På mina medieseminarier brukar jag säga att alla som på något sätt är publika blir gratis råvara i den mediala industrin. Vi kommer in som timmer och kommer ut som flis eller förädlat kaolinbestruket papper.
Det är alltså inte så dystert som det låter att vi är råvara, vi kan också komma ut neutralt eller positivt ur processen. Men själva poängen är att journalisterna äger storyn. De bestämmer vilken roll du har i den och vilka som är mest intressanta att bilda ingredienserna i dagens rätt.
Just nu är det mycket hårt fokus på näringslivet och framför allt dess toppdirektörer. Det är inte att undra på. Ragnarök har härjat i Industrivärden, där höga chefer sparkats på löpande band, bland andra tungviktarna Sverker Martin-Löf och Anders Nyrén. Hela kartan har ritats om och superstrategen Fredrik Lundberg seglar nu upp som en riktigt stark utmanare mot Wallenbergsfären och Investor.
Investor har det heller inte lätt. ABB granskas obarmhärtigt, där arvoden på 32 miljoner håvas in av styrelsen, samtidigt som utmanaren Christer Gardell anser att ersättningen är alldeles för hög och i media pläderar för en styckning av ABB.
Den som får schavottera mest i Svenskan är Jacob Wallenberg som fått en kraftig höjning av sitt arvode, samtidigt som lönsamheten står och stampar och de anställda står inför nedskärningar.
I början av september fläktes ”Wallenbergarnas dolda tragedier” ut i Expressens papperstidning, nästan på ”Hänt Extra-maner. Att snaska i familjens privatliv ansågs tydligen så lukrativt så artikeln sedan låstes in i betalvägg som synes i länken.
Ericsson, med sin vikande lönsamhet, sin ledarkris och hotet att nu helt försvinna från Sverige är en gemensam plåga för de båda maktsfärerna Investor och Industrivärden. De senaste nyheterna spekulerar i försäljning.
Stora kapitalplacerare vill också stycka av SCA:s skogsindustriella del. Det möter kraftig kritik från den avsatte Sverker Martin-Löf, och notera hur Svenska Dagbladets krönikör Per Lindvall beskriver honom: ”Som en sårad och uppretad gammeltjur utslängd ur sitt gamla revir så har naturligtvis Sverker Martin-Löf sina egna drivkrafter att stånga och sparka åt alla håll”.
Trenden är tydlig och har successivt trappats upp. Toppdirektörer blir kändisar, får finna sig i att bli hårdhänt behandlade och granskade utifrån sin privatmoral och etik. Miljonarvoden och ”fringisar” som kan handla om helikoptrar, jakt och resor till världens mest attraktiva idrottsevenemang avslöjas. Till och med kärlekshistorier, där Swedbanks förra fixstjärna Michael Wolf först fick rubriker för relationen med TV 4:s Kristin Kaspersen och nu senast med den så kallade PR-drottningen Lili Assefa. Pehr G Gyllenhammar väckte intresse när han kom ut som nybliven pappa vid 82.
Utvecklingen har gått väldigt snabbt sedan jag i början av 1980-talet fåfängt försöka intervjua toppdirektörer om den konflikt som då fanns mellan ”hökar och duvor” i dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen. Ingen tordes säga varken bu eller bä, utan hänvisade till SAF-chefen Olof Ljunggren. Direktörerna förhöll sig i allmänhet anonyma, med ytterst få undantag som Volvos Pehr G Gyllenhammar och Electrolux Hans Werthén.
Jag tror den här utvecklingen också har mycket gott med sig. CSR (Corporate Social Responsibility), på svenska enklast företagens uppförandekod och inställning till etik och moral har blivit allt hetare i den granskande journalistiken. Det betyder att direktörer skärper sig själva och kraven på sina företags etiska förhållningssätt.
Väldigt mycket av mina krishanteringar av idag handlar om hur produkter som når Sverige produceras under miserabla förhållanden och i strid med demokratiska rättigheter. Under lång tid utgick media från att det saknade nyhetsvärde när direktörer får miljonbelopp för att arbeta och ibland ännu större miljonbelopp i avgångsvederlag för att inte arbeta. Nu väcks vrede och indignation både mot skyhöga ersättningar och skattefusk, kanske också beroende på att en så stor del av svenska folket idag är aktieägare.
En reflektion jag gör i mitt jobb är att VD, eller CEO som beteckningen idag oftast lyder, på större och publika företag måste bli medveten om sitt personliga varumärke. Att han eller hon måste tåla granskning. Och att det oftast är viktigast att förstå var journalisterna har rätt än var de har fel. Var det finns fog för kritik från omvärlden. Med den ödmjukheten (som till exempel PR-snillet Ingvar Kamprad visade när han avslöjades för att i sin ungdom ha varit nazist) kan man klara många kriser.
Allt som oftast behöver man hjälp av någon som tittar ”utifrån och in”, som med det perspektivet till exempel kan förklara: ”Sverker, folk tycker faktiskt inte det är okej att du åker helikopter och privatjet på ditt företags bekostnad lika självklart som de åker buss och tåg för sina privata pengar. Du behöver inte hålla med, men det är viktigt att du förstår hur de resonerar”.
Tänk om Sverker Martin-Löf sedan hade sagt: ”Visserligen är det en försvinnande liten del av mina resor som varit privata men jag förstår och tar till mig kritiken. Det är lätt att bli fartblind. Nu gör vi om reglerna så det inte längre blir möjligt att använde privatjet och helikopter privat.” Kanske hade ingen karta ritats om. Kanske hade konsekvenserna inte blivit så drastiska.
Nu är Martin-Löf, hyllad industriman i decennier, förpassad till historiens skräphög som ”en sårad och uppretad gammeltjur”.
Jag tror det finns oerhört mycket att lära och jättestora chanser att utveckla sina personliga varumärken för de mest drivna direktörerna som finns i Sverige om man drar rätt slutsatser av ”Lex Martin-Löf”.
Andra skriver intressant om näringslivet.
Paul Ronge