Krishantering anno 2013 handlar alltmer om sociala medier

Första arbetsdagen efter en fantastisk semester i bländande sol i Antibes eller  påtande med växthuset och trädgårdslandet här i Saltsjö-Boo. Tankarna far åt många håll (och rätt trögt ska medges), som vanligt när man ska gå igång efter en lång ledighet.

Tänker exempelvis på Moderaternas förre PR-general Per Schlingmanns utspel om att vi kan avskaffa begreppet semester. Det fungerar ju för honom och mig och säkert en del andra som är egenföretagare och som kan vara lediga tre månader på sommaren eller jobba häcken av sig utan att fråga någon om lov. Jag betalar själv för min fritid och då angår det ingen annan. Men för de allra flesta, med inrutade jobb och starka krav på närvaroplikt, är semestern ett livsviktigt andningshål. Egentligen samma fråga som den om pensionsåldern. Jag tycker det är roligare än någonsin att jobba. Efter 15 år i PR- branschen lär jag mig ändå hela tiden nytt och kan använda alla praktiska erfarenheter i nya spännande uppdrag. Så jag arbetar gärna tills man får bära ut mig med fötterna före. Men jag har personer i min vänkrets som haft så fysiskt och psykiskt krävande jobb så de inte klarat att jobba ens till 62. Att som Fredrik Reinfeldt tycka att vi ska höja pensionsåldern till 75 är tondövt inför dessa utslitna människor. Lika tondövt som utspelet att avskaffa begreppet semester för att alla numera är uppkopplade.

Men för oss som helt frivilligt är beredda att jobba till 75 (eller 85 för den delen) är det viktigt att hela tiden försöka förnya sig.

Det radikalt nya, som faktiskt håller på att revolutionera hela mediebranschen är förstås Internet med kopplingen till sociala medier. Det innehåller oerhört mycket positivt. Möjligheten för ”vanligt folk” att göra  sig hörda, interagera med makthavare och opinionsbildare och  exempelvis kritisera dåligt underbyggd eller direkt felaktig journalistik innebär en kraftfull ”boost” för demokratin.

Men där finns också de svarta baksidorna; näthat, mobbing, uthängningar, rena drev mot de som vågar tycka olika. Rättshaverister som aldrig ger sig kan i åratal nätplåga företag och organisationer utan att det kostar dem mer än deras tid.

Krishantering i sociala medier (i kombination med traditionella medier) är någonting jag vill medverka till att lära ut. Jag har skrivit intervjuboken ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling”, jag har när detta skrivs 11.117 följare på Twitter, jag har bloggat regelbundet i många år – men framförallt har jag i mitt praktiska arbete de senaste åren fått massor av erfarenhet av krishantering också gentemot sociala medier, till exempel i det så kallade ”#SN-gate”.

Så när jag väl kommit igång i höst så ska jag lansera en ny produkt – att lägga till de medieträningar, seminarier, föredrag och snabba krishanteringar och medierådgivningar jag gör. Det blir ett paket med flera heldagar med arbetsnamnet: ”Så gör du när drevet går i sociala medier”. Och den sista dagen blir en workshop, där färdigheterna i att hantera sociala medier i kris praktiskt testas i ett specialskrivet case. Bara att skriva detta ger energi! Förnyelse och utveckling är nyckeln till att ha roligt på jobbet, orka längre och göra nytta för kunderna. Åtminstone fungerar det så för mig.

Andra skriver intressant om sociala medier

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Jag kom just på att jag inte bara löst problem utan också skapat dem via sociala medier, när jag upplevt mig felaktigt behandlad som kund, som i #aviationgate.

Gästblogg: Vad bluesmusiken har att lära oss om PR

Det är mitt i sommaren, en tid när vi alla förhoppningsvis har mer tid att njuta av våra intressen. I mitt fall  familjelivet med barn och barnbarn, trädgårdarna i Frankrike och Sverige, samt bluesmusiken som är min passion sedan tidiga tonåren. Det intresset delar jag med Magnus Mosén, en bluesälskare som liksom jag har en bakgrund som journalist. Sedan 2012 jobbar han som kommunikatör på Vellinge kommun med fokus på omvärldsbevakning, sociala medier och pressfrågor. På hans blueslista på Spotify finns i skrivande stund 1219 spår! I nedanstående gästblogg drar han intressanta paralleller mellan bluesens hårt styrda ”tolva” som samtidigt ger utrymme för gränslös improvisation och PR-kommunikation:

”Tell it like it is” – Vad bluesmusiken har att lära oss om PR

I PR-Sverige finns det gott om självsäkra föreläsare och mer eller mindre självutnämnda gurus som alla har sin sanning, sin tvärsäkra spaning om hur vi idag – och inte minst i framtiden – borde jobba med PR och kommunikation för att nå maximal framgång, oavsett om man jobbar inom näringslivet eller, som jag, inom offentlig sektor.

Jag tycker själv att det ofta är ganska svårt att värdera alla budskap och klokheter men jag kan urskilja ett antal återkommande budskap och maximer som alla får mig att tänka på min stora passion: Blues.

Improvisation, snabbhet och lyhördhet är viktigare någonsin?

För inte alls speciellt länge sedan var allt som rörde kommunikation och PR betydligt lättare – i vissa avseenden.

Åtminstone är det så jag föreställer mig saken. Som PR-person hade jag för bara 15 år sedan förmodligen haft ett begränsat antal kanaler och plattformar att fokusera på. Kanaler och plattformar med auktoritet och obestridlig trovärdighet hos allmänheten. Här i södra Skåne kan vi nämna Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Arbetet (vars nedläggning journalistiken här nere fortfarande lider stort av, men det är en annan historia), Sveriges Radio och Sydnytt. Folk litade på medierna, och i den mån vissa inte gjorde det var möjligheterna att effektivt sprida motbilder tämligen begränsade.

Idag måste jag ta hänsyn till oräkneliga bloggare, twittrare och Facebookare som endast verkar har två saker gemensamt: De är till synes fullkomligt oberäkneliga och har stora möjligheter att göra sina röster hörda.

Detta ställer höga krav på allt som rör lyhördhet, improvisation och snabbhet. Tre ingredienser som av en ren händelse hör till ett bra bluesgitarrsolo.

Jag måste vara lyhörd gentemot min omgivning. Om den gitarrist jag jammar med spelar ett blixtsnabbt solo i G-dur på trettonde bandet och uppåt finns det ingen anledning för mig att göra samma sak.

Jag vill ju sticka ut, skilja mig från den kontext jag befinner mig i och väljer att spela ett coolt jazzigt solo runt tredje bandet. Kanske mixar jag den pentatoniska skalan med den mixolydiska, kanske lirar jag kaxiga oktaver, inspirerad av Wes Montgomery.

Oavsett vad. Jag måste lyssna på vad mina medmusikanter sysslar med, och jag måste, mer än något annat, få en känsla för vad min publik verkligen uppskattar och efterfrågar. Jag spelar inte för mig själv, utan i en dialog med andra.

(En bluesgitarrist som förstår denna princip mer än någon annan: Robben Ford.)

Detsamma gäller väl kommunikation? Mitt jobb handlar mer om att lyssna in och förstå människor, än att kommunicera ut och det handlar om att snabbt kunna improvisera och ändra färdriktning när förutsättningarna ändras över en dag en timme eller en minut. Därför är omvärldsbevakningen, både den långsiktiga och den som sker i absolut realtid, totalt avgörande för alla kommunikationsinsatser.  Vad tycker bloggare, Twittrare och andra om det vi förmedlar? Bör vi ändra något? Förtydliga? Bemöta? Eller kanske släppa det vi sysslar med helt och hållet och gå hem och öva på kammaren?

Jesper Falkheimer, professor i strategisk kommunikation vid Lunds universitet, höll i våras ett webbsänt föredrag för SKL:s räkning i vilket han bland annat diskuterade strategiernas och kommunikationsplanernas roll i modern kriskommunikation. Han presenterade ett flertal teorier, men den tes jag föll för var följande (och här tolkar jag fritt!):

Planer och strategier är fortfarande viktiga – men främst i ett rent terapeutiskt syfte.

Kommunikationsplanen är en struktur att luta sig emot, men som man i praktiken alltid måste frångå, därför vi inte längre kan planera våra kommunikationsinsatser. Vår förmåga att snabbt kunna lyssna in vad vår omvärld säger och att improvisera, att anpassa oss, är central.

Lär dig bluestolvan, själva formen, öva in en stor bag med licks och fraser. Lär dig spela allt i sömnen och i samtliga tonarter. Men bestäm dig inte i förväg för när du ska bränna av vilken ”räka”. Kontexten, det som är rätt för stunden, måste avgöra! Om det blir fel ibland? You bet!

Men alternativet, att in i det sista vänta tills vi har tagit på oss både livrem och hängslen, är otänkbart. Då har twitterstormen redan dragit förbi och du och din organisation står där med ett varumärke i ruiner som kan ta år att bygga upp igen.

Vår längtan efter det äkta

Transparens och öppenhet är sedan länge buzzwords, som används så ofta att jag inte är helt på det klara med vad som avses med dessa nobla begrepp. För mig som arbetar inom offentlig sektor och dagligen måste förhålla mig till offentlighetsprincipen känns transparens och öppenhet som en given del i vardagslunken. Att den offentliga sektorn överlag är för dålig på att utnyttja och lyfta fram offentlighetsprincipen – denna demokratiska stolthet – i sin kommunikation är en annan sak och förtjänar ett eget blogginlägg. Eller en avhandling.

Men jag tolkar detta med transparens och öppenhet som ännu ett uttryck för vår längtan efter det autentiska, det äkta. Vi vill inte känna oss lurade utan vill veta att det vi konsumerar är ”äkta” och ”på riktigt”. Ur ett PR-perspektiv innebär detta att du förvisso inte alltid måste berätta allt. Men det du berättar måste vara sant, på riktigt och äkta.

I en modern studiomiljö är möjligheterna oändliga. Det finns oräkneliga omtagningar, cirka en miljon instrument i datorn och autotuning som kan få dig att framstå som en trovärdig och kompetent artist. Fram tills dess att någon ber dig spela unplugged. Då ställs saken lite mer på sin spets. Är du den du utger dig för att vara i den produkt du säljer, eller i det budskap du för fram?

Med en tillräckligt stor marknadsföringsbudget tror jag att i realismens namn att man fortfarande kan komma mycket långt. Med ”smokes and mirrors”, träffsäker reklam och en del skitsnack kommer man fortfarande mycket långt.

Men – och nu är det helt okej att kalla mig drömsk idealist – du kan hamna i ett läge då du som representant för ett företag eller en organisation måste spela akustiskt. Utan playback. När den oförutsedda krisen är ett faktum.

Då måste du, som man brukar säga inom bluesen, Tell it like it is. Du måste berätta en historia som åtminstone upplevs som trovärdig, rimlig och äkta.

Det brukar kanske inte alltid vara upplyftande, roligt eller smickrande för stunden. Men du vinner kanske i längden. Du kanske kommer undan med skinnet i behåll.

Magnus Mosén

”Är det inte Janne (Josefsson) som sitter där borta?”

Så fort jag tänker på varumärken, både personliga och sådana för företag och organisationer så kommer en episod ur mitt liv som PR-konsult direkt i mitt minne.

Det här var rätt många år sedan och Pressklubben i Stockholm, en fin restaurang som också har riktigt goda belgiska munköl, ville ha min hjälp att analysera en annonskampanj som reklamare försökte sälja in hos dem. Jag gjorde det helt ”pro bono” för att hjälpa en vän, så jag avslöjar ingen kund här.

”Titta där borta sitter Jan”, var första skissen. ”Vilken Jan menar ni?” ”Jan Guillou, förstås”!

”Okej, visa nästa”, sa jag. ”Men där i hörnet har vi ju Lennart!”. ”Vilken Lennart? frågade jag”. ”Lennart Ekdal förstås”!

”Och ge mig nu den sista”. ”Är det inte Janne som sitter därborta?” ”Vilken Janne?” ”Janne Josefsson, förstår du väl!”

Jag förstod ju att förhoppningen var att om man kunde visa på kända och namnkunniga journalister som åt och drack på Pressklubben så skulle det ge ett skimmer som fick kunder att ila till restaurangen för att sola sig i glansen. Problemet var ju bara att det var hundra procent fel – på alla plan.

”För det första äter ingen av dem här .För det andra heter inte Ekdal Lennart, om man nu känner honom privat, utan kallas ’Eka’, för det tredje vill de knappast förknippas med varumärket Pressklubben som journalister, eftersom ett antal fyllskallar från främst kvällstidningarna gav stället stenhårt dåligt rykte i slutet på 1980-talet. Ni riskerar protester och en rejäl backlash.”

Pressklubben avstod kampanjen och är idag ett framgångsrikt ställe som säljer sig som det de är; duktiga på mat och dryck med målgruppen moderna innerstadsarbetande tjänstemän, entreprenörer och konsulter, snarare än journalister.

Min poäng är att ett varumärke MÅSTE bygga på en bild som är sann. Den riktigt dåliga reklamen låter dig köpa plats för att säga att du är något du inte är. Det värmer under tiden den svindyra kampanjen rullar, men går aldrig att bygga vidare på. Som att hälla bensin på dyngsurt trä i en tunna; det flammar upp i några minuter och sedan återstår bara en sorglig rökslinga.

PR, där du inte kan köpa dig plats så länge det finns journalister med integritet och heder, har fördelen att du i princip måste bygga varumärket på en sann bild för att passera journalistikens nålsöga. Gör du det och bygger gediget och långsamt så får du ett varumärke som pallar stormar och kriser, som ett riktigt välbyggt hus. Sådana som Ingvar Kamprad, Ingemar Stenmark och – den som en stor del av världen i dagarna ber för – Nelson Mandela. Det är inga dagssländor. Inga profeter som dyker upp och försvinner i sina kortbyxor (eller någon annan gimmick) , eller som blir kända från någon dokusåpa. De är personliga varumärken på riktigt.

Litet av det här försökte jag förmedla på Region Västerbottens stora seminarium ”Mötesplats  Lycksele” igår, där kommunföreträdare, näringsliv, kreatörer och eldsjälar av alla sorter var samlade . En kväll där solen liksom aldrig gick ner utan bara dippade lite vid 22-tiden, vid svindlande vackra Ume Älv som just där bredde ut sig som en magnifik insjö.

Region Västerbottens hemsida visar bredden i verksamheten.

Västerbotten har den kreativa, unga och expansiva universitetsmiljön i Umeå, Storuman som den guldtätaste  idrottskommunen i Sverige, vattenkraften och skogen, det älskade hockeylaget AIK i Skellefteå, en bandbredd som är bland de bästa i Sverige och ett brett och rikt kulturliv. Västerbotten hade en gång som slogan det fyndiga: ”Det kompletta länet”.

Så Västerbotten är på riktigt och behöver ingen dyr annonskampanj som målar ut länet för något det inte är (men kanske skulle kunna drömma om att vara).

Ett av mina budskap var att det är mycket bättre att använda begreppet ”norra Sverige” än ”Norrland” i varumärkesbygget. Det är en inkluderande formulering som ungefär säger: ”Vi är en del av Sverige och vill ha full mobiltäckning, utbyggd Botniabana och en bättre infrastruktur som finns i landets storstadsregioner – inte för att vi är kravmaskiner utan för att vi vill vara med och konkurrera om den bästa arbetskraften och om att få hit de bästa företagen och på så sätt bidra till hela Sveriges utveckling”.

Jag tror att en orsak till att Centern var så stark under Thorbjörn Fälldin, statsminister i slutet av 1970-talet, var att landsbygden kopplade upp sig mot storstaden. Att det fanns så många Stockholmare som faktiskt kom från hela landet. Som kunde sympatisera med tanken att hela Sverige ska leva. Jag påpekade på seminariet igår; ”Jag är en 08 idag, men kommer ju från den lilla byn Håverud där vi var fem i klassen och fick sitta två klasser i samma klassrum”. Expressens Niklas Svensson är från något samhälle i krokarna av Ronneby. Gamla SVT-reportern K-G Bergström kommer från ett samhälle i Norrbotten.  Centern idag förknippas med Stureplan, men utan att samtidigt koppla till exempelvis Dalboslättens bönder och då straffas man med att ligga under fyraprocentspärren i opinionsmätningarna. Det är åtminstone en möjlig förklaring till kräftgången.

Andra skriver intressant om varumärken.

Paul Ronge

Carl Bildt, ”mediegeniet”?

På Twitter haglar lovorden över Carl Bildt som sätter journalister på plats och ständigt överraskar. Nu senast genom att ringa P1, ett forum för ”vanligt folk” snarare än för den maktelit utrikesminister Bildt ändå tillhör.

Googlar man Bildt så ser man mer kritik än vad en människa borde kunna klara, utan att smälta ner till en liten våt fläck av självförakt.

Det verkar aldrig ta slut, nu har organisationen Bloodhound lämnat in en 100-sidig inlaga till Finansinspektionen om dåvarande Lundin Oils (nu Lundin Petroleum) och dess dåvarande styrelseledamot Carl Bildts påstådda lögner om sin närvaro i Sudan. Skulle det också bli ett åtal från internationella åklagarkammaren så blir det svettigt värre för Lundin Petroleum och Bildt.

Wikileaks har avslöjat att Bildt i amerikanska diplomatkretsar kallats en medelstor hund som tror sig vara en stor hund: ”medium size dog with big dog attitude”.

Men trots alla stormar ruskar Bildt bara på sig, han tar alla avgångskrav med knusende ro och verkar totalt obekymrad och orädd för journalistiska ”drev”. Gårdagens tidning, ”yesterdays news”, behandlar han ungefär som något man slår in fisk i, eller lägger på golvet och borstar skorna på.

Självklart väcker det beundran, särskilt hos alla de som tycker journalistiken är maktfullkomlig, ensidig och hårt vinklad. Osnutna reportrar får sig en läxa.

Jag får ibland frågan under mina medieträningar: ”Är inte Carl Bildt ett mediegeni? Är det inte precis som han vi behöver lära oss att agera?”

Jag är väldigt kluven till Carl Bildt. Han är oerhört kunnig och påläst, ofta humoristisk och rapp. Han har en mycket god kommunikativ förmåga och få politiker kan ge så slagkraftiga budskap som han. Men han är också i sin mediehantering mästrande, grälsjuk och arrogant. Han avbryter och mobbar reportrar, topprider och märker ord. Av och till bojkottar han enskilda reportrar när det gäller att ge intervjuer. När jag var politisk reporter på Expressen på 1990-talet stod jag själv mer eller mindre alltid under bojkott. Bildt väljer mer än någon annan elitpolitiker i Sverige när han ska prata, med vem han ska prata och vad han i nåder ska säga.

Men att Bildt skulle behöva be om ursäkt för att han ringde Ring P1 istället för att tala med det mycket mer hårdföra och kritiskt granskande Dagens Eko blir bara fånigt. I medie- och krishantering ger jag själv ofta rådet till mina kunder att försöka få ut sin version i sådana media, som också förmedlar deras bästa argument. När jag i mars i år var inbjuden till Grävande Journalister i Göteborg framhöll jag att det inte handlar om att de som granskas i första hand försöker undvika pålästa journalister, för att istället välja ”okunniga”. Snarare handlar det om format. En morgonsoffa i SVT eller TV4 ger större möjlighet att förklara i normal samtalston än ett hårt angripande Uppdrag Granskning, där allt kommer att redigeras till ens nackdel. Jag har bloggat om detta här.

Jag tycker Fredrik Skavlan är en av de skickligaste intervjuare jag har sett i så kallade talkshows. Skavlan verkar i samma tradition som legendaren Ulf Elfving och Lotta Bromée – ”feel good med bett”. Han förenar en trivsam inkluderande miljö med rejält spännande och pålästa frågeställningar. Men med Bildt i oktober 2011 var det som förgjort. Bildt attackerade hela tiden Skavlans upplägg och sa att han ställde ”fel” frågor. Till slut löste Skavlan den pinsamma situationen med humor: ”Jo, jag ställer rätt frågor, titta här, de står ju i blocket”, sa han ungefär och skrattade.

Och just här är min allvarligaste kritik mot Bildt. Han använder tyvärr sin kunskap, sin pondus och sin stora medierutin att blanda bort korten och helt enkelt mörka. Inget har egentligen blivit klarare av Bilds förklaringar om sin medverkan i Lundin Oils förehavanden i Sudan och Etiopien, om Gazprom, eller om Vostok Nafta. Han lägger dimridåer.

Och dimridåerna drabbar ju inte främst ”osnutna journalister” utan svenska folket som är Bildts uppdragsgivare och alltså har rätt till konkreta besked.

Oerhört tydligt blev detta i Saudiaffären, där Bildt gång på gång vägrade svara på frågan om Sverige skulle bygga en vapenfabrik där. Han hänvisade istället till avtalet som den Socialdemokratiska regeringen slutit 10 år tidigare med Saudi. 103 gånger svarade han ”avtal” eller ”avtalet” när frågan gällde om fabriken skulle byggas. Ekots grävargrupp redigerade ihop alla dessa ”avtal” till någon sorts ”raplåt” som under stor munterhet spelades upp på Gräv i förra året. (Nu är det ju klart att det inte blir någon vapenfabrik, vilket Carl Bildt och Sten Tolgfors kunde informerat om långt tidigare, utan alla piruetter.)

Carl Bildt som Bosse Ringholm alltså. Ett ”mediegeni” och en av de träigaste och minst medialt begåvade politiker vi känner till förenas i ”papegojmetoden”; politikernas metod att säga ”goddag yxskaft”. Och den metoden – så omhuldad av en del av mina konkurrenter bland medietränare som kommer från politiken – kommer jag aldrig att försöka lära ut.

Andra skriver intressant om politik.

/Paul Ronge

Löfvens första stora krishaveri stavas Omar Mustafa

Rabaldret som nu slutat med Omar Mustafas avgång med buller och bång ur Socialdemokraternas partistyrelse efter rekordkorta sex dagar är ett av de värsta exemplen på usel krishantering jag sett från ett parti.

Allt började totalfel med att valberedningen föreslog Mustafa närmast kuppartat, några timmar innan omröstningen, utan att tänka på konsekvenserna. Att Mustafa bjudit in antisemister med öppna nazistsympatier och homofobiska resonemang till seminarier, att han twittrat om att man borde sända JAS-plan mot att bomba Israel, att han som ordförande för Islamiska förbundet också haft kopplingar till Muslimska brödraskapet, allt detta var ju känt.

Orsakerna må vara att Stockholms arbetarkommun och valberedningen ville stärka partiets profil bland muslimer, att de ville peta Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ylva Johansson, eller helt enkelt ”hål i huvudet”. Men gör man fel från början så blir också fortsättningen fel, det är en bitter erfarenhet från all krishantering. Som när du börjar med fel skruvar när du ska montera en IKEA-möbel.

Det viktiga — som faktiskt skiljer ut Mustafa-krisen från en mängd liknande historier bland partier — är: Med en avgång brukar den aktuella krisen vara över. Så har det varit med Mona Sahlin och Håkan Juholt i Socialdemokraterna, med Cecilia Stegö-Chiló, Maria Borelius och Sten Tolgfors i Moderaterna.

Men Mustafas avgång har skärpt krisen för Socialdemokraterna, ökat motsättningarna och väckt fler frågor än den besvarar!

Krisen eskalerar ju direkt när Mustafa i sitt öppna brev om avgången i Aftonbladet skriver:

”Partiledningen menar dock att man inte kan förena ett partiuppdrag och ett uppdrag i det muslimska civilsamhället. Partiledningens uppfattning är inte bara beklagligt, det är även en skrämmande signal till muslimer och andra troende socialdemokrater.”

Mustafa är givetvis den som drabbats hårdast av skandalen. Han har blivit rikskändis i en härva av ”guilt by association”, trots att ingen anklagat honom personligen för antisemitism och homofobi. Han har tvingats avgå under förnedrande former. Det är inte svårt att förstå hans vrede, när han med sådan schvung och kraft driver in kniven i partiledningens (ytterst Stefan Löfvens) rygg.

Ty vad ska den svara på Mustafas anklagelse? Har han rätt i att partiledningen uttryckt sig så, så kan jag inte tolka det på annat sätt än att Socialdemokraterna kvalar in som det mest muslimfientliga partiet efter Sverigedemokraterna – vilket vore helt sensationellt. Tobias Billström kan andas ut, hans främlingsfientliga uttalanden är en västanfläkt i jämförelse.

Om Mustafa har fel så måste Socialdemokraterna gå i svaromål. Och det är då frågorna tornar upp sig. Exakt varför menade Löfven att uppdraget som ordförande i Islamiska förbundet inte gick att förena med att vara med i partiledningen? Är det generellt så att uppdragen aldrig går att förena? På vilken nivå får man vara aktiv i ”det muslimska civilsamhället” och ändå väljas till en topposition i Socialdemokraterna? Vilka åsikter exakt var det hos Mustafa som, efter hans pudlanden i media, ändå gjorde att Löfven tvingade honom att avgå? Om det handlar om den bristande jämställdheten i Islamiska förbundets program så måste väl ALLA förbundets medlemmar då vara diskvalificerade?

Alla som följer samhällsdebatten i traditionella medier och dreven som blossar upp i sociala medier vet att denna typ av frågor är minerad mark. Debatten hamnar lätt på Sverigedemokraternas planhalva. Den bli hätsk och intensiv. Och det är Socialdemokraterna själva som ställt till det. Alltihop är ett dribblande självmål.

Veronica Palm, ordföranden i Stockholms arbetarkommun och en av de allra mest ansvariga att denna soppa uppstod, säger att ”situationen blev ohållbar”.

Det man kan misstänka är att Socialdemokraterna helt enkelt agerat i panik, att det var ”mediedrevet” som gjorde ”situationen ohållbar”.

I så fall är det mycket allvarligt. Partiledningen ställde till med krisen utan att tänka efter, och försöker gå ur den med samma brist på eftertanke.

Som @AndraAnais skriver idag på Twitter:

”Obegripligt hur man kan sköta något så illa. Som om man velat tillfoga sitt eget parti maximal skada.”

Stefan Löfven har hänvisat till att frågan om Omar Mustafa hanteras av Stockholms arbetarkommun, då det är den som nominerat honom.

Det är, som Aftonbladets Lena Mellin skriver, inte snyggt. Det här är Stefan Löfvens första stora kris  efter 14 månaders smekmånad och skickligt manövrerande. Det är nu han får visa om han också är duktig på att släcka bränder.

Andra skriver intressant om Mustafa-krisen.

Paul Ronge

Uppdatering 1: Jämför gärna med hur Moderaterna Tomas Tobé och Cecilia Magnusson försvarade Waberi i Gefle Dagblad för en tid sedan.

Uppdatering 2: Experten på extremhögern och journalisten Anna-Lena Lodenius skriver initierat och intressant om härvan.