Fredrick Federley

Om krisdrabbade män som vill in i värmen igen…

Förutom pandemin som fortsätter kasta sin mörka skugga över livet så har de senaste månaderna, från min horisont som krishanterare, präglats av kända män som via media kämpat för att komma in i värmen igen. För att få tillbaka heder och anseende och – vissa fall – för att åter kunna arbeta.

Paolo Roberto var den första i raden, när han försökte pudla för sitt sexköp i TV4:s morgonsoffa.

Sedan följde Fredrick Federley, som berättade inför miljonpublik i SVT:s Carina Bergfeldt om hur fruktansvärt hans liv blivit efter skandalen med den dömde pedofilen.

Göran Lambertz gick bokstavligen direkt från häktet till sin trädgård där han höll direktsänd presskonferens och tog heder och ära av den kvinna som anmält honom för våldtäkt. Få kommer nog att glömma hans intressanta analys av skillnaden mellan att ”kladda” och att ”tafsa”.

Nu senast komikern Soran Ismail i SVT:s mycket omdiskuterade dokumentär ”Persona non grata” Komikervännerna försökte hjälpa honom att göra stand up av sitt sexmissbruk. Han har inte kunnat få jobb efter anklagelsen om våldtäkt. Han har suttit hemma, helt apatisk, och låtit hår och skägg växa. Programmets tydliga budskap var att det är hemskt synd om honom.

Det finns flera viktiga likheter mellan fallen:

Männen har fått de största arenor man tänka sig.

Roberto i TV4, Federley och Ismail i SVT, Lambertz i SVT och Expressen via direktsänd presskonferens.

Taktiken har i samtliga fall misslyckats

Paolo Roberto talade om sin egen ”smuts”, men hade inte ett ord till övers för den kvinna han utsatt. Han förlorade över en natt alla uppdrag och har sannolikt en större uppförsbacke nu än före intervjun.

Federley framstod som självömkande egocentrisk med noll empati för de barn som drabbades av hans älskares brott. Han beslogs också med en ren lögn inför miljonpublik: att han inte hade läst domen över pedofilen.

Göran Lambertz hånade kvinnan som anmält honom och talade förtjust gubbskrockande om att hon hade förfört honom. Han anmälde henne till och med för våldtäkt.

Ismail backades i SVT-dokumentären upp på alla sätt. Men den röda tråden i hela upplägget var hans lust att ligga med många kvinnor och att han hade kränkt en del av dessa grovt, bland annat genom att kalla dem hora och varit våldsam.

Alla har agerat i affekt eller åtminstone ogenomtänkt.

Utan att veta är jag ganska säker på att ingen av männen haft hjälp av någon krishanterare. Alternativt har de haft någon så inkompetent så det har blivit kontraproduktivt.

Det första och viktigaste, när man tänkt igenom sina budskap, är ju att analysera vilken roll man själv har i historien. Är man Goliat, David/offer eller den sakkunnige som bidrar med expertkunskap?

I samtliga fall är det utsiktslöst att försöka framställa sig själv som offer och det är precis vad de fyra männen har gjort.

Ett mer framgångsrikt framträdande hade kunnat gå genom att sätta de verkliga offren i fokus, be om ursäkt för sitt eget beteende gentemot dem, och visa vilken hjälp man tar för att förbättra sig.

Skådespelaren Bianca Kronlöf satte briljant fingret just på detta i tre uppmärksammade brev på sitt Instagramkonto apropå Ismail-dokumentären.

Ett förändrat mindset förutsätter dock att man känner empati på riktigt, inte bara att man försöker visa empati genom att se ut som en ledsen hund och fyra av några inövade politiskt korrekta fraser.

Vilket i sin tur betyder att man måste bryta sig ur sin känslomässiga egocentricitet.

För att göra det behöver man hjälp av en riktig krishanterare som förmår vända ett destruktivt tunnelseende.

En konsekvens av att dessa män är just ”persona non grata” är ju att få krishanterare vill ta i dem med tång. Allt som har med sextrakasserier och övergrepp att göra är så skämmigt att de flesta av oss inte törs, åtminstone inte som betalda uppdrag.

I detta finns en paradox. ALLA anses berättigade till juridisk hjälp. Anders Eklund som mördade Engla, ”Arbogakvinnan”, dansken som styckmördade Kim Wall. Alla.

Jag skulle önska att det var lika självklart att man kunde hjälpa alla som behöver det med retorisk och kommunikativ hjälp utan att själv riskera att utsättas för ”cancel culture”.

Den enda kvinnan i raden av ”uthängda” på senare tid är Ebba Busch, som gjorde det grova misstaget att försöka bli offer/hjälte via ett animerat inlägg på Facebook, där hon också tog upp ett gammalt brott av sin kontrahents, 81-åringen, försvarare. För det riskerar hon nu åtal för förtal.

Men efter det misstaget har hon agerat enlig boken. Låtit sina advokater ta alla frågor i rättsprocesserna och koncentrerat sig på politiken, till exempel en genomgripande sjukvårdsreform. Visserligen har opinionssiffrorna störtdykt, men hon hann aldrig bli ”persona non grata”. Jag vet också att hon har bra krishanterare omkring sig.

Sammanfattningsvis: Varför är det ok för en ”persona non grata” att försvaras av en advokat, men inte av en krishanterare?

Paul Ronge

Hudlös Federley kom ut för tidigt

Fredrick Federleys intervju i SVT:s Carina Bergfeldt, den första riktigt stora efter hans avgång som Centerns tyngsta EU-politiker, fick enormt genomslag. Programmet har haft 1,5-2 miljoner tittare sedan start och Federley medverkade i fredags i den sista i serien.

Det var nästan som på den tiden när TV:n stod mitt i rummet och var lägerelden vi alla samlades kring. För att dagen därpå ha stoff för diskussioner om sådant vi gemensamt hade sett.

Men Federley själv var fruktansvärt besviken efter intervjun. På sin Facebooksida beskriver han den som ”en blandning av Se och Hör, en rättegång och en själslig obduktion.” I inlägget framgår också att han givit ytterligare en intervju som han upplevde lika jobbig. Nu blir det inga fler, han ska ”läka” och tar intensiv hjälp av psykologer.

Federley är ett medieproffs, har en genomgående sympatisk framtoning och går verkligen ”genom rutan”, vilket många av oss kunde se i TV-dokumentären ”Bryssel calling” som följde fyra svenska EU-politiker.

Så vad var det då som gick snett?

Jag tror Federley underskattade hur extremt laddat ämnet fortfarande är att han var tillsammans med en dömd pedofil som begått nästan onämnbara brott. Eller som Hanna Hellquist brutalt uttrycker det i programmet: ”Hur kan man ligga med någon som ligger med barn?”.

Federley värjde sig med att han i juni förra året inte visste vad sambon var dömd för, men att detta är sant ifrågasätts av många. ”Det var ju bara att begära ut domen”, säger Bergfeldt lite kyligt och Federley förklarar att det gjorde han inte och det kommer han inte att göra.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker Centern gjorde en föredömlig krishantering som inte ylade med vargarna mot Federley, en trotjänare inom partiet man också hade ett personalansvar för, utan medverkade till att han avgick frivilligt.

Men det var uppenbart då (och lika tydligt nu) att Federley inte riktar sin empati gentemot de drabbade barnen. Han talar ytterst lite och ytterst allmänt om ”avskyvärda brott”. Hans fokus ligger på hans egen psykiska krasch, panikångestattackerna, känslan av att få klä skott för sambons brott och filosofiska tankar kring att det är svårt att vara människa. Det är helt enkelt fruktansvärt synd om honom, vilket man naturligtvis kan hålla med om.

Jag delar Federleys uppfattning att intervjun inte var bra utan ibland rent av obehaglig. Men det är absolut inte Carina Bergfeldts fel, hon ställdes inför ett ”mission impossible”.

Inom TV-media talar man hela tiden om format. Vi ska veta ungefär vad vi har att förvänta oss när vi bänkar oss för att titta. Rapport och TV 4-Nyheterna är strikta nyhetsformat, I Uppdrag Granskning ska det finnas ett avslöjande och minst en skurk, i debattprogram som SVT Debatt var, innan det mjukades upp till ”Sverige möter”, ska åsikter brytas oförsonligt och folk får gärna skrika åt varandra.

I morgonsoffor och så kallade talk shows ska vi möta spännande och intressanta människor i en något så när förtrolig och varm atmosfär. Jämför med hur ”avfällingarna” Meghan och Harry behandlades med silkesvantar av Oprah Winfrey.

Det var säkert just detta den medievane Fredrick Federley hade förväntat sig i Carina Bergfeldt, som ju var en direkt ersättning för Skavlan, under dennes barnledighet.

En chans att få ”tala ut”, visa sin mänsklighet, få någon sorts förlåtelse och börja ta de första stapplande stegen mot en comeback i politiken.

Skavlan har ju gett ”mys-pyset” och det förtjusta skrockandet vid personliga små avslöjanden ett skandinaviskt ansikte.

Men Bergfeldt kunde inte följa det givna formatet, där man självklart är hygglig mot sin gäst, eftersom frågan om barnövergrepp är så laddad. Intervjun blev kall och ganska hård, trots att Federley gjorde vad han kunde för att framstå i sin bästa dager.

Morgonsoffor och talk shows har ofta varit det givna formatet för skandaliserade personer att ”tala ut” och ge sin version. Men det är inte länge sedan vi såg det absolut inte fungera – när Paolo Roberto ställde upp i TV4:s morgonsoffa och berättade att han åkt fast för sexköp.

Efter det har Roberto haft vett att hålla tyst i traditionella medier.

Det hade också varit mitt råd till Federley. Se till att du har läkt, är psykiskt återställd och att du ordentligt har processat att människor är väldigt upprörda över att du gav dig i lag med en dömd pedofil, innan du ger dig i kast med media och flaggar för en politisk comeback. Ibland är det sant att tiden läker alla sår.

Han hade för bråttom och var för hudlös. Jag tror han hade vunnit på att vänta åtminstone ett år med att komma tillbaka till offentligheten.

Jämför med företagsledaren Percy Barnevik och hans pensionsskandal 2002. Han väntade nio år innan han kom ut med sin version i boken ”Jag vill förändra världen”. Då talade han om sveket från Wallenberg-familjen och har idag helt återfått sin heder och sitt goda rykte. Och då är det långt mindre kontroversiellt att få ett mångmiljonbelopp i pension än att ha umgåtts intimt med en pedofil.

Jag skulle också uppmanat honom att begära ut domen. Pedofilen har begått sådana vidrigheter så den knappt går att läsa. Men jag tror att Federley behöver tvinga sig igenom den för att känna verklig empati med de utsatta barnen.

Paul Ronge

Federley avgår – föredömlig krishantering av Lööf

Idag avgick så Fredrick Federley från alla politiska uppdrag, efter en mediestorm och starka fördömanden från alla håll att han släppt in en dömd pedofil i sitt liv och efteråt försökt mörka och påstå att hans sambo var oskyldig till sina vidriga brott (det värsta) mot små barn.

Federley skriver själv på Facebook:

”Jag förstår nu att jag varit i behov av vård för min psykiska ohälsa länge, och jag borde sökt hjälp långt tidigare.”

Han fortsätter:

”spekulationer och nyheter baserade på rykten och halvsanningar gör att jag inte kan komma framåt i läkeprocessen. Under rådande omständigheter är det helt enkelt omöjligt för mig att följa min läkares och psykologs rekommendationer och göra vad behandlingen kräver.”

Ur samma inlägg:

”De avskyvärda, oförlåtliga och fruktansvärda brott som en person som tidigare stått mig nära har gjort har jag ingen som helst tolerans för.”

Just det där sista kan man verkligen ifrågasätta sanningshalten i. Federley försökte in i det längsta att upprätthålla relationen och släppte den inte förrän ett avslöjande stod för dörren i Stoppa Pressarna.

Det är ju själva orsaken till stormen mot honom, det ohyggligt dåliga omdömet att släppa in pedofilen som förgripit sig å det vidrigaste på två små flickor, när man själv har en dotter i ungefär samma ålder.

Men i drevet mot Federley har också funnits homofobi, rent hat utifrån extrem främlingsfientlighet och en bubblande skadeglädje. Allra värst i den rasslande ormgropen på Flashback, men också tydlig i diskussionerna på sociala medier.

När detta skrivs har jag 117 kommentarer på Facebook till mitt blogginlägg igår ”Federleys politiska självmord”. Debatten där var het och en del inlägg rent blodtörstiga.

Jag menar att det är oerhört svårt att stå emot en lynchmobb på sociala medier. Fenomenet att tvinga företag och organisationer att blixtsnabbt göra sig av med människor, inför hot om bojkotter och attacker på varumärket, går i USA under namnet ”Cancel culture”. Jag bloggade om begreppet här.

Så här säger Centerledaren Annie Lööf om Federleys avgång:

”Det är ett klokt beslut av Fredrick Federley att lämna sina uppdrag för att fullt ut fokusera på sin hälsa. Det som hänt har medfört enorma svårigheter för Fredrick att fortsätta sina nuvarande politiska uppdrag. Det är en personlig tragedi och oerhört sorgligt”

När jag ser Annie Lööfs och Centerns krishantering så kommer jag osökt att tänka på vad min vän Janne Scherman berättade för mig om stormen kring Trond Sefastsson när han var TV4:s VD (Se länk här om du inte känner till storyn):

Det blev ju ett stenhårt tryck att jag omgående skulle sparka ut honom. Men jag stod emot. Det blev jättejobbigt. Men vad skulle det skicka för signal till alla våra anställda om jag gav upp en medarbetare bara för en mediestorm? Jag var tvungen att själv utreda saken. När jag gjort det hade jag på fötter och kunde sparka honom.

Så agerar en omdömesgill chef. Federleys totala brist på omdöme måste ha slagit ner som en bomb i Centern. Hans position var oerhört tung, nu måste partimedlemmar och väljare ompröva sitt förtroende. Centerns partisekreterare Michael Arthursson inledde den 2 december med att säga att ”förtroendet för Federley är skadat”.

Sedan kom bekräftelsen att Federley känt till att sambon var dömd för pedofilbrott ända sedan åtminstone september.

Sedan den 2 december har det gått nio dagar. Nio dagar som säkert skakat Centerpartiet i grunden. Under den tiden har Federley fått vänja sig vid tanken att hans politiska framtid är krossad och hans personliga liv i spillror (man behöver inte tycka synd om honom för att inse att detta är fakta). Centern som helhet har fått vänja sig vid att bli av med en toppolitiker, sin tyngsta företrädare i EU, under de mest vanhedrande och skämmiga former.

Och så finns det folk som tycker att Centern har hummat och brummat för att det tagit lång tid!

Nu fick Fredrick Federley chansen att avgå frivilligt. Han har inte räddat ansiktet, det går inte, men det är inte helt demolerat.

Det kan han tacka Annie Lööf för. Jag kan inte se annat än att Centerpartiets krishantering har varit oantastlig.

Paul Ronge

Federleys politiska självmord

Är kärleken blind?
Det gamla ordspråket kommer osökt i mina tankar kring Fredrick Federleys tragiska personliga haveri, efter kärlekshistorien med den dömde pedofilen. Han var ju medveten om sambons sexbrott redan i september i år.
Han säger sig vara ”på botten”. ”Jag har fallit i bitar och behöver samla ihop mig själv”, skrev han på Facebook när han lämnade politiken och Bryssel för vård och läkning.

En ödets bittra ironi är att SVT samtidigt sänder ”Bryssel calling” (”göteborgaren” i mig vill gärna skriva ihop detta till ”Brysselkål”, tänkte programmakarna kanske så?). Där är ju Federley i sitt esse, han framställs som den starka och karismatiska politiska ledare han är (eller var).

Nu har Centerpartiet tagit sin hand från honom. Han har blivit Sveriges stora ”snackis” innan glöggdimmorna tätnar och vi går in i julefriden.

Personligen kan jag inte låta bli att känna en viss empati och sorg. Än så länge är han mer av ett offer än en förövare – vilket kan vara lätt att glömma bort. Förövarens bild är pixlad och namnet okänt, åtminstone i traditionella medier. Federley är den som drabbas gång på gång av varje ny rubrik, där han ligger i sina spillror på botten.

Hur många gånger har vi inte suckat över alla de kvinnor som tagit kontakt med och blivit kära i de värsta våldsverkare som sitter på våra fängelser? Undrat vad som driver dem. Tänkt: Hur dum får man vara? Aftonbladets Peter Kadhammar skriver intressant, med en lite annorlunda vinkel här.

Över till krishanteringen. Fredrick Federley meddelade Centerns toppskikt först när katastrofen stod för dörren, alldeles innan Stoppa Pressarna kom med scoopet. Stoppa Pressarna har varit nyhetsledande under hela skandalen och bevakningen, som med dessa privata bilder, har varit extremt hård och brutal.

Sajten Stoppa Pressarna drivs av en av Sveriges mest rutinerade kändis- och skandalreportrar, Daniel Nyhlén. Hans affärsidé är solklar: Att gå längre än kvällstidningarna i saftiga avslöjanden om otrohet och andra skandaler kring kändisar med namns nämnande. Men samtidigt hålla en professionell journalistisk ton och därmed vara anständigare än den ofta homofoba och främlingsfientliga, ibland rent nazistiska ormgropen Flashback. (Nej, jag tänker inte länka).

Jag kommer att tänka på Piers Morgan, den brittiska boulevardpressens nestor och hur han gick över lik på 90-talet i jakten på de mest kioskvältande skandalerna, beskrivna i den galet dråpliga boken ”The Insider”. Kanske är han Nyhléns förebild.

Det här måste Federley ha sett komma. All media påverkas av de sajter som ohämmat publicerar det som traditionella medier av pressetiska skäl inte vågar eller ens kan. Se bara den här artikeln i Expressen.

Den är brutal och går långt. Jag ifrågasätter att den hade publicerats i det skicket på 1990-talet när jag jobbade där.

Märk väl, jag moraliserar inte. Det är helt enkelt inte lönt. Media är industri, precis som ett pappersbruk. Timret kommer in och omvandlas. Ut kommer finpapper, neutralt printpapper eller toapapper. Precis på samma sätt är vi människor råvara i den mediala industrin och oftast – som i Federleys fall – gratis.

Istället för att moralisera bör man förhålla sig mer analytiskt, det viktiga är hur du hanterar media enligt principen: ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.

Federley är en av de skickligaste mediedomptörerna i Centerpartiet, det är inte för inte han är en av de mest personkryssade politikerna någonsin. Han har varit expert på att få publicitet, ofta spännande och god, som i Bryssel Calling. Som sagt: han måste ha sett katastrofen komma och ändå gjorde han det han gjorde.

Att försöka förekomma Stoppa Pressarnas avslöjande med att avgå kan kanske kallas proaktiv krishantering. Men det var lika dömt att misslyckas som Paolo Robertos försök till pudel i TV4 för att ha köpt en prostituerad. Vissa saker går inte att ”pudla” sig ur.

Federley måste ha insett det, annars har jag grovt överskattat hans mediekompetens. Det är lätt att förfalla till det cyniska: ”Precis som Roberto tänkte han med fel kroppsdel”. Men vad kunde han ha gjort om ordspråket nu stämmer att kärleken är blind?

Det är så lätt att vara efterklok. Men kunde han inte, när känslorna började svalla, tänkt så här: Jag måste välja kärleken eller min politiska karriär. Och då informerat partitoppen och avgått innan, eller alldeles i början, av relationen. Och hade han då tagit in i bedömningen att han hade ett barn i den farliga åldern för pedofilens lustar är det till och möjligt att han hade valt politiken.

Och om han valde kärleken hade sannolikt fallet blivit mindre hårt än nu när han försökte både ha kakan och äta den.

Det finns floskler som ju ändå är kristallklart sanna: En av dem:

”Om du vill göra något som du absolut inte vill se på löpsedlarna, gör det inte.”

Om du tycker min blogg är intressant, teckna dig gärna för mitt nyhetsbrev som kommer efter jul och nyårshelgerna. Min rivstart på år 2021. Jag lovar att det kommer att löna sig för dig som är intresserad av media, samhällsfrågor och krishantering.

Paul Ronge

Gör inte en höna av en Federley!

”Ursulagate” fortsätter att uppröra och engagera. Idag är både stora rikstidningar och bloggar inne och kommenterar denna härva.

Enkelt uttryckt handlar det om att Centerns riksdagsman Fredrick Federley åkte till Gran Canaria som ”transan” Ursula, en bjudresa som betalades av olika företag, bland andra flygbolaget Norwegian. Federley fick allt betalt, bloggade för Gaymagazinet ”Hanky” och skrev sedan glatt om flygbolaget och det gratis hotellet på sin blogg.

På frågan om hur detta går ihop med hans roll som riksdagsman, att stå oberoende mot företagsintressen, sade han i Aftonbladet att det inte var han utan hans ”dragpersonlighet” Ursula som åkte.

Många har haft kungligt roligt åt denna travesti på Alfons Åbergs påhittade kompis som den värmländske rattfulle använde sig av i rätten: ”Det var inte jag som körde, det var Mållgan!”

Själv sade jag i Aftonbladetartikeln att jag tycker det var ”omdömeslöst” och ”jättekonstigt”, vilket jag står för.

Men det var inte kriminellt och det finns ingen orsak att på grund av det här eller för att han tidigare ställt upp på marknadsföring för Smirnoff, avfärda Federley som en mutkolv eller ett rö för kommersiella intressen i riksdagen.

På ledarplats tar Aftonbladet i med bastoner mot Federley. Även Expressen kräver att Federley ska ”skärpa sig”.

Jag tycker att Federley är en frisk fläkt i riksdagen även om han har en tendens till omdömeslöshet i sin iver att testa gränser (tänker bland annat på tilltaget att starta salladsbar med Dominika Peczynski).

”Hellre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge”, tycker jag är ett gammalt bra ordspråk.

Att han inte myglat eller hymlat med sina sidouppdrag är också positivt, liksom att han inte bara skamset och populistiskt pudlar inför de massiva medieattackerna.

Men för sin egen skull tycker jag Federley bör ta kritiken på allvar – allt han gör offentligt och som innebär att han lyfter fram företag och kommersiella intressen – kommer att kopplas till hans roll som riksdagsman oavsett om han är ”Fredrick” eller ”Ursula” när han gör det.

Att bjuda på det är att stå utan gard inför oppositionen, vilket gör att det kan bli en höna av en fjäd…f’låt Federley.

/Paul Ronge