Skandalen i Tillväxtverket – krishantering som haveri

Idag meddelar näringsminister Annie Lööf (C) att hon tänker ”ta i med hårdhandskarna” efter DN:s Mattias Carlssons avslöjanden av Tillväxtverkets feta internrepresentation och vidlyftigheter för mångmiljonbelopp på skattebetalarnas bekostnad.

I nästa vecka sker ministerns möte med Generaldirektör Christina Lugnet. Det är ingen vågad gissning att hon får lämna sin post. Skandalen är nog vid det här laget närmast omöjlig att reparera.

På Twitter och i bloggar har diskussionens vågor gått höga. Ett mycket intressant och relevant inlägg kom från sociala medier-veteranen Christina Stielli, @Stielli,  som på stående fot sa upp sitt uppdrag som egenföretagande ambassadör för Tillväxtverket. ”Jag trodde ni stod på min sida”, bloggar hon. En annan fråga: Hur trodde Lugnet och Tillväxtverket att de skulle komma undan? Så länge det finns riktig undersökande journalistik (jag instämmer i Andreas Ekströms hyllning av detta scoop) och en offentlighetsprincip så riskerar myndigheter och verk att ställas till svars. Och om man inte har ett riktigt bra svar på varför skattebetalares miljoner ska läggas på vin, lyxmiddagar, spa och slottsvistelser (och på vilket sätt dessa excesser gynnar ett bättre företagsklimatet för hårt arbetande egenföretagare) så kanske den enkla slutsatsen bör vara: Då gör vi det inte, vi avstår!

Gör man duktigt fel så får det konsekvenser. Se på Röda Korset som fortfarande lider av förtroendekrisen efter Johan Donners förskingring och den valhänta krishanteringen.

Låt oss då se på krishanteringen hittills. För Dagens Opinion berättar kommunikationschefen Cecilia Werner Kastensson att hon och hennes chef Lugnet ”suttit i telefon sedan halv sex i morse”. Tydligen förväntas vi böja våra huvuden i stum beundran inför denna febrila mediehantering. Och samtidigt avslöjar hon glatt att de har tre PR-byråer kontrakterade, men inte använder någon av dem i krishanteringen! På reporterns fråga hur krishanteringen gått, svarar Werner Kastensson: ”Vi har inte kommit dit än, det återstår. Nu gör vi bara, vi agerar.”

Därmed har Tillväxtverket direkt börjat med att göra fel i sin krishantering.

De skulle INTE själva ha satt sig i telefon klockan 05.30 och reaktivt talat med media och alla möjliga omvärldsaktörer. Det är inte att agera utan att reagera. Och då låter man media sätta agendan istället för att själva ge sig tid att sätta sig in i kritiken. Istället borde de ordentligt ha rannsakat sitt agerande efter DN:s uppgifter och direkt tagit in någon av sina PR-byråer, eftersom man aldrig ska krishantera sig själv.

Under några timmar går man intensivt igenom: ”Hur tänkte vi”, visste GD om alla vidlyftigheter och fanns det några förmildrande omständigheter över huvud taget? Medieträning med stenhårda frågor. Därefter personalinformation och presskontakter. På vanlig svenska kan det uttryckas som: ”Tänk först och tala sedan”. Då finns en chans att man undviker att säga grodor som Lugnets: ”Grand Hôtel var det billigaste alternativet”.

Jag tror precis som @Stielli skrev på Twitter, att en oförbehållsam ursäkt hade varit på sin plats. Istället fick vi hemmasnickrade floskler som ”Vi ser mycket allvarligt på uppgifterna”. Lugnet borde självklart ”sett allvarligt” på Tillväxtverkets skandalösa vidlyftigheter, inte på DN:s uppgifter.

Sedan följer den 31 juli Lugnets sagolikt korkade utspel på verkets hemsida: ”Tillväxtverket följer Skatteverkets regler”. Utlägg över 1000 kronor granskas ”extra noga” och ”Ett seminarium är avdragsgillt, om det anses tillföra organisationen något.”

Lugnet är därmed tillbaka på ruta ett: Att förklara vad vinprovningar, lyxmiddagar, spa och slottsmiljöer tillför organisationen och ytterst dem den ska tjäna: Hårt arbetande egenföretagare som själva betalar sitt vin och sin mat.

Enligt Lugnet har ju Tillväxtverket inte gjort något fel och Werner Kastenssons uttalande för Dagens Opinion: ”För vår del är det bara att säga att vi gjort fel, att det vi gjort inte är acceptabelt.” blir därmed fullständigt obegripligt.

För inte länge sedan bloggade jag och Lars Sjöström om AF:s GD Angeles Bermudez-Svankvist inkompetens och före sommaren var FOI:s GD Jan-Olof Lind i blåsväder för lögn i samband med SR:s Ekots avslöjande om vapenfabriken i Saudiarabien.

Regeringen bör nog tänka ett varv på om inte alla GD-haverier borde föranleda att man noggrannare bedömer kompetensen innan tillsättningarna. Släpphänt kameraderi vid GD-tillsättningar har ju hittills mest socialdemokratiska regeringar kritiserats för.

Andra skriver intressant om krisen i Tillväxtverket.

/Paul Ronge

Uppdatering: Nu samlar Annie Lööf alla sina myndighetschefer, för räftst och rättarting efter Tillväxtverket och Vinnova. Bra om detta inte är en manöver för att med allmän åthutning slippa låta Lugnet ta konsekvenserna, det vil säga avgå. Ska bli spännande att se om detta är ”på riktigt” från Lööf. Då är det också hennes genombrott för att gå från pratpolitiker till minister ”på riktigt”.

Uppdatering 2: Christina Lugnet fick sparken som GD för Tillväxtverket men får behålla lönen i tre år enligt gällande regelsystem. Därmed har Annie Lööf gjort det som behövde göras, enligt min mening.

”Lite undanträngning är det värt” /Gästblogg Lars Sjöström *

Lars Sjöström, före detta ställföreträdande generaldirektör för AMS, skriver här om sin syn på Arbetsförmedlingens roll och Fas 3.

Vi är twittervänner (han heter @sjolars) och han är en av Sveriges mest kunniga på området arbetslöshetsbekämpning.

Jag är tacksam och hedrad att han vill gästblogga på denna sida och härmed är ordet hans:

”Jobbpakten löser ut fas 3?

Tack Paul Ronge för att jag får gästblogga om Arbetsförmedlingens fas 3.

Kritiken mot Arbetsförmedlingens fas 3 blommar upp på nytt genom Uppdrag gransknings Sommarprogram. Föga överraskande och knappast en rötmånadshistoria för årstiden.

Ända sedan Jobb- och utvecklingsgarantin startade i mitten av 2007 har jag förvånats över att kritiken inte är hårdare. Jobb- och utvecklingsgarantin ersatte den svartmålade aktivitetsgarantin och skulle bli ett mycket bättre program än denna.

Sedan starten har regeringen och Arbetsförmedlingen låtit antalet deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin öka oavbrutet till över 90 000 personer. Alla har varit arbetslösa i minst 300 ersättningsdagar eller mer än ett år. Innehållet i programmet förefaller inte vara bättre än förut.

Drygt 30 000 av deltagarna är i fas 3. De har inte haft ett varaktigt jobb på nästan tre år. Inte underligt om de tappat tron både på sig själva och på Arbetsförmedlingens förmåga.

Måste det vara så här eller går det nå bättre resultat?

Jag vet att frågan är svår och jag vet att många arbetsförmedlare gör ett fantastiskt arbete. Men jag är ändå säker på att det kan bli mycket bättre. Arbetsförmedlingens erfarenheter från tidigare program har inte tagits tillvara i Jobb- och utvecklingsgarantin. Arkitekten till programmet föredrog att utforma en ”skrivbordsprodukt” istället för ett program baserat på erfarenhet. De som bjöds in att vara med och utforma programmet spelade rollen som nickedockor.

Arbetslöshet är som betong, lös i början och allt fastare ju längre tiden går. Det som händer tidigt under arbetslösheten avgör ofta jobbchanserna. Insatser måste erbjudas och krav ska ställas från ”första dagen”, på arbetslösa som riskerar lång arbetslöshet. Och det ska vara rätt insatser och tydliga krav. Arbetsförmedlingen har varit på gång länge att använda instrument för s.k. targeting, utan att komma till skott. Med hjälp av targeting kan man öka träffsäkerheten och sätta in rätt ”medicin” tidigt. Risken att ”låsa in” någon i fel insatser eller erbjuda insatser till den som inte har behov, minimeras med targeting.

Arbetsförmedlingen borde fokusera mer kraftfullt, med eller utan targeting, på den ”första arbetslösa dagen”. Och ge stöd och insatser direkt till dem som behöver det. Likaså måste arbetslösa söka arbete mer aktivt. Att söka arbete lite drygt en timme om dagen är otillräckligt. Låg sökaktivitet är också ett tecken på att Arbetsförmedlingen inte ställer krav eller ger rätt stöd som man bör.

Att söka arbete är ett svårt jobb. Det gäller att söka, att söka rätt och att söka på rätt sätt. Mängden sökta jobb är inte det viktigaste. Att hitta de dolda jobben, att använda lämpligt söksätt, att få stöd av en arbetsförmedlare etc. är sådant som ökar min aktivitet och mina chanser till nytt jobb.

Med targeting, tidiga insatser av rätt slag, hög sökaktivitet samt krav och stöd är det större chans till nytt jobb och mindre risk för lång arbetslöshet. När det sker kommer inflödet av nya deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin bli färre.

Det bästa sättet att ”tömma” Jobb- och utvecklingsgarantin är att bromsa intaget och behålla eller öka utflödet.

Men nu är det som det är, 90 000 deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin och 30 000 av dem i fas 3.

Samtidigt som det är angeläget att ge ”rätt service direkt”, i början av arbetslöshetskön är det viktigt att göra mer för dem som är i fas 3. Jag kan inte tänka mig att Arbetsförmedlingen är nöjd med resultaten när antalet deltagare fortsätter öka. Och inte heller att de är stolta över anordnare som erbjuder mer eller mindre meningslös sysselsättning.

Det har visat sig att möjligheterna till nytt jobb ökar om man som arbetslös har uppgifter som ligger nära den ordinarie arbetsmarknaden. Anställning och arbete istället för sysselsättning ökar således möjligheterna till varaktigt jobb. Invändningen att anställning och arbete tränger ut ordinarie jobb får man ta. Lite undanträngning är det värt för att tränga in en person som varit arbetslös i flera år. Flera anställda och flera timmar i ekonomin lönar sig och genererar ytterligare arbetstillfällen.

Om det inte kan lösas inom den ordinarie arbetsmarknaden och dess villkor bör samhället erbjuda särskilda arbeten och särskilda avtalsvillkor i offentlig eller privat regi. Regeringen och parterna på arbetsmarknaden bör komma överens om en lämplig konstruktion. Anställning och arbete med schyssta villkor, även om det är låg lön, är mycket bättre än sysselsättning i mer eller mindre seriösa ”sysselsättningsfabriker”. Incitamenten och möjligheterna att gå vidare till andra arbeten kommer i så fall att vara större än i nuvarande fas 3.

Regeringens initiativ till en jobbpakt kan vara nyckeln. Visserligen har det aviserats att jobbpakten ska ägna sig åt lösningar för unga arbetslösa. Vilket är nog så viktigt. Men på agendan bör man även ta upp samtal om de snart 100 000 deltagarna i Jobb- och utvecklingsgarantin och särskilt de drygt 30 000 av dessa som är i den kritiserade fas 3.

Tidiga och välavvägda insatser samt hög sökaktivitet kan minska inflödet av arbetslösa till Jobb- och utvecklingsgarantin. Arbetsuppgifter nära eller på den ordinarie arbetsmarknaden samt särskilda arbeten kan öka utflödet av arbetslösa för att successivt ”tömma” fas 3.

I den bästa av världar upphör kritiken av fas 3 och berörda personer får en bättre tillvaro.”

Andra skriver intressant om Fas 3

Lars Sjöström
Före detta ställföreträdande generaldirektör för AMS

Uppdatering: Jag ändrade rubriken. Ett citat ska vara exakt om det har citattecken. /Paul Ronge

AF:s generaldirektör Bermudez-Svankvist bör tvingas avgå

Det är sommar och semester och det finns massor med trevligare sysselsättningar än att blogga.

Men efter att ha sett Uppdrag Granskning i torsdags om Arbetsförmedlingens Fas 3, hanteringen av långtidsarbetslösa, känner jag mig tvungen.

Gudarna ska veta att det inte är lätt att vara chef för Arbetsförmedlingen, den myndighet som kanske väcker mest ilska och känslor hos svenska folket efter Försäkringskassan. Jag hade själv på tidigt 1970-tal en (1) kontakt med Arbetsförmedlingen och bestämde mig snabbt för att det var den sista. Jag har vänner som inte känt att de fått någon som helst hjälp, ingen konstruktiv peppning eller kreativa förslag. Bara förnedring.

Gransknings utmärkta reportage kunde gjorts under andra perioder av hög arbetslöshet. Även under socialdemokratiska regeringar sattes människor i så kallade ” åtgärder”. Sysselsättning, eller snarare ”pysselsättning” som rubricerades som ”vuxendagis”. Gräva diken och skotta igen.

I Uppdrag Gransknings program visas folk som släktforskar, som ska bidra till ökat valdeltagande och ”kommunicera med lokalbefolkning” och andra stolligheter inom ramen för Fas 3. En annan person städar och det är helt uppenbart att det borde vara ett betalt jobb. Reportern Mikael Pettersson pratar om ”två diken”, antingen lallande meningslöshet eller jobb som borde vara ”riktiga” och avlönade.

Och här händer något. I ungefär 38 minuten i programmet kommer fokus på Arbetsförmedlingens krishantering, att ett talarmanus skickats ut där lokala AF-chefer får besked hur de ska uttala sig positivt och där det snart visar sig att Granskning har tillgång till interna dokument som avslöjar att Arbetsförmedlingen i en intern revision konstaterar två saker; både att uppföljningen om hur regelverket följs brister och att i 47 procent av fallen kan det handla om att Fas 3-jobben konkurrerar med ordinarie arbeten. 47 procent – alltså nästan hälften!

Efter cirka 41:30 in i  programmet förnekar generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist att det finns en revision: ”Vi har inte tittat på det på det sättet”, vilket gör att hon beslagtas med en solklar lögn. Sedan följer en intervju som är så pinsam att jag inte ens skulle använda den som studiematerial i en medieträning. Hon svarar inte på någon av reporterns uppföljande frågor utan upprepar som en papegoja ett mantra som tycks handla om att om en hög andel blir arbetslösa på samma gång så är det svårt att hinna kontrollera. (!) Det visar sig också under intervjuns gång att Arbetsförmedlingen trixat med resultatet av en undersökning av hur nöjda de som går i Fas 3 är. Ljuga, mörka och vägra svara på frågor; tre absoluta no-no:s i en framgångsrik mediehantering.

Jag lär, som mina kunder vet, ut det motsatta till ”papegojmetoden”. Har du riktigt svåra frågor att hantera så är det svaren på dem du ska stöta och blöta, har du inget bra svar ska du erkänna det och har du gjort bort dig så ska du erkänna det också. Ljuga är absolut tabu.

Men vad gör man om det inte finns något att säga för att generaldirektören inte verkar ha en susning om vad hon håller på med?

Den som medietränat Angeles Bermudez-Svankvist borde skämmas och lämna tillbaka arvodet, visst. Jag vet att Arbetsförmedlingen har upphandlade byråer. Men det som ger den bittraste ironiska eftersmaken är: Den som fick det finaste, glassigaste och bäst betalda jobbet för att hantera massarbetslösheten i Sverige är ett stolpskott.

På 1990-talet lagade hon tänder på mig och andra i Björkhagen. Där hade hon utbildning. Men hon har inget record från tidigare att hantera arbetsmarknadsfrågor. Inget. Man kan säga vad man vill om Allan Larsson (de flesta höjer honom till skyarna) eller Bosse Ringholm (hmmm), men båda dessa blev finansministrar efter sina jobb som AMS-chefer. Det tyder ändå på att dåvarande socialdemokratiska regeringschefer, Ingvar Carlsson och Göran Persson hade en hög tanke om deras kompetens.

Regeringen Reinfeldt sparkade Bo Bylund, som hade dokumentad kompetens från sin tid på Metall och som GD för Banverket och förklarade sig villig att arbeta som lojal tjänsteman under en borgerlig regering, och tillsatte Bermudez-Svankvist.

Och de BEHÅLLER henne trots klavertrampen med flummiga coacher, Fas 3 och konstiga interna skandaler om vänskapstillsättningar till attraktiva befattningar.

Det är för mig ett av de tydligaste tecknen att regeringen Reinfeldt inte är beredd att på allvar kämpa mot massarbetslösheten, att det är en läpparnas bekännelse att ”bekämpa utanförskapet”.

Man kan inte ha ett skämt som GD för en verksamhet som kanske kommer att avgöra valet 2014, kampen mot massarbetslösheten. Vill Reinfeldt och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ha någon trovärdighet i den här frågan måste de nog fasa ut Bermudez-Svankvist i god tid innan valet och tillsätta någon man kan ha respekt för.

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: AMS förre ställföreträdande generaldirektör Lars Sjöström skriver här en gästblogg hos mig om Arbetsförmedlingen och Fas 3. Extremt kunnig, rakt på sak i sakfrågorna. Jag är hedrad över att han gör detta och tror därmed debatten kan lyfta ännu ett steg.

Uppdatering 2: Arbetsförmedlingen köpte PR- och reklamtjänster för 33 miljoner och stod för halva PR-byrån Gullers omsättning förra året. Bara en debattartikel kostade 122 000 kronor. Lägg dessutom till att Bermudez-Svankvist toppar löneligan bland generaldirektörer med 133 500 kr i månaden. Visst måste myndigheter kunna köpa PR och reklamtjänster. Men frågan är väl vad skattebetalarna, de arbetslösa och inte minst de långtidsarbetslösa i Fas 3 i detta fall fått för pengarna.

Schlingmann – ett fall för Alliansen?

Man kan tycka vad man vill om Almedalen; ett paradexempel på svensk demokrati genom seminarier och småputtrigt mingel,eller ett Kiviks marknad där en reklambyrå bombar (eller inte) nallebjörnar över Vitryssland, där en effektsökande Åsa Romson ger bort sina glasögon till Fredrik Reinfeldt, där en avdankad gammal socialdemokratisk partisekreterare visar mästerskap i kvinnlig härskarteknik.

Men alltihop börjar och slutar med politik. Det var Olof Palme som satte igång hela spektaklet från ett lastbilsflak den 25 juli 1968.

Jag har som politisk reporter bevakat Almedalen ett stort antal år, numera förbehåller jag mig rätten, som fri företagare och PR-konsult, att ta semester i istället om inte någon viktig kund absolut vill ha mig där.

Men även i år tycker jag Almedalens hetaste fråga har handlat om politik (Almedalsdrinken får ursäkta), nämligen Alliansens fall.

Både Centern och Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentsspärren under mätningar i Almedalsveckan. Kent Persson har inte fått någon lyckad start som partisekreterare för Moderaterna, redan utnämnd till en propagandistisk Bagdad Bob. Folkpartiet måste ha grava inre motsättningar när både partiledaren Jan Björklund ifrågasätts och sedan hela Folkpartiet med Carl B Hamiltons utspel att allianspartierna borde slås samman. Centerns Annie Lööf säger att Svenskt Näringsliv inte är ett särintresse, väl vetande att hon trampar på Reinfeldts och Anders Borgs ömmaste tår, samtidigt som hon helt tappat sitt väljarunderlag, vilket Expressen beskriver här. Stureplanscentern är ju i svensk politik lika malplacerad som om Moderaterna skulle försöka etablera sig som bästa latte-parti i Grinstad på Dalboslätten.

Motsättningarna i politiska sakfrågor och det dåliga humöret i Alliansen står i total kontrast med idyllen när pakten bildades hos Maud Olofsson i Högfors den 30 augusti 2004. Nu tror inte ens den gamla centerledaren att Alliansen överlever om det blir valförlust 2014.

Reinfeldt/Borg riskerar att bli pompösare än till och med Göran Persson var. Och dessutom finns en alltmer uppenbar kannibalism, Centerns nedgång speglas i Moderaternas uppgång.

Att Per Schlingmann i detta läge utnämns till temporär chefsstrateg i Moderaterna, en överrock på Kent Persson, som  dessutom bara ska jobba med detta fram till 2013 och sedan göra något annat – hur ska det tolkas? Vid ytligt påseende är det rena snurren. Vad som skulle behövas är ju en superspinndoktor, en mästarmedlare, som bakom kulisserna syr ihop Alliansen, gjuter olja på vågor, hittar kompromisser och gör att det  vinnande konceptet från 2004 kan återuppstå till 2014.

Men vänta lite – var det inte just det jobbet Schlingmann hade som Reinfeldts statssekreterare? Har det jobbet i så fall misslyckats så kapitalt så att Reinfeldt gett upp om Alliansen och nu vill ”svulla upp” sitt parti till bristningsgränsen fram till valet, oavsett konsekvenser?

Så att Schlingmann istället för att bidra till en ny uppgång inneburit en del i fallet för Alliansen?

I så fall har Schlingmann i all tysthet gjort ett sådant dunderfiasko att han antingen själv kommit fram till att det är dags att förbereda återgången till ett liv utanför politiken, eller mer eller mindre handgripligt övertygats om detta av firma Reinfeldt/Borg. Kring detta spekulerar alltid läsvärde Torbjörn Nilsson i Fokus under rubriken ”Det förlorade året”.

När retorikern Camilla Eriksson och krisexperten Jeanette Fors-Andrée intervjuade Per Schlingmann på ett välbesökt retorikseminarium i Visby, där de flaggade upp honom som ”den tyngste” politiska opinionsbildaren, blev jag inte ett dugg  klokare. Är han fortfarande en guru, eller på väg ut som Nilsson antyder?

Alldeles oavsett – om inte ”de fyras gäng” i Alliansen börjar spela i takt och det ganska snabbt på ett sätt som väljarna upplever trovärdigt så heter nog nästa statsminister Stefan Löfven. Och just borgerlig oförmåga att hålla sams och regera har ju tidigare lett till årtionden av obrutna socialdemokratiska regeringsinnehav.

Andra skriver intressant om Almedalen.

/Paul Ronge

Uppdatering: I november 2011 skrev Leif Pagrotsky vasst i GP om att Centern med nuvarande Stureplans-kurs kanske kunde fira 100-årsjubileet av Bondeförbundets bildande år 2013 med nedläggning.

Så rådde jag Assange – och han gjorde precis tvärtom

Julian Assanges alla överklaganden och juridiska spetsfundigheter hjälper nog inte, nu tvingas han till Sverige för en rättsprocess kring misstänkt våldtäkt och sexuella ofredanden.

Under den långa tiden i engelsk exil har Assange marginaliserats och och Wikileaks passiviserats. I november 2011 utbröt en märklig diskussion om huruvida det var rätt eller fel av Harald Ullman att ta uppdraget att agera PR-byrå åt Julian Assange.  Pontus Nyström på Brand PR ansåg att det kunde hota rättssäkerheten att en PR-byrå hjälper den ena parten i en rättstvist.

Jag kan inte förstå det resonemanget. Jag har arbetat i PR-branschen i cirka 14 år. Jag har jobbat med stora läkemedelsföretag i mutskandaler, företag som blivit anmälda av sina fack till arbetsdomstolen, företag som rättsligt prövats angående olagliga kartellbildningar och mycket annat. Självklart använder företag och organisationer också PR-expertis när de hamnar i juridiska dilemman. Jag kan helt enkelt inte begripa hur Nyström tänkte, eller kunder som flyr.

Den viktiga frågan är snarare: Hur ser Assange PR-strategi ut? Ta till exempel *detta fullständigt crazy utspel.

I juni för precis ett år sedan satt jag på min veranda och åt strömmingslåda och drack öl med goda vänner. Plötsligt ringer min mobiltelefon. Det är Julian Assange som undrar hur jag ser på hans fall. Jag ber att få återkomma efter tid att göra research. Nästa gång vi hörs är någon vecka senare. Jag är då på väg att köra bil till Frankrike och blir stående vid en mack i Östergötland när han ringer upp. Vi talas vid i en hel timme. Då, när han ringer, har jag en klar linje:

– Du har inte en chans att få stöd och sympati i våldtäktsfrågan, säger jag. Ingen gillar det du har gjort, oavsett om det är brott eller ej. Men det bästa du kan göra är att frivilligt komma till Sverige och ta rättsprocessen. Du får sannolikt som mest böter. Låt en bra advokat, typ Peter Althin, tala för dig i våldtäktsfrågan och säg inte själv ett pip. Du kan nog däremot skapa kraftig opinion mot att du inte ska utlämnas till USA. Det är den viktiga frågan och där tror jag du kan få stort stöd av en svensk allmänhet. När dom fallit slutar våldtäktsfrågan att häkta fast vid dig och du kan återgå till Wikileaks. ”It will be over and done with”.

Assange lyssnar, ställer smarta följdfrågor till mig. Precis så lyhörd och intelligent som ryktet säger att han ska vara.

Väl i Frankrike skickar jag en offert. Det är oerhört viktigt för mig, kanske speciellt i detta fall, att ta marknadsmässigt betalt. Jag är inte en sympatisör till Wikileaks utan säljer min professionalism. Pro bono arbetar jag bara för en organisation som Läkare utan Gränser där jag känner att jag till 100 procent sympatiserar och vill bidra. Ett tungt inslag i min offert är att vi ska bygga en kommitté för att utverka ett tvingande löfte från regeringen Reinfeldt att inte utlämna Assange till USA.

Jag har senare förstått att Assange inte hade några pengar och det kan ha spelat in i beslutet att inte ta min offert.

För sedan gör Assange alltså precis tvärtom. Ungefär ett år efter att jag rådde honom att frivilligt komma hit,  blir han mer eller mindre hitsläpad. Allt fokus ligger på våldtäktsfrågan och hans PR-man Harald Ullman har också kört fram som huvudbudskap att han kommit fram till att ”Assange är oskyldig”.

Den 27 november förra året hade Ricki Neuman en mycket intressant och tankeväckande artikel i Svenska Dagbladets kulturdel om hur de mäktiga internationella kreditkortsföretagen med sin bojkott knäcker Wikileaks. I artikeln ställs den berättigade frågan varför ingen reagerar mot det odemokratiska i detta. Jag tror att sanningen är att Assange ända från början i denna process gjort precis allting fel. Anklagelserna mot honom har blandats ihop med Wikileaks varumärke såsom oberoende sanningssägare. Allt har blivit en grå smet som människor inte känner något engagemang för. Hans och organisationens farhågor att han skulle utlämnas till USA av Sverige har inte uppfattats som trovärdiga.

Tvärtom kritiseras Assange av professorn i civilrätt Mårten Schultz för att svartmåla det svenska rättsväsendet. Schultz försäkrar att Assange inte kommer att bli utlämnad och jag, som inte har någon juridisk kompetens, kan ur PR-synpunkt säga att det nog vore politiskt självmord av regeringen Reinfeldt om den skulle sätta Assange på ett plan till USA.

Assange har, i hög grad genom egna självmål, sänkt Wikileaks till en grad där organisationens själva existens är hotad.

Andra skriver intressant om Assange.

/Paul Ronge

* Uppdatering: Jag har just fått ett mejl av Al Burke, en journalist som skrivit utförligt om Assange-fallet, apropå min länk ovan om detta fullständigt crazy utspel . Han skriver:

”Det stämmer att utspelet i Aftonbladet som du hänvisar till (i din betraktelse ”Så rådde jag Assange…”) är korkat, men i själva verket är det ett påhitt av Aftonbladet. ”

Han bifogar följande pressmeddelande som ju visar att Aftonbladet fullständigt övervinklat denna historia. Min fundering är då: Om Assange och hans medhjälpare i själva verket anammat mitt ett år gamla råd om att bilda en seriös kommitté mot utlämning och inte ge sig in i det juridiska träsket om våldtäktsanklagelserna – varför började då inte det arbetet för ett år sedan? Nu är det sannolikt för sent och opinionen har, efter alla juridiska turer och piruetter, tröttnat.

Uppdatering 2: Inspirerade av detta blogginlägg besökte Cissi Wallin, TV4 Nyhetsmorgon mig idag (10/6) i min trädgård för att diskutera Assange i synnerhet och krishantering i allmänhet. Till er som vill titta: Samma eftermiddag klippte jag gräset. 😉

Uppdatering 3: Så kom då till slut det utspel från Assange som jag rådde honom till för ett år sedan. Från en svajig fristad på Ecuadors ambassad. Frågan är om det inte är för sent efter alla turer…