Så rådde jag Assange – och han gjorde precis tvärtom

Julian Assanges alla överklaganden och juridiska spetsfundigheter hjälper nog inte, nu tvingas han till Sverige för en rättsprocess kring misstänkt våldtäkt och sexuella ofredanden.

Under den långa tiden i engelsk exil har Assange marginaliserats och och Wikileaks passiviserats. I november 2011 utbröt en märklig diskussion om huruvida det var rätt eller fel av Harald Ullman att ta uppdraget att agera PR-byrå åt Julian Assange.  Pontus Nyström på Brand PR ansåg att det kunde hota rättssäkerheten att en PR-byrå hjälper den ena parten i en rättstvist.

Jag kan inte förstå det resonemanget. Jag har arbetat i PR-branschen i cirka 14 år. Jag har jobbat med stora läkemedelsföretag i mutskandaler, företag som blivit anmälda av sina fack till arbetsdomstolen, företag som rättsligt prövats angående olagliga kartellbildningar och mycket annat. Självklart använder företag och organisationer också PR-expertis när de hamnar i juridiska dilemman. Jag kan helt enkelt inte begripa hur Nyström tänkte, eller kunder som flyr.

Den viktiga frågan är snarare: Hur ser Assange PR-strategi ut? Ta till exempel *detta fullständigt crazy utspel.

I juni för precis ett år sedan satt jag på min veranda och åt strömmingslåda och drack öl med goda vänner. Plötsligt ringer min mobiltelefon. Det är Julian Assange som undrar hur jag ser på hans fall. Jag ber att få återkomma efter tid att göra research. Nästa gång vi hörs är någon vecka senare. Jag är då på väg att köra bil till Frankrike och blir stående vid en mack i Östergötland när han ringer upp. Vi talas vid i en hel timme. Då, när han ringer, har jag en klar linje:

– Du har inte en chans att få stöd och sympati i våldtäktsfrågan, säger jag. Ingen gillar det du har gjort, oavsett om det är brott eller ej. Men det bästa du kan göra är att frivilligt komma till Sverige och ta rättsprocessen. Du får sannolikt som mest böter. Låt en bra advokat, typ Peter Althin, tala för dig i våldtäktsfrågan och säg inte själv ett pip. Du kan nog däremot skapa kraftig opinion mot att du inte ska utlämnas till USA. Det är den viktiga frågan och där tror jag du kan få stort stöd av en svensk allmänhet. När dom fallit slutar våldtäktsfrågan att häkta fast vid dig och du kan återgå till Wikileaks. ”It will be over and done with”.

Assange lyssnar, ställer smarta följdfrågor till mig. Precis så lyhörd och intelligent som ryktet säger att han ska vara.

Väl i Frankrike skickar jag en offert. Det är oerhört viktigt för mig, kanske speciellt i detta fall, att ta marknadsmässigt betalt. Jag är inte en sympatisör till Wikileaks utan säljer min professionalism. Pro bono arbetar jag bara för en organisation som Läkare utan Gränser där jag känner att jag till 100 procent sympatiserar och vill bidra. Ett tungt inslag i min offert är att vi ska bygga en kommitté för att utverka ett tvingande löfte från regeringen Reinfeldt att inte utlämna Assange till USA.

Jag har senare förstått att Assange inte hade några pengar och det kan ha spelat in i beslutet att inte ta min offert.

För sedan gör Assange alltså precis tvärtom. Ungefär ett år efter att jag rådde honom att frivilligt komma hit,  blir han mer eller mindre hitsläpad. Allt fokus ligger på våldtäktsfrågan och hans PR-man Harald Ullman har också kört fram som huvudbudskap att han kommit fram till att ”Assange är oskyldig”.

Den 27 november förra året hade Ricki Neuman en mycket intressant och tankeväckande artikel i Svenska Dagbladets kulturdel om hur de mäktiga internationella kreditkortsföretagen med sin bojkott knäcker Wikileaks. I artikeln ställs den berättigade frågan varför ingen reagerar mot det odemokratiska i detta. Jag tror att sanningen är att Assange ända från början i denna process gjort precis allting fel. Anklagelserna mot honom har blandats ihop med Wikileaks varumärke såsom oberoende sanningssägare. Allt har blivit en grå smet som människor inte känner något engagemang för. Hans och organisationens farhågor att han skulle utlämnas till USA av Sverige har inte uppfattats som trovärdiga.

Tvärtom kritiseras Assange av professorn i civilrätt Mårten Schultz för att svartmåla det svenska rättsväsendet. Schultz försäkrar att Assange inte kommer att bli utlämnad och jag, som inte har någon juridisk kompetens, kan ur PR-synpunkt säga att det nog vore politiskt självmord av regeringen Reinfeldt om den skulle sätta Assange på ett plan till USA.

Assange har, i hög grad genom egna självmål, sänkt Wikileaks till en grad där organisationens själva existens är hotad.

Andra skriver intressant om Assange.

/Paul Ronge

* Uppdatering: Jag har just fått ett mejl av Al Burke, en journalist som skrivit utförligt om Assange-fallet, apropå min länk ovan om detta fullständigt crazy utspel . Han skriver:

”Det stämmer att utspelet i Aftonbladet som du hänvisar till (i din betraktelse ”Så rådde jag Assange…”) är korkat, men i själva verket är det ett påhitt av Aftonbladet. ”

Han bifogar följande pressmeddelande som ju visar att Aftonbladet fullständigt övervinklat denna historia. Min fundering är då: Om Assange och hans medhjälpare i själva verket anammat mitt ett år gamla råd om att bilda en seriös kommitté mot utlämning och inte ge sig in i det juridiska träsket om våldtäktsanklagelserna – varför började då inte det arbetet för ett år sedan? Nu är det sannolikt för sent och opinionen har, efter alla juridiska turer och piruetter, tröttnat.

Uppdatering 2: Inspirerade av detta blogginlägg besökte Cissi Wallin, TV4 Nyhetsmorgon mig idag (10/6) i min trädgård för att diskutera Assange i synnerhet och krishantering i allmänhet. Till er som vill titta: Samma eftermiddag klippte jag gräset. 😉

Uppdatering 3: Så kom då till slut det utspel från Assange som jag rådde honom till för ett år sedan. Från en svajig fristad på Ecuadors ambassad. Frågan är om det inte är för sent efter alla turer…

Kissblöjan har blivit Caremas logga

Ett halvår efter DN:s artiklar om vanvården på Carema och Koppargården fortsätter striden, nu som en våldsam envig mellan SKL:s tidning Dagens Samhälle (DS) och, det Jan Guillou kallar ”Sveriges malligaste morgontidning”, DN.

DS chefredaktör Mats Edman har blivit en stenhård slugger i denna kamp om vad som var sant och falskt i Carema-affären och idag går han till ny attack mot DN i en krönika med den provocerande rubriken: ”Sverige är världsbäst på att väga kissblöjor” (finns som PDF i föregående länk).

Jag skrev redan i december 2011 att jag tyckte Carema toppade listan av förra årets miserabla krishanteringar. Oavsett rätt eller fel i enstaka sakfrågor klarar inte ett vinstdrivande vårdföretag att ta på sig en helgongloria och försöka göra sin verksamhet till hundra procent filantropisk. Turerna var dessutom våldsamma från stora pudlar i köpta tidningsannonser till en ren dementiblogg.

Värst för Carema har nog debatten om kissblöjan (”inkontinensskyddet”enligt Carema) varit.

Och nu drar Edman igång denna debatt med full schvung igen under rubriken ”Sverige är världsbäst på att väga kissblöjor”.

Nu handlar artikeln rätt mycket om att Sverige (läs SCA) är världsbäst på att producera kissblöjor, vilket i och för sig är intressant, men ändå något helt annat.

Men Mats Edman är den första som på riktigt och sakligt förklarat för mig argumenten och storyn bakom blöjvägningen och för det ska han ha credd.

”Utöver löne- och lokalkostnader utgör inkontinens en avsevärd utgiftspost på ett vanligt äldreboende. Inkontinens svarar för mellan 5 och 11 procent av vårdkostnaderna, enligt SCA. 5 procent anses vara en optimal nivå. Resten kallas ’onödiga konsekvenskostnader’ och uppstår när vården fungerar dåligt.

Blöjvägning är en etablerad metod för att eliminera onödiga kostnader, undersköterskornas merarbete och patienternas lidande”.

Så skriver Edman. Han talar också om hur kommunala budgetar tyngs av äldreomsorgen som ”en ekonomisk realitet”.

Frågan är hur tung en kissblöja måste bli för att uppnå statistikens ”optimala” 5 procent i kostnad? Edmans krönika visar ju att detta framför allt handlar om pengar (5-11 procent). Men hur mycket handlar om empati? Vill vi att våra gamla ska ligga i blöjorna till sista ”optimala” kissdroppen? Och är det inte ofrånkomligt att om detta i huvudsak handlar om ekonomi så är varje blöjfångad kissdroppe ytterligare en peng till vårdföretagets vinst?

Edman leder matchen på poäng mot DN, där chefredaktör Gunilla Herlitz har visat lika mycket smidighet som en murken kvist genom konspirationsteorier om att Dagens Samhälle skulle vara ”köpt” av Carema eller anpassa sin journalistik efter ordföranden och tidigare krisgeneralen för Carema Henry Sténson.

Men den stora förloraren i den segslitna bataljen om blöjan är Carema självt. Varumärket liksom gnuggas in i kissångorna. Carema får väl i framtiden antingen byta namn eller byta logga till en kissblöja. Jag tror helt enkelt Carema inte kan vinna den här debatten. Vi vill inte tänka på våra äldre som försvarslösa kollin som i sin urin ska uppnå ”optimala” 5 procents kostnad.

Andra skriver intressant om Carema.

/Paul Ronge

Partiledardebatten – en studie i krypkasino

I ena ringhörnan Fredrik Reinfeldt (M), i den andra Stefan Löfven (S)

Den ena redan ”ringmärkt”, ärrad, trött och led.

Den andre ännu oskriven, men med utmanarens kraftigt stigande popularitetssiffror.

Vinnaren ikväll kan vara den som blir Sveriges statsminister 2014.

Så skulle en rätt typisk kvällstidningsingress inför kvällens partiledardebatt i Agenda kunna se ut, där tre av de åtta partiledarna gör sin debut: Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP).

Men de två vi kommer att titta mest på, värdera noggrannast och som ”experterna” kommer att tävla om att betygsätta i debatten är förstås Reinfeldt och Löfven.

Jag har min bakgrund som politisk reporter, den kommer jag aldrig ifrån även om jag idag till 100 procent arbetar på den andra sidan, som PR-konsult. Och jag tyckte redan när Reinfeldt slog ut ”Goliat”, maktpampen Göran Persson 2006, att han stod för något nytt; han spelade ner och sänkte tonen, där motståndare i debattens hetta vrider upp tonläget. Krypkasino där andra drämmer sina äss i bordet. Det har varit framgångsrikt. Där gaphalsen och ”bling-bling”-presidenten Nicolas Sarkozy ikväll riskerar att snöpligt förlora mot François Hollande efter bara en presidentperiod så har Reinfeldt hittills avverkat Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt. Ingen av dessa sosseledare kan anklagas för att ”spela ner”, vara lågmälda och ”spela krypkasino”.

Men Stefan Löfven har just en sådan utstrålning. Lagspelare. Eftertänksam. Motsatsen till frustande debattglad och yvig politiker. Han ger också intrycket av god strategisk blick, kombinerad med en stark trovärdighet i att han tar de svåra frågorna på allvar. Håller på att muta in näringspolitiken. Inte minst tydlig är han i den totala koncentrationen på jobbfrågan. Jag – som sitter upp över öronen med jobb i en yrkesroll jag format precis som jag vill ha den – behöver som så många andra påminnas av att vi har en katastrofalt hög ungdomsarbetslöshet  och en mängd människor som vill gå upp i heltid, men inte får.

Ikväll kommer jag att titta extra mycket på hur Löfven debatterar. Hur han klarar frågor om ekonomisk ansvarslöshet, om ungdomsarbetslöshet verkligen kan bekämpas genom att man åter höjer löneskatten för unga,  om han driver samma S-politik som förut, men med ny förpackning, vem han vill bilda regering med eller om det åter handlar om att alla går fram var för sig, om Sverige ska vara med och betala notan för Spaniens och andra EU-länders budgethaverier.

Men framför allt kommer jag att försöka studera om han riposterar, om han svarar på frågor som kommer från oppositionen. Den största sjukan i svensk politik tycker jag är just att man inte besvarar motståndarnas utfall. Alla tuggar om sitt och aldrig bryts meningsmotsättningarna på ett sådant sätt att vi väljare får klarhet och lättare att bestämma var vi själva står.

När regeringspartier sedan förlorar val kommer sedan att gäng politiska  informatörer ut på arbetsmarknaden. En del blir medietränare och ska då försöka lära också näringslivet att det bästa är att ducka för reportrarnas frågor, försöka kollra bort med generella floskler och prata om annat.

Inte att undra på att politikersjukan också leder till ett rejält och berättigat politikerförakt. Om Löfven kommer att stå för något nytt där, att faktiskt möta frågor och debattera på riktigt så åker han automatiskt upp i åtminstone min ranking. Då står han som en vinnare. Och som min gamla chef Lena Mellin på Aftonbladet skriver; Alla gillar en vinnare, både i politiken och idrotten.

Andra skriver intressant om partiledardebatten.

/Paul Ronge

Uppdatering: Konstaterar till min glädje att partiledardebatten i Agenda var mycket mer spänstig och rak än vanligt, där partiledarna faktiskt svarade varandra och riposterade i stället för att ducka. Löfven gjorde en råstark debut och nu blir det definitivt match om regeringsmakten 2014.

Värsta nonsenssvaret: ”Vi har brustit i våra rutiner”

Så var det dags igen – det skar i ögonen att igår kväll se kommuntjänstemän i Solna göra bort sig fullständigt i Uppdrag Granskning efter att ha anlitat ett byggbolag som skattefuskar och bluffakturerar.

För en tid sedan skrev jag ett debattinlägg i Dagens Samhälle med några handgripliga råd för hur kommuner bör hantera den kris som vanligtvis uppstår när ett program med Uppdrag Gransknings enorma resurser ger sig på att nagelfara deras verksamhet. Något senare diskuterade jag på Uppdrag Gransknings interna seminarium hur jag försöker möta deras granskningar för kunders räkning.

Om dåvarande chefen för stadsbyggnadskontoret i Solna, Sune Ericsson och kommundirektör Kristina Tidestav till äventyrs läste mitt debattinlägg måste de ha bestämt att på varje punkt göra precis tvärtom.

Det allvarligaste och mest avgörande felet är att de båda ansvariga vägrar att svara på frågorna: ”Hur kunde det hända att kommunen anlitar ett oseriöst bluffbolag som aldrig lämnat in en årsredovisning och som aldrig betalat arbetsgivaravgifter?” och följdfrågan ”hur kunde det fortsätta?”.

Med det grundläggande felet i botten spelar de sedan i sina åtgärder fullständigt med i Uppdrag Gransknings dramaturgi. Att papegojmässigt upprepa sitt mantra som Kristina Tidestav: ”Vi har brustit i våra rutiner”, är det värsta nonsenssvar en hög kommuntjänsteman kan ge. Med det svaret har man direkt kvalificerat sig för benämningen byråkrat. Vad folk vill veta är hur kommunen ”brustit”, vilka rutiner som fanns och som brustit och en väldigt handgriplig förklaring vad kommunen gör för att detta inte ska hända igen.

När kommunen vägrar svara på kärnfrågorna så uppstår den gamla vanliga kurragömmaleken. Tjänstemän och politiker gör sig oanträffbara. En pressansvarig lovar att möta Janne Josefsson i en reception och gömmer sig sedan istället i ett möte. Josefsson irrar omkring i tomma korridorer.

Kommunen har, med eller utan hjälp av konsulter, försökt agera proaktivt genom att medverka i en chatt på SVT direkt efter programmet, samt ge information på sin hemsida. i morgon förmiddag ska Kristina Tidestav också vara tillgänglig för frågor för allmänheten vid Solna kommunhus.

Ofta är det farligt att döma en granskad part enbart på medias uppgifter. Det vinklas och sovras. Kanske får inte den granskade parten ge sina bästa argument. Det här upplever jag nästan regelmässigt som krishanterare.

Men Solna kommun äger ju själva sin story på hemsidan. De kan oavkortat delge sin ”utredning” och ge sina argument. När jag läser på deras hemsida finner jag fortfarande inga svar på frågorna, inga bra och betryggande argument. Inte tillstymmelse till ärlig självkritik. I chatten hänvisas de som frågar till punkter i utredningen som ligger på hemsidan. Det är snudd på oförskämt och förfärande byråkratiskt.

Om inte kommunerna tar lärdom och skärper sig så kommer Uppdrag Gransknings ”kommunakut” att bli ett rent härjningståg över Sverige, där skalp efter skalp – helt berättigat – kommer att sättas i bältet efter Kristinehamn och Solna.

En viktig bieffekt för kommuner som skärper sig, proaktivt börjar kolla sina lik i garderoben, gör något åt dem och förbereder hur de ska kommunicera om de blir granskade, är att de också kan bli bättre på att tala med sina kommuninnevånare.

Det är en inte så dumt om rädslan för Uppdrag Granskning ger kommunbyråkrater impulsen att svara rakare på frågor och börja prata och skriva som folk.

Där kan Solna kommuns egen sammanfattning på sin hemsida tjäna som ett avskräckande exempel:

Avslutningsvis kan staden konstatera att stadens fastighetsförvaltning har brustit i kreditkontrollen vid anlitande av ett antal entreprenörer. I dessa fall har stadens rutiner brustit i faktura- och kreditkontroll avseende entreprenörer och det åtgärdas genom översyn av processer och rutiner.

Andra skriver intressant om krishantering

/Paul Ronge

Uppdatering: Vian Tahir skriver om Solna, men på temat ”tala byråkratiska”.

Hår i armhålan är inte journalistik

Så mulas ännu en andratidning, ännu ett mångfaldsalternativ i svensk press.

Tidningen Folket, med säte i Eskilstuna, blir endagstidning, det vill säga kommer ut en dag i veckan från och med i höst och förlorar därmed sin nyhetsprofil.

Folket var min första dagstidning. Där grundlades min livslånga kärlek till journalistiken, som snarare förstärkts under de senaste 14 åren då jag varit medietränare, krishanterare och PR-konsult.

Varje dag slogs vi med Eskilstunakuriren (eller Katrineholmskuriren och Södermanlands Nyheter eftersom Folket kring 1977 var en länstidning med editioner) om de bästa nyheterna. På min tid satt Hasse Jönsson kvällschef, framåt nattkröken gick vi ner i tryckeriet och tog ett färskt ex, en period hade jag puffar på ettan 30 vardagar i rad. Den då värsta konkurrenten, Eskilstunakuriren äger ju numera Folket och tar sitt ägarbeslut om strypning eftersom Folket inte är lönsamt. Jönsson skulle rotera i sin grav om han visste att det var så här det gick med hans gamla tidning.

Det är lätt att bli sentimental.

Observera, jag diskuterar ovan kärleken till den goda journalistiken. På Folket handlade det bland annat om lokala avslöjanden om industrinedläggningar, kommunala skandaler, personporträtt, människoöden. Idag kan den handla om ifall Lundin Oil har bidragit till människorättskränkningar i Sudan, om hur en barnamördare möter döden i Toulouse, om vårdskandaler, om ”räntesnurror” för att undvika skatt i storföretag. Visst måste vi också få skratta, det behövs till och med flams och trams i mixen.

Men jag vägrar räkna hår i armhålan och en debatt om huruvida Björn Ranelid är morotsfärgad i nyllet och om Thorsten Flinck ”tar någon på röven”  som god och viktig journalistik.

Det viktigaste med all god journalistik, som kräver lite efterforskning, som kräver att någon ägnar tid att sammanställa, att intervjua, att kolla källor, att sovra, att redigera, att språkgranska, att paketera är att det gör sig inte gratis. På något sätt måste vi som läsare, tittare och lyssnare betala för journalistik för att den ska kunna genomföras på ett professionellt sätt och kunna behålla sin integritet. Vara trovärdig gentemot mediekonsumenterna.

Det var bland annat detta jag försökte diskutera på ett mycket välbesökt frukostseminarium, som Cision höll torsdagen den 22 mars.

För att arbeta måste man äta. Går det inte ihop så blir det nedskärningar; 25 procent av arbetsstyrkan på Aftonbladet, dramatiska bantningar på Sydsvenskan, tidigare veckotidningar som Resumé har halverat sin utgivning. De socialdemokratiska andratidningarna i Sverige är så gott som utrotade, förutom några enstaka som köpts upp av värsta konkurrenterna för att tjäna presstöd. Och då går det lätt som för Folket, en tynande tillvaro tills någon drar ut respiratorn.

Det finns några positiva exempel i svensk press som Dagens Industri. De viktigaste artiklarna och scoopen går i pappersupplagan. Det är helt enkelt omöjligt att hålla sig uppdaterad med Sveriges ledande affärstidning utan att prenumerera. Dagens Samhälle har målmedvetet satsat på sin papperstidning, ökat sin upplaga och därmed grundlagt en god ekonomi.

Aftonbladet både inspirerar och förskräcker. Sveriges största tidning är beredd att släppa pappersupplagan och helt satsa på nätet. Om inte annat krossas i så fall myten om att journalistiken aldrig har betalats av läsarna, att prenumerationsintäkterna går jämnt ut med tryck och distributionskostnader. Som alla förstår blir det omöjligt att klara ekonomin bara med banners och nätannonser om AB ska fortsätta vara en ledande dagstidning på nätet, någon form av betalningsmodell måste till.

Det som förskräcker är den betalningsmodell som redan finns: PLUS. Och då är det oss läsare jag förskräcks av; vad vi är beredda att betala för. ”Enkronasjournalistiken”:

”Så har svenskarna sex”

Carola avslöjar sin favoritcoach i The Voice: ”Får lust att ta fram en hink och spy”

”Dramat på dansgolvet” efter Schlagerfestivalen.

”Anna Anka – så gick det sen”

Är det detta vi vill betala för så är framtiden för den goda journalistiken nattsvart.

Andra skriver intressant om media.

/Paul Ronge

Uppdatering: Jag pratade igår med den smått legendariske Bengt Bengtzon, nattchef på Expressen under decennier av pulserande nyhetsjournalistik. Han berättade att så länge folk läste Metro på tunnelbanan gick Expressens upplaga OK. När folk istället började  sitta med sina smartphones så tokdök upplagan. Tänkvärt!