Mona Sahlin var stor i förlusten: ”Vi har gjort ett uruselt val. Låt oss erkänna det och kalla saker vid sitt rätta namn”, manade hon när mardrömssiffrorna för socialdemokraterna var klara och valförlusten ett faktum.
Inte heller moderaterna och den övriga alliansen hade anledning att jubla. Istället blev det nattligt taktikmöte om SD:s vågmästarroll och hur man ska närma sig Miljöpartiet.
Vi vaknar till ett Sverige i politisk baksmälla. Grått och disigt och insikten drabbar oss alla att Sverige är inte mer ”helylle” än våra nordiska grannländer och övriga Europa. En minoritet svenskar, större än vänsterpartiet och kristdemokraterna, vill stoppa invandringen.
Men Moderaterna gjorde ett kanonval och är nu lika stora som Socialdemokraterna.
Det är en lika stor sanning som Sahlins konstaterande att hon gjort ett uruselt val. Och Fredrik Reinfeldt är den enskilt starkaste faktorn för valsegern – det börjar bli Per Albin-status på honom och Strängkänsla på Anders Borg.
Själv skrev jag så här i min bloggpost: ”Om Mona Sahlin faller så är det på eget grepp”:
”Sahlin har – genom eget beslut eller därtill rådd av sina rådgivare – drivit en rent usel valrörelse ur PR-synpunkt. Inget försök verkar ha gjorts att skapa en bild av en ledare och ett rödgrönt block med segervittring och tillförsikt. Sahlin har ofta föraktfullt anklagat Moderaterna för att fungera som en PR-byrå. I så fall har PR-tänket denna gång varit ett vinnande koncept. Vi har vant oss med en leende Reinfeldt med statsmannamässigt flyt som, tillsammans med Anders Borg, nästan verkar promenadsegra sig genom valrörelsen. Detta är inget media uppfunnit. Bilderna finns där att ta, intervjuerna andas landsfaderlig trygghet.”
Vad händer nu?
Min bedömning är att Carl Bildt har rätt i sak när han i Aftonbladet säger att det inte bör bli några större svårigheter för Alliansen att regera i minoritet. Sverige är vant vid minoritetsregeringar, så kryssade ju Socialdemokraterna mellan olika majoriteter i långa tider.
Det viktigaste är att Alliansen håller ord och vägrar förhandla med SD, att de inte får en millimeters utdelning på sin främlingsfientliga politik. Skulle SD börja obstruera och exempelvis med oppositionen försöka fälla en budget, som Ny Demokrati försökte 1993 när Bildt var statsminister, är det bara att sätta hårt mot hårt och hota med nyval.
Hur kommer socialdemokratin att hantera sin besvikelse?
Göran Perssons avgångsval 2006 var ett katastrofval, att Mona Sahlin nu lyckats ännu sämre är en mardröm för socialdemokraternas strateger.
Experter som gamle reporterräven KG Bergström har kategoriskt hävdat att Mona Sahlin kommer att avgå eller tvingas avgå vid en valförlust. Redan detta blir i så fall historiskt – en socialdemokratisk partiledare som avgick utan att någonsin få regera och med en lika kort ”livstid” som en folkpartiledare under turbulens.
Men oavsett detta har socialdemokratin kört in i en återvändsgränd med konceptet rödgrön regering. Vänsterpartiet i regeringsalternativet kan innebära att sossarna hjälper Reinfeldt att sitta som regeringschef lika länge som Tage Erlander.
Det rödgröna konceptet har mött stenhård intern kritik, inte minst från LO-håll, där partirävarna inte kan begripa varför Sahlin släppte in miljöpartiet från början. Nu blir det väldigt svårt att backa ur återvändsgränden. Hur kommer miljöpartiet och vänsterpartiet att reagera om en ny S-ledare förklarar: ”Sorry, vi måste gå tillbaka till ruta 1. Hoppas ni tycker det är okej att åter bli stödpartier.”?
Sahlin bör, efter det sämsta valet sedan förra seklets början, rimligtvis avgå under valperioden. Men vem ska i så fall ersätta henne? Thomas Bodström, med alla skandalungar kring vägrat drogtest, vindrickning med minderåriga, vägran att besvara frågor om sin styrelsepost i Pysslingen och resan till USA i valspurten? Thomas Östros? Wanja Lundby-Wedin? Nalin Pekgul? Veronica Palm? Som synes finns ingen given efterträdare.
Bristen på tänkbara efterträdare och socialdemokratins historiska uppslutning kring den de valt till ledare är argument för att Sahlin trots allt kanske sitter kvar med sitt rödgröna alternativ. Och med tanke på vänsterpartiets aggressiva framtoning och odemokratiska historia kan det ge Reinfeldt möjlighet att sitta kvar länge, kanske hela 23 år som Tage Erlander gjorde.
Snacka om ett intressant paradigmskifte i svensk politik!
/Paul Ronge
Uppdatering 1: Jennie Ivarsson ”En blogg litet närmare Newyn” har skrivit intressant och fängslande om hur man ska förhålla sig till de väljare som röstade in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.
Jag analyserade det hela lite kort redan igår kväll och inte heller jag kan se vem som ska ta över efter Sahlin när hon lämnar posten frivilligt eller med mer eller mindre stort tvång: http://www.signeratkjellberg.se/2010/09/vad-kommer-efter-mona-sahlin.html
Om jag inte missminner mig så har Socialdemokraterna tidigare framhållit ”varannan damernas” vilket torde betyda varannan herrarnas. Således torde en ny partiledare vara man vilket leder till två saker:
1.) Man lär inte byta ut Mona Sahlin. Partiet profilerar sig mot att lyfta fram den första kvinnliga statsministern och vill inte riskera att det dröjer ~14 år tills dess (givet att en ny partiledare tillträder om 2 år, sitter 2 hela mandatperioder + 2 år innan och 2 år efter). Det vore nämligen en prestigeförlust som heter duga om, låt säga, Moderaterna skulle ha en kvinnlig statsminister före Socialdemokraterna.
2.) Skulle man mot förmodan slänga ut Mona Sahlin utan att hon fått regera så kommer nog en ny partiledare att komma ur socialdemokratins innersta krets som vanligt. Tittar man då på alternativen, exempelvis medlemmarna i partistyrelsen, och följer devisen ”varannan damernas” så hittar jag bara två reella alternativ – Hans Tilly och Ilija Batljan, vilket öppnar upp för Ilija Batljan då Hans Tilly börjar bli lite för gammal.
Men å andra sidan är Ilija Batljan inte ett dåligt alternativ, givet hur han agerat i Nynäshamn och försökt driva valkampanj i Stockholms län, och torde kunna bli riktigt farlig för Alliansen. Särskilt om han inte har några gömda skelett i garderoben från sin tid i Nynäshamn.
Tack för en tänkvärd och klargörande bloggpost, Paul!
Trots den politiska baksmällan med SD´s intåg så känns det i alla fall tryggt med kapten Fredrik Reinfeldt vid rodret.
Det känns också tryggt att ha med Carl Bildt ombord som var med förra gången det begav sig med Ny Demokrati i Sveriges riksdag.
Men det kommer nog att bli tuffare denna gång. För till skillnad från Ny Demokrati så har SD byggt en folkrörelse under lång tid…
/Tomas
Socialdemokratin har kört in i en återvändsgränd vilket ur demokratisynpunkt är bra då de växt ihop med makten för länge precis som hänt i många andra länder som tex Mexiko, Tyskland och Italien. Maktbyte är BRA och att leda en minoritetsregering är nog inget större problem när känslosvallet efter valet har lagt sig.
Vem vann av oss?
Vad händer om Rödgröna bjuder in Folkpartiet till förhandlingar på samma sätt som Alliansen bjuder in Miljöpartiet ? Indirekt kan det inom Alliansen få folkpartiet att få en starkare ställning än de hade haft annars.
Om Mp tar ett steg till höger så spricker rödgröna samarbetet och Mp kan antagligen räkna med att förlora några procentenheter i kommande val.
Det blir nog att alliansen styr vidare i minoritet men Rödgröna kommer att få inflytande om inte Alliansen bestämmer sig för att luta sig mot Sd. Gör de detta kommer de antagligen tappa massvis med procentenheter i nästa val.
Jag funderar på den mest märkliga händelsen som inte kommer hända dvs att Alliansen och Rödgröna bestämmer att regera ihop. Då kommer problemet att Socialdemokraterna är större än Moderaterna och då om de väljer ministerpost först då tillfaller statsministerposten det största partiet.
Alliansen tar nog ett nyval före en sådan situation. Håller Rödgröna ihop så uppstår den konstiga situationen att de också kommer att få inflytande och tvingar Alliansen att välja mellan Rödgröna eller Sd.
Väljer Alliansen passivt stöd av Sd före att samtala med samanhållet rödgröna kan knappast falla i god jord hos alliansväljarna.
Problemet med att ge sig in i samarbete med Alliansen verkar vara att de små partierna sakta krymper i procent medans moderaterna växer i procent. Det kommer antagligen till ett punkt där de små partierna trillar ur på allianssidan och då ser plötsligt den politiska kartan annorlunda ut.
Nog med mitt spekulerande. Jag gissar och funderar. Vi får se vad som händer. Jag röstade Mp och jag skulle bli besviken om de tog steget över till alliansen. Om de gör detta kommer jag flytta mina sympatier till sossarna i nästa val. Jag säger detta för att så tydligt som möjligt visa min subjektivitet när det gäller mina funderingar så att det också kan läsas med de glasögonen.
Niklas Nordström borde väl passa som nästa ordförande för s, säger jag som inte ens röstar med s. Det som är viktigt är emellertid inte vad partiet heter eller kallar sig. Det viktiga är vad de vill göra med landet, Om de sen heter SD, Kalle Anka-partiet, s eller mp skiter jag i.
Vi lever ju i en värld där partierna verkar anse att det är folket som är till för dem istället för dem för oss. Bara för att de existerat under ett antal decennier så agerar de som om de har rätt till ”evigt liv”, som om det är jordens undergång om preferenserna förändras och de försvinner ut i glömska.
Det enda jag vill är att de skall agera på ett sätt som är bra för Sverige enligt mina preferenser. Capice!?