MSF plåstrar om världen

Idag startar Médicins Sans Frontièrs (MSF), eller Läkare utan gränser som vi säger i Sverige, en stor kampanj: Plåstra om världen.

Den går ut på att många livshotande sjukdomar i världen är mycket lätta att behandla, för en billig penning. Om vi är beredda att bidra med belopp som en 50-lapp kan vi göra stor skillnad.

Skandaler har duggat tätt på senare år kring stora hjälporganisationer, som Röda Korset och Cancerfonden. Ersättningar och administration har ifrågasätts. Det har funnits en dubbelmoral, en miljö där förtroendet från allmänheten har sviktat.

Jag vågar påstå att något liknande vore hart när omöjligt i Läkare Utan Gränser. Säkerhets- och kontrollsystem är rigorösa. De läkare och annan sjukvårdspersonal som, ytterst med risk för livet, åker till kris- och krigsdrabbade områden får blygsam lön och uppehälle – inte mer. Skulle någon missköta sig så är reglerna stenhårda – då är det hemresa som gäller.

Förtroende är för företag och organisationer lika livsviktigt som vatten är för människan. Se på så vitt skilda företeelser som Socialdemokraternas partiledarkris och Caremas vårdskandaler. Vad handlar de ytterst om, om inte förtroende?

Läkare Utan Gränser är den enda hjälporganisation jag känner till som är rädd för att få för mycket bidrag (!) Komplikationer uppstår nämligen om människor uttryckligen skriver att deras bidrag ska till en viss region, exempelvis ett jordbävningsdrabbat område, om organisationen inte finns just där, eller om tillräckligt mycket pengar redan kommit in för ändamålet.

Tanken är att om för mycket pengar samlas in i förhållande till de resurser som behövs på fältet så kan frestelser uppstå kring hur överskottet ska ha hanteras. När nu Läkare utan gränser uppmanar alla att plåstra om världen genom att klicka på en världskarta är åtminstone jag övertygad – hjälpen kommer dit den är ämnad.

Ställ upp och hjälp till att plåstra om vår misshandlade, sorgliga, men ändå ack så sköna värld!

Disclaimer: Jag arbetar pro bono med PR och medierådgivning för Läkare Utan Gränser.

/Paul Ronge

Om girighet och Kunglig Svensk Avundsjuka

Idag berättade Mattias Ronge om sin bok ”Den girige” på frukostmötet ”S 2000” i ABF-huset i centrala Stockholm.

Som en händelse har DN:s Sverker Lenas samma dag en lysande recension av boken, som han inleder med:

”Större bilar men långsammare tåg. Snabbare mode men fler tiggare. Håller girigheten på att fördärva oss?”

Lenas avslutar recensionen så här:

”Att läsa ”Den girige” är lite som att tjuvlyssna på ett typiskt kafésamtal i huvudstaden, komplett med kärleksproblem och bostadsbekymmer, och närmast motvilligt bli så fängslad att man skulle vilja flika in några kommentarer från bordet bredvid.”

Mattias läste valda utdrag ur boken och ställde frågan ungefär så här:

– Det lättaste som finns är att övertyga sig själv om att man har rätt till mer. Det är andra som är giriga, aldrig jag. Det krävs det bara två hjärnceller till. Men var börjar girigheten? På vilken summa? Är girighet en fråga om juridik eller moral? Är man girig om man följt reglerna? Är brottslig girighet, som förskingraren Johan af Donner visade värre än laglig girighet som AMF:s ordförande Bertil Villard anklagades för?

Mattias Ronge tog exempel från Ingvar Kamprad, Carema som gav bonus på att vanvårda gamla och utsatta, Nordeas VD Christian Clausen som fått en 22miljonerslägenhet, samtidigt som banken misskött kundernas fondsparande och  2000 anställda får sparken, samt KRIS-ordföranden Lasse Liljegren (kriminellas revansch i samhället) som åker omkring i en lyxutrustad Audi Q7 för pengar han fått i bidrag till verksamheten för att återanpassa kriminella och ”inte kan tänka sig att åka omkring i en gammal Volvo”.

Idel färska nutida exempel som visar att girighet kan ha många ansikten. I diskussionen efteråt väcktes också frågan om stater kan vara giriga. Högaktuellt förstås i det dramatiska krisspelet kring euron och dess svagaste länkar, Grekland, Italien, Portugal och Spanien.

Mattias Ronges bok kan läsas som en spänningsthriller, men klangbotten i boken är kanske höstens nyckelord. Girighet håller på att kasta hela nationer i fördärvet, samtidigt som enskilda berikar sig till nivåer där uttrycket ”the sky is the limit” knappt ens räcker. Själva klangbotten gör skillnaden och kvaliteten. Som skillnaden mellan att sippa Famous Grouse och Laphroaig. Eller mellan Jens Lapidus och Gabriel García Márques. (Här kommer min disclaimer: Ja Mattias och jag ÄR släkt!)

Min reflektion är att skillnaden mellan ”ekonomiskt incitament” och ren girighet är hårfin. Om Steve Jobs, Ingvar Kamprad, Oprah Winfrey, bröderna Rausing och många fler innovatörer och entreprenörer ska kallas giriga så behöver världen mer girighet, inte mindre. ”Girighet” KAN vara konstruktiv, kan vara ett effektivt bränsle för tillväxt. Den Kungliga Svenska Avundsjukan och Jante kan aldrig ge tillväxt, kan aldrig bidra till något positivt och borde vara en större dödssynd att fritera någon i evighetens helveteseld med än girigheten.

Men oavsett om man hatar ”den svenska avundsjukan” så måste man förhålla sig till den – åtminstone om man är en offentlig person,  ett företag eller en organisation som vill vårda sitt anseende och sitt varumärke.

Därför är mitt svar på Mattias fråga ovan entydigt: Girighet är en moralisk fråga, inte en juridisk. Som medierådgivare och krishanterare tjänar jag pengar på andras girighet. Att hjälpa kunder att hantera de kriser de hamnar i, ofta genom att de har hamnat i ett mediedrev på grund av påstådd girighet, är ofta mina mest intressanta och lönsamma uppdrag.

Och ofta tänker jag – vilken onödig utgift! Om man hade tänkt efter innan. Jag har berömt Håkan Juholt för hans krishantering där hela debatten kom att handla om huruvida det funnits ”glasklara regler” för bostadstillägget eller inte, och där Aftonbladet med rätta kritiserats för noll källkontroll.

Men kärnfrågan (som mer handlar om väljarnas förtroende än krishantering i förhållande till media) är ju moralisk: Ska man inte begripa vid en inkomst på 144.000 kronor i månaden att skattebetalarna inte ska betala sambons del av hyran? Det är frågan Juholt nu måste hantera, när TV-kamerorna slocknar, för att skapa ett förtroende från dagens bottenläge.

Samma sak för Christian Clausen på Nordea. Krisen är helt självförvållad och fruktansvärt illa skött. När han nu ber om ursäkt och ångrar sig är det inte trovärdigt. Det är bara en effekt av att han badat i mediedrevets kokande oljebad, inte en insikt om att lägenhetsköpet rent moraliskt skulle hamna fel. Och ordförande Björn Wahlroos hånar dessutom den kraftfulla opinionen genom att säga att han vill ge Clausen ännu högre lön så han kan kan köpa fler lägenheter.

Clausens pension på 100 miljoner har väckt ytterligare vrede. Finansminister Anders Borg uppmanar Nordeakunder att byta bank. En nära familjemedlem bytte bank när den, efter snorkigt bemötande från kontorspersonal för en vecka sedan, kunde läsa om Clausens lyxvillkor i tidningarna. Och med vänner som Wahlroos behöver Clausen inga fiender.

Hur kan detta hända när Nordea har en av Sveriges skickligaste spinndoktorer anställda sedan maj i år, Jan Larsson som var Göran Perssons Per Schlingman?

Percy Barnebok fick sina 800 miljoner i pension helt enligt reglerna. Men blev moraliskt förkastad och fick ett helvete. Först nu, genom sin bok, har han fått en viss upprättelse. Kunde ingen ha tänkt efter i hans stab innan?

SEB:s Annika Falkengren fick schavottera för sitt lönelyft på två miljoner (”marginellt” tyckte Jacob Wallenberg) när hon blev av med bonuset. Hon hade Kreabs förre seniorkonsult Odd Eiken som informationsdirektör. Kunde han inte ha lyft ett varnande finger till sin chef om att 2 000000 i lönelyft inte kommer att betraktas som ”marginellt”?

Exemplen kan mångfaldigas när girigheten går in där vettet går ut. Men gemensamt är att ingen verkar varna innan, påpeka det självklara. Gör du fel så beställer du ett mediedrev som kommer att förnedra dig, tvinga dig att pudla, kanske tvinga dig att betala tillbaka en del som Barnevik och Villard och som tatuerar in ordet girigbuk i pannbenet på dig. Och dyra konsulter som ska försöka rädda det som räddas kan, som får gå in som snickare i ett fuskbygge. Är det värt det? Varför inte försöka göra rätt från början?

Andra skriver intressant om girighet.

/Paul Ronge

Juholt sitter kvar – därför klarade han krisen

Håkan Juholt sitter kvar mot alla odds – här direktrapporterar Expressens Niklas Svensson beskedet.

Veckan när Socialdemokraterna nästan förlorade sin andra partiledare på ett halvår, går nog till historien som en av de mest komplicerade politiska kriserna i Sverige.

I fredags trodde jag, och många kvalificerade bedömare med mig, att Juholt hade lyckats sätta punkt för krisen om att han låtit skattebetalarna betala sambons hyra redan innan den hunnit blossa upp.

Han erkände att han gjort fel, han bad om ursäkt och han åtgärdade felet direkt genom att betala tillbaka.

Sedan kom de långa välslipade knivarna fram i partiet, som via anonyma källor påstod att Juholt känt till reglerna för riksdagens bostadstillägg och blivit upplyst om dem redan för två år sedan när han gick sparken av Mona Sahlin som Socialdemokraternas partisekreterare. Nu växte krisen blixtsnabbt. Juholt hade känt till reglerna och var alltså en medveten fifflare. Inte nog med det – han hade, enligt källorna, också ljugit när han sade att han blev varse sitt fel först i september i år.

Ljuga och fiffla – den explosiva mixen kan stavas ”Toblerone” – och plötsligt sade många bedömare att Sahlins ”Toblerone-affär” var en västanfläkt jämfört med Juholts bostadsmygel.

Att både Juholt, partikassören Tommy Ohlström och förre partisekreteraren Ibrahim Baylan i måndags samfällt dementerade uppgifterna i Aftonbladet hjälpte inte. De anonyma källorna, säkert några av Juholts bittraste fiender, satt ändå säkert med sitt meddelarskydd och kunde helt riskfritt stöta Juholt i ryggen med sina långa välslipade knivar.

Just detta är intressant och väldigt speciellt för Socialdemokratin. Metoden att via anonyma läckage och uppgifter ställa till extrem skada för sina politiska motståndare inom partiet. Allmänheten ska tänka: ”Ingen rök utan eld”.

Vanligtvis betyder de anonyma källorna att den som utsätts för ryktesfloran kastar in handduken. Många hade nog räknat med att Juholt skulle avgå självmant idag. Speciellt efter slagserien där nya anklagelser hela tiden riktats mot honom för mygel med bilersättningar, för resan till Vitryssland och för att han skulle ha svikit Morgan Johansson genom att först stödja utspelet om ett sekunda medborgarskap för invandrare och sedan dragit tillbaka det när det började osa hett.

Men Håkan Juholt har gjort flera saker rätt i den totalt kaotiska kris där han varit indragen:

  • Han erkände felet, bad om ursäkt för det och rättade till det dag 1, som jag beskrev ovan. Detta har han sedan konsekvent hänvisat till i sin fortsatta krishantering.
  • Han gjorde EN intervju, med TT i söndags, i full vetskap om att TT är den viktigaste nyhetsbyrån att serva ALLA andra medier. ”Business to business” eller B2B som man säger i managementvärlden.

Det är ingen dålig taktik om man vet att det kommer att hagla frågor från alla möjliga håll om man talar med alla medier. Visst, kungen tillämpade samma taktik och misslyckades kapitalt. Men det berodde ju mer på kungens tillkortakommanden än att TT skulle varit ett dåligt val.

  • Efter onsdagens partiledardebatt fick Juholt lysande recensioner. Han angrep Fredrik Reinfeldt och debatterade politiken som om ingenting hänt, vilket visar att han fungerar under hård press.

Visserligen blev detta möjligt genom att Alliansen konsekvent avstod från minsta tjuvnyp för Juholts svåra läge. Men Juholt imponerade nog på många både inom och utom partiet med sin iskyla.

  • I går briljerade han igen när han grillades av Lotta Bromé i P4 Extra. Ingen darr på manschetten. ETT budskap: ”Jag har gjort ett fel, det har jag bett om ursäkt för och försökt rätta till. Det var fel och jag förstår om jag gjort människor besvikna”.

Lotta Bromé var tuff och påläst, som alltid. Men hon låter folk tala till punkt. Och det var sannolikt därför som Juholt valde att låta sig intervjuas av henne.

Medan Juholt har hanterat sin kris med en kyla som är mycket ovanlig så har hans parti agerat som ystra kor på grönbete – anonyma källor, en riksdagsgrupp som läcker som ett såll, rykten och spekulationer som spritts till media i total anarki.

Jag kan därför förstå att VU idag bestämde sig för att ge Juholt fullt förtroende att fortsätta leda partiet. Han har visat sig fruktansvärt stark. Om det som hänt också leder till att han tar på sig partiledarkostymen på allvar, slutar kasta lustiga oneliners omkring sig och säga dumheter om priset på turistgroggar så kan han till och med växa som ledare.

Den moraliska frågan är nu den viktigaste: Kommer väljarna att ha större förtroende för Juholt än de hade för Mona Sahlin, där den smetiga Tobleronen kladdade fast vid henne i 15 år? Eller samma fråga ställd på ett annat sätt: Kan Juholt vinna val?

Det är 160.000-kronorsfrågan som i ett strategiskt perspektiv är långt viktigare än att han visar sig vara en riktigt tuff och cool krishanterare.

Andra skriver intressant om kriser.

/Paul Ronge

”De nollarmade banditerna” saboterar börsen

Att enarmade banditer kan ställa till med ett elände för spelgalna vet vi alla.

Nu är det ”nollarmade banditer”, robotar i mångmiljonklassen, som ställer till med totalt börskaos i OMX aktiehandel.

Unga Aktiesparare har sakligt och uttömmande beskrivit fenomenet.

Datorerna flyttas till och med in till börsens datorhall i Frihamnen för att via kortare sladdar tjäna mikrosekunder. Och vem tjänar man de stora pengarna på? Givetvis på de många småspararna, vanligt folk som inte kan hänga framför datorn och bevaka sina aktier minut för minut, än mindre mikrosekund för mikrosekund.

Jag krishanterade för ganska länge sedan ett fall när det handlade om doping i cykelsporten, något de allra flesta tycker är osportsligt och föraktligt. Jag ser robothandeln som en helt legal form av doping, där det dessutom är så att bara de kapitalstarkaste har resurserna att dopa sig och där de som spelar rent spel är dömda att förlora.

Småsparare flyr nu alltmer börsen. Även fondbolag oroas.

Börsen har när detta skrivs tappat 26,4 procent sedan årsskiftet, men som Dagens Industri beskriver är inte det fria fallet ner i källaren huvudpoängen, utan de fullständigt häpnadsväckande svängningarna. Den 9 augusti – under en enda börsdag – pendlade börsen hela 8 procent!

Även om det inte är klart att robotarna initierar svängningarna är det bara de med uppenbara egna ekonomiska intressen som bestrider att robotarna sätter en enorm rotation på slänggungorna. Varje liten tendens förstärks.

Finansmannen Erik Penser har via sitt bolag Pan Capital tjänat miljarder på sina nollarmade banditer och gick i veckan till försvar för systemet.

Robothandeln är bra för börsen, utan den skulle fluktuationerna vara större, hävdar han, utan att ge några sakliga argument för detta logiskt sett totalt halsbrytande påstående.

Det är helt ok att tala i egen sak, men det är ju aldrig fel att också argumentera så att man kan övertyga andra.

Affärsvärldens Jon Åsberg skriver i en krönika att ”Robothatarna löper amok” och argumenterar sedan om att vi som är kritiska är som bakåtsträvarna som för hundra år sedan ville förstöra maskiner och hejda den tekniska utvecklingen. Vi är som gamla typografer som vill stoppa tiden. Vi är ”sabotörer”, ett ord som enligt Åsberg tydligen har uppstått ur franskans sabot (träsko) som arbetarna ska ha kastat i maskinerna.

Vad är det för dumheter? Vad har detta att man överlåter ”kursanalyser” till robotar som agerar på mikrosekunden gemensamt med att medievärlden utvecklats så journalister själva kan utforma layout och bildhantering? Att Penser värnar sin miljardbusiness är självklart och kan inte förvåna. Men vems intressen går Åsberg? Har han inga vanliga aktiesparare bland sina läsare?

Han skriver föraktfullt att kritikerna består av ”finansvalpar” som tappar sin mäklarroll. Jag däremot ser framför mig en småsparare som glad i hågen hade Volvo B i maj, då aktien låg och pendlade kring 120 kronor.

Han kommer tillbaka efter semestern och då ligger aktien på kanske 80 kronor, igår noterades den till 66,85 när veckans börshandeln stängde.

Volvo går bra, den senaste kvartalsrapporten hyllades av analytikerna.

Kursfallet på drygt 43 procent i år (nästan dubbelt mot den allmänna nedgången) har inget med Volvos industriella verksamhet att göra. Det handlar bara om hysterisk spekulation i en folkaktie, bland annat av de hjärndöda robotar som Jon Åsberg kallar ”utveckling”.

OK, sådana här fria fall händer, många led förluster under IT-bubblan 2000 och säkert smalt mångas sparinnehav bort 2008. Men det är helt orimligt att storbolag helt riskfritt tjänar storkovan på sin framdopade snabbhet.

Hela börsens syfte, att stå för kapitalförsörjning för näringslivet, håller på att kapsejsa och om småspararna (som ju inte är dumma) försvinner så har dels robotmiljardärerna inga att skinna, dels kraschar börsens affärsidé.

Finansinspektionen snabbutreder nu robothandeln. Jag hoppas FI kommer fram till att den bör förbjudas. Och för att Åsberg inte ska få för sig att jag är en sur förlorare: Jag sålde mina Volvo för 118 kronor i maj och har nu köpt nya för drygt 68. Man behöver inte vara ”finansvalp” eller ha en dold agenda för att gilla fair play.

Andra skriver intressant om börshandel.

/Paul Ronge

Uppdatering: SEB:s Annika Falkengren sällar sig till kritikerna.

Uppdatering 2 Avanzas Claes Hemberg går i DI till angrepp mot robothandeln.

SAAB – en studie i PR som bluff och båg

Världens mest långlivade grönsak i plåt och gummi är slut. Vänersborgs tingsrätt drog ur sladden till respiratorn genom att idag klockan 14 inte bevilja SAAB en rekonstruktion (den andra på två år).

Jag trodde aldrig de skulle våga och tycker det är ett modigt beslut, speciellt med tanke på att tusentals anställda i trestadsområdet nu kommer att bli arbetslösa.

Därmed har fack och fordringsägare inget annat val än att begära SAAB i konkurs. Speciellt för facken är detta viktigt då konkursansökan är en förutsättning för att de anställda ska få statlig lönegaranti. Victor Muller har utlovat en plan C och den kommer säkert under dagen. Han skulle säkert ha en plan D, E, F också – ända fram till Ö – men det räddar ju inte SAAB.

SAAB har inte producerat en enda bil sedan april och dragit på sig två miljarder kronor i skulder på ett halvår. Det enda som kunde räddat SAAB hade varit produktion och försäljning av bilar, med en vettig affärsplan som kunde gjort bilen lönsam och tryggat jobben. Istället har SAAB överlevt sig själv i drygt 1,5 år med hjälp av en flygande holländare som kämpat som ett djur för att låna eller tigga pengar och jaga investerare. Som använt tjusig retorik och förföriska PR-knep och utlovat finansiella lösningar som hela tiden kommit på skam. Cirkus Muller har varit som en blandning av Baron Münchausen, Don Quijote och Raskenstam. En person som DI:s erfarne bilreporter Håkan Matson idag beskriver så här i papperstidningen:

”Det råder inget tvivel om att Muller saknar kunskap och förmåga att bedriva en industriell verksamhet i allmänhet och komplicerad biltillverkning i synnerhet.”

Den 26 januari 2010 gratulerade jag SAAB-arbetarna till respiten de fick genom att Muller gjort upp med GM i den här bloggposten. Jag uppmanade dem samtidigt att söka nya jobb, vilket de inte verkar ha gjort i någon större omfattning. Jag var i stort och gott sällskap att tycka att Muller ingav noll förtroende, i Holland har det till och med skrivits en bok om hans förmåga att dupera investerare.

Det är här jag ser en poäng. Muller var från start fruktansvärt framgångsrik i sin PR-kampanj för att ta över SAAB för lånade pengar. Han satt i Trollhättan i julhelgen 2009, istället för att vara med sin familj och gjorde glödande intervjuer om sin kärlek till SAAB (även om han i hastigheten avslöjade att han inte riktigt hade koll på bilens modeller). I bröstet klappade en SAAB-motor där vi vanliga har hjärtat. Så småningom kom frun upp till Sverige och utbrast: ”Nu är jag också en SAAB-are!”.

Han blev uppstickaren, eldsjälen och utmanaren. David som vann sympati mot det kalla och snåla GM därborta i Detroit. Intervjuerna haglade av oneliners och många reportrar tjusades. Dock inte Håkan Matson som hela tiden haft det obekväma budskapet att om SAAB säljer för få bilar till för lågt pris så går affären inte ihop även om man lägger ut en hel motorväg med oneliners.

Jag tror inte detta 1,5 år som handlat om förvirring, tiggarresor i öster-och västerled, hopp som tänts och släckts – ja allt utom stabil bilproduktion och försäljning – har varit bra för någon. Inte för de anställda, absolut inte för underleverantörer, inte för oss skattebetalare som ändå gått i borgen för ett hopplöst projekt. Jo, för Muller har det förstås varit mumma. En chans att resa sig från Spyker-fiaskot. Hög lön som plockats ur ett företag med miljardförluster.

När klockan började klämta förvandlades Muller från charmknutte till ”grumpy ol’ man” på nolltid. Elak och hånfull mot reportrar om hans ens svarade på frågor. Igår sa han: ”It’s war” till media. Vem var han i krig med? Underleverantörer som bara vill ha betalt? Anställda som vill ha lön? Skattebetalare som nu på endera sättet får betala lönegaranti? Väderkvarnar?

Sensmoralen är – se igenom PR-tricken. Ett lag som bara förlorar i fotboll är inte hjälpt av en medietränare utan av en fotbollstränare. Ett SJ eller SL som gör sina resande ständigt besvikna behöver en expert på logistik, inte på retorik. Ett SAAB med stora problem att finna sin nisch på en stenhård internationell marknad hade behövt någon med sällsynt stor kompetens i bilbranschen, inte en mästare på PR-grepp och tjusigt tal.

Jag lider med alla individer som nu måste söka andra jobb efter ett magsårsår av ovisshet. Med en hel bygd som nu får svårare än den sannolikt hade fått om SAAB fått dö en naturlig död. Men jag känner ändå en vinnare. Jerker Nilsson, @jerkernilsson74 på Twitter,  som faktiskt använde respiten att söka nytt jobb. Och hittade det i Norge!

/Paul Ronge

Uppdatering: Muller tog ut 9,5 miljoner i bonus ur ett blödande SAAB, tycker han är värd pengarna.