Ola Lindholms tappade trovärdighet

Om några dagar – på måndag nästa vecka – vet vi om Ola Lindholm döms till dagsböter för ”ringa narkotikabrott” eller inte.

Rent rättsligt blir hans straff i så fall försumbart. ”Några tusenlappar”, som han själv uttryckte det i SVT:s nya talkshow ”Hübinette” igår, där han också påstod att hans namn var kidnappat.

Men mänskligt har han straffats stenhårt. Han har blivit av med jobben som chefredaktör för Kamratposten och som programledare för ”Wild Kids”. Hela hans varumärke som föredöme och idol har sjunkit som en sten. Trots att jag kan tycka synd om Ola Lindholm  är det straffet den logiska följden av en usel krishantering från början till slut.

Hans fall var allvarligt redan från början. En uppburen programledare, idol för en hel generation barn, en charmknutte som lever på att vara helyllekille som tar narkotika har ett givet och stort nyhetsvärde för media. Speciellt om han bevisligen när polisen testar har kokain i kroppen och ändå förklarar sig helt oskyldig.

Lindholm har från dag ett i krisen påstått sig vara utsatt för ett mediedrev och igår på Hübinette var det hans viktigaste anledning att inte försvara sig, att inte förklara hur han fått i sig kokain, trots att han numera, som han säger, ”vet hur det gått till”.

Jag har, som politisk reporter, sett ett antal drev på mycket nära håll. Mot Mona Sahlin och Gudrun Schyman för att nämna några. Jag har som kriskonsult de senaste 13 åren försvarat kunder för att mildra eller helt undvika mediedrev. Jag vågar konstatera helt entydigt: Lindholm har inte utsatts för ett drev. Tvärtom har han behandlats helt korrekt av media med tanke på fallets nyhetsvärde. Lindholm ska enligt uppgift nu ställa upp i SR:s Medierna och kommer väl där att fortsätta driva sin tes om elaka medier. Att skjuta på budbäraren var hans första misstag.

Lindholm hävdar fortfarande att han är oskyldig, men att han nu vet exakt hur det gått till. Varför vill han då inte, när han redan sagt A, också säga B? Jo för det ”skulle drabba familjen”. Han tar hellre sitt straff och ”värnar sitt privatliv”. Logiken läcker som ett såll. Är det någon i hans familj som petat i honom kokain? Om någon så kallad ”kompis” skulle betalat 1000 kronor (ungefärlig kostnad för ett gram) för nöjet att ”skojdroga” honom, hur skulle det drabba familjen att berätta det och kanske bli frikänd? Att påstå sig oskyldig utan att ens försöka ge en vettig förklaring var hans andra misstag.

Lindholm säger i ”Hübinette” att han fortfarande är mitt uppe i krisen, att det varit en massa känslor och att han nu tycker ”han agerat helt rätt”, men kanske om två år kommer fram till att han gjort en massa fel i sin krishantering. Det är uppenbart att Lindholm handlat i affekt, inte minst genom att skicka ut ett blogginlägg som väckte mer frågor än det besvarade och genom sina häftiga utfall mot media. Ett av mina grundläggande råd är att om man är i kris så måste man ta hjälp utifrån. Finns ingen krisexpert (eller om du inte har råd att anlita en) så finns oftast en eller ett par goda vänner. Deras råd kan vara ovärderliga just för att de inte själva är i affekt, för att de kan tänka klart. Lindholms tredje misstag är så uppenbart just det många mediemänniskor gör: ”Jag kan själv! Jag är ju proffs på det här”.

Lindholm räknar med att bli dömd och tycker kallt att det kan vara värt några tusenlappar att slippa förklara sig. Det som hänt kommer att ”blåsa över” på kanske tre månader, eller tar det två år? frågar Lindholm Karin Hübinette”. Lindholm förstår därmed inte skadans omfattning. De allra flesta tror, helt logiskt, att Lindholm ljuger och att han själv tagit det kokain som hittades i hans kropp. Även Lindholm medger att det är så, ”han är redan dömd” och det spelar ingen större roll. Han underskattar därmed grovt sin situation. Hans fjärde misstag.

Skillnaden gentemot exempelvis Plura (och tidigare Tommy Körberg, Patrik Sjöberg, Py Bäckman, Sanna Bråding Mikael Persbrandt med fler) är att de erkänt att de tagit narkotika. Plura tappade säkert i respekt hos vissa, men han tappade inte i trovärdighet. Lindholm har tappat all trovärdighet genom att inte ens försöka ge en förklaring till hur han skulle kunna vara oskyldig.

Om Lindholm nu (vilket jag och säkert de flesta tror) ändå tog kokainet kan vi leka med tanken att han direkt hade erkänt och samtidigt förklarat att  han behöver hjälp med rehabilitering. Det hade då varit omöjligt för Kamratposten och SVT att sparka honom, drogproblem betraktas som sjukdom och kan inte vara grund för avsked. Han hade, precis som de personer jag nämnde ovan, fått sympati, betraktats som mänsklig och kunnat komma tillbaka. Sverige lider inte, som en del knarkliberaler hävdar, av moralpanik. Däremot har vi svårt att förlåta dem som ljuger, myglar och skyller egna tillkortakommanden på media.

/Paul Ronge

Uppdatering: Intervjuas här i Resumé om Ola Lindholms krishantering.

Tvätta ”pissrännan” – förhandsgranska anonyma påhoppen!

Jag fick igår en anonym kommentar till bloggen, en ”Kent” som önskade mig död så snabbt som möjligt (”innan samvetet hinner ifatt dig”) och litet andra småtrevligheter. Jag försökte mejla honom för att tala om att kommentaren kunde komma in och bli besvarad, bara han uppgav sitt rätta namn. Nu var ju mejladressen också falsk, kent@swipnet.se – inte speciellt trolig mejladress, eller hur?

Poängen i den lilla storyn är förhandsgranskning. Jag kollar alla inlägg. ”Kents” är det första i år jag inte släppt igenom och nästan alla kommentarer jag får är berikande och får bloggen att växa. Kanske framför allt de som är oense i sak och vill debattera.

Alltså – ”Kent” kommer inte in. Portad i dörren. Anonyma personangrepp köper jag inte.

I och med förhandsgranskningen tar jag, som en liten spelare, publicistiskt ansvar som om jag var chefredaktör för Expressen eller Aftonbladet. Jag kan inte skylla på någon annan om personangrepp eller rasistiska inlägg tar sig in på bloggen.

För några månader sedan skrev Dagens Media en rätt kritisk, men helt okej, artikel om att jag – som uttalat mig så tufft mot Johan af Donner – ändå lät honom medverka i ett seminarium. I kommentarsfältet kom snabbt pissrännan flödande. Det skrevs rent ut att jag skattefuskar och att skattmasen borde bära ut ”svarta sopsäckar med bokföring” från mitt hem, att jag fått svarta pengar av af Donner och att jag borde buras in tillsammans med honom och att man sedan borde kasta bort nyckeln.

När jag påtalade detta och stillsamt undrade om Dagens Media har en policy fick jag en sympatisk ursäkt av chefredaktör Fredrik Svedjetun och kommentarerna plockades bort. Jag har, vad jag vet, inget otalt med Dagens Media och att jag ibland nagelfars hårt och kritiskt är naturligtvis helt i sin ordning. Jag är ute i debatten, syns och sticker ut hakan. Självklart ska jag tåla granskning!

Poängen i DEN storyn är att här fanns ingen förhandsgranskning av kommentarer. Nätmobbarna kunde skriva vilken skit som helst och sedan handlade det bara om hur snabbt Dagens Media rättade till misstaget.

Resumé har lyckats tvätta sin ”pissränna”. Jag vet inte riktigt hur, men tror att det har att göra med att man måste registrera sig innan man kommenterar, skulle gärna se att Viggo Cavling utvecklade detta, för det fungerar ju uppenbarligen!

Följden blir att jag har mycket lättare att låta mig intervjuas, eller medverka i en artikel i Resumé än i Dagens Media. Inte för att tidningen och reportrarna i allmänhet är bättre (med undantag för Leif Holmqvist och Janne Sundling). Utan för att jag inte på samma sätt riskerar att gamla fiender jag dragit på mig under 35 år, eller allmänna hatare systematiskt klotterbombar mitt personliga varumärke, drar det i smutsen och solkar ner mig.

Dagens Media måste lösa sitt ”pissränneproblem”, bland deras läsare finns ju en liten kommenterande svans  som bäst kan jämföras med en cynisk pöbel. Har de några egna liv? Ska man tycka synd om dem?

Expressens Thomas Mattsson och Aftonbladets Jan Helin –vad gör ni för att lösa problemet? Vad jag hört är att ni lagt ut modereringen på entreprenad och att dessa utanförstående företag reagerar i stort sett först när läsare slår larm om kommentarer som går över gränsen. Om det är sant – och ni lägger ut ert ansvarig utgivarskap på läsarna i praktiken – så är det ju skrämmande. Läser man era kommentarsfält så finns ju också mobben där, med stänken av gul pissränna.

Problemet är komplicerat eftersom yttrandefrihet ska vägas mot nätmobbing, ärekränkning och rent förtal.

Men en sak går att göra direkt och borde vara ett oavvisligt krav på alla medier som är med i TU och etermedia som följer de pressetiska reglerna: Förhandsgranska! Ta ansvar för allt som publiceras. Avdela personal och håll en ribba mot personangrepp och hets mot folkgrupp som är anständig. De enda argument ni kan anföra mot förhandsgranskning är att det kostar för mycket och det kan banne mig inte vara ett giltigt skäl. I så fall kan ni ju lika gärna stänga kommentarsfälten.

Jag tycker att bötesnivåerna för förtalsbrott borde mångdubblas. Idag riskerar folk att förlora i tingsrätten för att vinna kanske 30.000 till 50.000 vid fällande dom. Jag tycker nivåerna för tidningar som Aftonbladet och Expressen borde vara kring 1- 3 miljoner! Helt i proportion till den skada som ofta vållas i åratal för den som i förtal får sitt varumärke släpat i smutsen. För bloggare med begränsad ”upplaga” kan det räcka med 5-20.000 – alltså fortfarande kännbart.

De pressetiska reglerna idag är som ett skämt, som att slå någon i ansiktet med en sidenschal! Antingen måste de stagas upp med mycket hårdare regler eller så måste man hitta andra system. Mina två förslag i den debatten är förhandsgranskning (ett ovillkorligt krav!) så att media tar ansvar för allt som publiceras, samt skyhögt höjda bötesbelopp i ärekränknings och förtalsmål.

Björn Nilsson, argumenterar sakligt för stor frihet på Twitter och säger ungefär att ”nätet är som en spegelbild som visar upp oss som vi är”.

Det är klokt sagt. Men om spegelbilden vi möter är skäggstubbig, rufsig, smutsig och sunkig, försöker vi då inte fixa till oss? Kort sagt: Tjänar inte spegelbilden också till att förändra och förbättra?

Andra skriver intressant om anonym nätmobbing.

/Paul Ronge

Uppdatering: ALLA stora medier verkar nu vara på gång att tvätta pissrännan! Expressen förhandsmodererar, vilket jag – som framgår av mitt inlägg ovan – tycker är det bästa och egentligen det enda rätta. Aftonbladet försvårar för näthatarna genom registrering via Facebook och DN har tagit bort kommentarsfunktionen.

Senast i raden är Dagens Media som också skärper till sin bevakning, bland annat genom att kommentarer bara får ges under dagtid. Jag är förstås inte nöjd med det, men konstaterar att även DM tar steg i rätt riktning. En riktigt bra vecka har det varit för hyfs och anständig, ärlig samtalston på nätet!

”Det enda du vet – du kommer att göra fel”

En månad sedan jag bloggade – arbete och familjeliv har fyllt kvoten med råge.

Så läser jag plötsligt denna insiktsfulla text av Catia Hultqvist, en flyhänt redaktör, som för ett tiotal år sedan – till dåvarande politiska reportern Per Wendels maktlösa ilska – bad mig skriva ett debattinlägg i Expressen om Almedalens betydelse för konsulter och svensk inrikespolitik. Med sociala medier har allt ändrats, menar hon.

Hon har så otroligt rätt. Sociala medier gör att vi både kommer närmre och längre ifrån makten. Förr gick det att kuckilura och småmygla reportrar, konsulter och politiker emellan på Donners Plats i Visby under Almedalsveckan. Idag är allt sådant mygel ett iPhonephoto eller ett Youtubeutlägg från att publiceras på Internet.

Samtidigt kan jag som privatperson gratis och när det passar mig från Antibes följa Fredrik Reinfeldts tal och Aftonbladets dacapo-publicering om Sven Otto Littorin ett år efteråt. Man följer det som händer på Twitter, via länkar, Bambuser, livesändningar på Expressen och Aftonbladet, får sköna kommentarer från smarta bedömare. Behöver inte vara där, skaka händer, le och dricka rosévin på Primes mingel. Man kan kolla det man vill på avstånd.

Jag tror detta är framtiden. Man kan vara med utan att närvara fysiskt och tvingas inte välja antingen eller.

Idag klockan 14 har Ullman PR till exempel ett seminarium om mediedrev. Bra initiativ! Jag ska försöka se Bambusersändningen.

Känner jag Harald Ullman rätt så kommer det att vara mycket ”tycka synd om offren”. Han tycker exempelvis fortfarande han är ett drevoffer i den HSB-affär med spionage på TV4:s Bim Enström han var inblandad i för många år sedan.

Min ingång skulle snarare vara: Hur klarar man sig? Hur överlever man? Det är där jag har mitt jobb och det är där jag haft framgångar.

Hoppas att också den aspekten kommer upp på seminariet.

Mitt bidrag är att citera en av de bästa kommunikatörerna och en av de smartaste människorna i branschen jag känner, Henry Sténson, som nu lämnar Ericsson för tunga internationella PR-byrån Brunswick. Han konstaterar när det gäller krishantering: ”Det enda du vet är att du kommer att göra fel”.

Det vill säga: Ju mer man vet, desto mer inser man hur lite man fattar och hur viktigt det är att vara ödmjuk för att inse att scenarier ändras.

Tänk efter. För två veckor sedan var Dominique Strauss Kahn (DSK) bara en översexuell babianhanne. Nu avslöjas också att den ”muslimska chockade hotellstäderskan” KAN ha sålt sex på hotellet och har en boyfriend i fängelse i Arizona till vilken hon SKA ha sagt: ”Jag vet vad jag gör, den här killen har massor med pengar”. DSK är nu släppt ur husarresten och får röra sig fritt i USA. I fransk media spekuleras till och med att han ska kunna ställa upp i presidentvalet som planerat.

I förra veckan flaggade Resumé för att Aftonbladet hade ett scoop som skulle kullkasta hela Almedalsveckan. Hittills är ”scoopet” ett västgötaklimax. Tidningen har inte ens haft vett att plocka bort artikeln. Och Fredrik Reinfeldt verkar ta alla krav på att lämna ut ip-adresser med knusende ro. Inget behov av ”iskallt cynisk krishantering” så långt ögat når, jämfört med förra årets dramatik.

Varje gång jag hamnar i en krishantering försöker jag undvika att schablonisera. Försöker fokusera: Vad hände? Hur kunde det hända? Vad gjorde du (kunden) åt den akuta situationen? Gjorde du tillräckligt? Vad gör du för att det inte ska hända igen? Vad ska vi säga till media? Till medarbetare, kunder, underleverantörer? Vad säger du till fru, barn, grannar och kompisar? Igen: Är du verkligen trovärdig när du säger att du gjort allt för att detta inte ska kunna hända igen? Och vad har du lärt?

Jag vågar hävda att ödmjukhet och insikten att kartan måste anpassas till verkligheten är kriskonsultens viktigaste egenskap.

Därför råder jag alla att vara jättekritisk mot quick fixes och tvärsäkra uttalanden som ”lägg alla korten på bordet”, ”pudla” ”gör si”, ”gör så”. Möter du däremot någon som ställer frågor, gång på gång och verkar genuint intresserad av vad du svarar så har du antagligen träffat på någon som kan jobbet.

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Abdikera kung Carl Gustaf – för monarkins skull!

Idag firas min 60-årsdag. Långborden står på verandan, lövruskor vid infarten, på eftermiddagen kommer nära och kära till ett lummigt och soligt Vikingshill.

Som någon uttryckt det på Twitter: Vem är man utan sin familj och sina närmaste vänner?

Där går tanken osökt till kungen, som nu tvingats ta avstånd från sina närmaste vänner och som har orsakat kris, splittring och vånda i sin egen familj. Silvia och Victoria som sammanbitet håller masken. Madeleine som i protest inte åker hem från New York ens för att fira sin födelsedag med familjen.

Ja, felet är kungens. Inte medias som Advokatsamfundets Anne Ramberg påstår och som här med rätta sågas av Thomas Mattsson. Inte ”mobbarnas” som Britta Svensson hävdar i en krönika med budskapet ”Lämna kungen ifred”.

Jag har i media, nu senast i TV4 Nyhetsmorgon hävdat att det bästa kungen kan göra är att i ordnade former lämna över tronen till Victoria, att abdikera. Jag är i gott sällskap: Opinionsundersökningar, Aftonbladets Karin Pettersson och Expressens K-G Bergström med fler.   När är mindre viktigt, men det är viktigt att avisera att det kommer att hända. I samma stund förvandlas kungen till något av en ”lame duck”, men tappar också lyskraften som den mest åtråvärda jakttrofén i svensk medial offentlighet.

Kungen har uttryckt att denna möjlighet inte finns, ”så går det inte till” och därmed har han ofrivilligt blivit republikanernas bästa vän och bundsförvant. Genom att envist klamra sig fast bidrar han till att Sverige just nu verkar skena mot republik.

Till och med Herman Lindqvist, med sin kunskap i monarkiers brokiga historia, tror att den som nu händer kan bli den svenska monarkins död.

Jag tycker inte det är en katastrof om monarkin faller, statsskicket är i sin grund odemokratiskt. Men rent pragmatiskt har Sverige haft nytta av kungahuset, inte minst exportindustrin. När det fungerar får Sverige väldigt mycket PR för apanaget.

Därför blir det logiskt att vi som vill behålla monarkin vill se Victoria som drottning, som är så långt från punchmonarki och kaffeflickor man kan komma och på senare år blivit enormt uppskattad i alla sina offentliga framträdanden. Medan en smart republikan som Peter Althin tycker det är bra att kungen sitter kvar och chikanerar monarkin.

Även presidenter kan vara pilska och omdömeslösa, det räcker att påminna om Bill Clintons cigarrlekar och Jacques ”deux minutes” Chirac. Dominique Strauss-Kahn, som karaktäriserats som ”en brunstig gorilla” hade blivit nästa presidentkandidat att möta Nicholas Sarkozy, som ju också haft sina skandaler. Men risken är nog att en svensk republik skulle bli lika fadd och tråkig som Finlands, som inte haft någon president med lyskraft sedan Urho Kekkonen.

Ser vi till kungens krishantering så är den en katastrof. Hans intervju är inte förberedd, eller också är kungen omöjlig att förbereda. Hans kroppsspråk är som den plågade och skuldmedvetna eleven på förhör hos rektorn. Den enda dementin som är glasklart trovärdig är att han inte haft samröre med kriminella eller visste om att Anders Lettström skulle kontakta maffian.

På frågor som han var tvungen att vara förberedd på: Tex: ”Har ni varit på sexklubb? Har ni varit i miljöer med lättklädda flickor” blir det katastrof, han vill ha en definition på vad sexklubb är och svävar ut i ett resonemang om tyska ölmadammer.

Alla vuxna män vet om de varit på sexklubb eller ej. Frågan måste besvaras med: Inga kommentarer, ja eller nej. Annars blir man helt förlöjligad.

Staffan Dopping visar här hur kungen kunde ha svarat. Men det enda man här lär är hur Dopping skulle ha uttalat sig som kung. För kungen är det nästan omöjligt att hålla en budskapslinje ens i vanliga fall och än mindre i en rullande kris.

Den största mardrömmen i en krishantering är begreppet ”okänt slut”. Det vill säga att en kris bara fortsätter tills den som befinner sig i krisen är mer eller mindre krossad. Jämför med att gå lång tid på slak lina. Ju längre tid, desto säkrare att du faller.

Det gällde för Skandia, det gäller nu för HQ Bank, det gällde för Tiger Woods och gäller nu för Dominique Strauss-Kahn, det gällde för Refaat El Sayed och gäller nu för Victor Muller.

Nu har maffian talat – Mille Markovic tänker publicera komprometterande bilder och sedan blir det ett kattrakande om deras äkthet.

Fortsättning följer. Idag till exempel med strippor som vittnar mot kungen och  nya avslöjanden från Camilla Henemark i Expressens papperstidning…

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Så vann vi över Södermanlands Nyheter i #SNgate

Jag har precis avslutat en av mina mest märkliga och lärorika krishanteringar – också den första där jag ”outats” av en mäktig mediekoncern och tvingats agera öppet via den här bloggen, Twitter, Facebook och intervjuer i olika medier. Tro mig – ingen professionell kommunikationskonsult vill ha den rollen. Vi vill vara i bakgrunden och hålla i trådar.

När det nu blev så var det bara att gilla läget. Jag har haft en fantastisk kund i Sörmlands landsting och samarbetet har fungerat perfekt. Vi har i vår kommunikationsstrategi lyckats ändra fokus:

Från en ”arvodesaffär” som trampade tomgång i månader och, genom att bland annat uppvigla till demonstrationer, med Södermanlands Nyheters muskelmakt och 80-procentiga hushållstäckning skulle tvinga fram avgångar och nya skalper.

Till ett #SNgate som fokuserat på hur en från början schysst granskande journalistik förvandlats till en hetskampanj där den lokala mediejätten gjort en mängd fel och misstag. Som att påstå att landstingspolitiker roffat åt sig, utan att kunna belägga det. Som att påstå att olagligheter begåtts, utan att något enda av dessa påståenden fått någon rättslig påföljd. Som att helt negligera och förminska en rapport från PriceWaterhouseCooper som visar att ”Landstinget inte lidit någon ekonomisk skada”.

I denna bloggpost och i denna finns hela bakgrunden till #SNgate.

Nu uppfattar jag att vi har vunnit. Landstinget har fått ut sin version av det som hänt och kan gå vidare. Alltmedan #SNgate häftar som ett stort tuggummi under skon på SN:s chefredaktör Göran Carstorp och fortsätter leva sitt eget liv. Landstingspolitikerna kan äntligen koncentrera sig på det de valts till av en demokratisk majoritet: Att driva landstingspolitik. Jag själv har gått vidare till andra uppgifter.

Det här ska egentligen inte gå att göra. ”Det går inte att vinna över media”, svarade den ansedda PR-byrån Westander Landstingets informationschef Anna Jerdén och sade nej till uppdraget. Istället rekommenderade byrån Landstinget  att anlita mig. Det hade inte heller varit möjligt att göra utan det stöd landstingspolitikerna fått från högt respekterade journalister och meriterade medieexperter, både i traditionella och sociala media. Samt de självmål, misstag och den totala brist på ödmjukhet och självkritik som tidningens chefredaktör Göran Carstorp stått för.

Här bara några av de misstag som gjort att Carstorp dragit skam över sin tidning:

  • Uttalandet ”Det får vara någon måtta på finkänsligheten”.

Så bagatelliserade Carstorp att landstingsstyrelsens ordförande Åsa Kullgren jämfördes med Khadaffi i en insändare och att ”Tommy (Kägo, reporter) och Magnus (Leivik, moderat oppositionsledare) hyllades som upprorsledare i en uppmaning att storma Landstingshuset i en annan insändare, från signaturen ”Anarkisten”.

  • Den kluvna tungan.

När Carstorp resonabelt pratar om hotet mot landstingspolitikerna i enrum med dem, samtidigt som han därefter med total brist på empati skriver om politikernas ”finkänslighet”. Dubbelspelet avslöjades av en enkel bandinspelning. Samma falska förhållningssätt avslöjas här i Mediernas bloggpost, om hur Carstorp, trots att han vet bättre, hävdar att reportern Tonchi Percan ”avstängts”. Man kan helt enkelt inte lita på vad Carstorp säger.

  • Dålig koll på  fakta

När Carstorp ska försvara sig mot Åsa Kullgren har han inte ens koll på att hon är landstingsstyrelsens ordförande. Personen som under så lång tid utsatts för påhopp och hets från hans tidning kallar han landstingsfullmäktiges ordförande. Noll koll alltså.

När SR:s Medierna i sitt granskande reportage visar våldsamheten i demonstrationerna mot landstingspolitikerna och samtidigt avslöjar att Carstorp har noll koll om att det stått i hans tidning att landstinget har en dold agenda, säger Carstorp: ”Har vi skrivit det? Hehe då får ni visa det”. Därefter kallar Carstorp harmset reportaget ”partiskt”. Hallå, har Carstorp någonsin varit praktiskt arbetande journalist och hört uttrycket ”vinkel”? All professionell journalistik är vinklad. Skillnaden är att där Mediernas reportage är späckat med fakta och intervjuer där alla parter får komma till tals, så är SN:s rapportering i ”arvodesaffären” de senaste månaderna ett meningslöst muskelspel utan innehåll.

Carstorp lyckas genom sina utspel bli ovän med Sveriges mest meriterade mediegranskande program. Grattis och lycka till!

  • Lögner och insinuationer

Jesper Bengtsson, svensk ordförande för Journalister utan gränser, konstaterar att SN driver ”kampanjjournalistik” och förklarar pedagogiskt varför.

Carstorp går raskt till motattack och lyckas ljuga ytterligare gånger. Som Jesper Bengtsson konstaterar i sin kommentar: Att landstingspolitikerna fått ökade kostnader har inget samband med ”arvodesaffären”. Carstorp upprepar också att hela konsultrapporten lades ut på nätet, vilket är ljug. Endast en tredjedel lades ut. Likaså säger han att Åsa Kullgren erbjöds att intervjuas på webben. Men förtiger att Kullgren svarade ja, under förutsättning att hon också fick debattera med Carstorp om hans kampanjjournalistik, alltså #SNgate. Den debatten vågade Carstorp inte ta, utan tackade nej.

  • Att smeta in sig i #SNgate och bli ett varnande exempel.

Carstorp talar också om att ”fem journalisthögskolor” fått i uppdrag att undersöka SN:s journalistik. Nu finns det inga fem journalisthögskolor, däremot finns journalistlinjer. Kan tilläggas att ”Paul Ronges roll” också ska undersökas, hur det nu ska gå till. Det här kan bli Carstorps största misstag, som torde grunda sig på ren hybris. När JMK, JMG och de andra tre utbildningslinjerna forskar i detta är sannolikheten stor att de kommer fram till samma slutsats som ett antal andra professionella bedömare redan gjort: Att SN drivit en kampanjjournalistik och visat sig oförmöget att ta till sig ett enda dugg av den kritik som riktats. Då blir SN ett bokstavligt skolexempel på hur journalistik förvandlas till hetskampanj och förföljelse.

I vilket fall betyder det att Carstorp smetat fast sin tidning vid #SNgate för lång tid framåt. Han agerar som en typisk rättshaverist.

  • Att blanda in och hänga ut konsulten

Jag har aldrig förut i mina krishanteringar varit med om detta. Sannolikt ville Carstorp elda upp en opinion mot att skattepengar slösas på en sådan som jag. Detta i linje med att mobbaren givetvis motsätter sig att mobboffret tar lektioner i självförsvar. Men effekten blev nu i stället att jag kunde ge mig ut i debatten på Landstingets sida. Jag har nära 4000 följare på Twitter, oftast mer än tio gånger fler än vad de twitteraktiva på SN har. Nära 1500 på Facebook. En blogg som ofta läses av mer än 1000 personer.

Jag är ofta intervjuad i media och deltar i TV-debatter i egenskap av branschföreträdare. Men kunder i aktuella projekt talar jag aldrig om. Genom Carstorps misstag kunde jag via sociala medier synliggöra SN:s hetskampanj för de många mediekompetenta som jag har i mitt nätverk (och tack för att ni stått ut med alla mina tweets i ämnet!)

Medan Carstorp kämpar vidare mot en alltmer kritisk opinion väcks frågan om han är rätt man på rätt post. Här diskuterar Mikke Schirén Carstorps avgång.

Han är vänsterpartist och tillhör alltså oppositionen. Vänsterpartiets partiblogg på SN har nu frysts på grund av det bristande förtroendet för tidningen.

Styrelseordförande för Södermanlands Nyheter heter Lars-Olov Thim. Han är advokat och sitter i 48 styrelser. Vill han att tidningen ska bogseras upp ur det dike den körts ner i så bör han nog lyfta bort Carstorp från förarsätet. Nu kommer en morgondag. Förtroendet är i botten. Politikerna vet att tidningens hela utgångspunkt varit att fälla den valda majoriteten, inte med avslöjanden utan med muskelmakt och trycksvärta. Hur ska tidningen kunna bevaka de viktiga landstingsfrågorna på ett bra sätt med en sådan chefredaktör?

Andra skriver intressant om krishantering och media.

/Paul Ronge