Etikett: Ebba Busch

Ingerö – en uttjänt kaffemaskin?

Johan Ingerö, KD:s partisekreterare, har oväntat och abrupt skilts från sin tjänst, efter en polisanmälan från partikamraten och EU-politikern Sara Skyttedal för sexuellt ofredande.

SVT:s politiska kommentator Mats Knutson sade i SVT Rapport igår att det som hänt är utan motsvarighet. Aldrig tidigare i Sverige har en partisekreterare fått sparken på ett så uppseendeväckande sätt.

Båda kontrahenterna skriver om händelsen på Facebook. Enligt Ingerö inträffade den för nio år sedan då han var i ett aktivt alkoholmissbruk. Han säger sig veta vad anmälan handlar om, men nekar till anklagelsen. Sara Skyttedal skriver att hon bitit ihop, men att bägaren rann över i samband med en konflikt.

”För några veckor sedan rann bägaren till slut över då mannen på nytt gick över en gräns. En professionell gräns.”

Jag vet inte mer än någon annan om vad som egentligen hände, varken Ingarö eller Skyttedal beskriver några detaljer. Jag känner ingen av dem och kan inte ha någon åsikt om vem som har rätt eller vem som har fel.

Men som krishanterare ser jag hur ett nytt lågvattenmärke slås i det som kallas ”cancel culture” och som på ren svenska kan liknas med ett du kastar en människa på soptippen, som en uttjänt kaffemaskin.

Media är farliga om du vill undvika att hamna i den publika skampålen, där krisrubriker och uthängning kan leda till en långvarig ökenvandring eller något ännu värre (Martin Timell, Fredrik Virtanen, Lotta Bromée, Fredrick Federley, Benny Fredriksson, Margaux Dietz, Mats Löfving osv).

Allt handlar om klick, upplaga,tittar- och lyssnarsiffror. Människor blir råvara i den mediala industrin. Precis som timmer som forslas in till ett pappersbruk och kommer ut som finpapper, print eller, för de som drabbas av den mediala skampålen, toapapper.

Men jag undrar om inte arbetsgivare, som inte tar sitt personalansvar och håller huvudet kallt, ibland gör den största skadan.

I Martin Timells fall fick TV4 betala miljoner i skadestånd , när det gäller Virtanen så tappade Aftonbladet ansiktet totalt och i fallet Margaux så försvann sponsorerna som skållade råttor. Och hur arbetsgivare hanterade sitt ansvar för Benny Fredriksson och Mats Löfving ska vi  bara inte prata om!

Just politiker är nog värst. De kan agera som vettskrämda kycklingar, som jag sade i denna rongeintervju i Dagens Samhälle för sex år sedan.

Har Ebba Busch ens tänkt på vilken signal hon skickar till omvärlden genom att omgående avskeda Ingerö?

Det antyder ju att det redan är klart att Ingerö är skyldig, varför inte annars avvakta polisutredningen? Vad händer om den blir nedlagd?

Visserligen skriver Ingerö att han blivit korrekt och empatiskt behandlad av sitt parti, men hur stämmer det med  avskedsposten på Facebook?

”Men oavsett alla sakförhållanden så har bedömningen gjorts att jag inte kan utföra uppdraget som partisekreterare. Jag har därför blivit skild från mitt uppdrag”.

”Skild från sitt uppdrag”. Mer kärvt uttryckt: Fått sparken.

Om Ingerö hade delat partiledningens bedömning hade han väl själv avgått?

Nu är ju sakläget att oavsett vem som har rätt eller fel, oavsett vad rättsprocessen kommer fram till så har Ingerö redan betalat priset. Hans politiska karriär är sannolikt över.

Med andra ord: Om Skyttedal ville hämnas i en politisk konflikt med Ingerö så har hon lyckats skada honom maximalt bara genom att göra en polisanmälan.

Jag säger absolut inte att det är så i det här fallet, men under många år som kriskonsult har jag några gånger (det är inte ofta) varit med om att män falskeligen har anmälts för sexövergrepp eller misshandel.

Ett  mer ansvarstagande agerande från Busch hade varit att Ingerö tillfälligt fick träda ur tjänst medan utredningen pågick och ersatts av en vikarie.

Som en del av sin krishanteringspolicy tycker jag alla större företag och organisationer som vet att de är publikt intressanta borde gå igenom sin HR-beredskap. Vad gör vi om medarbetare hängs ut och kanske polisanmäls? Hur stöttar vi  personer samtidigt som vi är transparenta och alltid samarbetar med myndigheter? Hur kommunicerar vi, såväl externt som internt?

Det borde inte räcka med en polisanmälan för att krossa en karriär och kasta folk åt vargarna. Men det är just det som ”cancel culture” går ut på.

Paul Ronge

 

 

 

 

 

 

 

Om krisdrabbade män som vill in i värmen igen…

Förutom pandemin som fortsätter kasta sin mörka skugga över livet så har de senaste månaderna, från min horisont som krishanterare, präglats av kända män som via media kämpat för att komma in i värmen igen. För att få tillbaka heder och anseende och – vissa fall – för att åter kunna arbeta.

Paolo Roberto var den första i raden, när han försökte pudla för sitt sexköp i TV4:s morgonsoffa.

Sedan följde Fredrick Federley, som berättade inför miljonpublik i  SVT:s Carina Bergfeldt  om hur fruktansvärt hans liv blivit efter skandalen med den dömde pedofilen.

Göran Lambertz gick bokstavligen direkt från häktet till sin trädgård där han höll direktsänd presskonferens och tog heder och ära av den kvinna som anmält honom för våldtäkt. Få kommer nog att glömma hans intressanta analys av skillnaden mellan att ”kladda” och att ”tafsa”.

Nu senast komikern Soran Ismail  i SVT:s mycket omdiskuterade dokumentär ”Persona non grata”  Komikervännerna försökte hjälpa honom att göra stand up av sitt sexmissbruk. Han har inte kunnat få jobb efter anklagelsen om våldtäkt. Han har suttit hemma, helt apatisk, och låtit hår och skägg växa. Programmets tydliga budskap var att det är hemskt synd om honom.

Det finns flera viktiga likheter mellan fallen:

  • Männen har fått de största arenor man tänka sig.

Roberto i TV4, Federley och Ismail i SVT, Lambertz i SVT och Expressen via direktsänd presskonferens.

  • Taktiken har i samtliga fall misslyckats

Paolo Roberto talade om sin egen ”smuts”, men hade inte ett ord till övers för den kvinna han utsatt. Han förlorade över en natt alla uppdrag och har sannolikt en större uppförsbacke nu än före intervjun.

Federley framstod som självömkande egocentrisk med noll empati för de barn som drabbades av hans älskares brott. Han beslogs också med en ren lögn inför miljonpublik: att han inte hade läst domen över pedofilen.

Göran Lambertz hånade kvinnan som anmält honom och talade förtjust gubbskrockande om att hon hade förfört honom. Han anmälde henne till och med för våldtäkt.

Ismail backades i SVT-dokumentären upp på alla sätt. Men den röda tråden i hela upplägget var hans lust att ligga med många kvinnor och att han hade kränkt en del av dessa grovt, bland annat genom att kalla dem hora och varit våldsam.

  • Alla har agerat i affekt eller åtminstone ogenomtänkt.

Utan att veta är jag ganska säker på att ingen av männen haft hjälp av någon krishanterare. Alternativt har de haft någon så inkompetent så det har blivit kontraproduktivt.

Det första och viktigaste, när man tänkt igenom sina budskap, är ju att analysera vilken roll man själv har i historien. Är man Goliat, David/offer eller den sakkunnige som bidrar med expertkunskap?

I samtliga fall är det utsiktslöst att försöka framställa sig själv som offer och det är precis vad de fyra männen har gjort.

Ett mer framgångsrikt framträdande hade kunnat gå genom att sätta de verkliga offren i fokus, be om ursäkt för sitt eget beteende gentemot dem, och visa vilken hjälp man tar för att förbättra sig.

Skådespelaren Bianca Kronlöf satte briljant fingret just på detta  i tre uppmärksammade brev på sitt Instagramkonto apropå Ismail-dokumentären.

Ett förändrat mindset förutsätter dock att man känner empati på riktigt, inte bara att man försöker visa empati genom att se ut som en ledsen hund och fyra av några inövade politiskt korrekta fraser.

Vilket i sin tur betyder att man måste bryta sig ur sin känslomässiga egocentricitet.

För att göra det behöver man hjälp av en riktig krishanterare som förmår vända ett destruktivt tunnelseende.

En konsekvens av att dessa män är just ”persona non grata” är ju att få krishanterare vill ta i dem med tång. Allt som har med sextrakasserier och övergrepp att göra är så skämmigt att de flesta av oss inte törs, åtminstone inte som betalda uppdrag.

I detta finns en paradox. ALLA anses berättigade till juridisk hjälp. Anders Eklund som mördade Engla, ”Arbogakvinnan”, dansken som styckmördade Kim Wall. Alla.

Jag skulle önska att det var lika självklart att man kunde hjälpa alla som behöver det med retorisk och kommunikativ hjälp utan att själv riskera att utsättas för ”cancel culture”.

Den enda kvinnan i raden av ”uthängda” på senare tid är Ebba Busch, som gjorde det grova misstaget att försöka bli offer/hjälte via ett animerat inlägg på Facebook, där hon också tog upp ett gammalt brott av sin kontrahents,  81-åringen, försvarare. För det riskerar hon nu åtal för förtal.

Men efter det misstaget har hon agerat enlig boken. Låtit sina advokater ta alla frågor i rättsprocesserna  och koncentrerat sig på politiken, till exempel en genomgripande sjukvårdsreform. Visserligen har opinionssiffrorna störtdykt, men hon hann aldrig bli ”persona non grata”. Jag vet också att hon har bra krishanterare omkring sig.

Sammanfattningsvis: Varför är det ok för en ”persona non grata” att försvaras av en advokat, men inte av en krishanterare?

Paul Ronge