressdebatt som skedde efter domen diskuterades att vådan för Billy Butt kanske hade blivit mindre om han hade varit namngiven från början. Genom anonymiseringen avpersonifierades han, blev en svart siluett med krokig näsa. En symbol som media i skydd av anonymiseringen kunde ta all heder och ära av.

Jag menar att det ändå hade varit fel att namnge honom. Jag hävdar fortfarande att de pressetiska reglerna om namnpublicering är oerhört viktiga att respektera.

Men skandalen kring ”nöjesprofilen” är intressant att ha i huvudet när #MeToo nu går fram som en revolutionerande ångvält över världen.

I det engelska parlamentet cirkulerar en lista med namn på 40 högt uppsatta Tory-politiker, publicerad på nätet, där ett antal verkar ha hamnat för att de varit otrogna, sexuellt ohämmade och bett sig olämpligt, men bara några få anklagas för våldtäkt eller sexuella kränkningar som kan betraktas som kriminella och falla under åtal.

Jag har själv fått direktinformation om att en så kallad kändis hotats med utpressning. Om han inte betalade en stor summa för en påstådd sexuell kränkning så skulle personen gå till media.

Man måste våga ha flera tankar i huvudet samtidigt. Det går att tycka att #MeToo är något av det viktigaste som hänt mot sexuellt våldförande och trakasserier under modern tid och samtidigt inse att detta (kanske på grund av hämndmotiv eller svartsjuka) också kommer att kunna drabba helt oskyldiga.

För mig som krishanterare har sociala medier inneburit att det svenska medielandskapet ritats om radikalt.

Till exempel: Tills för bara något år sedan kunde rykten och anklagelser florera vilt på nätet, men stannade där. Traditionella medier höll oftast fast vid de pressetiska reglerna och kämpade istället vilt för att få utpekade personer att ”tala ut”. Gjorde dessa inte det, höll sig borta från telefoner och vägrade kommentera, så skrev heller inte media ut namnen.

Fortfarande är det en enorm skillnad mellan att bli utpekad, anklagad och kanske förtalad i sociala medier, jämfört med en publicering i traditionella medier – av en del föraktfullt kallade ”gammelmedia”.

För inte alls länge sedan satt en svensk företagsledare häktad i en världsmetropol, anklagad för våldtäkt. Personen var namngiven i sociala medier och hett stoff för svensk media. Men de fick inga som helst kommentarer. Förundersökningen lades ner och personen återvände till Sverige utan att ha fått sitt rykte och kanske även sitt fortsatta arbetsliv, förstört.

Jämför med Fredrik Virtanen. Han hängdes ut på sex sidor i Expressen efter ett liknande scenario. Även där fanns en nedlagd förundersökning om våldtäkt och även han vägrade kommentera, trots livlig ryktesspridning på nätet. Själva uthängningen är historisk. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skriver om det här och Virtanen har nu PO-anmält Expressen och Svenska Dagbladet för publiceringarna.

Den andra utpekade för våldtäkt och sextrakasserier, ”TV4-profilen” Martin Timell, sa åtminstone några ord när media ringde: ”Det är så himla lågt”. Kanske räckte det lilla uttalandet för Expressens beslut att publicera namnet?

Både Virtanen och Timell har sedan ”talat ut” i stora intervjuer i media, enligt ungefär samma modell som Harvey Weinsten: Bedyrat att allt det skedde under en annan tid, att de betett sig tölpaktigt och är djupt ångerfulla, samt lovat att de försöker bli bättre personer.

Med andra ord traditionella pudlar. Och jag tror inte de fungerar bättre för dem än vad den gjorde för Weinstein. Han har ju, trots att han lade sig platt, redan förlorat sin heder, sin fru, sitt jobb och till och med fråntagits tidigare utmärkelser.

Jag har tidigare skrivit att när det gäller krishantering är sociala medier tändstickan/tändhatten och traditionella medier krutdurken. Hur hårt och hur länge man än blir angripen i sociala medier så är det inte krisen riktigt allvarlig innan den når traditionella medier. Då kan den å andra sidan bli förödande.

Händelserna kring #MeToo bekräftar den bilden. En undersökning gjord av branschtidningen Resumé visar att majoriteten fick kunskap om att Timell och Virtanen var de utpekade männen via traditionella medier. Och detta trots att rykten och uttalanden först florerade i sociala medier.

Pressetikens gränser har definitivt förskjutits och därmed måste alla ställa in sig på att begreppen ”privatlivets helgd” och ”oskyldig tills motsatsen bevisats” inte är så skyddande längre. Nu under FB-eran har det aldrig varit farligare att vara en ”kändis” eller en ”profil”.

Det tål att påminna om den gamla tumregeln: ”Om du tänker göra något som du absolut inte skulle vilja se på ettan i Expressen eller Aftonbladet – gör det inte!”.

Andra skriver intressant i bloggar

Paul Ronge