Löfvens första stora krishaveri stavas Omar Mustafa

Rabaldret som nu slutat med Omar Mustafas avgång med buller och bång ur Socialdemokraternas partistyrelse efter rekordkorta sex dagar är ett av de värsta exemplen på usel krishantering jag sett från ett parti.

Allt började totalfel med att valberedningen föreslog Mustafa närmast kuppartat, några timmar innan omröstningen, utan att tänka på konsekvenserna. Att Mustafa bjudit in antisemister med öppna nazistsympatier och homofobiska resonemang till seminarier, att han twittrat om att man borde sända JAS-plan mot att bomba Israel, att han som ordförande för Islamiska förbundet också haft kopplingar till Muslimska brödraskapet, allt detta var ju känt.

Orsakerna må vara att Stockholms arbetarkommun och valberedningen ville stärka partiets profil bland muslimer, att de ville peta Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ylva Johansson, eller helt enkelt ”hål i huvudet”. Men gör man fel från början så blir också fortsättningen fel, det är en bitter erfarenhet från all krishantering. Som när du börjar med fel skruvar när du ska montera en IKEA-möbel.

Det viktiga — som faktiskt skiljer ut Mustafa-krisen från en mängd liknande historier bland partier — är: Med en avgång brukar den aktuella krisen vara över. Så har det varit med Mona Sahlin och Håkan Juholt i Socialdemokraterna, med Cecilia Stegö-Chiló, Maria Borelius och Sten Tolgfors i Moderaterna.

Men Mustafas avgång har skärpt krisen för Socialdemokraterna, ökat motsättningarna och väckt fler frågor än den besvarar!

Krisen eskalerar ju direkt när Mustafa i sitt öppna brev om avgången i Aftonbladet skriver:

”Partiledningen menar dock att man inte kan förena ett partiuppdrag och ett uppdrag i det muslimska civilsamhället. Partiledningens uppfattning är inte bara beklagligt, det är även en skrämmande signal till muslimer och andra troende socialdemokrater.”

Mustafa är givetvis den som drabbats hårdast av skandalen. Han har blivit rikskändis i en härva av ”guilt by association”, trots att ingen anklagat honom personligen för antisemitism och homofobi. Han har tvingats avgå under förnedrande former. Det är inte svårt att förstå hans vrede, när han med sådan schvung och kraft driver in kniven i partiledningens (ytterst Stefan Löfvens) rygg.

Ty vad ska den svara på Mustafas anklagelse? Har han rätt i att partiledningen uttryckt sig så, så kan jag inte tolka det på annat sätt än att Socialdemokraterna kvalar in som det mest muslimfientliga partiet efter Sverigedemokraterna – vilket vore helt sensationellt. Tobias Billström kan andas ut, hans främlingsfientliga uttalanden är en västanfläkt i jämförelse.

Om Mustafa har fel så måste Socialdemokraterna gå i svaromål. Och det är då frågorna tornar upp sig. Exakt varför menade Löfven att uppdraget som ordförande i Islamiska förbundet inte gick att förena med att vara med i partiledningen? Är det generellt så att uppdragen aldrig går att förena? På vilken nivå får man vara aktiv i ”det muslimska civilsamhället” och ändå väljas till en topposition i Socialdemokraterna? Vilka åsikter exakt var det hos Mustafa som, efter hans pudlanden i media, ändå gjorde att Löfven tvingade honom att avgå? Om det handlar om den bristande jämställdheten i Islamiska förbundets program så måste väl ALLA förbundets medlemmar då vara diskvalificerade?

Alla som följer samhällsdebatten i traditionella medier och dreven som blossar upp i sociala medier vet att denna typ av frågor är minerad mark. Debatten hamnar lätt på Sverigedemokraternas planhalva. Den bli hätsk och intensiv. Och det är Socialdemokraterna själva som ställt till det. Alltihop är ett dribblande självmål.

Veronica Palm, ordföranden i Stockholms arbetarkommun och en av de allra mest ansvariga att denna soppa uppstod, säger att ”situationen blev ohållbar”.

Det man kan misstänka är att Socialdemokraterna helt enkelt agerat i panik, att det var ”mediedrevet” som gjorde ”situationen ohållbar”.

I så fall är det mycket allvarligt. Partiledningen ställde till med krisen utan att tänka efter, och försöker gå ur den med samma brist på eftertanke.

Som @AndraAnais skriver idag på Twitter:

”Obegripligt hur man kan sköta något så illa. Som om man velat tillfoga sitt eget parti maximal skada.”

Stefan Löfven har hänvisat till att frågan om Omar Mustafa hanteras av Stockholms arbetarkommun, då det är den som nominerat honom.

Det är, som Aftonbladets Lena Mellin skriver, inte snyggt. Det här är Stefan Löfvens första stora kris  efter 14 månaders smekmånad och skickligt manövrerande. Det är nu han får visa om han också är duktig på att släcka bränder.

Andra skriver intressant om Mustafa-krisen.

Paul Ronge

Uppdatering 1: Jämför gärna med hur Moderaterna Tomas Tobé och Cecilia Magnusson försvarade Waberi i Gefle Dagblad för en tid sedan.

Uppdatering 2: Experten på extremhögern och journalisten Anna-Lena Lodenius skriver initierat och intressant om härvan.

”Vi mot dom” — ”arbetslinjen” som en sorts rasism…

Socialdemokraternas kongress 2013 betyder, förutom Stefan Löfvens totala genombrott som partiledare, ett viktigt budskap: Satsningen gäller jobben.  Sverige ska bli bäst i EU 2020 på lägst arbetslöshet om Löfven vinner två val i rad. Allt handlar om jobb och kompetensutveckling. Utbildning. Samverkan med näringslivet. Löfven har deklarerat att om Reinfeldt och Borg gör ett femte jobbskatteavdrag så kommer Socialdemokraterna att acceptera. Det är sannolikt valtaktiskt korrekt att slåss med Reinfeldt om mittenväljarna, att försäkra oss med ”Volvo, villa och vovve” att inget kommer att skaka om vår trygga tillvaro om det nu skulle bli ett politiskt maktskifte 2014.

Men var finns den politiska handlingsplanen? Rimligtvis måste en massa idag arbetslösa komma i jobb för att jobbmålet ”bäst i EU” ska kunna uppfyllas 2020.

Men dem pratar man inte om. Inte Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Inte heller Löfven eller hans skuggfinansminister Magdalena Andersson.

Någonstans tappade politikerna intresset. Ingen valvinnare att prata om de ”arbetslösa bidragstagarna”, liksom.

I februari 2013 uppgick antalet arbetslösa i Sverige till 8,5 procent. 427 000 personer. Fas 3 sägs idag vara Sveriges största enskilda ”arbetsgivare”.

Det som gjort mig och många med mig riktigt illa berörda är hur Sveriges i detta sammanhang viktigaste myndighet, Arbetsförmedlingen, får driva fritt för våg som spökskeppet ”Den flygande Holländaren”, med den fullständigt inkompetenta skepparen Angeles Bermudez-Svankvist vid rodret. Statsminister Fredrik Reinfeldt har bevisligen hårda nypor om han anser det behövs. Ministrar som Cecilia Stegö Chiló och Maria Borelius fick silkessnöret efter någon vecka på sina poster. Inga tårar fälldes för Sven-Otto Littorin. Annie Lööf sparkade Tillväxtverkets GD Christina Lugnet utan större sentimentalitet.

Men Angeles Bermudez-Svankvist tillåts göra vilka tabbar som helst, ösa ut 5 miljarder på coacher där Arbetsförmedlingen inte ens följer upp resultatet, kompisvärva till AF:s ledning och tjäna pengar på föreläsningar samtidigt som hon är den högst avlönade GD:n.

Allt detta tolkar jag som ett budskap från regeringen: ”Vi är bara intresserade av en  marionett på GD-posten. Någon som säger ja och amen till vår ”arbetslinje”, till att allting är ”individens ansvar”, till att folk som inte kan leva på sina bidrag kommer att börja arbeta. Håller hon bara med oss så får hon experimentera och härja hur hon vill”.

Jag har arbetat sedan jag var 17, frånsett en mycket kort arbetslöshetsperiod vid 22. Ändå har jag inte svårt att sätta mig in i hur det är att vara långtidsarbetslös, hur fruktansvärt det måste vara. Jag har vänner och har haft släktingar som lider. Jag har haft förmånen att hittills slippa vara allvarligt sjuk. Men jag har och har haft vänner och släkt som varit helt beroende av att svensk sjukvård fungerar.

Någon sorts grundsolidaritet är nödvändig för att ett samhälle ska hålla ihop. Någon sorts insikt att det kan vara min tur nästa gång. Där tillvaron med Volvo, villa och vovve slås i spillror av en oväntad nedläggning av min arbetsplats eller ett besked om cancer.

Jag fattar inte att det kan gå politik i detta – att man kan sätta upp ett ”vi och dom” mellan de som har arbete och de som är arbetslösa, att man kan sätta upp en ”arbetslinje” mot en ”bidragslinje”. Att man kan kalkylera med att ”de som har jobb är fler än de som är arbetslösa, ska vi vinna valet måste vi satsa på dem”. För mig är detta som att praktisera en sorts rasism och politisk apartheid, fast i arbetslivet.

Därför kommer jag att fortsätta kräva att Reinfeldt och Löfven tar avstånd från det pajasprojekt som Bermudez-Svankvist förvandlat AF till. Ni måste se de arbetslösas potentiella resurs och tillsätta kreativa krafter som ser till att få kolossen att fungera. Hur ska ni annars med trovärdighet kunna hävda att ni har en politik för att ta ner arbetslösheten?

Andra skriver intressant om svensk politik.

/Paul Ronge

Uppdatering: Arbetsmarknadsutskottet har nu kallat Arbetsförmedlingen att förklara sig angående miljardrullningen till coacher. Och Ylva Johansson (S) yttrade sig mycket kritiskt mot AF i SVT Aktuellt ikväll (Se 7.5 minuter in i programmet). Kanske börjar det hända saker…

Gör om AF till en arbetsförmedling – eller lägg ner!

”För övrigt anser jag att Karthago borde förstöras”

Så brukade Cato den äldre avsluta sina tal i den romerska senaten under antiken, oavsett vad talet handlade om. Och till slut fick han rätt med sitt mantra; Karthago totalförstördes av romarna.

Ungefär samma skulle jag vilja göra när det gäller Arbetsförmedlingen (AF). upprepa till leda att ingen jobbpolitik blir trovärdig innan politikerna (oavsett om de heter Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven) tar tag i den skandal och orgie i pajaskonster som AF under sin generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist utvecklats till.

Det var absolut inte bra förut heller, under Socialdemokraternas senaste regeringsperiod, när AGA (Aktivitetsgarantin) infördes.

Men nu har det under en lång period gått helt överstyr.

Hur kunde Arbetsförmedlingen betala 5 miljarder (5 000 000 000) från 2008 till så kallade ”jobbcoacher”? En miljard i snitt om året, bland annat till charlataner som ”Personalstrategerna”? Och utan att ens klara av att redovisa vad de fått för pengarna?

Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin har skrivit utmärkt om denna sorglustiga historia idag: Det ska löna sig att vara jobbcoach.

Arbetsförmedlingen förmedlade mindre än ett jobb i månaden per arbetsförmedlare både 2010 och 2011, enligt en rapport från Svenskt Näringsliv.

Det här är det allvarliga. Att Bermudez-Svankvist sedan tillsätter kompisar från Folktandvården i ledningen, extraknäcker som talare på arbetstid, gör bort sig helt i intervjuer där hon på sämsta medieträningsmanér undviker att svara på frågor, och försöker mörka ett massivt missnöje från personalen skulle man kanske till nöds kunna svälja — om bara Arbetsförmedlingen gjorde sitt jobb och förmedlade jobb.

Men istället ser vi som ovan att det är dårarnas paradis, en miljardrullning utan like där AF inte ens bemödar sig att undersöka om skattebetalarna får någonting för pengarna.

Och värst av allt är att de som har svårast att få jobb också förnedras i Fas 3, samtidigt som de ger miljonvinster åt charlatanerna i ”coaching-industrin”.

Vi glömmer lätt någonting viktigt: Hur svårt det är att hålla fanan högt och behålla sitt självförtroende när man får nobben gång på gång och kanske inte ens efter hundratals telefonsamtal får komma till en anställningsintervju? En riktig förmedling ska ju inte bara lämna över jobbet att söka till den arbetssökande, utan också yrkesmässigt kolla var det finns förutsättningar, vara aktivt uppsökande, vara ett stöd och en hjälp för den som är arbetslös.

Allt fler börjar tala om privata alternativ till AF, det är så uppenbart att det inte fungerar.

För mig som amatör är en sak solklar; Kallar man sig arbetsförmedlare så ska man förmedla arbeten. Fastighetsförmedlare förmedlar fastigheter. Aktiemäklare förmedlar affärer i värdepappershandel. Men en Arbetsförmedling som lägger ut allt ansvar för jobbsökande på de arbetslösa, som lägger ut kompetensutveckling på inkompetenta ”coacher” och kommunikation för miljonbelopp till konsulter, vad har den för värde? Noll, anser jag.

Tillsätt en utredare av Allan Larssons kaliber. Någon resultatinriktad och kreativ som ser om det går att göra någonting åt detta fuskbygge. Jag ser ingen trovärdighet hos vare sig regering eller opposition i jobbfrågan så länge som Angeles Bermudez-Svankvist tillåts experimentera och härja fritt.

Först när Arbetsförmedlingen verkligen prioriteras som något som ska skapa jobb åt andra än byråkrater och giriga coacher tycker jag ”arbetslinjen” och ”alla som kan ska få jobba” blir trovärdiga paroller och inte bara politiska floskler för att vinna nästa val.

Andra skriver intressant om arbetslöshet.

/Paul Ronge


#Gräv13: Om ”motattacker”, lejon och antiloper

Jag fick precis följande mejl från arrangörerna av Gräv 13 som äger rum om några veckor i Göteborg:

”Nu börjar de sista detaljerna ta form inför seminarierna på Gräv i mars. Ni ska ju alla vara med i paneldebatten ”Hur hantera motattacker?” (lördag 9/3 kl. 10.30-11.45) som handlar om hur de personer, företag eller grupper som vi granskar agerar inför och efter våra gräv – och hur vi som reportrar eller redaktioner gör för att hantera de här motattackerna. På Kaliber tex har vi märkt att företag har blivit mer aggressiva och aktiva redan innan våra granskningar är publicerade. Och efter våra granskningar fortsätter påtryckningar och aktiviteter på olika sätt för att sänka  eller slå hål på grävet. Tanken med paneldebatten är att ni med olika erfarenheter av motattacker delar med er av egna exempel och diskuterar hur vi som journalister hanterar de här situationerna.”

Lägg märke till ordet ”motattacker” i rubriken. Det följs upp flera gånger i ovanstående text, uppbackat med orden ”aggressiva” och ”aktiva”.

Här är de som kommer att delta i panelen:

Lena Mellin, Aftonbladet, Joachim Dyfvermark, frilans, Daniel Öhman, SR Ekot, Eskil Larsson, SR Kaliber, Hanna Nyberg, SVT Västnytt, Paul Ronge, PR-konsult, Gellert Tamas, frilans.

Idel ädel namnkunniga journalister, i flera fall prisbelönta. Dyfvermark är en av avslöjarna bakom Telia-skandalen, Öhman den som tillsammans med Bo-Göran Bodin avslöjade FOI:s planerade vapenfabrik i Saudi. Och så jag. Den enda personen från ”den andra sidan”.

För säkerhets skull har moderatorn Björn Häger arrangörerna också skickat med frågor att fundera kring:

”Några generella frågor att fundera kring är bla:
Har motattackerna blivit fler? Och varför då i så fall?
Hur ser de ut? (Hur går det till?)
Har tillvägagångssätt och metoder förändrats?
Ser motattacker från politiker/myndigheter och privata företag olika ut?
Funkar motattackerna? (Får de någon effekt på våra publiceringar?)
Tänker reportrar (redaktioner) olika kring hur motattacker ska hanteras?
Vad får motattacker för konsekvenser för den granskande journalistiken?
Vad ställer det för nya krav på oss som grävande journalister?”

Och då ställer jag, som inte är granskande journalist utan tvärtom tjänar mitt levebröd på att hjälpa dem som granskas, mig stilla frågan: Hur ska jag i debatten hantera att vinkeln redan är given: ”Hur hantera motattacker”? När jag tycker att det oftast tvärtom handlar om försvar, ett legitimt sätt att i forum som fungerar försöka få ut sina bästa argument som granskarna väldigt gärna väljer bort?

Visst finns det motattacker och jag skulle gärna definiera dem med följande exempel:

  • När stora företag, exempelvis detaljhandelsföretag, med hot om indragna annonser försöker hindra en publicering.
  • När enskilda journalister attackeras genom olika former av personangrepp, ryktesspridning etcetera.

Alla grävande journalister som nu planerar resan till Göteborg vet att det är försvinnande få sådana fall. Och att den typen av klantiga påtryckningar alltid avvisas av ansvariga utgivare med integritet.

Men det är banne mig inga ”motattacker” när en VD väljer att tala med en affärstidning istället för det granskande programmet,  i vetskapen om att granskaren kommer att välja bort dennes bästa argument. Inte heller när ett företag väljer att ge sin bild på en hemsida, i en blogg eller till och med i en annons. Inte heller när en VD flyr fältet och vägrar uttala sig. Det är måhända usel krishantering och strategier som är dömda att misslyckas. Men det är lika mycket ”motattack” som när antilopen försöker undkomma lejonet. Granskarnas övertag är så ohyggligt stort eftersom de äger storyn och bestämmer vinkeln – vad som ska tas med och vad som ska skäras bort.

Har jag någon chans att ändra vinkeln på Grävs debatt från ”motattack” till ”försök till försvar”? Lika stor som en snöboll i helvetet, sannolikt.

Och detta ger ju en fingervisning om varför direktörer och höga organisationsföreträdare skyr Uppdrag Granskning, Kaliber, Kalla Fakta, Ekots Grävgrupp, grävarna på DN, SvD, Expressen och Aftonbladet som pesten. De vet att vinkeln är given och där får inte deras sanning och deras bästa argument plats.

Går det att ändra så relationen förbättras mellan makthavare och grävare? Ungefär lika stor chans som att lejonet skulle bli kompis med antilopen skulle jag vilja hävda. Jag har skrivit om det här.

Med detta sagt tackar jag Gräv 13 för att jag får medverka och ser fram mot en bra debatt. Och senare under lördagen, 13.15, håller jag ett eget seminarium på temat: ”Så gör jag för att hjälpa mina kunder och försvåra för grävarna att skandalisera dem” (OBS: min vinkel). Grävs rubrik är: ”Dags för journalister att bli PR-tränade för att förstå hur ”andra sidan” tänker.”

Öppenheten från Gräv är stor, det vet jag av erfarenhet eftersom jag medverkat flera gånger tidigare (en gång fick jag inför 100-tals grävare intervjua Janne Josefsson) så det är inte osannolikt att både debatten och mitt seminarium sänds via Bambuser och därmed går att följa på nätet.

Intressant? Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman” mce_href=”Läs även andra bloggares åsikter om Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman”>Andra skriver om krishantering.

Paul Ronge

PR-köpare: Så undviker du att kasta pengar i sjön!

Jag betraktar Elaine Eksvärd som den kanske mest lysande retorikexperten i Sverige. Hon ÄR retorik, i varje föreläsning eller coachning av någon hög chef så praktiserar hon sina teser. Hon lever som hon lär. Jag har arbetat med henne gentemot ett antal kunder och hon är alltid mitt förstahandsval om jag behöver en retoriker i mina medieträningar eller krishanteringar.

Igår höll hon ett mycket uppskattat föredrag för min Rotaryklubb (Stockholm-Djurgården), där hon fullständigt överöste oss med insiktsfulla och kärnfulla oneliners som: ”Var dig själv, alla andra är upptagna”. ”Du kan titta på och lära av Martin Luther King och Barack Obama, men du ska inte härma andra. Du ska bli den bästa retoriska personen som DU kan vara”. ”Budskap ska inte ut, de ska in”.

”Retorik handlar inte om att bli mästare på att tala utan på att få folk att lyssna”. ”Gör dig inte smart, gör dig förstådd”.

Jag har ju hört Elaine många gånger förr och njöt av att se hur hon fick den totala uppmärksamheten hos mina vänner. Flera kom fram efteråt och sa att det var det bästa föredrag de hört på Rotary.

Själv fastnade jag för en passus när hon pratade om en härskarteknik mot köpare som ofta praktiseras av till exempel banker och hur man kan möta den. Till exempel: Expertresonemang med svår terminologi. Elaine berättade att hon då gör härskartekniken till bankens problem och visar sin makt som köpare: ”Jag förstår inte vad du säger. Och då kan jag inte heller köpa era tjänster. Om inte du kan förklara så kanske banken på andra sidan gatan kan”. Och när banken lägger fram två alternativ frågar Elaine: ”Vilket är det tredje?” Säger banktjänstemannen att det inte finns något svarar Elaine: ”Tråkigt att ni bara har två. Kanske den konkurrerande banken har flera?”

Det får mig att tänka på köpare av PR-tjänster och inte minst krishantering. Det kan inte ha undgått någon att största Telekomföretaget Telia, största möbelvaruhuset IKEA, Arbetsförmedlingen, Tillväxtverket med fler,  under 2012 haft en miserabel krishantering. I åtminstone Telias fall är det känt att en av de största PR-byråerna varit inblandade. Arbetsförmedlingen har jag skrivit om och trots en skandalöst omstridd verksamhet och ett uselt förtroende från allmänheten så betalade AF sin PR-byrå miljoners miljoner. För vad, kan man fråga sig. 2003 tog en av Sveriges större PR-byråer 400.000 kronor för att råda Stadsmissionen att vägra tala med Uppdrag Granskning, när dess chef fått en fin innerstadslägenhet på de hemlösas organisations bekostnad.

Hur kommer det sig att stora seriösa och ansvarsfulla företag och organisationer är beredda att betala så mycket för ett resultat som så ofta är obefintligt, för att inte säga negativt och kontraproduktivt? Hur kan stora PR-byråer gång på gång bidra till fatala misslyckanden för sina kunder utan att djungeltelegrafen går i svenskt näringsliv: ”Hallå, kejsaren har inga kläder, akta er för Byrån xx”. Jag skulle vilja ge alla köpare av PR-tjänster och krishantering några råd kring hur man undviker att kasta pengar i sjön:

Se upp med:

  • Byrån som erbjuder ett nästan lågt timpris, men sedan i stort sett flyttar in med en arbetsgrupp på företaget eller i organisationen.

Hela tiden tickar det timmar och man får allt svårare att se vad man betalar för.

De allra bästa PR-köparna handplockar sina konsulter från olika PR-byråer. De tar de duktigaste på internkommunikation, på investor relations, på presskontakter, på kommunikationsstrategier och krishantering och tvingar dem att samarbeta för kundens bästa. Ett lysande exempel på detta är Marianne Hjertstrand, tidigare Aktuellt-ankare och senare kommunikationschef på stora internationella läkemedelsföretag. Hon är nog den smartaste uppköpare jag mött.

  • Byrån som försöker ta makten över kommunikationen.

Det är du som ska hålla i tömmarna. Rådgivarna är just rådgivare, men går krishanteringen snett är det du som får bära hundhuvudet. En gång år 2000 lade jag ansvaret för mina investeringar på en finansiell byrå som skulle kunna detta med aktier. Någon förlorad miljon senare tog jag beslutet: Aldrig mer låter jag någon annan förvalta mina pengar. Ska det förloras pengar så ska jag åtminstone göra det själv.

De riktigt stora PR-byråerna har ibland strategin att göra kommunikationsavdelningen till ”rundningsmärke”. De går direkt på VD:n där de riktigt stora pengarna finns. VD:n kanske är en mycket kompetent företagsledare, men behöver inte kunna särskilt mycket om kommunikation. Resultatet kan bli förödande för kunden, men mycket lönsamt för PR-byrån. Det upprättas två maktstrukturer och split i den egna organisationen. Kompetens och dyrköpta erfarenheter som kan finnas i den egna kommunikationsavdelningen används inte. Kostnadseffektiviteten i att betala löner för överkörda  och passiviserade kommunikatörer, samtidigt som man betalar skyhöga månadsretainers till PR-byrån är inte imponerande.

  • Var sunt skeptisk mot PR-byråer som pratar om ”fullservice” och att de kan allt.

Det kan ingen. De PR-byråer som kan hänvisa till spetskompetens, till en egen nisch, är oftast de mest effektiva. Det må handla om finansiell kommunikation, life style-kommunikation eller krishantering.

Slutligen: Riktigt bra kommunikationsstrateger och krishanterare är ofta bättre på att lyssna än på att prata. Bättre på att hantera den information de får för att erbjuda konkreta handgripliga råd än att rita konstfärdiga teoretiska figurer och modeller på whiteboarden.

Andra skriver intressant om kommunikation.

/Paul Ronge