En gång är ingen gång brukar man säga.
Men nu har det hänt igen — efter hamburgerkedjan Max påhitt att som arbetsgivare gå ut och varna sina anställda för att rösta på Socialdemokraterna eller Vänstern så har nu Kristoffer Tamson för Moderaterna i Stockholm gått ut via Landstingets logga och brevpapper och gjort samma sak. Hade de varnat för alla hemskheter som kommer att hända om arbetsgivaravgiften för unga höjs som Moderaterna i Stockholms län hade allt varit som vanligt. Men i och med att det sker med Landstingets logga så markerar M Makten som arbetsgivare.
För mig är detta något helt nytt. Under 20 år som politisk reporter såg jag aldrig att någon stor arbetsgivare gick över gränsen att tala om för sina anställda vilka partier de inte borde rösta på. Aldrig.
När jag twittrade om detta i morse fick jag mer gensvar, RT:s och så kallade favorites, än jag någonsin fått tidigare när jag haft synpunkter i ett ämne.
Är detta en trend så hisnar tanken. Att arbetsgivare runt om i Sverige, lagom när valtemperaturen supervalåret 2014 börjar hetta till, kommer att skicka mejl eller hålla brandtal till sina anställda om ”det röda gänget” som ”Lede Fi”.
Jag tror också det är en grov underskattning Max och Moderaterna i Stockholm gör av hur svenska väljare fungerar. Om vi alla bara ser till vad vi får i plånboken och vilket parti som påstår sig kunna rädda just mitt jobb, eller sänka just min skatt, eller som kan göra hamburgaren några kronor billigare så är väl saken biff (eller hamburgare) för Allianspartierna. Just nu ser ju inte opinionssiffrorna ut som om billigare hamburgare är högsta prioritet för väljarna, jag tror även sådant som ideologi, uppfattning om samhällsutvecklingen i stort och traditioner hemifrån spelar roll.
Jag har uppfattat det som att en av Socialdemokraternas svåraste knäckfrågor är att LO ställer upp stenhårt på partiet, trots att en allt större del av medlemmarna röstar borgerligt. Det är svårt att se logiken i att en moderat arbetare betalar medlemsavgift till ett LO-förbund för att bidra till att hans eget parti förlorar i valet. Men det dilemmat kommer ju helt i skymundan om arbetsgivarna generellt ska börja agera brukspatroner som talar om för sina anställda hur de ska rösta.
Under 1980-talet, då jag var arbetsmarknadsreporter på Aftonbladet, lyckades arbetsgivarna (som då hette SAF) vända opinionen i en PR-mässigt fullständigt lysande kampanj: ”Satsa på dig själv”. Arkitekten för den nya individualismen, Sture Eskilsson, arbetade fram en strategisk plan som sedan följdes till punkt och pricka och kulminerade i framgång. 1970-talets vänstervåg sköts i stort sett i sank. LO:s samordning rämnade och Metalls Leif ”Blomman” Blomberg ville ”klämma kaviartuben” i kompanjonskap med sina motparter i stället för de fackliga kollegorna. Företagare demonstrerade mot löntagarfonderna. Det blev mer OK med löneskillnader. Hela samhällsklimatet förändrades. Sture Eskilsson var helt enkelt ett PR-geni. Men – trots att vi journalister attackerade och provocerade- erkände näringslivets företrädare aldrig att de ville se en borgerlig regering. ”Vi driver näringslivets frågor oavsett sittande regering”, sade dåvarande VD:n Olof Ljunggren och SAF-nestorn Curt Nicolin nickade instämmande.
Där Sture Eskilsson hanterade PR-klaviaturen som en Händel eller en Bach, där klinkar Max VD Richard Bergfors Gubben Noak.
Andra skriver intressant om debatten kring MAX.
/Paul Ronge