Vi firade Valborg igår med en utomordentlig trevlig middag med franska vänner här i Antibes.
Ishavsräkor, älgstek med kantarellsås,hjortron med Filadelfia Cheesecake borgade för att den svenska matkulturen var närvarande, det blev väldigt uppskattat.
Och mycket politik vid kaffet och avecen. Som så ofta när man umgås här. Ett vänligt resonerande, så långt från plakatpolitik och skyttegravar man kan komma.
Från fotboll (Anna kan inte förstå hur en boll kan väcka så mycket känslor) till svårigheten att ha råd att anställa (jag betalar lika mycket i skatter för min anställde som han får i lön, säger Fabrizio) till främlingsfientligheten (har ni i Sverige något som liknar vårt parti Front National?) till krisen i Grekland.
Våra vänner tycker Sverige är oerhört smart som har hållit sig undan Eurozonen. Frankrike har ett budgetunderskott på 117 miljarder euro (ungefär 8 procent av bruttonationalprodukten) och är ändå inte värst i EU. I topp ligger Grekland, Spanien och Storbrittanien med underskott över 10 procent.
Av de 27 länderna i EU ligger 22 över de 3 procent som skulle vara den övre gränsen för budgetunderskott enligt de fem konvergenskriterier som skulle uppfyllas för EU-länders rätt att införa euron.
Det nålsöga som Sverige fick ta sig igenom, genom ett antal sparknivar, för att uppfylla konvergenskraven räddar oss idag. Vi har det lägsta budgetunderskottet av alla EU-länder, 0,5 procent av BNP.
Den franska debatten kretsar väldigt mycket kring smittorisken (La contagion). Att det grekiska krisdramat sprider sig till de andra länderna som inte kan hålla i sina plånböcker.
Vännerna menar att de franska problemen i mycket handlar om någon sorts egoism i nationalkaraktären. De talar om alla strejker och aktioner så fort politikerna försöker röra 35-timmarsveckan eller pensionen vid 55 som en stor del av befolkningen åtnjuter. Och som Frankrike absolut inte har råd med. Och om ett fack som är alldeles för starkt och slår besinningslöst mot alla försök att få ordning på ekonomin.
Vi pratar om busstrejken som facket slog till med mitt i la canicule (den katastrofala värmeböljan som dödade människor) för några år sedan. Då vi såg utmattade pensionärer släpa sig längs gatorna med tunga matkassar och turister här i Antibes stod fullständigt villrådiga i busskurerna.
Eller som nu när 1300 traktorer vällde in i Paris för att lantbrukarna kräver staten på subventioner, för att de inte klarar av att få sin business att löna sig av egen kraft. Reportrar med tindrande ögon ställde snälla frågor till lantbrukarna, inga kritiska frågor alls om det moraliskt berättigade i att ställa till ett trafikkaos för vanligt folk för att få chansen att ställa sig själva och sina krav i centrum. Sådana frågor hade självklart ställts av SVT Rapport.
Vännerna hyllar oss svenskar och tycker det finns en skandinavisk mentalitet att göra rätt för sig, att inte försöka smita från notan och att inte se allt så totalt egoistiskt.
Jag tror det är väldigt överdrivet (kanske var det också ett sätt att tacka för maten!) och att folk är väldigt lika oavsett var de har sina kulturella rötter. Jag hävdade att det handlar om politikers mod och integritet och politisk tradition att våga lösa problem. Där har vi mycket att vara stolta över i Sverige.
En bra politiker vågar ta obekväma beslut. Föraktet för president Sarkozy är monumentalt bland våra middagsgäster. En liten sprattelgubbe som finns överallt (omnipotent) samtidigt, som hörs ständigt i debatten, som kör över sina ministrar gång på gång, men som inte får något som helst av värde uträttat.
Åtminstone inte när det gäller ekonomin.
Jag tänker på Gunnar Sträng, Kjell-Olof Feldt, Göran Persson och nu Anders Borg, som är minst lika lysande som sina socialdemokratiska företrädare (jag har ”glömt” några i raden av finansministrar och det är helt medvetet).
Vi bör vara oerhört tacksamma över att de haft (och har i Borgs fall) den styrka och position som behövs när många vill ha och färre vill betala.
Därför är Borg värd att respektera för sin kamerala inställning att lägga ner det tillfälliga konjunkturstödet till kommunerna. Lika mycket respekt som kristdemokraten Mats Odell är värd förakt när han använde uttrycket ”Tobleronepolitik” i den här debatten som borde föras seriöst.
/Paul Ronge