Jag skrev ett inlägg på Twitter igår som nästan genast fick hundratals reaktioner: Att 32 procent av svenska journalister röstar på V enligt SvD och att jag fann det ”häpnadsväckande om det stämmer.”
Många reagerade med ”det var väl det vi visste”, eller ”inkompetent av dig att tycka det är häpnadsväckande”, andra med att ifrågasätta själva undersökningen.
Så här kommer mer fakta som inte fick plats i en kort tweet:
Det handlar om en norsk medieundersökning från 2019, där även svenska journalister ingår och det är första gången deras partisympatier uppmäts sedan medieforskaren Kent Asps studie 2012. (Artikel inom betalvägg)
Men underlaget är ganska skralt: Bara 213 svenska journalister svarade. 70,7 procent svarade att man skulle rösta på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet om det var val idag. Vänsterpartiet var störst med 32 procents stöd, mer än dubbelt jämfört med Miljöpartiets stöd på 14,7 procent.
Artikeln är en gästkrönika, en så kallad op-ed, av Näringslivets Medieinstitut, vilket ju gör att man också måste förhålla sig källkritiskt till avsändaren, som har intresse av att framställa svenska medier som ”vänstervridna”.
Logiken från många av de som reagerade på min tweet är också precis denna: Om var tredje journalist röstar på V så måste de givetvis driva nyhetsrapporteringen politiskt åt vänster.
Jag, som jobbade drygt 20 år som reporter och nu ännu längre tid har bistått kunder med medierådgivning och krishantering vet ju genom egen erfarenhet att den tesen inte stämmer. Det är i själva verket en av de sorgligaste delarna i det journalistförakt som helt klart växer ju längre ut på högerskalan den betraktande mediekonsumenten befinner sig.
Sorgligt eftersom den tesen i flera länder (USA, Turkiet, Ungern, Polen med fler) tas som intäkt för att under fältropet ”fake news” försöka inskränka pressfriheten och jaga journalister.
De allra flesta journalister sätter tvärtom en ära i att vara konsekvensneutrala – nyheter ska fram oavsett vem som gynnas eller missgynnas. Själv röstade jag inte när jag var politisk reporter och självklart skulle jag aldrig ha besvarat en fråga om partisympatier som de 213 journalisterna gjorde. Det hade ju inget med min yrkesroll att göra.
Intressant är att misstroendet inte alltid kommit från höger. För ett antal år sedan fanns en teori högt upp i LO-ledningen att journalister blivit borgerliga, då de flyttat till dyra bostadsrätter på Södermalm, tjänade bättre än de flesta och aldrig kom i närheten av en vanlig arbetare. Alltså skulle facken missgynnas i rapporteringen.
Journalistiken är ett yrke där trovärdigheten är A och O. Därför har jag ofta kritiserat olika media för slapphet med fakta och överdrivet hårdvinklade granskningar – speciellt i kombination med personangrepp där någon makthavare eller högt uppsatt företagsledare till varje pris ska tvingas avgå.
Men mig veterligt har jag aldrig haft anledning att kritisera svenska nyhetsjournalister för att i lönndom försöka driva politiken åt vänster.
Däremot finns en skamfläck i svensk journalistik som borde stämma till eftertanke och det är oförmågan och oviljan att skildra också problemen med den massiva migrationsvågen kring 2015.
Det var ett svek mot alla de människor som med egna ögon kunde se vad som hände i deras närområden och spädde nog på journalistföraktet rejält. Detta har idag förbättrats, inte minst genom att granskande ”motviktsmedier” tillkommit som Kvartal och Ledarsidorna, samt att gamla traditionella medier som Uppdrag Granskning tagit intryck och även granskar problem med islamsk extremism och gängkriminalitet.
Nu smygs det inte lika mycket med nationaliteter, som den socialdemokratiska politiker som efter livstidsdom kommer att utvisas efter att ha skjutit sin fru eller mördaren som hade ihjäl sin 17-åriga flickvän i Uddevalla.
Jag vet redan nu att jag kommer att få skopor av kritik på Twitter för att jag inte köper bilden av journalistkåren som kryptokommunister, som illasinnade förmedlare av ”fake news”. So be it.
Men jag vill uppmana alla: Försök gå utanför era egna bubblor! Gå till flera källor! Den som är vänster dör inte av att någon gång läsa Samtiden, de som tycker Sverigedemokraterna är det enda rätta bör läsa DN eller Aftonbladet åtminstone ibland för att pröva och kanske ompröva sina värderingar.
Själv har jag stort utbyte av att dagligen följa både New York Times och Fox News för att förstå USA bättre.
Högerskribenten Ivar Arpi har offentligt uttryckt uppskattning över konsekvens och mod hos närmast stalinistiska Åsa Linderborg, som i sin tur har intervjuat honom om hans åsikter i Aftonbladet. Nyfikenhet och diskussion istället för att bygga barrikader och fördöma.
Den som är trygg i sig själv behöver inte vara rädd för att lyssna på andra.
Paul Ronge
Hej Paul! Mycket bra beskrivning som stämmer väl med mina egna, mångåriga erfarenheter!
Mvh/Göran
Hej Paul
Det du skriver om objektivitet är helt enkelt inte sant. Det ligger ett vänsterperspektiv i själva grunden för alla journalistik, vilket jag insåg redan på JMK, där det var självklart att man skulle granska ”uppåt” och ta den enskilde individens perspektiv mot ”makten”.
Journalister granskar ju titt som tätt helt lagliga omständigheter hos ”eliten”, typ höga inkomster eller skatteplanering, och ställer moraliserande frågor kring detta. När såg du senast en sådan granskning av mottagare av försörjningsstöd?
Istället, när det skrivs om ”fattiga” människor så ställs aldrig några kritiska frågor ”Hur smart är det att skaffa barn när du inte är etablerad på arbets- eller bostadsmarknaden?”, ”Ditt ex hade en lång historia av missbruk, låter ganska omdömeslöst att inleda en relation med en sådan person. Får du inte skylla dig själv?” osv. Eller alla exempel på ”satsningar” i en offentlig budget – reportage om dem har alltid vinkeln ”så här många kronor får du” snarare än ”så här många kronor kostar det den enskilde skattebetalaren”.
Att du inte ser hur vänsterinriktade själva premisserna för journalistiken är betyder inte att det inte finns där utan att du fullständigt internaliserat dem och inte längre ser skogen för alla träden. Vilket väl i sin tur förmodligen kan (del)förklaras med att du är/var omgiven av likasinnade.
David: Uppskattar alltid dina kommentarer. Men här missar du något som är avgörande i journalistiken – du slår aldrig neråt. Dvs: Exemplen du tar har ingenting med vänsterinriktning att göra. Det handlar helt enkelt om vem som är i överläge och vem som är i underläge. Titta på högerkonservativa Fox News och du ser samma fenomen: journalistik slår ALDRIG neråt.
Vad är definitionen av ”vänstervriden”? Måste man rösta på vänsterpartiet och ha en tshirt på sig med Mao?
Eller räcker det med att neka högerpartiet replik i en debatt som inte var en debatt? Eller ondgöra sig över Trump-väljare i direktsändning? Eller skälla ut en författare till en bok till den mildra grad att Statstelevisionen fick ta bort inslaget?
Tycker det låter väldigt mycket som ett ”no true Scotsman” försvar; ”Såhär definierar jag vänstervriden, eftersom ingen passar i exakt den mallen så är dom per definition inte vänstervridna.”
Det är ju det jag säger, vänstervinklingen är inbyggd i journalistiken. Man är inte konsekvensneutral i sitt arbete när man granskar tex riksdagsledamöters förmåner men inte kostnaden för försörjningsstöd till lättjefulla ”socialfall”.
Begränsningen du nämner är ingen naturlag utan en självpåtagen censur av journalistkåren som den när som helst kan välja att frigöra sig ifrån. Att den inte gör det beror på att den är vänstervriden.
Enligt mig är begränsningen inbyggd, tittar du på Fox News eller läser Nyheter Idag är det samma sak. Man slår inte neråt där heller. Fox News och New York TImes tar bara fram olika typer av offer och vinklar utifrån olika samhällsföreteelser. Och kostnader för fusk och lättja tas numera upp i Sverige (även om det borde göras mer), tex fusket med personlig assistans som varit kriminellt, eller nu senast SVT som tog upp hur nigeriansk maffia handlar med narkotika. Eller unga som rånar unga. Inte speciellt vänstervridet enligt mig.
Vi får nog enas om att vi inte kan enas här. Jag har i decennier försörjt mig på at jag förstår media, att jag kan hantera mediedramaturgin och hjälpa kunder som förstår den sämre. Du får gärna hata eller förakta journalistiken som ”vänstervriden”. Jag tycker det är lite som att spy galla över uselt väder istället för att klä sig utifrån det.
Det är en självpåtagen begränsning. Här är ett klockrent exempel på vänstervridet perspektiv som ju till och med Sven Wollter måste tycka idiotförklarar alla inblandade
https://www.dn.se/ekonomi/familjen-isaev-bor-atta-personer-pa-38-kvadratmeter-har-byggt-sovrum-av-kartong/
”Han kom till Sverige 2008 från hemlandet Uzbekistan. Året därpå följde hans fru och då tre barn efter. Resten av syskonskaran är född i Sverige.”
De har tre barn och är inte etablerade på bostads- eller arbetsmarknaden. Ändå tycker de att det är en bra idé att skaffa ytterligare tre barn. Man kan väl anta att det hade varit lättare att betala för 88 kvm i Vällingby utan de tre sista barnen (och redan 88 kvm på fem personer är ju trångt).
Det framgår inte av artikeln men jag kan sätta en hundring på att de får försörjningsstöd, bostadsbidrag eller liknande samtidigt som föräldrarna garanterat aldrig kommer betala så mycket skatt att det på ett ungefär täcker det offentligas kostnader för barnens skolgång mm.
Vore det inte på sin plats att fråga något om de inte har dåligt samvete för att de kommer till Sverige och medvetet maximerar sitt utnyttjande av svenska skattebetalare? Ett rimligt etiskt perspektiv på deras situation vore ju att de försökte bidra med så mycket som möjligt och kosta så lite som möjligt om Sverige varit vänliga nog att erbjuda dem en fristad från en brutal diktatur.
Jämför vad du själv skulle göra om din bostad brann upp och du plötsligt fick bo hos en vän. Skulle du roffa åt dig av innehållet i kylskåpet så mycket det bara gick eller skulle du försöka hålla låg profil och bidra?
Nu har man stängt kommentarsfältet och raderat befintliga kommentarer till artikeln om den trångbodda familjen. När jag läste artikeln om var det två kommentarer, båda på samma tema om eget ansvar, som det jag skrev ovan men de vänstervridna premisserna för journalistik gjorde väl en diskussion på det temat omöjlig.
David: Det du kallar vänstervridet kallar jag mediedramaturgi, dvs den fungerar på samma sätt i högermedia som Fox News, men med andra förövare och andra typer av offer. Eftersom vi inte kan enas i denna kärnfråga (jag har ändå över 40 års egen erfarenhet av hur media fungerar) så kommer vi inte längre.
Menar du att journalister är så unikt skickliga i sin neutralitet att deras åsikter aldrig påverkar deras arbete?
Enligt en undersökning från Göteborgs Universitet var en kraftig majoritet av journalistkåren vänstersympatisörer
Av de SVT-anställda som svarade var det tex övervikt 83-17 åt vänsterblocket medan det i Sveriges befolkning var 49-49
Miljöpartiet hade 58% bland SVT-anställda och endast 12% bland snittbefolkningen
Tror du verkligen inte att detta är ett demokratiskt bekymmer?
Antagligen inte är min gissning
Eftersom att övervikten är kraftigt åt vänster är det sannolikt helt i sin ordning
Personliga politiska åsikter SKA inte påverka, det kallas konsekvensneutralitet. Precis som i andra yrken finns det mer eller mindre skickliga utövare. Jag var politisk reporter i drygt 20 år och ömsom vänster, ömsom höger var ibland irriterade på det jag skrev. De visste inte var jag stod och det vet inte du heller, även om du gissar.
Självklart finns också nyhetsjournalister som vill vara politiska aktivister i lönndom och där håller jag med dig – när det sker så är det ett demokratiskt problem.