Jag var en hyfsat bra ”skalpjägare” (scoopreporter på journalistspråk) under min tid som politisk reporter. Gamle Transportbasen Hans ”Hoffa” Ericson var min första skalp 1980, sedan var jag aktivt med i de viktigaste nyheterna som ledde till LO-basen Stig Malms och Mona Sahlins fall.
Om detta har jag skrivit massor i min bok ”När Janne Josefsson ringer, så klarar du pressen”.
Någonstans kring Stig Malms nesliga slut (det gällde ju ett fallskärmsavtal han slutit för en BPA-direktör, inte alls något han gjort för egen vinning) började jag fundera – är det för lätt för media att ta skalper, det vill säga är det givet att avgång alltid ska följa som ett brev på posten?
Tänk efter: När profilerna som sticker ut hakan försvinner så ersätts de oftast av någon medioker figur som verkar gå klädd i både hängslen och livrem i sin mediala framtoning, rädd för sin egen skugga.
Efter Malm kom Bertil Jonsson. Snäll – men kommer ni ihåg något han sade eller gjorde? Kolla bara här på Wikipedia vilket avtryck. Efter Björn Rosengrens Tabuaffär som TCO-bas kom Inger Ohlsson. Någon som kommer ihåg vad hon gjorde? Hon trängdes tillbaka av de andra TCO-förbunden så hon till slut inte fick säga pip.
Som reporter kom jag att sakna Malm. Hans provokationer med fackombudsmän som ”cementhäckar”, riksdagsmän som ”skållade råttor”, börsmäklare som ”finansvalpar” med sina porschar som ”börsmoppar”. Hans frimodighet och ”full-i-fan-ism”. Jag är glad att han så snabbt hittade sin nya roll som utspelsfarbror i kvällspress och i TV:s morgonsoffor.
Visst finns massor med berättigade avgångar och sparkningar, med eller utan mediedrev. Nu senast Vattenfalls Lars Westerberg med sitt hemliga 12-miljonersavtal med förre VD:n Lars G Josefsson, som ju också i praktiken fick sparken. Laila Freivalds och Ulrika Schenström är andra exempel.
Men på senare tid har skalpen inte kommit som ett brev på posten. De som attackeras av den tredje statsmakten börjar bättre försvara sig. Ja, media är och har makt, de som inte förstår detta utan tror att de bara är den lilla människans försvarare gör de största misstagen och är de värsta maktmissbrukarna. Det kan till och med, enligt även seriösa journalister, vara tillåtet att ljuga.
Jag tror huvudorsaken till att allt fler nu kan utmana traditionella mediers makt är sociala medier, som inneburit en ny och kraftfull motpol. Man använder helt enkelt Internet och finner att plötsligt finns en egen, nästan gratis, tryckpress till förfogande!
Så lade statsminister Fredrik Reinfeldt exempelvis på regeringens hemsida ut en ljudfil som visade att DN felaktigt hade övervinklat hans åsikt om hyresrätten. Kommunchefen Mattias Jansson i Katrineholm är en av pionjärerna när det gäller sociala medier och en virtuos på att använda blogg och twitter för sin kommunikation. Han lade ut Katrineholmskurirens (KK) försåtliga mejlfrågor om hans twittrande – med svar! – på sin bloggpost. KK:s chefredaktör Christer Wistbacka blev rasande och talade om ”bloggvalpar”. Och så hamnade KK i #KKgate i debatt i P1:s anrika Studio Ett.
För en tid sedan var Ingvar Kamprad utsatt för Uppdrag Gransknings stenhårda kritik, men klarade skalpen, främst via folkligt stöd, inte minst i sociala medier. Jag skrev här om Sofia Arkelsten, som fortfarande sitter kvar trots Aftonbladets avgångskrav. AB:s Lena Mellin, en av Sveriges bästa journalister när det gäller att pedagogiskt och enkelt förklara svåra politiska sammanhang och beslut, upphörde direkt med sitt krav när hon såg att skalpen inte gick att ta. Så gör den rutinerade.
Södermanlands Nyheter däremot har månad efter månad, utan nya fakta i målet, jagat de skalper i Landstinget de inte kunnat få. Mer och mer av hetskampanj, mindre och mindre av nyhetsjournalistik. Spaden som skulle användas till grävande journalistik har för länge sedan rostat.
Landstingspolitiker har demoniserats av SN – i samspel med moderaten Magnus Leivik på Facebook – som giriga roffare, med följd att de tvingats utstå fysisk och psykisk mobbing och av säkerhetschefen avråds att gå ensamma på stan. Här beskrivs den hotfulla situationen på plats av SR:s Medierna. Så uppstod #SNgate som jag skrivit om här.
Snart närmar sig seminariet Gräv-11 för grävande journalister. Jag finner det ytterst osannolikt (Se uppdatering nedan) att den ger någon guldspade åt reportrarna Tommy Kägo och Mathias Ståhle som är de som mest piskat på drevet med innehållslösa nyheter. Tvärtom tycker jag det vore fantastiskt – och mycket bra för journalisters trovärdighet – om Gräv-11 kunde diskutera frågan om när berättigat grävande och journalistisk granskning går över till kampanjjournalistik och till slut ren uppvigling från en lokal mediemonopolist som till varje pris ska ta sina skalper.
Som också framgår i mitt förra blogginlägg arbetar jag för Sörmlands Landsting. Jag har hängts ut som konsulten som kostar skattepengar i SN och för säkerhets skull i ett bildmontage framför Landstingshuset (!) i papperstidningen.
SVT:s Östnytt har hela tiden backat upp SN:s felaktiga rapportering, men till skillnad från SN, utan att låta Landstinget komma till tals med ett genmäle eller ens få ge sin syn. Östnytt är därför anmälda till Granskningsnämnden. Östnytt svarar med att ställa ett antal mejlfrågor om mig som informationschefen Anna Jerdén publicerar och besvarar här i sin blogg. Östnytt tycker, som SN, att mobboffret inte ska tillåtas ta lektioner i självförsvar.
De berörda politikerna har bett om ursäkt för formella fel, taffligheter och en ”unken arvodeskultur”. Här ber den ledande KD-politikern Marie-Louise Forslund-Mustaniemi om ursäkt för sin roll i drevet som ledde till förra landstingstyrelseordförandens Jörgen Danielssons avgång.
Den enda part man kan utgå från aldrig kommer att be om ursäkt för någonting, även om hetskampanjen leder till fysisk misshandel av någon politiker eller tjänsteman, är Södermanlands Nyheter.
Eftersom jag dragits in i detta tumult av SN har jag också för första gången sett det nödvändigt att gå i debatt kring en kund. En PR-konsult håller sig helst i bakgrunden enligt principen: ”Verka men inte synas”.
Hitta andra som skriver intressant om #SNgate genom att söka på hashtaggen.
/Paul Ronge
Uppdatering 1. Eskilstunakurirens Alex Voronov klagar på Twitter över att jag ovan skriver att det är ”ytterst osannolikt” att den (Gräv-11) ger någon guldspade åt reportrarna Tommy Kägo och Mathias Ståhle eftersom de inte ens är nominerade. Ändrar glatt alltså min skrivning till ”helt osannolikt”. Inom den sociala medievärlden rättar vi gärna, även om det handlar om ren kriarättning av en retorisk poäng. Noterar samtidigt med glädje att ingen av Kägos och Ståhles kompisar inom EK-koncernen tyckte det var mödan värt att skicka in en nominering för deras usla ”grävjobb”, läs kampanjjournalistik.
Uppdatering 2: Demonstrationer mot mig i Nyköping! För kul för att undanhålla läsare av denna blogg. Men med ett uns av allvar. Demonstranterna, inspirerade av mediemonopolisten Södermanlands Nyheter, förmenar mobboffret rätten att ta en kurs i självförsvar.
Uppdatering 3: SR Mediernas reporter Tonchi Percan skriver idag i Second Opinion att han inte upplevt en så hätsk stämning som i Nyköping under demonstrationerna mot landstingspolitikerna sedan han bevakade i Bosnien!
Uppdatering 4: Staffan Dopping i en utmärkt pedagogisk bloggpost om en informationschefs roll och uppgifter i ett landsting.
Har du kommenterat tagandet av Littorin-skalpen? Kanske har du gjort det men i så fall har jag inte läst eller glömt att jag läst.
Personligen anser jag att det är en av de ”affärer” som upprört mest. Tyckte Aftonbladet gick långt utöver det tillåtliga när de klippte och klistrade, skapade ett ett slags ”montage” som inte redogjorde för fakta i videoupptagningar och reportage.
Det trista är ju när skalpar tas som inte varit motiverade. Har för mig att en person tvingades avgå i SNgate, men kan inte detaljerna i det caset.
Hej Stefan:
Jo, Jörgen Danielsson blev en ”skalp” nästan direkt för ”arvodesaffären”, men den räckte inte för SN – därav drevet och hetskampanjen.
Här skrev jag om affären Littorin:
https://www.paulronge.se/littorin-en-iskallt-cynisk-krishantering
Håller med dig om att det var en hemsk historia.
Tack Ann-Sofie för att du citerade det kanske viktigaste i min bloggpost.
Apropå Stig Malm, det är rätt osmakligt att han från att vara medias villebråd går till att bli dess älskling å väldigt kort tid. Känns som USAs inställning till världen, var hur mycket diktator du vill bara du inte är kommunist eller islamist är du fiende till min fiende älskar jag dig.
Progressivt.
Hej Paul,
Du har skrivit en intressant sammanfattning. Delar av din argumentation kan jag dela, andra ser mer ut som ett försvarstal.
SN:s avslöjande att landstingsledningen tog hjälp av dina tjänster är journalistik som är svår att ifrågasätta. Självklart är det relevant för skattebetalarna, att känna till hur landstinget använder skattemedel, för att kunna försvara sig inför skattebetalarnas irritation, mot slöseri med skattemedel.
Att landstinget valde att söka extern hjälp är inget större bekymmer för SN:s ledarredaktion. Däremot tycker vi att gränsdragningen mellan ett normalt myndighetsarbete, och att försvara en politisk majoritet, har suddats ut av landstingets informationschef Anna Jerdén. Därtill har Jerdén hjälpt till i kommunikationsarbetet med att framställa sina uppdragsgivare, medborgarna i Sörmland, som ett gäng skräniga huliganer. Både du och jag vet att merparten av demonstranterna har skött sig utmärkt.
I mina ögon har landstingsdirektör Karin Welin klarat turbulensen bättre än sin krisbloggande informatör. Welin kanske är värd 100 000+ i månaden, trots allt. Hon vet i alla fall när det är läge att vara tyst.
Summa summarum. Mitt högst personliga tips är att SN lär se över vilka insändare som har publicerats, att du inte tar fler uppdrag som är omöjliga att vinna, att informationschefen får ett fördelaktigt avgångsvederlag någon gång i samband med semestern och att den politiska majoriteten har en lång, lång, lång uppförsbacke framför sig. Framförallt i arbetet med att återvinna förtroendet hos sina egna socialdemokratiska kärnväljare.
I kväll höjer jag mitt glas för Hans Hoffa Ericsson. Bilden på honom visar en fullblodspamp som på alla sätt hade passat som ordförande i Eskilstuna arbetarekommun.
In vino veritas.
http://svt.se/content/1/c8/01/30/38/30/Hoffa.jpg
Vännen @larskriss ger mig rådet ”att du inte tar fler uppdrag som är omöjliga att vinna”. Kul! Har du aldrig hört talas om Leif Silbersky? 😉
Allvarligt: Var inte för säker, även om du sitter med 80 procents hushållstäckning. Jag behöver inget försvar, däremot behöver du och din kommunikativt lågbegåvade chefredaktör Göran Carstorp det, vilket synts på sociala medier senaste tiden – ni får till och med jobba lördagar (som jag), stackars ledarskribenter.
Ni har till och med fått nyckelskramlarna att demonstrera mot mig i Nyköping! ”Skattebetalarnas irritation”- jösses! Ett hundratal demonstranter som mest med Sörmlands Nyheter som revolutionsledare. Kan inte det få ”en arrogant företrädare för Stureplanscentern” att sätta finvinet i halsen?
Skål på dig själv och ha en skön lördagskväll.
@Larskriss: Ännu mer allvarligt Lars, så har Landstinget uppnått ganska mycket:
Facebooksidan ”Stoppa Rofferiet i Sörmlands landsting” som uppviglade till hets mot politiker och tjänstemän är nedlagd.
Sex partier, både inom landstingsmajoriteten och oppositionen, har skrivit en överenskommelse där de vill lägga den så kallade ”arvodesaffären” bakom sig och blicka framåt.
Moderaterna anslöt sig senare till uppgörelsen i sak, att hetsen kring ”arvodesaffären” måste upphöra. Det betyder samtliga partier utom Sverigedemokraterna som inte tillfrågats.
PWC:s rapport diskuteras idag även av er, den rapport ni försökt misstänkliggöra för att vara ”köpt” i sina slutsatser, eftersom slutsatsen ”Landstinget har inte lidit ekonomisk skada” inte passade era syften.
Ni har inte, trots att er kampanj mobbat några politiker nästan sönder och samman, fått några ytterligare skalper efter Jörgen Danielsson.
Ni får allt svårare att fortsätta hetskampanjen eftersom inget nytt tillkommit de senaste månaderna i sak. Svårt att köra en bil på helt tom tank.
Er taktik har varit mobbarens, Landstinget får inte anlita mig för då kan de försvara sig, Anna Jerdén får inte försvara Landstinget mot attacker då har hon agerat ”politiskt”. Mobboffret ska ha armarna bakbundna. Så ja, jag tycker ni är översittare och det är ett nöje att hjälpa en kund mot er och visa att man kan stå upprätt och försvara sig mot ett muskelpaket till mediemonopolist.
@Paul: Egentligen är det ganska bra att företrädarna för SN fortsätter argumentera här och på andra sätt, för ju mer de gör det desto djupare och vidare blir den grop de gräver för sig själva (grävande journalister?). Och desto fler ansluter sig till kritiken av deras mediala aktivitet i den här affären [av de som har datorer och läser bloggar, följer facebook, twitter mm kanske man skall tillägga]. Snart kanske föraktet är så stort att de inte längre har 80 % täckning i området. Och är det något jag är övertygad om så är det att just det har betydelse.
@Paul igen: Ungefär när övergick SN från att granska och rapportera till att agitera?
Stefan: Jag har ingen aning, men misstänker att det var när de upptäckte att det var svårt att tvinga fram ytterligare avgångar efter Jörgen Danielsson.
Finns det inget juridiskt som går åt att göra åt SN? Efter att ha blivit uppmärksammad på affären genom förra veckans Medierna har jag har nu läst de allra flesta artiklar och insändare SN publicerat i frågan sedan augusti. Inledningsvis med en viss skepsis mot landstinget, och lätt road eftersom jag tilltalas av att tvåla till sossar. Men jag har helt bytt åsikt under resans gång då det här inte är politik utan ren och skär mobbing. Sen får landstingsledningen vara hur mycket mina politiska motståndare som helst. Men så här behandlar man inte människor! Var går den juridiska gränsen för uppvigling, ärekränkning och förtal? För det är ju vad det är fråga om.
Avgångskrav från media saknar egentligen relevans. Politiker har fått sina mandat från sina väljare och det är till och med så att avgångskrav från de politiska motståndarnas väljare saknar relevans. Det är först när de egna väljarna inte länge har förtroende för de som de valt som avgångskraven blir relavanta. I fallet med #SNgate så tror jag att vi vet väldigt lite om vilka som skramlar med nycklar, spottas, knuffas, skriver insändare och gör Kadhaffijämförelser. Om det är oppositionens media, företrädare och väljare som driver på så är avgångskrav rätt ointressanta. Men om det handlar om att majoritetens väljare som tappat förtroendet för sina politiker så är det däremot väldigt allvarligt.
När media tar skalper utan att det finns ett bakomliggande förtroenderas från väljarna så är det mest grus i demokratins maskineri.
@Ulf M: Instämmer helt.
Jag är inte heller sosse. Jag har röstat med allianspartier under de senaste … … … 36 åren [var tvungen att räkna efter]. Men är man hederlig, har en aning integritet och ett visst mått av intelligens, då vet man ganska väl hur man bör agera och argumentera.
Min konklusion: Det finns för helvete gränser!
Jag blir lite fascinerad över i vilken takt SN bränner sitt varumärke.
Bra att du skirver om det här. Jag har själv gjort det tidigare och ser likom du fördelen med de sociala medierna där ”skalparna” ges chansen att förklara sig och inte behöver nöja sig med ett genmäle på 10 rader på sidan 28 instoppat böand övriga notiser.
Bland annat den här http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2010/02/kan-sociala-medier-ta-kal-pa.html
Historien skrämmer. Paul har ställt en viktig fråga om när grävande journalistik övergår till kampanj. För demokratins skull är grävandet en nödvändighet och kampanjandet en rättighet. Men som alltid med demokratin innehåller den dilemman. Kampanj-journalistik underifrån är en sak. Men om den utgår från en makt- eller monopolställning blir det annorlunda.
SN har en lokal monopolställning som innebär ett särskilt ansvar. Kampanj-journalistiken väcker en del obehagliga associationer hos mig som får mig att tänka på hur ”folkliga” stämningar piskats upp historiskt. Tidningen Völkischer Beobachter (Den Folklige Betraktaren), huvudorgan för Tyska Nationalsocialisterna från 1920 till 1945, ägnade sig systematiskt åt olika ”avslöjanden” som utnyttjades för att bana väg för Hitler och det som sedan skedde.
Även om Sörmlands Nyheter inte ska kopplas samman med detta, kvarstår ändå Pauls principiella frågeställning – när övergår grävandet till kampanj och när blir kampanjjournalistiken ett problem för journalisters professionella yrkesetik?
Radio Sörmland fälls för del av rapporteringen i #SNGate – om jag nu läser beslutet rätt och det inte avser någon apart del av historien. Jag kan ju inte ärendet lika bra som du Paul.
”Nämnden ansåg inte att Sveriges Radio P4 Radio Sörmland visat grund för påståenden om felaktig fakturering och otillbörlig attestering. Nyhetsinslagen stred därför mot kravet på saklighet. SR har inte heller följt bestämmelsen om beriktigande i sändningstillståndet. Nämnden ansåg att inslagen stred mot kravet på opartiskhet då personen som utpekats som ansvarig inte fått bemöta kritiken. Beslut 10/00624”
http://www.radioochtv.se/Om-myndigheten/Press/Pressmeddelanden/2011/Nyhetsinslag-i-P4-Radio-Sormland-falls/
Beslutet in extenso på
http://www.radioochtv.se/Documents/Beslut/n%C3%A4mndens%20beslut/10-00624%20Beslut.pdf