Jag har nästan aldrig skrivkramp – om det inte händer något alldeles exceptionellt – något som gör att allt man eventuellt TÄNKTE skriva känns futtigt, meningslöst och ovärdigt.
Den senaste gången det hände var efter Palmemordet den där svinkalla februarinatten 1986.
Jag arbetade då på Aftonbladet och kriminalreportrarna slet i princip dygnet runt. Själv kunde jag inte skriva en rad på tre veckor. Jag var som förlamad. Bevakade en avtalsrörelse som liksom vissnade och självdog, snabbare än rosorna vid blodfläcken på Sveavägen. Min arbetsgivare var förstående.
Nu känns det ungefär likadant. Jag har inte skrivit en bloggpost på nästan fyra månader. Det är som om Donald Trump har satt hela världen i en feberdröm med vilda hallucinationer. Vad ska man skriva när allt ständigt ändras? När Trump omfamnar Putin, både sviker och utpressar Ukraina samt tar avstånd från Europa? När monstertullar i sista stund dras tillbaka och skräckhicka på världens börser plötsligt förvandlas till glädjechock och tjurrusning? När alla palestinier ska fördrivas från ett sönderbombat Gaza för att det ska kunna förvandlas till en Medelhavets Riviera med playor, barhäng och kasinon? När alla betraktelser om kriskommunikation här hemma känns futtiga i jämförelse?
Det våras för diktatorerna i världen, oftast män i övre medelåldern eller äldre, som Xi Jinping, Vladimir Putin, Recep Tayyip Erdogan, eller diktatorer ”wannabees” som Viktor Orbán, Narendra Modi och Donald J Trump. 70 procent av världens befolkning lever nu i diktaturer, enligt en undersökning vid Göteborgs Universitet.
Siffran har ökat dramatiskt.
Vad händer med kommunikationen, framför allt kriskommunikationen som vi känner den, när demokratierna hotas?
Det första och omedelbara är ju att den fria pressen trycks ner och enskilda journalister förföljs, fängslas och till och med mördas.
Mot detta påtagliga hot finns en konkret och livaktig proteströrelse i världen.
Men på ett mer subtilt plan sker också omfattande förändringar som ställer hela medielogiken på ända. Och allra mest tydligt ser vi nu detta skifte i Trumps USA.
Redan under Trumps första presidentperiod såg man förändringen. Nyheter Trump inte gillade blev ”fake news”, även när fakta var glasklara. Som att Barack Obama samlade större publik vid sin presidentinvigning än honom – med bildbevis. New York Times blev en ständig ”kriarättare”, ”finn fem fel” blev 100-tals.
Nu verkar det ha uppstått en sorts trötthet kring alla lögner, och halvsanningar. Man reagerar knappt längre.
Ett exempel är skandalen då the Atlantics chefredaktör Jeffrey Goldberg av misstag blev tillagd i Trumpadministrationens hemliga krigschatt där bombningar av Jemen planerades. Tabben gjordes av Mike Waltz, Trumps säkerhetsansvarige, som uppenbarligen haft Goldberg i sina mobilkontakter.
Vita huset bekräftade tämligen omgående att de av misstag delat hemlig militär information med Jeffrey Goldberg. Medan Pete Hegseth, försvarsminister och formellt ansvarig för fadäsen, helt förnekade att det hänt.
”Ingen har chattat om krigsplaner, det är allt jag har att säga”, sa Hegseth och kallade Goldberg ”svekfull” och en ”ohederlig så kallad journalist”
Trump tonade å sin sida ner skandalen till en mindre tabbe och slog fast att Hegseth är en ”bra kille”som inte ska belastas av det som hänt.
Tre motstridiga vinklar från maktens centrum om säkerhetsskandalen som visar att det nog inte är så noga vad som kommuniceras. Misstaget kunde ha dödat amerikanska piloter i luften om inte Goldberg bestämt sig för att vänta med publicering till efter bombningarna skett. Just för att inte äventyra liv frångick han den journalistiska konsekvensneutraliteten som ofta uttrycks som ”publish and be damned”.
Henrik Landerholms slarv ter sig som en bagatell i jämförelse. Ändå tvingades han avgå som statsminister Ulf Kristerssons säkerhetsrådgivare.
Mobbing och att slå ner på svaghet och utsatthet har blivit legio i Trumps maktutövning. En bild av detta får man när president Zelensky hånas för att Ryssland är en starkare part (”you don’t have the cards”) och även personligt (”äger du ingen kostym?” eller ”vi ser att du har klätt upp dig!”).
När jag har hållit mina kurser i medieträning och krishantering har jag kunnat förhålla mig till en mediedramaturgi som fungerar i demokratier, men blir helt passé i diktaturer.
I demokratier håller den allmänna opinionen på David mot Goliat och är man stor måste man, som Bamse, vara snäll.
I den krishanteringen betyder det att den första frågan du som makthavare ställer är: ”Var kan mina kritiker ha rätt?” och den andra: ”Vad kan jag i så fall göra åt det som gått fel så snabbt som möjligt?” Den tredje är att erkänna sina misstag, om man nu gjort några sådana och inför omvärlden försöka förklara varför det blev som det blev.
I Trumps kriskommunikation blir den första frågan: ”Hur ska jag kunna försvara mig genom att gå till attack?” och den andra: ”Hur häcklar jag mina kritiker bäst för att få dem att framstå som idioter?”. Det görs inga misstag och då finns det inga sådana att förklara eller be om ursäkt för.
Och uppenbarligen fungerar den metoden också, åtminstone ibland och åtminstone i Trumps USA.
När jag håller mitt årliga krisseminarum för studenter vid Göteborgs Universitets Master’s programme in political science om en några veckor blir de två olika huvudspåren för hur politisk kriskommunikation kan bedrivas den kanske mest spännande utmaningen.
Paul Ronge