I efterdyningarna av krisen i Tillväxtverket och GD Christina Lugnets avgång fortsätter debatten om representationen i regeringskansliet.
Jag har varit i hetluften på Twitter idag för att jag tycker regeringskansliet ska bli mycket mer återhållsamt i att representera (även internt) med spritförtäring och andra alkoholhaltiga drycker på skattebetalarnas bekostnad. Allra helst sätta upp ett tak (förhandlat över blockgränserna, för socialdemokraterna har i maktställning inte varit ett dugg mer återhållsamma).
”Unnar du inte offentliganställda i regeringskansli och verk en personalmiddag?”, kan väl sammanfatta kritiken mot mig. Och den kritik som är mest extrem säger till och med (fritt och sammanfattande citerat): ”Politikerna ska strunta i symbolfrågor som media, du och andra lyfter fram, annars mals de ner”.
Jag vill berätta en historia som i hög grad har påverkat mig. 1995, då jag var politisk reporter på Expressen, åkte jag med min familj på en fem veckors semester i Mexiko. Hemresan blev förfärlig, efter jättelånga förseningar, jetlag osv hamnade vi i Frankfurt för vidare befordran hem. På flygplatsen fanns ett antal svenska EU-politiker som, precis som vi, hade tagit de rödaste och billigaste biljetterna till Stockholm. Jag blev varm om hjärtat och sa till min fru: ”Där ser du svenska politiker, från rött till blått. Åker på billigaste sätt för att spara pengar till EU-parlamentet. Sånt gör mig stolt över Sverige”.
Jag vinkade glatt åt dem, men av någon anledning såg de besvärade ut och tittade bort. Trodde det berodde på min roll som reporter.
Tills jag av en källa fick veta orsaken. EU-politikerna hade stora skattefria schablonbelopp för resor och boende. Alltså: Ju billigare de reste och bodde, desto mer kunde de skattefritt stoppa i plånboken och berika sig själva. En centerpartist gjorde sig till och med omaket att åka tåg mellan Bryssel och Strasbourg var tredje vecka för att kunna lägga mer i sin privata plånbok. En annan EU-politiker bodde billigt i husvagn (och fick jättemycket beröm för det). Då förstod jag plötsligt varför politikerna gjorde sig besväret att ta omvägen över Frankfurt och åka på signalröda turistbiljetter. Jag kände mig dum, naiv, lurad och upprörd. Av någon anledning hade medias EU-reportrar valt att inte rapportera detta, fast de säkert visste. Och jag fick så småningom ett scoop, när jag åkte tillbaka till Bryssel i tjänsten och rullade upp hela historien. Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson förstörde scoopet, på ett i och för sig mycket skickligt sätt, genom att tillkännage att han tänkte avgå samma dag som jag hade nyheten i Expressen.
Så när jag får kommentarer på Twitter om att politiker ska ”stå pall” och inte vika för det tidningar och opinionsbildare ser som ”symbolfrågor”, tar jag mig som krishanterare för pannan. Hur aningslös får man vara, även som amatör? Det är ju just symbolerna som bildar turbo-bränsle för avgångarna! Mona Sahlin hade sin ”Toblerone”. Christina Lugnet sitt ”Grand Hôtel”, Transportbasen Hasse Ericson (som mina reportage bidrog att fälla) hade sina ”spritnotor”, Carema hade sin ”kissblöja”, Cecilia Stegö Chiló hade sin ”TV-licens”, Sten Tolgfors sin ”vapenfabrik” . Vid allvarliga kriser handlar det nästan alltid om ”symbolfrågor”.
Jag håller med Pär Henriksson, Mimmi Rito och Mattias Lundbäck, som idag på Twitter poängterar att det handlat om personalmiddagar utan överdrivna excesser i regeringskansliet. Men min poäng är att mycket vill ha mer, att det är lätt att bli fartblind och gå över gränsen. Då är det bra om man har fasta regler.
Systemet i EU (som kanske fortsätter likadant, vad vet jag?) inbjöd till att roffa åt sig och grundregeln är väl: Ju längre man är från väljarna desto djärvare petar man med fingrarna i syltburken.
Därför vill jag ha regler. Sådana som generaldirektörer av Lugnets och Bermudez-Svankvist typ är tvungna att följa. Sådana som faktiskt skulle kunna rendera avsked på grått papper, alltså utan lön och titel om man bryter mot dem.
Här – i det etiska regelsystemet mellan Läkemedelsindustrin (LIF) och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) – framgår till exempel i paragraf 6 att öl och vin ska serveras återhållsamt och endast i samband med matförtäring vid representation. Att bjuda på starksprit är inte tillåtet. Jag vill ha en liknande blocköverskridande överenskommelse, eftersom S-regeringar har varit minst lika goda kålsupare historiskt. Kunde det inte vara en bra början?
Andra skriver intressant om krishantering.
/Paul Ronge
Uppdatering: Och det bara fortsätter! Samtidigt som arrogansen mot media för avslöjandena flödar bland gratisdrickandets vänner på Twitter.
Bra och rätt Paul, men det vet du väl att EU:s resebidrag fortsätter som förut, fast några få svenska politiker vägrar ta ut resebidragen.
Hej hej
Visste inte det (hade förträngt och hoppats på en ändring). Får väl tacka för info. Fy f-n vad jag hatar EU – tar fram det sämsta hos Europas politiker! Ha en trevlig helg, Anders!
Helt rätt, Paul! Helt rätt!
Jag upprörs i och för sig inte över en julmiddag för personalen som ligger i nivån 500 kr per kuvert. Men det är de principer som du berör som är det viktiga och att mycket väldigt ofta vill ha mer. Det eskalerar lätt när de börjar jämföra sig med andra och inte vill vara sämre lottade än kollegorna. Alla vill vara på genomsnittet eller bättre och det är en omöjlighet. Din beskrivning av Frankfurtresan visar också att pengar korrumperar, överallt. Därför krävs ett regelsystem.
Och reglerna skall som du säger ha tydliga konsekvenser när ngn bryter mot dem.
Man kan ju ha hur mycket regler som helst, det spelar ingen avgörande roll. Det viktiga är hur de iakttas.
Om en ämbetsman i Italien roffar åt sig, då riskerar han att karabinjärerna eller finanspolisen rusar in på tjänsterummet och slår på honom handklovar. Den risken finns ju inte i Sverige. Har man en tillräckligt duktig pressekreterare och kanske t.o.m. en spin-konsult, då kan man klara sig undan det mesta som inte är alltför extremt. Om man inte har det, då får man i värsta fall skämmas över en del grejer i medierna innan man snällt tar sitt och går till en väntande fallskärm.
Sverige idag är ungefär som det oskarianska Sverige Leif Lewin skrev om i ”Inte bråka”.
@Tommy Instämmer. Vi kan inte sönderreglera allt och alla, för då blir det ohanterbart, en sirap som man aldrig kommer ur och får något vettigt gjort. Någonstans måste moral, ryggrad och integritet in i spelet; enkelt uttryck det goda omdömet. Det kan man kanske inte lära sig, men om vi poängterar de tre delarna moral, ryggrad och integritet så kommer oftast det goda omdömet med automatik.
Tack för en mycket bra och läsvärd sida!