Stormen på TV4 kring sparkandet av Elisabeth Höglund ur Förkväll har väl knappast undgått någon svensk med TV.
Nu har hon fått sin ersättare: Carolina Gynning. Det betyder att mixen från tidigare: En samhällskunnig, litet fårad senior tilsammans med de yngre, mer glamourösa Yvonne Ryding och Carin da Silva, nu är bruten. Nyheten var tydligen så ”viktig” att Aftonbladet bara körde avslöjandet i papperstidningen, inte på nätet. Uppgiften bekräftas av ledningen i tidningen, men med förbehållet att det börjar som ett vikariat. Kanske är det ett test.
Gynning ”kan formatet”, säger TV4:s programansvariga. Och säga vad man vill: Carolina Gynning är det man på engelska kallar wysiwyg (what you see is what you get). Det betyder att formatet blir än mer gapigt, flamsigt och ystert och ramlar ner årtionden i målgrupper. Och uppenbart är det detta TV4-ledningen vill ha.
Jag är ingen smakdomare och tror inte heller att den här striden handlar om svart eller vitt.
Säkert kan Elisabeth Höglund vara ett veritabelt ”pain in the ass” och uppföra sig som en diva, även om det just nu är väldigt synd om henne. Jag som var i branschen vet ju vilka duster hon hade med KGB – alltså KG Bergström – om vem som skulle spela första fiolen i Rapports politiska bevakning redan på 1980-talet.
Jag skulle inte velat vara medlare i den påfåglarnas kamp som utspelades då.
Frågan är ju djupare än om vi föredrar Höglunds mer journalistiska framtoning framför Gynnings hurtiga skränande.
Den handlar om Tv4:s inställning till sin publik – den del som är 50 plus och som sannolikt har haft mest behållning av Förkvälls mix: Höglunds intervjuer, Rydings glada munhuggning och Da Silvas snack med uppstajlade eller dansanta gäster.
Tv4 markerar ju att en målgrupp som ofta är köpstark och inflytelserik är av noll värde för kanalens annonsörer. Sällan har jag begripit så litet av marknadsföring och reklamtänk som när det gäller den moderna inställningen att ungdomar är den enda attraktiva målgruppen.
Är Amelia Adamo, som ju hårt reagerat på petningen av Elisabeth Höglund, den enda auktoriteten av rang som har fattat denna målgrupps betydelse?
Popularitet kommer och går. Just nu är det Dolph Lundgren som med välriktad självironisk karate i Melodifestivalen har slagit sig rakt in i det svenska folkhemshjärtat. Nästa gång är det någon annan.
Men att en TV-kanal visar så total likgiltighet och förakt för en så stor och viktig målgrupp som 50-plussare är för mig obegripligt.
/Paul Ronge
Det är synd att de tre programledarna blir så homogena nu. Lite variation både åldersmässigt och yrkesmässigt – gärna en journalist hade jag hellre sett än tre snygga utåtriktade bruttor.
Bra rutet Paul. Har funderat på att ryta till jag också. Vi måste bort från denna fixering vid olika åldersgrupper.
Just nu känns det som om det bara är barnbarnet tio år och jag som inte bryr oss om åldrar.
Jag har köpte en värstingiphone och han säger – Du jag har nog rätt mycket att lära dig mormor. Jag är inte säker på att du kommer att veta var allting finns säger han och skickar över en länk som han tycker att jag ska installera på min dator.
Njae Paul, brukar hålla med dig om allt men nu vete f-n… Saker och ting är mer komplexa än att bara ställa åldrar mot varandra. Jag är övertygad om att unga människor gärna skulle titta på en cool tant på 65 om hon hade rätt utstrålning och attityd etc. Jag tror att många yngre hejade på Elisabeth i Let’s Dance för att hon var rolig och kämpade på. Omvänt är det ju också många 60-plussare som gillar att titta på unga människor, t ex är det några tittare på 63 och 68 som uttalar sig i dagens AB om att de föredrar yngre programledare och ogillar Elisabeth. Och dokusåpan Paradise Hotel hade underligt nog sin största publik bland 60+. Tror kort sagt att det handlar om individer, inte åldrar. Jag jobbar i filmbranschen och har även jobbat med tv tidigare, och vissa äldre personer kan det vara pest att samarbeta med. (Obs att jag inte vet vilken kategori EH tillhör.) Vissa förmår inte hantera det faktum att de har mer livserfarenhet, vilket gör att de blir dryga besserwissrar med stöddig och mästrande attityd. Det funkar inte i ett team. Sen finns det också många underbara äldre personer med humor och respekt för alla oavsett ålder. Vad gäller annonsörernas intressen så tror jag att det stämmer att personer över 50 är mer motvilliga till att byta varumärken, hur mycket pengar de än sitter på. De är lite mindre lättlurade helt enkelt.
Anna: Jag håller med om att man inte ska ställa åldrar mot varandra och jag är rätt säker på att Elisabeth H i detta sammanhang ”kunde vara en pest att samarbeta med”. Har till och med fått samtal från insatta personer som säger att det är precis så. 😉
Det är när det gäller annonsörerna jag har min största ”hangup”, visst är väl ”50 plussare” lika benägna att byta varumärken som någon annan grupp. Och de har ofta stålarna att göra det! Resonerar ungefär som Amelia Adamo.
Tycker ditt inlägg var smart och utvecklade resonemanget och man behöver absolut inte vara överens med mig. Jag har inte närmare till sanningen än någon annan!
Take care!
Jo, jag tycker också att Amelia har bra argument och hon har ju grundligt kollat upp hur målgruppen 50+ beter sig, men ändå är jag inte helt övertygad… För OM det gick att tjäna pengar på 50-plussarna via tv-reklam så tror jag nog att annonsörerna hade gjort det illa kvickt. Så jäkla tröga kan de ju inte vara? Klart att de har nån statistik på vad som funkar och inte. Vad jag har hört av mer insatta källor så är 50-plussarna (eller 60+) mest mottagliga för utbudsreklam (typ vinresor och inkontinensskydd) men däremot inte lika snabba på att ta till sig varumärkesbyggande reklam som handlar om att byta märken, och det är den som körs mest i tv. Intressant fråga det där. Tack för din utmärkta blogg!
Förtydligande: med ”mer insatta källor” menar jag givetvis mer insatta än jag själv. Jag har usel koll på reklam, bättre på filmpublik…