Igår fick statsminister Fredrik Reinfeldt ”Koreastatus” – 72 procent av svenska folket har enligt Aftonbladets opinionsundersökning förtroende för honom. Det är så högt så högre vore farligt, enligt statsvetaren Ulf Bjereld.
I triumfvagnen sitter också finansminister Anders Borg. Duon och radarparet minner om styrkan hos Erlander och Sträng – alltså de gamla Socialdemokraterna när vi hade rekordår, när svenska folket hade den högsta levnadsstandarden i Europa efter Schweiz och där ”villa, Volvo och vovve”, blev uppnåbara mål för varje arbetare.
Socialdemokraterna är i spillror och som någon uppgivet sade: ”Vem vill följa ett parti som ingen vill leda?” Nu finns i allafall två personer som anmält sitt intresse att ta över partiledarposten efter Mona Sahlin, mer eller mindre öppet: Ylva Johansson och Lena Sommestad. Johansson säger att hon är oortodox, Sommestad driver en idédebatt från vänster i partiet som det slår gnistor om. Hennes senaste bloggpost har fått över 50 (102 per den 30/12) kommentarer och bland debattörerna finns Stig-Björn Ljunggren (som försvarat de inblandade i ”Primegate”) och Arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg. Den handlar bland annat om definitionen av tillväxt och hur tillväxten ska förenas med välfärdsbegreppet.
Lena Sommestad är som partiledarkandidat idag mer intressant än Ylva Johansson eftersom hon med sitt politiska fokus tvingar fram en diskussion mellan det som kallas vänster och höger i partiet.
Jag tror en sådan diskussion – som gärna får vara het och säkert kommer att innehålla en och annan ojust tackling eller rentav personangrepp –är nödvändig för att Socialdemokratin ska kunna resa sig. Men den måste leda till konsensus i en mängd viktiga frågor.
Det är precis det som fascinerade mig så mycket i Henrik Berggrens Palmebiografi : Trots sin retoriska svada och sina fantastiska internationella tal så var Olof Palme ju en ruffig resultatpolitiker, en hejare på att balansera falanger för att sedan stå som ledare för de idéer som vaskades fram. Det skrev jag om i bloggposten ”Vem krympte Socialdemokratin?”.
En kritik som jag hört från initierade Socialdemokrater mot Mona Sahlin var just att hon bara lyssnade ”åt ett håll”, på bara en falang.
Jag kommer ihåg Sommestad som en ganska blek miljöminister, kanske har jag fel. Jag vet inte ett dugg om hennes nätverk i sitt parti, hur duktig hon är på att debattera mot en durkdriven Fredrik Reinfeldt, hur stor karisma hon har, hur stor roll det spelar att hon inte sitter i riksdagen, om hon är för intellektuell för att gå hem hos en bred väljarbas eller om hon går hem i TV. Jag har ingen aning om hon är rätt partiledare för Socialdemokraterna och själv står jag utanför all partipolitik.
Men hennes sätt att kompromisslöst sätta politiken i centrum är som att öppna ett fönster och låta den friska luften strömma in i ett unket sammanträdesrum. Det blir som ett vaccin mot korridormygel, svågerpolitik och ”ger du mig din röst så ska du få ditten eller datten”-politrukandet.
För det tycker jag hon är värd en stor eloge!
Intressant när fler, som här Magnus Ljungkvist, börjar diskutera vilken politik Socialdemokraterna ska föra.
/Paul Ronge
Klokt skrivet, dock en anteckning på marginalen, Lena är förste ersättare i riksdagen och skulle bli ledamot om någon av de tre före skulle lämna, tex Thomas Östros (vilket sannolikt skulle ske om hon blev vald)!
Tack Klas, en viktig anteckning i detta sammanhang!
Intressant resonemang, Paul. Precis som du är jag utanför all partipolitik. Men vem som blir ny ledare för Socialdemokraterna återstår att se. Förmodligen blir det en som inte är alltför framträdande i förhandsdiskussionerna. Ingen vet på förhand hur en ledare utvecklas. Det finns starka personligheter som inte i dag nödvändigtvis behöver eller har behov av att vara i centrum. Sommestad har måhända detta som talar för henne.
Det läskiga i detta är ju inte att Sommestad är intellektuell och kan hålla mer än en tråd igång samtidigt, utan att hon är så ensam i S toppen idag. Det om något borde stämma till eftertanke. Klubben för intellektuella dvärgar, även kallat socialdemokraterna.
Hon kommer INTE att bli vald av 2 anledningar: Hon har inte karisman och troligtvis inte nätverket heller då utrensningarna under 15 år gjort att vem är hennes intellektuelle kompis toppen på S?
Ola: Håller helt med om att det återstår att se vem som blir S nya ledare. Och vem/vilka som blir kungamakare. Kanske nästan lika spännande för oss ”outsiders” som för partiets medlemmar.
Nils: Här håller jag inte riktigt med. Inte har Socialdemokraterna färre intellektuellt skärpta politiker än andra partier. Poängen är ju att i princip inga partier för idédebatt.
Hur mycket ideologisk debatt i Centern har du sett i att de gått från 24 procent med Fälldin till cirka 6 procent med Olofsson? Hur mycket debatt kring Mitten-Vänster-Högersvängen de senaste 35 åren?
Hur mycket debatt (och då menar jag riktig idelogisk diskussion) har vi sett hos Moderaterna när de blev Nya Arbetarpartiet och slog blåkopia på allt som fungerat hyfsat framgångsrikt hos S?
Den debatt vi sett hos krisdrabbade KD har ju mest handlat om huruvida Hägglund är för ”odemokratisk” och inte ”går hem”.
Politik har blivit opinionsundersökningar, oneliners, gå hem i stugorna och öppen opportunism. Och faller inte politiken på läppen så var den per definition fel och då kan vi väl komma med en ny (Mona Sahlin).
Sen kan du säkert ha rätt i att Sommestad inte blir vald, men det är väl en annan historia.
Ta hand om dig och Gott Nytt År!
Risken är nog stor att man sas fortsätter på den inslagna vägen, det blir en ”sub prime” ledare som stöter sig med så få som möjligt. Hela processen efter katastrofvalet känns lealös, som om där inte finns någon i ledande organ typ partistyrelse som tar tag i saker och ting och styr upp det hela, man kan nästan få intrycket att det är en räddhågsen församling. Ledningens agerande efter valet med kriskommissioner, extra kongress etc och agerandet i riksdagen med talmansval, SD, Afghanistanfrågan mm känns närmast lite virrig och lealöst. Eller kanske snarare en fortsättning på en relativt menlös oppositionsroll som ledde till katastrofvalet.
Det är ett intressant namn i debatten om ny partiledare för socialdemokratin. Får hon frågan kommer hon att avvisa tanken.
Ändå måste hon anses som en outsider. För mig framstår det ”i dagsläget” som ganska otroligt, ja sesationellt, att Sommestad skulle vara ett namn som den sittande valberedningen självmant skulle aktualisera.
Ändå skulle partiet, trots den korta tid som återstår till kongressen, tjäna på att flera kandidater fick chans att seriöst prövas. Det vore ett svaghetstecken om kandidaterna till den framtida partiordförande enbart skulle hämtas bland det dryga dussinet namn som hittills nämnts. Å andra sidan har partiledarvalet aldrig varit så öppet som nu.
Dock tror jag man ska utesluta att det kan bli ett helt nytt ledarskap för partiet. Ett ledarskap där man inte reducerar valet till att handla om en person. Det kan inte uteslutas att resultatet kommer att leda till att man får en helt ny ledartrio eller trojka för partiet och riksdagsgruppen. Då är det möjligt att Sommestad kan vara aktuell, andra starka kandidater i en sådan sammansättning skulle då kunna vara Anders Lago, kommunalrådet i Södertjälje, nuvarande gruppledaren i riksdagen Österberg men även riksdagsledamoten Peter Hultqvist, liksom Metallprdföranden Löwden. Helt klart är att man vill stärka den kvinnliga representationen i en sådan lösning. Dock är mina kúnskaper om vilka de hetaste kvinnorna, förutom Ylva Johansson, skulle kunna vara.
Gemensamt för alla dessa är att de redan förekommer i debatten och att alla är förankrade i den centrala beslutsorganisationen. Rimligen vill partidistrikten ha ett avgörande inflytande i debatten inför kongressen. Likaså ska man vara observant på att fackföreningsrörelsen inte kommer att stillatigande åse utvecklingen.
Eftersom jag numera har ett gräsrotsperspektiv på valet av ordförande är jag mycket osäker. Ett är emellertid säkert … det finns en stor grupp av unga medlemmar ute i partiet som kommer att vara engagerade i processen. I de samtal jag ganska ofta får finns det skäl tro att den finns en stark ung opinion inom partiet som kommer att ge avtryck i processen och som kanske snart blir tillräckligt stark för att samla sig till att om inte lansera en partiledare men ställa krav på en förnyelse av partiledning och partistyrelsen som inte följer de partsammansatta regler som hittills gällt. Kanske är det som sker nu bara ett förspel till vad som kommer att hända redan vid den ordinarie kongressen 2013.
LEif Gustafson