Lilla döda Alan är vår tids flicka i napalm

Kan treårige Alan Kurdis hjärtslitande död, uppspolad som han var på stranden som en liten bit vrakgods, vända opinionen? Bygga en europeisk front av mänsklig empati, vilja att hjälpa fullständigt utlämnade människor och att stå emot de barbariskt onda främlingsfientliga krafterna?

Precis den frågan får FN:s vice generalsekreterare  Jan Eliasson i TV4:s morgonsoffa när jag kommer hem från gymmet på lördagsmorgonen.

Han svarar det jag tänkt på ända sedan i går, när allt plötsligt bara vände och svenska folkets vilja att hjälpa flyktingarna exploderade i rekordinsamlingar till Radiohjälpen, Röda Korsets och Expressens ”Vi vill hjälpa” och andra initiativ: Bilden av den nakna lilla flickan som sprang, brinnande av napalm. Den bilden förändrade en hel världs bild av Vietnamkriget och bidrog till en så kraftig opinion att USA tvingades avsluta kriget.

I retoriken kallas detta en metonym. Att en bild (eller för den delen också ett citat eller en liknelse) får stå för helheten, får sammanfatta och förklara något i grunden nästan obegripligt. Som Vietnamkriget. Eller flyktingströmmarna där människor riskerar sina barns liv, som Alans pappa Abdullah Kurdi som så gärna ville ta sin familj till Sverige. men som nu tvingas åka tillbaka till Syrien och begrava sina barn.

En bild som den på Alan säger mer än 1000 ord, mer än 4 000 0000 syriska flyktingar, mer än 100 000 slaktade människor. I sin tragik är det ändå bara siffror, nästan ofattbara att ta in.

Det är när vi ser människorna; en död liten pojke, ett lämmeltåg av människor som mödosamt traskar mot den österrikiska gränsen och en desperat pappa som kastar sig på rälsen då han och hans familj ska tvingas tillbaka till ett läger – det är då vi reagerar.

SVT visade i torsdags kväll hur Public Service fungerar när det är som bäst, genom att i timmar sakligt servera oss en massa fakta om flyktingkrisen, hela tiden illustrerat av bilder på människor i en nöd som rörde till tårar.

Det bästa av allt mitt i denna ohyggliga tragik – vi börjar runt om i Europa att prata i termer av bördor och problem. Paradoxalt nog tror jag att det är början till en rejäl motattack mot de mörkmannakrafter som har profiterat på eländet, som har byggt starka partier grundade på rent främlingshat och med en ideologisk botten i fascismen.

”Vi tänker ta vårt ansvar, men EU-länderna måste dela bördorna”, säger Angela Merkel, rikskanslern som enligt min mening utvecklats till Europas klokaste och skickligaste politiker . Tyskland är det lysande föredömet i EU när det gäller att ta emot flyktingar och Sverige kommer som god tvåa. I Sverige diskuteras nu att alla kommuner måste vara med och dela bördan och att staten måste hjälpa till att lösa problemen. Så kunde vi igår i SVT ABC-Nytt se att Täby, som tillhör de rika kommuner som hittills inte tagit emot, nu förbereder mottagande av ensamkommande flyktingbarn.

Människan är i grunden rationell och problemorienterad, det är min fasta övertygelse. Vi tar tag i problem för att lösa dem, för att driva utvecklingen framåt. Ett problem som tas upp som första nyhet i ABC-Nytt (se länken ovan) är hur religiösa fundamentalister förtrycker kvinnor i förorter som Husby. Hur de försöker bilda ”småkalifat”, tvinga på kvinnor att bära slöja och bete sig i enlighet med  över 1000 år gamla unkna religiösa värderingar.

Det här är problem och Sverige måste stå upp stenhårt  och hävda rättsstaten mot de religiösa ligisternas småkalifat, mot att terrorister ska kunna återvända hit för omplåstring efter våldtäkter och halshuggningar i IS regi, mot hedersmord, mot tvångsgifte, mot könsstympning, mot kriminella ligor. Ett öppet hjärta för flyktingar som flyr mot vidriga förhållanden, krig och död – absolut! Men samtidigt måste vi hävda det sekulära samhället.

Ordföranden i Humanisterna, Christer Sturmark, höll igår ett bejublat lunchföredrag för Rotary Stockholm-Djurgården där han, intellektuellt spänstigt och medryckande, visade på det absurda som händer när fundamentalistiska religioner får sätta sina gripklor i det demokratiska civila samhället. Tron ska vara en privatsak, aldrig någonting som påtvingas andra människor.

Sturmark har beskrivit sin syn i boken ”Upplysning i det 21 århundradet”, som jag varmt rekommenderar.

Kalla mig naiv, men jag tror att opinionen håller på och vänder. Om det också betyder att Sverigedemokraterna äntligen börjar minska i opinionsmätningar och i inflytande så vore det utomordentligt glädjande. Det måste sägas rent ut: Gott står mot ont i flyktingdebatten. Gott som i tweeten nedan:

Och detta, som Morgan Alling, vidareförmedlar, är ju ingenting annat än ren ondska.

Andra skriver intressant om flyktingpolitiken.

Paul Ronge