Man kan tycka vad man vill om Almedalen; ett paradexempel på svensk demokrati genom seminarier och småputtrigt mingel,eller ett Kiviks marknad där en reklambyrå bombar (eller inte) nallebjörnar över Vitryssland, där en effektsökande Åsa Romson ger bort sina glasögon till Fredrik Reinfeldt, där en avdankad gammal socialdemokratisk partisekreterare visar mästerskap i kvinnlig härskarteknik.
Men alltihop börjar och slutar med politik. Det var Olof Palme som satte igång hela spektaklet från ett lastbilsflak den 25 juli 1968.
Jag har som politisk reporter bevakat Almedalen ett stort antal år, numera förbehåller jag mig rätten, som fri företagare och PR-konsult, att ta semester i istället om inte någon viktig kund absolut vill ha mig där.
Men även i år tycker jag Almedalens hetaste fråga har handlat om politik (Almedalsdrinken får ursäkta), nämligen Alliansens fall.
Både Centern och Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentsspärren under mätningar i Almedalsveckan. Kent Persson har inte fått någon lyckad start som partisekreterare för Moderaterna, redan utnämnd till en propagandistisk Bagdad Bob. Folkpartiet måste ha grava inre motsättningar när både partiledaren Jan Björklund ifrågasätts och sedan hela Folkpartiet med Carl B Hamiltons utspel att allianspartierna borde slås samman. Centerns Annie Lööf säger att Svenskt Näringsliv inte är ett särintresse, väl vetande att hon trampar på Reinfeldts och Anders Borgs ömmaste tår, samtidigt som hon helt tappat sitt väljarunderlag, vilket Expressen beskriver här. Stureplanscentern är ju i svensk politik lika malplacerad som om Moderaterna skulle försöka etablera sig som bästa latte-parti i Grinstad på Dalboslätten.
Motsättningarna i politiska sakfrågor och det dåliga humöret i Alliansen står i total kontrast med idyllen när pakten bildades hos Maud Olofsson i Högfors den 30 augusti 2004. Nu tror inte ens den gamla centerledaren att Alliansen överlever om det blir valförlust 2014.
Reinfeldt/Borg riskerar att bli pompösare än till och med Göran Persson var. Och dessutom finns en alltmer uppenbar kannibalism, Centerns nedgång speglas i Moderaternas uppgång.
Att Per Schlingmann i detta läge utnämns till temporär chefsstrateg i Moderaterna, en överrock på Kent Persson, som dessutom bara ska jobba med detta fram till 2013 och sedan göra något annat – hur ska det tolkas? Vid ytligt påseende är det rena snurren. Vad som skulle behövas är ju en superspinndoktor, en mästarmedlare, som bakom kulisserna syr ihop Alliansen, gjuter olja på vågor, hittar kompromisser och gör att det vinnande konceptet från 2004 kan återuppstå till 2014.
Men vänta lite – var det inte just det jobbet Schlingmann hade som Reinfeldts statssekreterare? Har det jobbet i så fall misslyckats så kapitalt så att Reinfeldt gett upp om Alliansen och nu vill ”svulla upp” sitt parti till bristningsgränsen fram till valet, oavsett konsekvenser?
Så att Schlingmann istället för att bidra till en ny uppgång inneburit en del i fallet för Alliansen?
I så fall har Schlingmann i all tysthet gjort ett sådant dunderfiasko att han antingen själv kommit fram till att det är dags att förbereda återgången till ett liv utanför politiken, eller mer eller mindre handgripligt övertygats om detta av firma Reinfeldt/Borg. Kring detta spekulerar alltid läsvärde Torbjörn Nilsson i Fokus under rubriken ”Det förlorade året”.
När retorikern Camilla Eriksson och krisexperten Jeanette Fors-Andrée intervjuade Per Schlingmann på ett välbesökt retorikseminarium i Visby, där de flaggade upp honom som ”den tyngste” politiska opinionsbildaren, blev jag inte ett dugg klokare. Är han fortfarande en guru, eller på väg ut som Nilsson antyder?
Alldeles oavsett – om inte ”de fyras gäng” i Alliansen börjar spela i takt och det ganska snabbt på ett sätt som väljarna upplever trovärdigt så heter nog nästa statsminister Stefan Löfven. Och just borgerlig oförmåga att hålla sams och regera har ju tidigare lett till årtionden av obrutna socialdemokratiska regeringsinnehav.
Andra skriver intressant om Almedalen.
/Paul Ronge
Uppdatering: I november 2011 skrev Leif Pagrotsky vasst i GP om att Centern med nuvarande Stureplans-kurs kanske kunde fira 100-årsjubileet av Bondeförbundets bildande år 2013 med nedläggning.
Jag tycker du var lite stygg mot moderaternas nya partisekr kent Persson. Jag tycker faktiskt att han är aktiv och tydlig och inte kan jämföras med Sadam Husseins informations minister. Alliansen lever farligt genom att både KD och Centern riskerar åka ur Riksdagen. Då är det förståss kört för en ny alliansregering.Om Sossarna går fram vill de nog regera ensamma. Som minoritetsregering som man tidigare alltid gjort. Det kanske inte blir så lätt att få med V och MP om de inte får vara med och regera.Hur går det för Sverigedemokraterna ? Det kan kanske sluta med en S- och M regering.
Det får räcka så för nu.Mats Ifvarsson Radio Moderat FM 103,7 radio.osteraker.se Din Roslagsradio.
Mats: Tack för läsning och feedback! Men det är inte JAG som kallar Kent Persson en ”Bagdad Bob”. Jag skriver ju uttryckligen att han fått en dålig start och epitetet kommer från hans politiska motståndare (Se bara SSU:s kampanj ”Fråga Kent” under Almedalsveckan). Kent är en hedersman som jag både träffat och haft ett seminarium i Örebro för och haft väldigt bra diskussioner med i sociala medier, där jag uppfattat Kent som en av de mest fördomsfria och resonerande politikerna. Jag tycker det är olyckligt att han inte kunnat ta med mer av den inställningen i sin nya roll och speciellt olyckligt att Moderaterna givit honom en överrock i form av Per Schlingmann. I ett parti är partisekreteraren alltid chefsstrategen, den som ska se till partiets bästa både på kort och lång sikt.
Tror jag instämmer i allt du skriver … ”Reinfeldt/Borg riskerar att bli pompösare än till och med Göran Persson var” är en god beskrivning av de två främsta företrädarnas nuvarande attityd till vad alliansbröder och -syster hittar på. De saknar måhända inte känselspröten ut mot missnöjet hos de breda folklagren, men de är så övertygade om sin egen förträfflighet, de förefaller så självgoda att de saknar förmåga att hantera det på ett klokt, ”familjärt” sätt. Infantilt stingsligt reagerar de negativt, mästrandende som en forna tiders patron, och med samma hastsom ett twitterinlägg skapas, på varje förslag som kommer från deras ”parters” i regeringen.
När det gäller missnöjet i samhället generellt så är sjukförsäkringsdebaclet nog det främsta exemplet på vad som varit, och kanske kommer att förbli, det tyngsta sänket för moderaternas regeringskonstellation. Bara arroganta eller även korkade?
Det enda jag kan tänka mig som eventuell strategi är att moderaterna ”sparar” sig fram till 10-12 månader innan valet då de kommer till skott och bjuder till höger och vänster så att de flesta blir rimligt tillfredställda. Alltså ”köper” sina väljare – och i det här fallet även sina regeringspartners – på det sätt som många regeringskonstellationer gjort under gångna decennier.