Om några dagar – på måndag nästa vecka – vet vi om Ola Lindholm döms till dagsböter för ”ringa narkotikabrott” eller inte.
Rent rättsligt blir hans straff i så fall försumbart. ”Några tusenlappar”, som han själv uttryckte det i SVT:s nya talkshow ”Hübinette” igår, där han också påstod att hans namn var kidnappat.
Men mänskligt har han straffats stenhårt. Han har blivit av med jobben som chefredaktör för Kamratposten och som programledare för ”Wild Kids”. Hela hans varumärke som föredöme och idol har sjunkit som en sten. Trots att jag kan tycka synd om Ola Lindholm är det straffet den logiska följden av en usel krishantering från början till slut.
Hans fall var allvarligt redan från början. En uppburen programledare, idol för en hel generation barn, en charmknutte som lever på att vara helyllekille som tar narkotika har ett givet och stort nyhetsvärde för media. Speciellt om han bevisligen när polisen testar har kokain i kroppen och ändå förklarar sig helt oskyldig.
Lindholm har från dag ett i krisen påstått sig vara utsatt för ett mediedrev och igår på Hübinette var det hans viktigaste anledning att inte försvara sig, att inte förklara hur han fått i sig kokain, trots att han numera, som han säger, ”vet hur det gått till”.
Jag har, som politisk reporter, sett ett antal drev på mycket nära håll. Mot Mona Sahlin och Gudrun Schyman för att nämna några. Jag har som kriskonsult de senaste 13 åren försvarat kunder för att mildra eller helt undvika mediedrev. Jag vågar konstatera helt entydigt: Lindholm har inte utsatts för ett drev. Tvärtom har han behandlats helt korrekt av media med tanke på fallets nyhetsvärde. Lindholm ska enligt uppgift nu ställa upp i SR:s Medierna och kommer väl där att fortsätta driva sin tes om elaka medier. Att skjuta på budbäraren var hans första misstag.
Lindholm hävdar fortfarande att han är oskyldig, men att han nu vet exakt hur det gått till. Varför vill han då inte, när han redan sagt A, också säga B? Jo för det ”skulle drabba familjen”. Han tar hellre sitt straff och ”värnar sitt privatliv”. Logiken läcker som ett såll. Är det någon i hans familj som petat i honom kokain? Om någon så kallad ”kompis” skulle betalat 1000 kronor (ungefärlig kostnad för ett gram) för nöjet att ”skojdroga” honom, hur skulle det drabba familjen att berätta det och kanske bli frikänd? Att påstå sig oskyldig utan att ens försöka ge en vettig förklaring var hans andra misstag.
Lindholm säger i ”Hübinette” att han fortfarande är mitt uppe i krisen, att det varit en massa känslor och att han nu tycker ”han agerat helt rätt”, men kanske om två år kommer fram till att han gjort en massa fel i sin krishantering. Det är uppenbart att Lindholm handlat i affekt, inte minst genom att skicka ut ett blogginlägg som väckte mer frågor än det besvarade och genom sina häftiga utfall mot media. Ett av mina grundläggande råd är att om man är i kris så måste man ta hjälp utifrån. Finns ingen krisexpert (eller om du inte har råd att anlita en) så finns oftast en eller ett par goda vänner. Deras råd kan vara ovärderliga just för att de inte själva är i affekt, för att de kan tänka klart. Lindholms tredje misstag är så uppenbart just det många mediemänniskor gör: ”Jag kan själv! Jag är ju proffs på det här”.
Lindholm räknar med att bli dömd och tycker kallt att det kan vara värt några tusenlappar att slippa förklara sig. Det som hänt kommer att ”blåsa över” på kanske tre månader, eller tar det två år? frågar Lindholm Karin Hübinette”. Lindholm förstår därmed inte skadans omfattning. De allra flesta tror, helt logiskt, att Lindholm ljuger och att han själv tagit det kokain som hittades i hans kropp. Även Lindholm medger att det är så, ”han är redan dömd” och det spelar ingen större roll. Han underskattar därmed grovt sin situation. Hans fjärde misstag.
Skillnaden gentemot exempelvis Plura (och tidigare Tommy Körberg, Patrik Sjöberg, Py Bäckman, Sanna Bråding Mikael Persbrandt med fler) är att de erkänt att de tagit narkotika. Plura tappade säkert i respekt hos vissa, men han tappade inte i trovärdighet. Lindholm har tappat all trovärdighet genom att inte ens försöka ge en förklaring till hur han skulle kunna vara oskyldig.
Om Lindholm nu (vilket jag och säkert de flesta tror) ändå tog kokainet kan vi leka med tanken att han direkt hade erkänt och samtidigt förklarat att han behöver hjälp med rehabilitering. Det hade då varit omöjligt för Kamratposten och SVT att sparka honom, drogproblem betraktas som sjukdom och kan inte vara grund för avsked. Han hade, precis som de personer jag nämnde ovan, fått sympati, betraktats som mänsklig och kunnat komma tillbaka. Sverige lider inte, som en del knarkliberaler hävdar, av moralpanik. Däremot har vi svårt att förlåta dem som ljuger, myglar och skyller egna tillkortakommanden på media.
/Paul Ronge
Uppdatering: Intervjuas här i Resumé om Ola Lindholms krishantering.
Klockrent skrivet Paul!
Jag trodde i början att han skulle göra som du beskrev i din text, erkänna och sedan begära hjälp stöd av sin omgivning inkl arbetsgivare, då kanske då hade uppdragen kommit tillbaka inom 2 år.
Ha det gott!
Alex Landoni
Tack Alex!
Ja, krishanteringen är så illa skött att det nästan kändes som öppet mål att skriva. Men jag tycker en sensmoral är jätteviktig: Man behöver ha hjälp utifrån när det gungar! Om inte av en kriskonsult så åtminstone av någon god vän vi litar på. Vi blir alla väldigt snabbt väldigt dumma när vi ”sitter i skiten”.
Ha en skön dag!
Tappar man trovärdigheten så förlorar man även respekten kan jag tycka.
bra skrivet!
Linda: Tack!
Stefan: Du har ju helt rätt. Min poäng var ju att du kan tappa respekten (för en tid) utan att tappa trovärdigheten om du erkänner det du har gjort. Hoppas det framgick i bloggposten.
Det hade varit enklare för alla om han sagt sanningen från början
Det är verkligen så, jag fattar inte hur han kan som med en dåres envihet hävda att han är oskyldig. Lika så kan jag inte greppa det att han inte verkar ta hjälp av proffs.
Han skulle såklart ha erkänt och tagit hjälp med sitt drogproblem och även en duktig kriskonsult att hantera hela grejen.
Din sammanfattning av läget är ju huvudet på spiken, bra skrivet.
/ K.
Paul, analysen blir inte mycket bättre.
Ola Lindholm-fallet blev fel från början. Olas krishantering blev en kris i sig själv.
Själv hade jag varit tvungen att knarka för att orka se Mjällby spela eller åtminstone tömt baren för att bedöva mig. Man ska inte utsätta sig för sånt på en söndagseftermiddag. Ola, du borde stannat hemma och lyssnat på sportradion.
Domaren i tingsrätt och hovrätt har att ta ställning till om Lindholm medvetet tagit kokain. Att det kan ställas utom allt tvivel att så skett. Så lyder lagen.
Att Lindholm inte vill tala om det är en annan sak. Det kan ha att göra med media, polis, huliganer och undre värld, vilka alla var för sig eller tillsammans kan påverka hans privatliv på ett negativt sätt.
Tror detta mål kan bli rätt så komplicerat.
Paul: Det framgår med all önskvärd tydlighet. Snarare jag som var otydlig ser jag nu.
Tack för att du generöst delar med dig av din analys och dina tankar! Det är otroligt lärorikt att följa dig.
Bra och väl skrivet Paul.
Jag kan inte förstå hur Ola kan tycka att han agerat rätt. Oavsett om han döms till dagsböter eller ej har som du skriver hans varumärke plumsat som en sten. Hans trovärdighet och respekt naggas rejält i kanten.
Frågan är hur lång tid det tar innan han kommer igen. Hans väg tillbaka till ”Helylle-Ola” har blivit mycket längre än den kunnat vara.
Det här var ett väldigt bra inlägg, finns inte mycket att tillägga! Vore intressant att veta den absoluta sanningen kring detta spektakel.
Jag kan ständigt förvånas över misstaget att inte vara ärlig. Det kommer tillbaka och biter hårt i och som någon sa, har man ett paraply upptryckt i rumpan – öppna inte det eller om man trampat i skiten ska man inte försöka ta sig därifrån, det låter illa.
Vad jag menar är att det borde vara så mycket enklare att vara ärlig från början. I de fall kända människor har varit det har udden brutits av, intresset snabbt falnat och några större ”drev” har inte fått luft under vingarna.
Har du någon tanke där? Varför är det så svårt att vara ärlig? Att erkänna ett misstag och ta smällen? Hur resonerar de som du hjälpt med krishantering?
Tack för ett välformulerat inlägg! Jag förvånas att han i sitt enda blogginlägg skriver att SVT sitter på information som kan fria honom utan att sen dela med sig av den informationen i rätten. Det är bara absurt och helt obegripligt och styrker bara bilden av honom som knark-Ola. Skulle du kalla det här för årets sämst hanterade kris (givet de konsekvenser som krisen fört med sig)? Jag vill nämligen påstå det på Webbdagarna i Göteborg om ett par veckor.
Hej Jeanette,
håller med om att det är årets sämst hanterade kris och det hemska är att det får så tragiska (självförvållade) konsekvenser för en privatperson. Inte alls samma sak när ett företag hamnar i kris, eller hur?
Christina: Jag tror ALLA riskerar att hamna i förnekelse och ljug när de själva drabbas, oavsett hur medievana och kloka de är i övrigt.
Det är därför du måste ha NÅGON att hålla i hand när centrifugen skakar, någon utifrån som kan se klart och sansat och ge kloka råd. Gäller lika mycket i mediekriser som i äktenskapskriser. Ett proffs eller åtminstone en god vän.
Jag tror du själv rätt ofta har varit det proffset/gode vännen i dina vänskapsrelationer.
Att Ola inte gjorde en ’pudel’ direkt, kommer att vara hans fall. Skulle tro att man om tio år inte förknippar honom med Kamratposten eller Wildkids (positiva avtryck i historien) utan som Knakr-Ola (Negativt historiskt avtryck). Trist på en sympatisk kille, men valet var hans och gör man fel val får man äta upp dem, hårt och länge.
Fast…. kanske Ola har en bok på gång, med en hög prislapp från förläggaren, så då kan han skratta hela vägen till banken förståss…. (Spekulerar här!)
Ja han är ju ute. Ute ur leken. Med en krossad heder och en krossad trovärdighet. Det är tragiskt när en person drabbas på det sättet. Men som du skriver är det självförvållat.
Kan det vara så att han och hans familj har blivit allvarligt hotade av någon eller några (som försett honom med kokainet?)
Han vågar kanske inte berätta hela sanningen? Bara en tanke…
Anki: Det är precis sådana spekulationer som Ola Lindholm med sin tystnad triggar igång. Jag förstår din tanke, men finner den inte realistisk om man tänker på alla andra mediepersonligheter som faktiskt erkänt utan att något hänt dem.
Ronge påstår att Lindholm INTE är utsatt för ett mediedrev. Men vad är det Ronge själv gör i egenskap av fd journalist och numera mediarådgivare när han i sin blogg ingående och detaljerat utgjuter sig över Lindholm och påstår saker som ” vi svårt att förlåta dem som ljuger, myglar” och skyller på media? Lindholm måste väl ändå sägas ha tagit konsekvenserna av sitt val att inte berätta och tagit sitt moraliska ansvar att avstå alla sina uppdrag. Det är väl ändå det som är det viktigaste än att allmänheten ska behöva vet i detalj när, var, hur och varför. Det är skvallersjuka, inget annat.
Ni skriver som om det var självklart att Ola är skyldig tan att veta detaljerna. Och det är klart att Paul´s krishantering vore den enda lösningen särskilt eftersom detta går att säga så här passande i efterhand. Det är ju en enkel genväg att ta ett par extra poäng i den moralstyrda innerstaden.
Ta i beaktande att Ola´s taktik, tillsammans med Littorins, totalt avväpnar mediernas hottaktik att få folk att lägga sig på rygg. Detta eftersom det gått så långt att man redan vid misstanke är dömd så finns inte längre något värde i att ”tala ut”. Endast en förlust av personlig integritet.
Offentlig avbön är enda sättet att blidka det svenska folket. Jag är så trött på det. ”Om Lindholm nu (vilket jag och säkert de flesta tror) ändå tog kokainet kan vi leka med tanken att han direkt hade erkänt och samtidigt förklarat att han behöver hjälp med rehabilitering. Det hade då varit omöjligt för Kamratposten och SVT att sparka honom, drogproblem betraktas som sjukdom och kan inte vara grund för avsked. Han hade, precis som de personer jag nämnde ovan, fått sympati, betraktats som mänsklig och kunnat komma tillbaka.” Hmm här är det tydligt att Lindholm måste rätta sig i ledet och spela spelet oavsett om han är missbrukare eller inte. Nu valde Ola att inte göra detta. Heder åt honom att vägra lägga sig platt.
Charlotta, Karl och Gunilla,
Jag pratar inte om att göra offentlig avbön, om att vika sig för media och har inga moraliska ”utgjutelser” om vad Ola Lindholm har gjort eller inte har gjort. Jag tycker dessutom synd om honom, det finns ingen som helst skadeglädje. När människor drabbas av kris och motgångar är det oändligt mycket värre än när företag gör det.
Jag konstaterar bara att han tappar sin trovärdighet när han säger A (”jag är oskyldig och vet nu precis hur det här gått till”) för att sedan inte säga B (”och så här kommer det sig att jag fick positiva prov på kokainsubstansen i kroppen”). Han har helt självförvållat satt sig i en sits som tyvärr gör det svårt och säkert mer tidsödande att komma tillbaka.
Tack för era inspel och lycka till med avhandlingen Charlotta!
Alltid lika intressant att läsa dina analyser Paul. Dessutom bjuder du på bra krishanteringstips och delar med dig dina erfarenheter. Stor eloge! Med bästa hälsningar Judit B.
Håller helt med Gunilla att det är absurt att man förväntas spela med i ett spel med erkännande, pudel, missbruksstämpel mm för att få sympati och vara taktisk. Helt oavsett om man verkligen är skyldig eller ej. Ja det är nog enklare, men är det rätt?
Tack Judit för vänliga ord! Vi måste höras, är så intresserad av att höra hur livet lever med er! Hörde nyss från Ulla-Lene Ö som ju lever rena globetrotterlivet! 😉
Monica: Jag måste förutsätta (på samma sätt som jag tolkar Gunilla, Karl och Charlotta) att du tycker det är mer rätt att ljuga än att riskera att utsättas för offentlig mediekritik. Är Lindholm oskyldig ska han självklart inte ”spela med”, men vill han behålla trovärdigheten måste han ju då förklara hur det kan vara möjligt och försvara sig.
Ett råd jag alltid ger i mitt yrke är: Försök inte ljuga dig ur en kris. Då riskerar du trovärdigheten som är din viktigaste resurs. Men självklart behöver du inte berätta hela sanningen, media är inga katolska bikt-institutioner.
Det vore mkt trevligt att träffas Paul. Hade hoppats på att komma ner till er och klippa gräset 😉 men du löste krisen briljant. 🙂
Tillbaka till Ola anser jag att han handlar inkonsekvent. Varför ställde han upp i programmet med Hübinett över huvud taget? Är han oskyldig överklagar han och då avgörs hans ärende med riktiga jurister och inte politiker.
Paul, du argumenterar fortfarande för att den enskilde inte ska ha rätt att besluta själv om den vill berätta eller inte. I och med det blir valet ett bevis för skyldighet. Bevisbördan förflyttas där igenom till den åtalade och inte till åklagaren/frågeställaren.
Detta är frukansvärt rättsosäkert och den egentliga rättegången utspelar sig i det offentliga mellan ett drev av retoriker och en enskild medborgare, offentlig eller ej. Den enda lilla integritet som Ola har kvar är nu den som medierna avkräver honom att offra. Detta skall ställas i relation till det påstådda brottet.
I realiteten har vi nu människor som inte vågar tala ärligt i våra domstolar för konsekvens av vad som ska drabba dem. Det liknar väldigt mycket den typ av haveri som uppstår när organiserad brottslighet tar över företag och ägarna inte vågar berätta sanningen för polis/åklagare för rädsla för familjernas liv.
Jag håller helt med om att det sämsta är att ljuga, men vem avgör att han ljuger? Jag kan tänka mig ett antal mindre sannorlika men fullt möjliga scenarier i just detta fall där familjen kan skadas mer av fullständig öppenhet än att han tar på sig en skuld, men hans agerande öppnar ju för dessa spekulationer redan nu, och det borde kunnat förutses.
Däremot är det uppenbart att de flesta redan bestämt sig för att han är skyldig, och jag tycker inte att jag kan göra den bedömningen.
Ronge säger att Lindholm ljuger. Hur vet Ronge det? Eller är det bara ytterligare en spekulation i detta mediadrev…?
Charlotta: Nu måste jag avkräva dig någon sorts heder i debatten! Jag har ALDRIG påstått att han ljuger. Läs innantill – som akademiker borde du klara det – där jag skriver: ”Är Lindholm oskyldig ska han självklart inte ”spela med””.
Mitt råd att aldrig ljuga är generellt och gäller inte explicit Lindholm. Jag tolkar bl.a dig som att du tycker det är bättre att ljuga för ”integriteten”. Det innebär inte heller att jag ”säger att Lindholm ljuger”, att jag tror det är däremot min fulla rättighet. Dina invektiv mot mig på Facebook struntar jag i, men försök argumentera hederligt.
det han skall göra är alltså att erkänna att han behöver rehabilitering trots att han egentligen inte behöver det.
liksom spela med i ett ”falskspel” och låtsas vara en missbrukare bara för att rädda sina arbeten på svt och kamratposten.
jag tycker att med sitt agerande visar att han har en heder och en stark integritet.
Det är riktigt, jag missade ”om, ifall att…”-ingången. Det ber jag givetvis om ursäkt för. Och självklart är det din fulla rättighet att tro vadhelst du vill. Det är dock mindre självklart vad i sammanhanget det bidrar till mer än ren och skär spekulation. Och som professionell rådgivare bör man kanske vara restriktiv med sådana offentliga uttalanden.
För övrigt är ”avstå berätta för integriteten skull” inte detsamma som att ”ljuga för integritetens skull”. Lindholm anser att berätta skulle skada honom mer än att inte berätta, trots att det leder till offentlig smutskastning och massa illasinnade spekulationer. Det är hans bedömning, hans val, och han tar konsekvenserna av det. Och det måste han ju ha rätt att göra utan att bli utsatt för massa tyckanden av människor som inte har alla fakta.
Den som vet allt är Ola själv. Han har valt att ge oss andra möjlighet till spekulationer. Det är hans val. Varför, har mindre betydelse. Det jag reagerade på när han testades att det inte skedde på polisstation i närvaro av medborgarvittne. Hur vet vi att det är hans urin som testades? Polisen läckte information också.
Det vi vet enligt Sverigestudien (http://sverigestudien.se/index.php/om-sverigestudien) är att ärlighet var den mest valda personliga värderingen år 2009 och 2010. Hälften av respondenterna valde ordet *ärlighet* för att beskriva sig själva. I år finns ordet *ärlighet* på femte plats. Samtidigt har ärligheten försvunnit HELT från topplistorna över nuvarande och önskade värderingar.för arbetsplats och samhälle. Mätningen är gjord med CTT (Cultural ransformation Tools) ett antal verktyg utvecklade för att synliggöra värderingar hos individer, grupper och organisationer.
Frågan är: har svenska folket blivit mindre ärliga?
Hej igen. Jag menar på fullt allvar att en människa har rätt att tiga oavsett om han är skyldig eller inte. Vi talar om ett brott med ringa straffvärde som i värsta fall inte skadar någon annan än Ola själv. Han vet vad detta innebär och att han troligen kommer att dömas mer definitivt pga detta och han tar konsekvenserna av det. Helt ok i min värld. Vad som inte är ok är att det ska finnas en slags ”mall” för vad som anses korrekt i Sverige på hur man bör och förväntas att agera efter att något sånt här kommit fram. Jag ställer nämligen inte upp på den mallen därför att jag anser den vara fördomsfull och att den bygger på flera feltänk vilket Kent Nilsson på ett utmärkt sätt tar upp. Även Charlotta beskriver det bra om den moralförskjutning som blir följden när man utläser att en person ljuger när han tiger. Risken är också att det sociala trycket att ”tala ut” blir så stort att man mer eller mindre måste spela med oavsett om man är skyldig eller inte. Man är ”rökt” oavsett dom. Därför ges inget val än att tala ut för att få sympati genom att blidka allmänheten som skriker ”skyll dig själv” och ”detta är självförvållat” Här gäller det att spela på människors välvilja genom att agera offer. Det är enda chansen som finns kvar. I det här fallet som missbrukare. Jag vill inte förringa missbruk men det finns faktiskt människor som vid enstaka tillfälle tar andra droger än alkohol. Lika lite som att man är alkoholist för att man brukar alkohol ibland, behöver man ha missbruksproblem för att man av olika skäl provat andra droger. Jag misstänker att många av de kändisar som ”trätt fram” har känt sig tvungna att köra offerlinjen för att få lägre straff eller behålla jobbet. Är detta trovärdighet? Ola gör inte det och det hedrar honom. Jag hänvisar till den här artikeln eftersom den nyanserar denna debatt kring detta: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/nu-rasar-grunden-for-svensk-drogpolitik. Så jag håller med Paul att sjukdomslinjen hade varit den ”bästa” linjen för Ola att köra och DET är det riktigt tragiska i den här historien för oss alla, eftersom det säger så mycket om vårt samhällshyckleri. ( Läs gärna även Erik Laaksos inlägg i denna fråga: http://eriklaakso.voltaire.se/?p=1912 ). Tack för mig i denna fråga.
Gunilla: Jag håller med om hans rätt att tiga, men han har ju inte ens gjort det. Han har sagt A men inte B, genom att hävda att han vet ”exakt hur detta gått till”, men inte vilja tala om hur. Det har bäddat för spekulationer. Självklart har han rätt att agera hur han vill, jag talar bara om konsekvenser ur ett krishanteringsperspektiv. Även en väldigt bra person kan ha en riktigt usel krishantering. Jag har också läst Erik Laakso och håller inte med honom alls denna gång.
Tack för att du håller en så hög och saklig nivå i den här diskussionen. 40 kommentarer har den här bloggposten fått hittills och hemsidan mår utmärkt av att motsatta meningar och olika perspektiv bryts.
mycket bra skrivet av gunilla. bland det vettigaste jag läst i debatten hittills.
Hans underliga agerande får mig att tro att han faktiskt är/var narkoman.
”Om Lindholm nu (vilket jag och säkert de flesta tror) ändå tog kokainet kan vi leka med tanken att han direkt hade erkänt och samtidigt förklarat att han behöver hjälp med rehabilitering.”
Han kan ju ha tagit kokain utan att tycka att han behöver någon hjälp eller rehabilitering, vilket de flesta som tar droger förmodligen känner. Om vi leker med den scenariot, som är mera sannolikt, så hade han fått ljuga och spela offer istället. Fullständigt patetiskt.
Om han tagit kokain Ola Lindholm i ett gott (?) och ständigt växande sällskap. Till de namn du nämnde kan tilläggas Börje Salming, Johannes Brost, Jannike Björling, Björn Borg, Olivier de Paris, Linda Rosing.
Källa: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10472370.ab
…samt den där häcklöparen, ”den evige fyran”…hmm..Sven Nylander.
Snart är det kanske en mera intressant fråga vilka kändisar som INTE har tagit kokain?
Larsa: du skriver mycket klokt. Men om Lindholm velat behålla jobben hade han tvingats åtminstone säga att han aldrig mer skulle ta kokain (OM han är skyldig) knark och barnidol går helt enkelt inte ihop.
Jag ska börja följa din blogg Paul, alla resonemang är helt logiska om man tänker efter, självklart bygger väl detta mycket på erfarenhet men jag har en känsla av att det är en enorm fördel att kunna sätta sig in i hur människor tänker. Sätta sig in i vad utkomsten av en sån här situation blir, mycket lärorikt och intressant.
Tack Emanuel!
Blev jätteglad av ditt omdöme!
(Blev en väldigt konstig mening i mitt inlägg ”Om han tagit kokain Ola Lindholm i ett gott (?) och ständigt växande sällskap.”, ordet ’är’ fattas mellan ’kokain’ och ’Ola’.)
Förutsatt att han är skyldig så har han helt missat att genom att sluta sig och inte tala ut så kommer frågan/misstanken att kvarstå, på obestämd tid. Om han erkänner blir han ju ”bara” skyldig till brottet, nu framstår han ju som skyldig till 2 saker – ringa narkotikabrott och att verka oärlig (vilket som är värst är inte givet).
Dock kan ju Ola ha skäl att tiga som vi inte känner till. Ponera att han blev övertalad att, först motvilligt, testa kokain för första gången t ex, och hade den osannolika oturen att åka fast och att han står i ett löftesförhållande till någon vi inte känner till..blah blah?
Skarpt Paul.
Men jag tycker du går hårt på Ola. Jag håller helt med dig om att han – i bästa av världar – kunde ha skött det här oändlilgt mycket bättre. Men han är ju trots allt en ”vanlig” människa som begått ett misstag, ertappats och pressats jävligt hårt av media och andra.
Du vet själv hur tufft det är att vara i den situationen. Men kan man klandra honom för att inte ha skött det bättre. Kan man inte bara konstatera att det var olyckligt för honom och andra närmast sörjande?
Kristofer: Jag tycker det är tråkigt om du uppfattar att jag går hårt åt Ola, för min avsikt är ju att kritisera krishanteringen, inte personen Lindholm.
Även en mycket bra person kan ha en riktigt usel krishantering. Och som du ser ovan i kommentarsfältet går åsikterna skarpt isär om jag har rätt eller fel i min kritik.
Själv håller jag, som jag skrev på Newsmill, tummarna för att han kommer tillbaka. Alla förtjänar en andra chans!