Johan Ingerö, KD:s partisekreterare, har oväntat och abrupt skilts från sin tjänst, efter en polisanmälan från partikamraten och EU-politikern Sara Skyttedal för sexuellt ofredande.
SVT:s politiska kommentator Mats Knutson sade i SVT Rapport igår att det som hänt är utan motsvarighet. Aldrig tidigare i Sverige har en partisekreterare fått sparken på ett så uppseendeväckande sätt.
Båda kontrahenterna skriver om händelsen på Facebook. Enligt Ingerö inträffade den för nio år sedan då han var i ett aktivt alkoholmissbruk. Han säger sig veta vad anmälan handlar om, men nekar till anklagelsen. Sara Skyttedal skriver att hon bitit ihop, men att bägaren rann över i samband med en konflikt.
”För några veckor sedan rann bägaren till slut över då mannen på nytt gick över en gräns. En professionell gräns.”
Jag vet inte mer än någon annan om vad som egentligen hände, varken Ingarö eller Skyttedal beskriver några detaljer. Jag känner ingen av dem och kan inte ha någon åsikt om vem som har rätt eller vem som har fel.
Men som krishanterare ser jag hur ett nytt lågvattenmärke slås i det som kallas ”cancel culture” och som på ren svenska kan liknas med ett du kastar en människa på soptippen, som en uttjänt kaffemaskin.
Media är farliga om du vill undvika att hamna i den publika skampålen, där krisrubriker och uthängning kan leda till en långvarig ökenvandring eller något ännu värre (Martin Timell, Fredrik Virtanen, Lotta Bromée, Fredrick Federley, Benny Fredriksson, Margaux Dietz, Mats Löfving osv).
Allt handlar om klick, upplaga,tittar- och lyssnarsiffror. Människor blir råvara i den mediala industrin. Precis som timmer som forslas in till ett pappersbruk och kommer ut som finpapper, print eller, för de som drabbas av den mediala skampålen, toapapper.
Men jag undrar om inte arbetsgivare, som inte tar sitt personalansvar och håller huvudet kallt, ibland gör den största skadan.
I Martin Timells fall fick TV4 betala miljoner i skadestånd , när det gäller Virtanen så tappade Aftonbladet ansiktet totalt och i fallet Margaux så försvann sponsorerna som skållade råttor. Och hur arbetsgivare hanterade sitt ansvar för Benny Fredriksson och Mats Löfving ska vi bara inte prata om!
Just politiker är nog värst. De kan agera som vettskrämda kycklingar, som jag sade i denna rongeintervju i Dagens Samhälle för sex år sedan.
Har Ebba Busch ens tänkt på vilken signal hon skickar till omvärlden genom att omgående avskeda Ingerö?
Det antyder ju att det redan är klart att Ingerö är skyldig, varför inte annars avvakta polisutredningen? Vad händer om den blir nedlagd?
Visserligen skriver Ingerö att han blivit korrekt och empatiskt behandlad av sitt parti, men hur stämmer det med avskedsposten på Facebook?
”Men oavsett alla sakförhållanden så har bedömningen gjorts att jag inte kan utföra uppdraget som partisekreterare. Jag har därför blivit skild från mitt uppdrag”.
”Skild från sitt uppdrag”. Mer kärvt uttryckt: Fått sparken.
Om Ingerö hade delat partiledningens bedömning hade han väl själv avgått?
Nu är ju sakläget att oavsett vem som har rätt eller fel, oavsett vad rättsprocessen kommer fram till så har Ingerö redan betalat priset. Hans politiska karriär är sannolikt över.
Med andra ord: Om Skyttedal ville hämnas i en politisk konflikt med Ingerö så har hon lyckats skada honom maximalt bara genom att göra en polisanmälan.
Jag säger absolut inte att det är så i det här fallet, men under många år som kriskonsult har jag några gånger (det är inte ofta) varit med om att män falskeligen har anmälts för sexövergrepp eller misshandel.
Ett mer ansvarstagande agerande från Busch hade varit att Ingerö tillfälligt fick träda ur tjänst medan utredningen pågick och ersatts av en vikarie.
Som en del av sin krishanteringspolicy tycker jag alla större företag och organisationer som vet att de är publikt intressanta borde gå igenom sin HR-beredskap. Vad gör vi om medarbetare hängs ut och kanske polisanmäls? Hur stöttar vi personer samtidigt som vi är transparenta och alltid samarbetar med myndigheter? Hur kommunicerar vi, såväl externt som internt?
Det borde inte räcka med en polisanmälan för att krossa en karriär och kasta folk åt vargarna. Men det är just det som ”cancel culture” går ut på.
Paul Ronge