Etikett: Christina Lugnet

Spritnotor i regeringskansliet blir turbobränsle för kriser

I efterdyningarna av krisen i Tillväxtverket och GD Christina Lugnets avgång fortsätter debatten om representationen i regeringskansliet.

Jag har varit i hetluften på Twitter idag för att jag tycker regeringskansliet ska bli mycket mer återhållsamt i att representera (även internt) med spritförtäring och andra alkoholhaltiga drycker på skattebetalarnas bekostnad. Allra helst sätta upp ett tak (förhandlat över blockgränserna, för socialdemokraterna har i maktställning inte varit ett dugg mer återhållsamma).

”Unnar du inte offentliganställda i regeringskansli och verk en personalmiddag?”, kan väl sammanfatta kritiken mot mig. Och den kritik som är mest extrem säger till och med (fritt och sammanfattande citerat): ”Politikerna ska strunta i symbolfrågor som media, du och andra lyfter fram, annars mals de ner”.

Jag vill berätta en historia som i hög grad har påverkat mig. 1995, då jag var politisk reporter på Expressen, åkte jag med min familj på en fem veckors semester i Mexiko. Hemresan blev förfärlig, efter jättelånga förseningar, jetlag osv hamnade vi i Frankfurt för vidare befordran hem. På flygplatsen fanns ett antal svenska EU-politiker som, precis som vi, hade tagit de rödaste och billigaste biljetterna till Stockholm. Jag blev varm om hjärtat och sa till min fru: ”Där ser du svenska politiker, från rött till blått. Åker på billigaste sätt för att spara pengar till EU-parlamentet. Sånt gör mig stolt över Sverige”.

Jag vinkade glatt åt dem, men av någon anledning såg de besvärade ut och tittade bort. Trodde det berodde på min roll som reporter.

Tills jag av en källa fick veta orsaken. EU-politikerna hade stora skattefria schablonbelopp för resor och boende. Alltså: Ju billigare de reste och bodde, desto mer kunde de skattefritt stoppa i plånboken och berika sig själva. En centerpartist gjorde sig till och med omaket att åka tåg mellan Bryssel och Strasbourg var tredje vecka för att kunna lägga mer i sin privata plånbok. En annan EU-politiker bodde billigt i husvagn (och fick jättemycket beröm för det). Då förstod jag plötsligt varför politikerna gjorde sig besväret att ta omvägen över Frankfurt och åka på signalröda turistbiljetter. Jag kände mig dum, naiv, lurad och upprörd. Av någon anledning hade medias EU-reportrar valt att inte rapportera detta, fast de säkert visste. Och jag fick så småningom ett scoop, när jag åkte tillbaka till Bryssel i tjänsten och rullade upp hela historien. Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson förstörde scoopet, på ett i och för sig mycket skickligt sätt, genom att tillkännage att han tänkte avgå samma dag som jag hade nyheten i Expressen.

Så när jag får kommentarer på Twitter om att politiker ska ”stå pall” och inte vika för det tidningar och opinionsbildare ser som ”symbolfrågor”, tar jag mig som krishanterare för pannan. Hur aningslös får man vara, även som amatör? Det är ju just symbolerna som bildar turbo-bränsle för avgångarna! Mona Sahlin hade sin ”Toblerone”. Christina Lugnet sitt ”Grand Hôtel”, Transportbasen Hasse Ericson (som mina reportage bidrog att fälla) hade sina ”spritnotor”, Carema hade sin ”kissblöja”, Cecilia Stegö Chiló hade sin ”TV-licens”, Sten Tolgfors sin ”vapenfabrik” . Vid allvarliga kriser handlar det nästan alltid om ”symbolfrågor”.

Jag håller med Pär Henriksson, Mimmi Rito och Mattias Lundbäck, som idag på Twitter poängterar att det handlat om personalmiddagar utan överdrivna excesser i regeringskansliet. Men min poäng är att mycket vill ha mer, att det är lätt att bli fartblind och gå över gränsen. Då är det bra om man har fasta regler.

Systemet i EU (som kanske fortsätter likadant, vad vet jag?) inbjöd till att roffa åt sig och grundregeln är väl: Ju längre man är från väljarna desto djärvare petar man med fingrarna i syltburken.

Därför vill jag ha regler. Sådana som generaldirektörer av Lugnets och Bermudez-Svankvist typ är tvungna att följa. Sådana som faktiskt skulle kunna rendera avsked på grått papper, alltså utan lön och titel om man bryter mot dem.

Här – i det etiska regelsystemet mellan Läkemedelsindustrin (LIF) och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) – framgår till exempel i paragraf 6 att öl och vin ska serveras återhållsamt och endast i samband med matförtäring vid representation. Att bjuda på starksprit är inte tillåtet. Jag vill ha en liknande blocköverskridande överenskommelse, eftersom S-regeringar har varit minst lika goda kålsupare historiskt. Kunde det inte vara en bra början?

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: Och det bara fortsätter! Samtidigt som arrogansen mot media för avslöjandena flödar bland gratisdrickandets  vänner på Twitter.

Skandalen i Tillväxtverket – krishantering som haveri

Idag meddelar näringsminister Annie Lööf (C) att hon tänker ”ta i med hårdhandskarna” efter DN:s Mattias Carlssons avslöjanden av Tillväxtverkets feta internrepresentation och vidlyftigheter för mångmiljonbelopp på skattebetalarnas bekostnad.

I nästa vecka sker ministerns möte med Generaldirektör Christina Lugnet. Det är ingen vågad gissning att hon får lämna sin post. Skandalen är nog vid det här laget närmast omöjlig att reparera.

På Twitter och i bloggar har diskussionens vågor gått höga. Ett mycket intressant och relevant inlägg kom från sociala medier-veteranen Christina Stielli, @Stielli,  som på stående fot sa upp sitt uppdrag som egenföretagande ambassadör för Tillväxtverket. ”Jag trodde ni stod på min sida”, bloggar hon. En annan fråga: Hur trodde Lugnet och Tillväxtverket att de skulle komma undan? Så länge det finns riktig undersökande journalistik (jag instämmer i Andreas Ekströms hyllning av detta scoop) och en offentlighetsprincip så riskerar myndigheter och verk att ställas till svars. Och om man inte har ett riktigt bra svar på varför skattebetalares miljoner ska läggas på vin, lyxmiddagar, spa och slottsvistelser (och på vilket sätt dessa excesser gynnar ett bättre företagsklimatet för hårt arbetande egenföretagare) så kanske den enkla slutsatsen bör vara: Då gör vi det inte, vi avstår!

Gör man duktigt fel så får det konsekvenser. Se på Röda Korset som fortfarande lider av förtroendekrisen efter Johan Donners förskingring och den valhänta krishanteringen.

Låt oss då se på krishanteringen hittills. För Dagens Opinion berättar kommunikationschefen Cecilia Werner Kastensson att hon och hennes chef Lugnet ”suttit i telefon sedan halv sex i morse”. Tydligen förväntas vi böja våra huvuden i stum beundran inför denna febrila mediehantering. Och samtidigt avslöjar hon glatt att de har tre PR-byråer kontrakterade, men inte använder någon av dem i krishanteringen! På reporterns fråga hur krishanteringen gått, svarar Werner Kastensson: ”Vi har inte kommit dit än, det återstår. Nu gör vi bara, vi agerar.”

Därmed har Tillväxtverket direkt börjat med att göra fel i sin krishantering.

De skulle INTE själva ha satt sig i telefon klockan 05.30 och reaktivt talat med media och alla möjliga omvärldsaktörer. Det är inte att agera utan att reagera. Och då låter man media sätta agendan istället för att själva ge sig tid att sätta sig in i kritiken. Istället borde de ordentligt ha rannsakat sitt agerande efter DN:s uppgifter och direkt tagit in någon av sina PR-byråer, eftersom man aldrig ska krishantera sig själv.

Under några timmar går man intensivt igenom: ”Hur tänkte vi”, visste GD om alla vidlyftigheter och fanns det några förmildrande omständigheter över huvud taget? Medieträning med stenhårda frågor. Därefter personalinformation och presskontakter. På vanlig svenska kan det uttryckas som: ”Tänk först och tala sedan”. Då finns en chans att man undviker att säga grodor som Lugnets: ”Grand Hôtel var det billigaste alternativet”.

Jag tror precis som @Stielli skrev på Twitter, att en oförbehållsam ursäkt hade varit på sin plats. Istället fick vi hemmasnickrade floskler som ”Vi ser mycket allvarligt på uppgifterna”. Lugnet borde självklart ”sett allvarligt” på Tillväxtverkets skandalösa vidlyftigheter, inte på DN:s uppgifter.

Sedan följer den 31 juli Lugnets sagolikt korkade utspel på verkets hemsida: ”Tillväxtverket följer Skatteverkets regler”. Utlägg över 1000 kronor granskas ”extra noga” och ”Ett seminarium är avdragsgillt, om det anses tillföra organisationen något.”

Lugnet är därmed tillbaka på ruta ett: Att förklara vad vinprovningar, lyxmiddagar, spa och slottsmiljöer tillför organisationen och ytterst dem den ska tjäna: Hårt arbetande egenföretagare som själva betalar sitt vin och sin mat.

Enligt Lugnet har ju Tillväxtverket inte gjort något fel och Werner Kastenssons uttalande för Dagens Opinion: ”För vår del är det bara att säga att vi gjort fel, att det vi gjort inte är acceptabelt.” blir därmed fullständigt obegripligt.

För inte länge sedan bloggade jag och Lars Sjöström om AF:s GD Angeles Bermudez-Svankvist inkompetens och före sommaren var FOI:s GD Jan-Olof Lind i blåsväder för lögn i samband med SR:s Ekots avslöjande om vapenfabriken i Saudiarabien.

Regeringen bör nog tänka ett varv på om inte alla GD-haverier borde föranleda att man noggrannare bedömer kompetensen innan tillsättningarna. Släpphänt kameraderi vid GD-tillsättningar har ju hittills mest socialdemokratiska regeringar kritiserats för.

Andra skriver intressant om krisen i Tillväxtverket.

/Paul Ronge

Uppdatering: Nu samlar Annie Lööf alla sina myndighetschefer, för räftst och rättarting efter Tillväxtverket och Vinnova. Bra om detta inte är en manöver för att med allmän åthutning slippa låta Lugnet ta konsekvenserna, det vil säga avgå. Ska bli spännande att se om detta är ”på riktigt” från Lööf. Då är det också hennes genombrott för att gå från pratpolitiker till minister ”på riktigt”.

Uppdatering 2: Christina Lugnet fick sparken som GD för Tillväxtverket men får behålla lönen i tre år enligt gällande regelsystem. Därmed har Annie Lööf gjort det som behövde göras, enligt min mening.